yrkeskvinnan

Kärlek är att ge.

Det är också ett verb. Något man gör. Det blir bättre på engelska: love and to love, samma ord men det ena är faktiskt ett verb. En bekant blev så mäkta förvånad när jag hävdade detta. Att kärlek är något man gör. Något man bestämmer sig för. Något man jobbar för. "Men alltså, för mig är ju kärlek en...känsla?" Nja, det tycker nog inte jag. Sa jag. Jag tror han fick nåt att tänka på där.

Jag blir lätt lite provocerad när man hävdar att det skulle vara något outgrundligt och svårt och omöjligt att definiera kärlek. Eftersom jag nu råkar tycka att det inte är svårt. Att definiera. Jag har inte sagt att kärlek inte är svårt. För det är det. Men det är inte svårt att definiera.

Kärlek är att ge. Av sig själv, av sin tid, av sitt engagemang, sitt intresse.

Min pappa har en gång sagt att kärlek är det enda som det blir mer och mer av, ju mer man ger bort.
Sammanhanget var antagligen någon form av syskonrivalitet mellan min bror och mig. Jag gillar det. Jag tycker det är klokt, sant och bra.

Kärlek är att ge.

Jag känner en man som kallar sin fru för "Kärleken". Jag tyckte det var lite fint.

Gud är kärlek. Där barmhärtighet och kärlek råder där är Gud. Ubi caritas et amor Deus ibi est.

För några år sen var jag inbjuden att delta i nån slags semlevnadsdag på ett gymnasium. En sån där sex&snusk-dag ni vet. Hur som helst, min man och jag var inbjudna för att prata på temat "Hur man håller kärleken levande" eller nåt sånt. För 16-18-åringar. Okeeej...
Jag blev lite inspirerad trots allt - eventuellt lite ledd av Anden, vad vet jag - men jag kom på mig själv med att prata om just det här. Att om man vill "öva" sig i kärlek, för att kanske leva i en långvarig, kanske t o m livslång relation senare i livet, då är det givande man ska öva sig i. Man ska öva sig i att GE. "Ge av er tid, av ert engagemang, bry er om varandra och hur ni mår, på RIKTIGT" var budskapet. "Engagera er ideellt, politiskt, i scouterna, fotbollsföreningen...GE av er tid."
Det mest fantastiska var att de fina kidsen verkade förstå vad jag menade. En lång ranglig kill berättade lite försynt att han ställde upp som tränare i basket för ett gäng 10-åringar. Frivilligt. Ideellt. Och det var roligt, det gav honom mycket även om det ibland var lite motigt och tungt att masa sig i väg på helgerna. Snacka om att öva sig i kärlek.

När jag ser människor som genuint bryr sig om varandra blir jag lite varm inombords. Det känns som om jag får sola lite. Jag minns en kvinna som begravde sin mor på min kyrkogård. Hennes sambo, som inte delade hennes religion, inte hennes kultur eller nationalitet - han stod lite försynt vid sidan om medan kvinnan och hennes syskon sänkte sin mors urna. Alla grät. När de var klara närmade sig mannen, han la en arm om henne och bara stod där. Inga åthävor, ingenting. Hon lutade sig mot en axel och grät färdigt. Sen kom han fram till mig och sträckte fram en stor karl-näve. Han ville tacka så mycket för att vi ordnat det så fint för svärmor. För att vi kunnat göra det här för hans käresta. Länge tryckte han min hand, utan att det blev jobbigt eller pinsamt. Han hade nämligen skött all kommunikation med mig inför begravning och bisättning. Planerat och ringt, fixat och donat. Han behärskade språket bättre än hon. Kärlek. Mitt i sorgen fick jag bese detta, och sola mig lite.

Kärlek är att ge. När jag kramar mitt barn ger jag min fysiska tillgivenhet, min värme, förhoppningsvis min trygghet. När jag lägger in rena och vikta tröjor i en låda ger jag min omsorg. När jag lagar mat. När jag blir arg och förmedlar det men någon slags eftertanke. När jag lyssnar på utläggningar och tankar om vänner, skolan, livet, Pokémon, Harry Potter, önskelistor, Taylor Swift, skavsår och trasig skor. När jag tröstar.
När jag blir omklappad och ompysslad. När jag får en färdigbredd smörgås på morgonen. När jag får veta att jag är saknad.

Det är kärlek. Alltihop. Och väldigt mycket mer därtill.

Men snälla nån, vilken tråkig rubrik.

Jaja.

Mat är så himla...besvärligt.

