yrkeskvinnan

Det blev en sommar som kom och gick så där obehagligt snabbt som de gör, de där somrarna. Vi gjorde inte mycket min flock och jag, mer än att softa och skrutta och städa källaren, spela badminton, bada och gå på två fina bröllop.

 

Vi hann fira 100-årsjubileum också förstås. Både min man och jag fyller 40 i år och vi har också varit ett par i 20 år. 40+40+20 blir 100. Då får man fira 100-årskalas. Det blev lyckat och roligt som tusan även om många av våra nära och kära inte kunde vara med. De som var där gjorde vår dag och kväll. Självklart urartade det hela i disco (och pingis) till långt in på småtimmarna.

 

Sen började man jobba igen.

 

Och sen gick världen sönder.

 

Från att ha träffats första dagen på jobbet, pratat, skrattat och varit glada, promenerat på lunchen och varit glada, pratat om 100års-kalaset, men också varit lite allvarliga, handlat armhållare till våra telefoner för att kunna lyssna på musik när vi springer… så finns hon inte mer. Andra dagen på jobbet finns hon inte mer.

 

Jag kom till jobbet det 13 augusti och tillsammans med mina kollegor får jag veta att min fina kollega och vän inte längre lever. Och nånting inom mig går sönder, det blir ett svart hål, marken gungar och jag sitter väldigt mycket på golvet de närmsta dagarna. Jag måste känna att det finns något som bär och håller emot.

 

Gud kommer så nära. Och bär mig.

 

Mitt i alltihop fyller min pappa år och alla mina tokiga syskon och valda delar av respektive och barn drar till England för att överraska och fira. Vi stannar lite olika länge – allt från 3 timmar (!) till 4 dagar. Och det är fint att få träffa pappa och bonusmor, syskon och svågrar och svägerskor. Mina fantastiska söner är med och hänger mest med sin nya favorit, syrrans man. Mitt i allt detta finns sorgen kvar, och ligger som en stum böld.

 

Vi kommer hem igen. Det är dags att försöka ta sig till jobbet igen. Det är ett enormt tryck över bröstet och jag vill verkligen inte gå dit. Men ändå så vill jag ju det.

 

Det går verkligen inte bra. Jag har ingen hud. Jag stannar bara ett par timmar, sen är jag söndergråten och måste gå hem igen. Men jag ger mig inte. Jag går dit. Varje dag går jag dit och ser platsen bredvid min som står tom. Och det mest logiska är ju självklart att hon bara är på ett möte och kommer efter lunch. Inte att hon aldrig mer kommer tillbaka.

 

Jag hör hennes röst. Inne i mitt huvud hör jag hennes röst, hur den säger välbekanta saker och jag vet men förstår det ändå inte – att jag aldrig mer kommer höra henne säga något igen.

 

Jag tänker på hennes familj, på hennes man och på hennes barn. På hur de ska leva vidare utan älskad fru och vän och mamma. Och så tänker jag på mig själv och hur vi inte alls var klara, hon och jag. Vi hade så väldigt mycket mer att prata om.

 

För att döva ångesten och sorgen dricker jag ingen alkohol. Tanken faller mig inte ens in. Inte heller äter jag sötsaker. Jag drar på mig träningskläderna och springer. Eftersom ryggen gick sönder i vintras – en ettrig buktande disk som inte vill bete sig som folk – har jag tappat lite i form och lagt på mig ett par kilo igen. Nu gör det inte så mycket men det känns när jag springer. Inte för att jag nånsin varit särskilt snabb men nu går det långsammare än jag riktigt kan acceptera.

 

Jag springer mitt första lopp på 10 månader. Jag vill så väldigt gärna slå min tid från året innan. 30:33. Det går inte alls. Jag känner mig tung och ledsen i kroppen och när startskottet smäller börjar jag gråta. För vilken gång i ordningen. Det går inte så bra att springa och gråta så jag samlar mig och tänker att jag springer för dig nu, Malin. Det går inte bättre för det tyvärr och efter fyra kilometer känns det som att ryggen ska gå av, jag är torr i munnen som en biljardbordsmatta och jag måste helt enkelt gå en stund. Det gör mig ursinnig och trött på samma gång. Men jag inser att om jag inte gör så här kommer jag att få kramp i låret och/eller ”bära mig illa åt”, dvs kräkas. Så det är bara att bita i det sura äpplet och gå. Efter knappt två hundra meter – max – börjar jag småjogga igen och tar mig i mål på 31:40. Över en minut långsammare än året innan. Antagligen gick jag ut för hårt i början.

 

Ingen medalj fick man heller – i år hade de satsat på tröjor till de första 200 som anmälde sig. Hrmf.

 

På lördag är det Tjejmilen. Min första Tjejmil. Jag har sprungit ett enda mil-lopp förrut, på 61:27, Hässelbyloppet 2012. Hur ska det här gå, tänker jag. Trasig rygg. 2-3 kilo mer än förra året.  Och så ingen Malin. Malin skulle också springa Tjejmilen. Vi skulle inte springa tillsammans men ändå, vi skulle springa.

 

Jag vill så gärna springa milen på under en timme. Men ännu mer vill jag att Malin ska springa med mig. Och det går ju inte. Inget av dessa två kommer att gå. Men jag ska genomföra det här loppet. Jag vill väldigt gärna fullborda denna mil på under 65 minuter, men det är faktiskt lite skitsamma, jag ska bara runt och jag ska göra det för dig.

 

Så om du råkar stå och titta på Tjejmilen på lördag och ser en svartklädd, sammanbiten, sorgsen typ som eventuellt gråter lite då och då, och som kommer sluta springa och gå en stund runt 4 km och även göra sammalunda vid 8 km – detta är min överlevnadsplan -  och förhoppningsvis komma i mål efter 75 minuter, då är det jag. Och jag springer – joggar, whatever – för min vän Malin som jag saknar så väldigt mycket.