yrkeskvinnan

Det är en fin dag idag. Idag för 14 år sen föddes mitt andra barn, en dotter som låtit vänta på sig i tre veckor över tiden. Den 2 december var hon beräknad och den 22a behagade hon lämna moderskeppet. En rasande ilsken flicka med svart hår och humör. Jag minns hur vi blev kvar på BB över jul och bara fick komma hem på permission på julafton, äta lite sill och sen åka tillbaka till Södersjukhuset. Jag minns hur min förstfödda 2,5-åring förundrat stirrade ner i vagnskorgen och ställde den numera klassiska frågan: "Vems det bebis?" (När hon fick höra att den var vår och hennes, dök hon ner i korgen för att klappa och sniffa allt vad hon orkade...)

 

Under morgonens förberedelser för födelsedagskalas fick jag ett telefonsamtal. En bekant, en dam från församlingen, berättade med darrande röst att hennes man hade avlidit. Hon ursäktade sig och bad om hjälp med några saker, vilket jag lyckligtvis kunde bistå henne med. Hon hade sin dotter och dotterns familj hos sig så hon var inte ensam, men sa hon: "Det är så svårt... så svårt..."

 

Senare under eftermiddagen berättade min mamma om en annan bekant. Hennes man dog, alldeles för ung, bara för ett par månader sen, vilket jag helt missat. Jag känner henne genom att jag tog hand om hennes barn när jag var student. Barn som idag är vuxna, men ändå alldeles för unga för att förlora sin pappa.

 

Ytterligare två bekanta är unga änkor, med barn att ta hand om, liv som måste gå vidare trots att det oerhörda, det till synes omöjliga har hänt. Deras barn är långt ifrån vuxna och skulle behövt sina fäder många år till.

 

Och jag undrar; hur gör man? Hur går det till när man är den som blir kvar? Hur fortsätter man ens att andas...?

 

Jag minns när min man kraschat med bilen och allt det där, hur jag var så innerligt tacksam att det gick väl, men också för att det inte fanns något att ångra. För att jag kände att ja, jag har älskat honom varje dag fram tills idag, men tack gode Gud för att jag får fortsätta med det, helst ett bra tag till

 

Jag vet att döden ska skilja mig och min man åt. Jag hoppas det dröjer. Jag vill inte att han ska dö ifrån mig, för jag vet inte hur jag skulle kunna fortsätta leva. Jag vill inte dö ifrån honom, för jag vill inte orsaka honom den smärtan. 

 

Jag är inte vän med döden. Jag vet att den är oundviklig. Jag vet att ingen av oss kommer undan med livet i behåll. I varje fall inte som det - livet alltså - ter sig för oss här på jorden. Därför ska jag leva så fullt ut jag kan, älska så mycket jag kan, ta hand om mig och de mina och tjäna Gud genom att vara den jag är. 

 

Jag vet att man aldrig kan vara beredd. Men jag kan bereda mitt hjärta och minnas att inte vara rädd, för det har min Herre sagt att jag inte ska vara. 

 

För kärleken är starkare än döden.