Hungar pains. Fat is a feminist issue. Bla bla bla.

Mat är men jämna mellanrum my drug of choice. Vilket är tröttsamt. Och jag har svårt att bestämma mig för om det är mer hälsosamt, drug-wise, än att typ börja röka en massa istället.

Hur som helst; det här har jag ätit idag:

Frukost: Smörsgås + kaffe. Grovt bröd med ost och skinka, grövt bröd med leverpastej. Och kaffe. Lite vitaminer på det.

Lunch: Bacon, wokgrönsaker och ägg.

Mellanmål: en halv näve paranötter

Middag: LIte salami och ost, en avocado...en macka igen...lite jordnötter...eh...

Det blev ju inte så bra det där. Onsdagar är struliga, alla har aktiviteter, det är körer och scouter och tjosan hejsan...svårt att få ihop det där med mat. Pojkarna fick äggröra till middag. Flickorna har inte ätit än. Ingen ordning alls.

Men det hör faktiskt till undantagen. Övriga vardagar är det mycken ordning och reda vad gäller maten. Imorgon är det torsdag - gissa vad vi äter? Soppa och pannkaka givetvis.

Mat. Jobbigt. Och trevligt. Men jobbigt.

Nu ska jag baka ett enkelt bröd. Utan jästid.

Föräldrar. Ja just det. DOM ja.

Alla föräldrar drabbar sina barn. Som barn till föräldrar nickar man menande, som förälder till barn blir man nedstämd och får komplex.

Som min syster skrev, hennes föräldrar läser ju hennes blogg. Min syster och jag har en biologisk förälder gemensam, och just den föräldern läser väl ibland även den här bloggen. Min andra förälder gör det inte. Vad jag vet.

Hur som helst. Jag älskar mina föräldrar. Jag undrar ibland om de verkligen älskar mig. Alltså på riktigt undrar jag det. Jag vet inte om det står i FNs barnkonvention om det är en rättighet att bli älskad av sina föräldrar, antagligen är det inte det, men jag tycker ändå att det är deras förbannade plikt att försöka.

Och det tror jag i och för sig att de har gjort. Så gott de har kunnat. Hoppas jag. Det är nog mest det att de har haft så mycket med sitt. Att jag inte har fått vara tillräckligt viktig och intressant för dom. På riktigt. Man är mest en börda/ett besvär/en plikt/en trofé... nåt åt det hållet. Jag vill inte vara nåt av det där i förhållande till mina föräldrar.

Man ska se upp med att favorisera barn, har jag hört. Det samma gäller föräldrar. Se upp med det. Jag har nog favoriserat än den ena, än den andra föräldern. Mest i mitt eget huvud. Jag tror inte de har märkt det. Som sagt, jag har inte känt mig så där väldigt viktig i deras liv. Mer än på nåt slags formellt plan. Jag säger inte att det objektivt sett var så, men det har faktiskt känts så, alltför ofta.

Jag håller så sakta på och frigör mig. På riktigt. Jag menar kom igen, jag har betalat egna räkningar och fixat 95% av alla min jobb själv sen jag var 20. Likförbaskat har jag låtit dem ta en massa ledsen plats i bröstet på mig på ett sätt som jag snart hoppas jag kan sluta med.
Jag frågade min man en gång om han blev ledsen när hans föräldar sa eller gjorde si eller så. Jag blev helt ställd när han svarade att det liksom inte riktigt spelade nån roll. De har ju sitt liv, han har sitt. Va? Får man tycka så? Får man känna så? Får man vara frigjord från sina föräldrar på det sättet? Tydligen får man det.
Jag vill också.
Min granne sa till mig att bland de saker man bör ha hunnit innan fyrtio är: "Förlåt din mamma." Jag har tre år på mig.

Ja just det. Min mamma är bibliotikarie. Min pappa är författare, översättare och journalist.
De skildes 1980 eller däromkring. Och även om jag också hade velat ha en hel familj, fått växa upp med en pappa och mamma under samma tak så har jag ju numera faktiskt tre syskon till som jag inte vill vara utan. Och en bonusmor och bonusmormor till mina barn. Så låt gå för den här gången.

Min första kärlek... Det beror ju lite på hur man ser det. Den första kille jag blev kär i var väl Dudde på dagis, men det var lite oseriöst. Dessutom tror jag att vi alla var det just den veckan så det kanske ändå inte räknas.

Sen var det Göran i ettan. Som jag smällpussade på munnen bakom gympasalen och sen traskade iväg ifrån med högburet huvud, ungefär: "där fick han"... Vi gick inte på samma fritids så det var svårt att odla den relationen.

