Yrkeskvinnan och politiken

Mitt politiska medvetande vaknade när jag var åtta år och startade föreningen ”Rädda världen”. Den fick ett kort liv, en halv dag eller så. Jag ritade en affisch i blyerts med planeten jorden på och skrev ”Rädda världen”. Jag hade just lärt mig att rita planeten jorden, med fina bulliga världsdelar och vattenmassor. Jag satte upp affischen i korridoren på min lågstadieskola, och sen fick jag ångest. Min favoritfröken på fritids och en kompis som var ett år yngre kom och flaxade med armarna och sa att de ville vara med och bli medlemmar. Jag gick och rev ner affischen. Några äldre killar talade om för mig att jag var en tönt. Jag vet fortfarande inte varför det blev så akut pinsamt att vilja rädda världen. Kanske var det ett tidigt utslag av prestationsångest. Tänk om det inte gick?

 

När jag var elva år hade jag en crush på Olof Palme. Politik var coolt, jag skulle bli statminister när jag blev stor. Min tuffa fröken sa att hon trodde nog att jag skulle lyckas också. Men jag bodde i en statsdel präglad av ”vi äger hela fastigheten” och ”min pappa är moderat”.

 

En morgon stod jag och tittade ut över ett torg från ett fönster i ett vardagsrum och jag såg en svart löpsedel: Palme skjuten.

 

Min bästis och jag stod och frös i flera timmar för att titta på den kilometerlånga kön till kondoleansböckerna på Rosenbad och på rosberget på Sveavägen. Vi var tolv år och hade för tunna stövlar och klen förståelse för vad det var som hade hänt egentligen.

 

Förutom att hela landet blev av med oskulden den 28 februari 1986 så gick något litet och vekt sönder hos mig också. Den politiska nyfikenheten självdog innan den ens börjat leva. Det verkade alldeles för riskfyllt det där, måste jag ha anat i mitt undermedvetna. Utan att ha formulerat det en enda gång i mitt huvud så stod det klart att man inte längre kunde vilja bli statsminister. Det var ju livsfarligt. Det dog man ju av.

 

Det kom viktigare saker emellan. Pojkar och popartister. När jag 15 hade jag nästa lilla dash with politics. Nu på högerkanten. Moderaterna var tuffare än sossarna, ja, tuffare än alla och det var lite lagom farligt och busigt att snegla blåare. Men i ärlighetens namn hade det nog mest att göra med en dynamisk och karismatisk kamrat med förkärlek för radikala idéer, sin egen röst och söta pojkar med kortklippta nackar och stora skor. Även den här gången bleknade det så kallade engagemanget rätt snabbt och sen dess har jag räknat mig som ”a-politisk”, fast med många åsikter i många sakfrågor. Men jag gillar inte debatt. Jag tycker det är fysiskt jobbigt när folk driver frågor för hårt och personangreppen ligger alldeles runt hörnet. Jag klarar fortfarande inte av partieldardebatterna inför valen. Inte helt oproblematiskt. Finns det inga politiska samtal längre? Måste alltid någon "vinna"?

 

Jag har alltid haft folk omkring mig som varit uttalat politiskt övertygade, men även de som mörkar totalt. ”Vi har faktiskt valhemlighet i det här landet”, har det hetat. Någon har varit tokaktiv i SSU, en annan suttit i kommunfullmäktige för Moderaterna, en tredje är anställd av Miljöpartiet. Nån halvt avlägsen bekants mörkblå förflutna seglade upp som en av de där jobbiga sakerna man inte vet om man ska berätta om hur som helst för att guilt by association är en reell risk. Självklart har det förekommit ett gäng KD-are – jag är trots allt bekännande kristen, men jag känner också lika många fellow bekännande kristna som muttrar och svär och tycker att KD bara är mesigt.

 

Och så finns då en mycket central patriark med ett enormt socialdemokratiskt hjärta. För vilken socialdemokratin är en religion och Olof Palme var hans profet, för att vara lite vulgärpoetisk. Det känns lite tryggt. Det är liksom någon och något att kunna ta spjärn mot om man behöver. Sen kan man ju blir lätt frustrerad över åsikter som är så grundmurade och svår-ruckade. Hur mycket är gammal vana och bekvämlighet, kan man undra. Å andra sidan, vem uppskattar en vindflöjel…

 

Politik är så jävla svårt! Jag har så svårt för att sälla mig till ett knippe idéer, en ideologi, eftersom folk omgående kommer att kleta på mig en massa andra åsikter som de anser hör ihop med där första idéerna. Men det vägrar jag. Jag vill ha både solidaritet och betala skatt för fungerande välfärd samtidigt som jag vurmar för fri företagsamhet, entreprenörskap och trygga stabila förvaltningar. Det går inte ihop va? Eller?

 

Så vad gör man? Man ser i mitt fall om hela ”Upp till kamp”, alla 4 x 90 minuterna 60- och 70-tal med varvsarbetare och strejker och slagord och ett konstant PROTESTERANDE mot allt som kommer i ens väg samt ett sabla rökande och man förundras över konstverket som denna tv-serie är, och över att detta är min historia. Man söker sitt ursprung och sina rötter. Man läser en bok till. Man läser Katrine Kielos. Man läser Isobel Hadley-Kamptz.

 

Man går på bio med sin man efter en lång lördag med helgjobb, och ser Palmefilmen. Man tillåter sig att bli förförd och tillåter sig att dyrka Palme i några timmar. Sen är det nån surpuppa som länkar till en skarpt kritisk Palmetext på nån blogg på ens Facebooksida och så är ordningen återställd. Det vill säga att jag varken vet ut eller in.

 

Jag är en liten snart medelålders a-politisk typ som ibland drömmer om att ha en politisk övertygelse. Det vore ju liksom lite käckt på nåt vis, vore det inte? Jag har ju en religiös övertygelse och en tro på Gud – skulle inte en politisk övertygelse också sitta fint? Jag blir ju faktiskt genuint upprörd över fördumning, missförhållanden, utslagning men framför allt likgiltigheten och egoismen, den felriktade individualismen som breder ut sig som en grågeggig sörja till bruset av kommersiell tv och alltför många reklamavbrott.

 

Hur det än är så har några Palmeord från i somras fastnat. Björn Wiman i DN citerade. Det råkade också vara de första orden som dök upp i Palme-filmen – antagligen ingen slump.

 

”Vi är dömde att leva på den här jorden.  Vi måste göra livet så anständigt som möjligt.”

 

Det gillar jag.

 

Det gillar jag skarpt. Det är i alla fall en jäkla bra utgångspunkt.

 

Björn Wimans krönika berörde kopplingen mellan Palmemordet och Utöya, och han avslutar så här:

 

”I grunden gick skotten mot en tanke: den att alla människor på jorden ska få leva så anständigt som möjligt, här och nu.”

 

Kanske är det förskönande och förenklande, men jag kan inte låta bli att starkt beröras av detta. Även om jag tror på ett liv efter detta kan jag inte se att den tron får bli en ursäkt för att inte lindra nöd och bygga ett samhälle där människor får leva så anständigt som möjligt, just för att de är människor. Inget annat. En väldigt kristen tanke, som jag ser det.

 

Kanske bor det en liten sosse inom mig ändå? Tiden får utvisa.

 

To be continued…

 

PS. Den som nu känner sig manad att försöka övertyga mig om en viss politisk ideologis förträfflighet – gör inte det. Jag har på intet sätt bjudit in till huggsexa om mina politiska sympatier. Har du en övertygelse – gratulerar. Jag hör av mig om jag undrar något.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0