Yrkeskvinnan kommer ut

Det är dags nu. Det är dags att komma ut.

 

För två månader sen fick jag ett ryck. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste den aktivitet som den faktiskt följde. Jag menar, ryck får jag mest hela tiden men den här gången var det ett mycket specifikt ryck.

 

Jag gick på ett informationsmöte på Itrim.

 

Itrim. Av alla ställen. Det är därför jag inte bloggat. Jag har koncentrerat mig på annat.

 

Så här ligger det till. Jag är en mogen kvinna i mina bästa unga gamla år. Jag fyller 40 nästa år någon gång och vill väl inte riktigt kännas vid detta än. Jag har varit lite småöverviktig i många år, inte mycket så att det syns jättemycket, men en del. Efter det sista barnet för så där en åtta år sen gick jag ner en massa i vikt. Bortåt en 15-16 kilo. Jag var väldans smal tyckte jag själv och jag fick höra att ” nu ska du väl inte gå ner mer? Du är ju JÄTTE-smal!”. Då vägde jag 72 kilo. Och jag är 163 cm lång. You do the math. Japp, mitt BMI visar vid denna vikt fortfarande på övervikt.

 

Till saken hör att jag gick ner i vikt med hjälp av Viktväktande och AMNING. Det var så rasande effektivt. Men – så fort jag slutade amma smög sig en hel drös av de där kilona tillbaka. Och jag gjorde alla klassiska saker. Jag slutade väga mig, jag intalade mig att det ”nog” inte var så många kilon egentligen och samhällets normer är åt skogen osv osv…

 

Jag började springa lite från och till och det var ju skoj men lite tungt. Tränade lite på Friskis, gick ut med hundarna.

 

Sen har jag ju haft en massa hälsotrassel ändå som vi inte behöver gå in på men bukoperationer, öroninflammationer och ansiktsförlamningarna har ju dock gjort sitt för att det där med träning ska ha svårt att sätta sig. Likaså blödningsstörningar och bråkande rygg. För att inte tala om livet-i-största-allmänhet. Krassliga barn, jobb-ångestar osv osv.

 

Men nu. Nu gick jag på ett informationsmöte på Itrim.

 

Jag har fyra kamrater som alla har gått ner i vikt med Itrim. Och HÅLLT den. Det spelade antagligen en viss roll. Varför det blev Itrim menar jag.

 

Så för två månader sen brakade det igång. Tre veckor gick jag på pulver. PULVER!!! Jag har aldrig gjort det i hela mitt liv och tänker aldrig göra om det någonsin igen. Jag trodde jag skulle bli knäpp … i ett par dagar. Sen gick det över och jag tyckte plötsligt att det var rätt skönt att veta precis vad och när man skulle peta i sig ”mat”. Eller vad man nu skulle kalla det. Jag var inte ens särskilt hungrig. Jag var inte ens särskilt frestad. Jag oroade mig mest för andedräkten som tydligen var som en drakes från och till. Många tuggummin blev det.

 

Efter tre veckor skulle jag öka från 600 till 800 kalorier om dagen. Det var asläskigt.  Men det gick. Nu äter jag begränsat men mest ”vanlig” mat och en del sån där ersättningsmat. Bland det mest fantastiska är att jag äter på väldigt regelbundna tider, framför allt regelbundet. ”Aha, nu har det 3,5 timme sen jag åt, då är det bara att fixa nåt att äta. Oavsett vad alla andra håller på med.” Tänk att det gör sån skillnad.

 

När jag vägde in mig på Itrim vägde jag 83,6 kilo. I förrgår vägde jag 74,6 kilo. 

 

Jag kommer i kläder som jag inte kunnat ha på många år. Det är en trevlig bonus. Jag bestämde att när jag gått ner några kilon skulle jag börja springa. Jag har sprungit ca 2-3 gånger i veckan ända sen dess. Jag springer 3-4 km utan större problem. Som värst intervall- sprang jag 6 km, där jag sprang 30 minuter och gick 10 totalt. (Man blir tydligen fixerad av siffror och resultat när man håller på så här.) Jag har nästan inga grevinnegardiner kvar. Ni vet, gäddhänget.