Nä, den jag minns som min stora stora STORA första kärlek, han hette Henrik. Han gick i trean när jag gick i ettan. Alltså, lågstadiet, inte gymnasiet. Han brukade missa bussen och eftersom jag fick skjuts med mamma brukade vi plocka upp honomm där han stod och såg olycklig ut på Hantverkargatan. Fatta att jag höll på att dö...

(Det där med "brukade" är ju lite relativt. Antagligen hände det typ...fyra gånger på tre år vilket i efterhand kändes som att vi "brukade" skjutsa honom.)

Jag var helt tokkär. Jag drömde om att han skulle säga så där som Robin Hood till Marion: "Marion min älskling. Jag älskar dig mer än själva livet". Fast till mig. Och så skulle han helst inte vara en tecknad räv. Fast när jag tänkte mig hans barnpojkröst och hur det skulle låta om han sa det...då blev det mest pinsamt. Och samtidigt ville jag ju inte att han skulle vara en vuxen karl, det skulle ju vara helt blääää...

Vi pratade mycket lite med varandra. Vi hade överhuvudtaget mycket lite med varandra att göra. Jag iaktog honom nog mest på håll. Jag tror inte att han var särskilt intresserade av grubblande brådmogna flickor med kort hår och hängslebyxor.

Sen när jag började gymnasiet - då gick han där. I samma gymnasium. Fast ett år över mig. (Jag har hoppat över ett år, det är därför det stämmer.) Och han var nästan lika snygg som när han var nio.

Är det inte lite lustigt hur saker och ting ibland kretsar kring vissa platser? Han brukade stå där på busshållplatsen på Hantverkargatan, snett mittemot Kungsholmens gymnasium. Och det var där jag återsåg honom 6-7 år och ett halvt liv senare. Tänk om... Istället var det så att den här mannen som jag har levt med i 15 år  nu, han bodde sina första år ett halv kvarter från Kungsholmens gymnasium, fast på andra sidan. SAmtidigt bodde jag ett kvarter från samma skola, fast åt ytterligare ett annat håll. En knapp kilometer mellan oss när vi var nyfödda. Även han, min man alltså, gick i Kungsholmens Gymnasium.
Tänk att så mycket viktigt i mitt liv kretsat kring dessa få kvarter, runt Fridhemsplan. Vad det nu betyder. Inte så väldans mycket egentligen.

När jag flyttade från Kungsholmen gav jag upp Henrik. Och blev kär i Anders. Och sen i Patrik. Sen i Martin. Och Mattias. Och Jesse. Och Eric. Och Benjamin. Som var min allra första pojkvän. Men det är en annan historia.

Joråsåatte....
Det pågår en blogg-happening och eftersom jag är grymt oinspirerad så hakar jag på. Tack syster.

Dag 1 har temat "Presentera dig".

Uh-huh...?

Få se. Jag är 37 år. Jag har är 163 cm lång/kort. Jag fick visa leg på systemet senast för nån månad sen.
Jag har varit gift i 15 år lite drygt. Jag har en man, fyra barn och en tax. Med epiteten "världens bästa" på samtliga.

Jag är utbildad på bredden och ledden och längden och tvären. Har läst musik- och litteraturvetenskap (har en fil kand) samt entreprenörskap på Magisternivå. Har även läst en halv termin religionsvetenskap men sen gick jag och fick jobb inom folkbildningen.

Jag har två jobb. Det suger just nu, eftersom det frustrerar mig att inte kunna fokusera helt och hållet. Just nu alltså. Andra gånger är det rätt kul att ha två jobb. Som liksom kompletterar varandra på ett makalöst sett. Jag jobbar dels med administration och döden på en kyrkogård. Dels med folkbildning. Jag tycker mycket om båda.
När jag inte får spader på båda och tycker att "nä, nu blir jag eremit och flyttar ut i skogen och slutar jobba". Men det brukar gå över.

Jag är - har varit? - ett socialt monster. Jag älskar att umgås med människor. Men sen jag blev lite trött för ett antal år sen och fick lov att krisa och vila lite är jag mer restriktiv i mitt umgående.

Jag bor periodvis i min tvättstuga. Jag har ett passionerat hat-kärleksförhållande till textilier.

Jag har slutat be om ursäkt för min person. Jag är krånglig ibland, besvärlig ibland men oftast väldigt trevlig att ha att göra med. Faktiskt. So sue me.
(Bad jag inte lite om ursäkt där? Sluta med det!)

