Yrkeskvinnan är inte stygg

...hur mycket hon än försöker.

Jag går på ett väldigt konstigt soundtrack just nu. Eller konstigt och konstigt; det är nog mest pinsamt. Om man nu som jag har diverse vaga förhoppningar om att folk ska tycka att man är lite smart, har lite omdöme osv.

Det är tre låtar som valsar runt i min Spotify. Madonna ”Girl gone wild”, Christina Aguileras ”Dirrty” och Lady Gaga ”Bad Romance”. Alla tre låtarna har videor som jag inte kan titta på rakt upp och ner utan att bli väldigt generad. Kisa och titta lite snett, liksom. Och jag inser att jag må vara många saker men exhibitionist är inte en av dem. Vad som förmår folk att fläka ut och visa upp sig på det här sättet är bortom mitt begränsade, hämmade och pryda förstånd. Eller är det kanske ett tecken på någon slags gryende integritet? Det trodde jag nämligen att jag saknade. Och jag är verkligen inte ironisk just nu. Inte alls.

Men det är nåt med det suggestiva dunket, kontrasten till allt som jag vanligtvis förknippar med mig själv. Läsandet av böcker, virkandet av sjalar, stickandet av strumpor, bakandet av bröd och sen långa invecklade, ibland småbegåvade resonemang om allt från folkbildningens väsen till entreprenörskapets villkor. Och så lite Madonna-tunes på det? Det går ju inte. Eller så är det just därför. Det är väl nåt med det här att skär sig så dant. Och att det går bra att springa till. När får man börja (försöka) springa igen? Snart hoppas jag. Fast det är lite kallt och jag är lite förkyld. Så jag avvaktar.

But I digress. Det är det nåt med dunket, suget, det där plågsamt sexuellt exhibitionistiska som jag inte förstår, inte känner någon personlig längtan efter … men som ändå knappas fram i mina hörlurar. Jag vill inte göra analysen på mig själv, det skulle säkert någon annan göra mycket roligare och bättre. Typ, hämmad och katolsk och lite komplexig och allt det där. Uppdämd längtan efter glamour och en förmåga att både gå och dansa i högklackade skor. Vara och blir ett objekt i mäns och kvinnors längtande blickar … okej, där nånstans blir det pretto-patetiskt bortom rim och reson. Och pinsamt. Igen. Det märks att jag har fuskat lite i feministisk litteraturteori, va?

Äsch, jag skiter i det där. Jag låter mig ha mitt soundtrack ifred. Jag går kanske lite snyggare när jag traskar gatan fram och det pulserar kommersiell musik i mina hörselgångar. Lite vardags-fem-minuters-eskapism så där.

Eller så har jag bara dålig smak.

PS. Jag tänker inte länka till låtarna, för det går bara via Youtube och då blir det videorna och då blir jag generad all over again. Men de finns ju på Spotify som sagt. Om du känner för att dela mitt soundtrack en stund.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0