yrkeskvinnan

Sen ett antal år finns det en tradition i familjen. The extended familj kanske man ska tillägga. Kräftskiva. Jag minns inte riktigt när det började men det bjöds på kopiösa mängder kräftor hemma hos pappa och bonusmor, någon gång i augusti, om vädret tillät vid långbord i trädgården. Det var högljudda tillställningar och det tilltog i volym, både till ljudstyrka och antal, allteftersom delar av syskonskaran ynglade av sig.

En period nånstans i mitten av tiden fanns det vissa Norén-inslag, grältendenser, hårda ord och det hela var lite ångestfyllt. Men märkligt nog ebbade det där så sakteliga bort. Norén slängdes lite finkänsligt ut, liksom.

Så för ett par år sen lämnade far och bonusmor landet. Det var helt rätt av dem att göra det, men visst kändes det som att augusti och kräftintaget aldrig skulle bli detsamma igen. Vi hoppade över nåt år, ett annat år var någon av föräldrarna hemma i Sverige och en av bröderna lyckades samla oss på sin innergård inne i stan, självklart började det regna, någon slog sig, bonusmor var med en bra stund via Skype och jag vette sjutton hur vi fick plats, fem syskon, flera med respektive, en far/patriark/morfar/farfar och ca 10 barn och antagligen nån katt också, i brorsan tvåa. Nåväl.

I år var det syrran som satte ner foten. Hon kontaktade oss via Facebook, vi slarvade med att svara … och med VI menar jag här syskonen. Så en kväll kom jag på att ja, just det, KRÄFTORNA, och så svarade jag, och det visade sig att alla mina fyra syskon satt på Facebook samtidigt och det hela urartade i ett fempartsamtal/anarkistisk chatt där alla tappade fokus och ”skrek” i munnen på varandra om kräftor, paj, ost, kladdkaka och amerikansk fotboll och snaps och time-laps-film. Fråga mig inte hur, men det fastslogs ett datum för kräftätning, syrran erbjöd lokal i sitt hus och så var det plötsligt kräftskiva på gång igen.

Inför kräftskivan lyckades mannen jag gift med få det till att årets upplaga av kräftskiva inte bara var försenad (den ägde rum i september), den verkade ju också bli ”föräldrafri”.
- FF! Föräldrafritt! skrålade han, långt innan vi ens kommit fram.
- Men hallå? sa jag. Vi kommer vara minst fem föräldrar där. Du menar förstås ”fyrtiotalistfritt?”
Varpå jag sen insåg att bonusmor faktiskt är född på 50-talet. Jaja.

Kräftskivan var högljudd och slabbig, precis som det ska vara. Ytterst lite snaps intogs eftersom många av oss är hurtbullar och planerade sportsliga aktiviteter dagen efter. Alternativt behövde köra hem. Syrran hade gjort fint med papperslykta, jag hade bakat pajer och alla delade allt hej vilt. Det blev för en gångs skulle kräftor över. Det blev det aldrig hos pappa… undrar varför? Pappa brukade undvika pajer och sånt, det kan bero på det. Syrran försökte hetsa oss att äta mer, men gav till sist upp och utlyste en extra kräftskiva till kvällen därpå.

Till sist ”urtade det hela i disco” som syrran skrev på Facebook. Och brorsan kommenterade att alla fester borde urarta i disco. Minst ett av alla barn blev väldigt förargade över att vi omtolkade ”Dansa Pausa” till ”Dansa Bajsa”. Minst en tonåring kom väldigt sent och dessutom inklättrande genom ett fönster. Det hölls många och konstiga korta framtvingade tal.

Och vi tog en vansinnig bild på oss allihop, för att kunna skicka till nämnda utlandsboende föräldrar. Åtta vuxna och tio barn. Inga katter, inga hundar – jag tror inte man får ha såna i bostadsrättsföreningars festlokaler.

Det är min familj. Det är mina syskon och deras hälfter och barn. Och jag är så vansinnigt lycklig och tacksam över att jag har dom. Nä, jag vill verkligen inte umgås med dem varje dag, men tillsammans med dem känner jag att jag har rötter och ett sammanhang. Att vi delar lite föräldrar i lite olika konstellationer, att vi bryr oss om varandra och varandras respektive och barn.  Att vi delar ett ursprung, eller delar av ett ursprung.

Jag har fyra barn som är min glädje och stolthet i livet. Att bli mamma till mitt första barn var stort och märkvärdigt. Att få ytterligare en dotter var stort och märkvärdigt. När jag sen satt där med ett tredje barn i knät och en unge på vardera sidan, då var min starkaste känsla: ”Jag är så RIK. Jag är rikast i hela världen. Jag känner inte särskilt mycket pengar, men jag är baske mig rikast av alla.” Och när så barn nummer fyra kom upprepades denna känsla av överflöd, rikedom och välsignelse.

Det är nåt liknande med mina syskon. Vi är fem. Jag har tre bröder och en syster. Det är lite olika hur det är med vilka föräldrar vi har. Det är mycket ”vår far, din mor, er mamma…” Och det är inte så jäkla noga. Fem syskon med ganska så olika liv, intressen och preferenser. Vissa saker går igen: film och musik, böcker och handarbete, löpning och … strunt samma. Vi är väldigt olika. Och jag är lycklig över att vara en del av denna spretiga syskonskara.

Det är nån klok farbror som har sagt att det näst största traumat för ett barn är att få syskon. Men att det största är att inte få det. Jag har verkligen tyckt att samtliga mina syskon är PEST vid nåt tillfälle, och det var garanterat ömsesidigt – men det var mest när vi var yngre förstås. Med åren blir jag mer och mer förundrad över hur mycket det betyder att ha dem.

Jag har själv fått en rätt stor familj, som jag är ganska så förtjust i. Och jag hoppas att en gång få se mina fyra ungar i ett gapigt sammanhang där de äter och väsnas och pratar och skrattar och tycker om varandra och gärna har nån trevlig hälft och en drös egna barn i släptåg. Då vill jag sitta i högsätet (eller framför en skype-skärm) och hålla Magnus i handen och blinka bort en liten tår och känna att det här är livet och evigheten.