Sen är jag katolik också. En rätt hängiven sådan. Det präglar (förhoppningsvis) det mesta jag gör och (förhoppningsvis) till det bättre. Jag tror på en kärleksfull Gud. Jag tror på Jesus. Jag tror att det gör skillnad.

Idag är det 19 år och en dag sen jag döptes. Herre Gud, det är ju hemskt lång tid.
Igår var det en riktigt lång dag. 11 timmar på Huddinge sjukhus för att ta hand om min förstfödda som skulle operera ett öra. Det gick bra. Det blev en märklig dag. Jag var med när hon skulle sövas, vilket var förhållandevis odramatiskt. Hon var väldigt förvirrad när hon vaknade. Uppvaket på ett sjukhus är ju ett märkligt ställe. Många små barn, en och annan åldring. De små barnen som snurrar runt i stora sängar, FÖR stora sängar... Åldringarna som ligger väldigt still.
Den förvirrade förstfödda höll först på att sätta sig upp och skulle sen till att plocka av sig bandaget. Nej nej nej, stopp... Milt brottade vi ner henne i sängen igen, sjuksköterskan och jag.
Sen sov hon. Vaknade, och somnade om. Själv satt jag och läste en bok. Bad en rosenkrans. Kikade lite på de övriga nyvakna. En liten pojke, kanske 2-3 år, grät tröstlöst och länge, trots att både mor och far fanns där och turades om att bära och mata med glass.
Min stumpa vaknade till sist till ordentligt, efter att trasslat in sig i droppslang och syresättningsplupps-sladd. Jag fick smörja munnen på henne, den var torr och lite sprucken. Hon fick vatten och isglass. Och en fin rosa penna. Vem säger att man inte behöver en fin "du-var-jätteduktig-rosa" penna bara för att man fyllt 14?
Sen fick vi till sist komma upp på avdelningen igen. Stumpan sov. Vaknade. Läste ut sin bok. Jag ursäktade mig en timme och lyckades få lunch i min ensamhet nere i sjukhusmatsalen. Jag köpte trams-tidningar till stumpan, och choklad.
Efter nästan 11 timmar på sjukhus fick vi åka hem. Och jag förundrades återigen över alla fantastiska människor som arbetar med vård av andra människor. Kirurgen, specialisten, narkosläkaren, narkossköterskorna, sjuksköterskorna, undersköterskorna... Tänk att de finns. Och gör det de gör.
(Bara på kul; kirurgen var kvinna, likaså specialisten, och narkosläkaren. Narkossköterskorna var en man (kandidat) och en erfaren (kvinna). Minst två manliga sjuksköterskor. Börjar det jämna ut sig lite i vården vad det gäller roller och liknande? )

Idag vaknade jag till magknip, feber och huvudvärk. För egen del. Stumpan hade ont i örat och svårt att tugga eftersom det "lät" jobbigt i hela huvudet. Tror jag det, de har ju trots allt karvat i hennes hörselgång. Den ska vara vidgad nu. Sen, när jag vaknat till lite till hör jag att det har snöat och hunden har sprungit bort. Det känns som det kommer bli en något jobbig dag.

Men men, lite jobb har jag fått gjort. Och jag har hunnit delta i studiecirkel på nätet.
Jobbig dag kan också vara bra dag.

Till sist. Jag läser Nextopia och förundras. MYCKET intressant och tänkvärt.

Sakta men säkert glesnar trädkronorna utanför mitt köksfönster. Det är vackra dagar, jag blir lite röd om näsan men det gör inte så mycket.

Det händer mycket och lite i mitt liv.

Jag uppdaterar mycket på Facebook. Jag blir lite glad av det positiva med de sociala medierna.

Jag har lagat mängder med kläder. Det gör lite gott. Det är nåt med textilierna som gör mig tillfreds. Jag önskar jag hade mer tid för just textilierna.

