yrkeskvinnan

En begravning.

Så väldigt mycket sorg.
Så väldigt mycket liv.
Så väldigt många och vackra blommor.

Så många barn.

Så många tårar.
Så mycket ansträngd andning.

Som en enda stor sargad lunga. Som hade svårt att andas men ändå gjorde det, långsamt, ryckigt och sårigt.

Så mycket saknad.
Så mycket beslutsamhet om att livet ändå går vidare.
Så många vackra ord.
Så många ord och toner som tillsammans fångade en essens av vem du var. Och en gemensam beslutsamhet om att ditt liv varit ett gott liv. Ett stort liv. Ett vackert ljust och starkt liv. Och alla vi som sörjde erbjöds att hjälpa dina söner att minnas dig.

Allt salt som torkat fast i mitt ansikte. Det svider, och klibbar. Hur länge?
Det gör så ont.
En röst som tystnat men som jag ändå hör så tydligt inne i mitt huvud och saknar och saknar.
Du är borta men jag kommer ju aldrig glömma dig. Vi var ju inte klara, men jag får leva med det, och du också, i din himmel.

 

 

 

Alltför smärtsamma skimrande ord som sa allt och lite till.

Men du, jag tar dig med mig. Ut en bit till. Ut i världen igen, lite stjärnljus i hjärtats innerficka. Där får du bo. Imorgon springer vi i solen och regnet, du och jag, nytt salt i mitt ansikte, och jag ska bara gråta lite grann. Lite grann ska jag kanske gråta och sen går solen upp igen och igen. En tid för allt.
Och kärleken är alltid starkare än döden.