 

Och – jag har anmält mig till mitt första lopp. 5 kilometer, Hälsoloppet i Huddinge.

 

Så kan det gå.

 

Och vad vill jag nu med hela den här uppdämda komma-ut-prylen? Varför vill jag berätta att jag har gått ner nio kilo och ska går ner en 2-3 kilo till? Jo, för att jag vill berätta att jag kunde, jag med. Jag fick mycket bassning på Itrim i början för att jag hade svårt att förklara VARFÖR jag ville göra det här. Gå ner i vikt alltså. Jag vet fortfarande inte riktigt … eller jo, det gör jag visst. Det är INTE för att bli snyggare – jag var alldeles utmärkt tillräckligt jag-skrämmer-inga-hästar-i-sken-snygg innan den här viktnedgången. Det var inte för att jag hade jätteont i några knän. Ont i ryggen, ja, men det berodde ju på annat … eller gjorde det det? Hm. Oklart. Var det för att kunna komma i de där byxorna, den där klänningen, den där kjolen? Nä. Verkligen inte.

 

Nämen så här är det väl. Kläder är bara tyg och jag är viktigare än tyg. Det går att köpa andra kläder om de man har sitter dåligt. Och de kläder jag nu kommer i, ja, visst, jättekul, men meningen med mitt liv är INTE en klänning i storlek 38. Verkligen inte.

 

Jag ville helt enkelt må bättre. Och det gör jag. Jag är starkare. Jag springer. Och jag hanterar inte ångest genom att ta en extra macka, eller en extra portion mat.

 

Det var inte konstigare än så. Tänk att det satt så långt inne. Jag vill må bättre. Och är värd det. Och det är bara jag som kan ordna just den här biten, dvs hantera vad jag äter, när och hur mycket.

 

Jag är övertygad om att det här med mat och övervikt och sånt, det har väldigt starka kopplingar till hur vi mår på insidan, känslomässigt alltså. Jag vet, lite pretto, lite flummigt. Men likväl sant. Min otroligt kloka och fantastiska sjukgymnast som fått ordning på min rygg och min trasslande axel, hon har även jobbat väldigt mycket med mig och min kroppsuppfattning, hur man lär sig att lyssna och HÖRA vad som pågår i den här kroppen som vi släpar runt … höll jag på att säga. Jag släpar inte alls runt nån kropp. Jag ÄR en kropp. Jag ÄR kropp och själ. Och jag måste vara i min kropp och inte bara i mitt huvud som en huvudfoting. Sa hon till mig.

 

Det har nog också spelat en ganska stor roll till varför jag idag väger mindre och är starkare.

 

Kanske är det lite fånigt, att kalla det för att "komma ut". Det är möjligt. Men jag tycker ju att det här är galet pinsamt. Jag blir generad när någon frågar om jag har gått ner i vikt. För sånt bryr ju inte jag mig om. Jag är ju en huvudfoting, intellektuell och så. Det krävdes lite självövervinnelse att skriva om det. Så då fick det bli att kommma ut.

 

Det tar lite tid att vänja sig vid det här, vid den här kroppen som är mindre än den var förut. Inte för att den var helt galet stor, men ändå. Det är ju något som saknas. Något som har försvunnit. Och det får vara okej. Det är inget ”hemskt” som har försvunnit, men inte heller något som saknas.

 

Nä, inga fler jätteväxlar på det här. Ut ur mitt huvud, på med löpskorna och ut och spring den där halvmilen.

 

Heja mig.

 

 


Kommentarer
Postat av: Åsa Rosén

Väldigt klokt skrivet! Tack för detta! Roligt att det gick bra att springa också - bra jobbat där!

2012-09-09 @ 20:23:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0