Det var igår det. Jag hade varit på utbildning med jobbet i två dagar (nu igen - jag blir vanvettigt fortbildad hela tiden...fast skojigt är det). Det var trevligt och lärorikt, i den mån det inte var det berodde det mer på min ömma axel och ett irriterande flirr i halsen. Samt att jag hets-åt konferenskola under två av passen och det var ju lite onödigt.
Nåväl.
Så är vidå på väg hemåt i buss. Jag sitter bredvid trevlig kollega och surrar om ett och annat. Ser att det ringt någon, det är ett okänt nummer. Jag ringer upp, får inget svar. Ringer igen och får en av barnens fritidsfröknar i luren. Herr Minst har slagit sig. Herr Minst är på väg i ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Samtidigt som Stor-Killen ligger i en soffa på fritids och KRÄKS. Ompysslad av sin skärrade äldsta storasyster. Oj då...
Vad gör man då? Man grabbar tag i trevliga kollegans hand och håller i den en bra stund. Man hinner tänka att man verkligen har en rar kollega som sen pratar lugnande med en och frågar om helt andra saker så att man inte går i spinn. Man blir så där märkligt lugn fast adrenalinet far i kroppen. På nåt sätt är det ok, allting. Sen ringer de från sjukhuset och det verkar vara ok där med. Herr Minst är olycklig och det gör ont men jag får lugnande ord i örat. Väl framme på Södermalm hoppar jag av bussen och slänger mig in i en taxi. 270kronor senare flaxar jag in på barnakuten och får komma in till Herr Minst som ligger på brits med stödkrage och svullna ögon och hemska mängder SAND över hela britsen. Han blir igenomklämd av en ung läkare med snälla ögon. Det konstateras att det verkar bra. Alla ben och tår kan vickas på, det finns muskelkraft både här och där, men det gör ont uppe i ryggen och nacken.

Stor-Killens snälla fröken är där och har tagit hand om herr Minst. Hon är också skakad. Jag får en kram. Vi pratas vid lite, även Stor-Killen är ju o-kry och varför har han nu kräkts, undrar vi. Sen åker hon hem efter att ha klappat på Herr Minst.
Herr Minst och jag får åka hiss upp till barnröntgen där vi får vänta en stund. Jag hämtar tvättlapp och tvätte rbort grus ur ögonen på Herr Minst. Han är vid rätt gott mod, men stör sig på nackkragen. Till sist får vi komma in till två röntgensköterskor som är jättesnälla. Och duktiga. Och nogranna. Den ena pratar norska, den andra är väl från Örnsköldsvik eller nåt åt det hållet. Det är en han och en hon. Herr Minst far dyker upp och vi är alltså två föräldrar som kan klappa om herr Minst. Vi får blyförkläden och får bistå vid det myckna röntgandet.
Det tar ett par timmar. Alla kotor ska gås igenom innan kragen får tas av. Herr Minst får t o m åka hela vägen genom en Datortomograf (tror jag att det heter). Han hinner få tre klistermärken OCH en film innan vi får åka tillbaka ner till akuten och säga hej då.

Tillbaka inne på akutrummet berättar jag för Herr Minst att han har varit där en gång tidigare, när han bara var sju månader och hans pappa och storbror hade varit med om en bilolycka. Jag mindes plötsligt det, att måste vara samma rum. Att Stor-Killen låg där med blodfläckar på tröjan, insomnad med tårar på kinde, kramandes en brandmansapa. På golvet låg det bara en sko. Den andra blev kvar i bildvraket.

Jag säger allt det där till maken, som blir lite blank i ögonen. Själv låg han ju vid det tillfället avtuppad på stora akuten och blev undersökt och röntgad han också. Det är snart 6 år sen.

Man skulle gärna slippa att hamna på akuten. Men jag är lika tacksam nu som då att de finns. Att det kan och gör sitt jobb. Och att de till och med har tid att trassla fram tre klistermärken till en liten blåslagen 6-åring som klarade sig helt utan brutna armar, ben, nackar eller ryggar.

Väl hemma slängde sig bröderna om halsen på varandra, fast Herr Minst pep "ajaj, akta min rygg". Stor-Killen var fortfarande lite blek om nosen och hade allmänt dålig aptit.
Idag har jag dom hemma för återhämtning. Det råder ett stillsamt lugn i huset, och jag ska väl ta mig an ett och annat.
Och jag tackar min Gud, för hela levande barn, för sjukvården, för goda människor. Tack.

Här sittar man med en dunkade ond axel och hoppas att den nya fläktplattan under datorn kan hjälpa till att hålle temperaturen nere i tangentbordet...

Jag har ont. Då blir det svårt att hålla ordning på vad man tycker, eftersom som smärterierna gör att man också surar så ohämmat. Sabla axel. Sabla rygg.

...men för att inte låta surandet få sista ordet; jag har också garvat hejdlöst för mig själv i bilen när jag lyssnade på Titta på RIXFM ... nåt om res- och magsjukenoja som jag klart kunde relatera till. Jag var också lite snäll mot mig själv och bjöd mig själv på morotskaka till kaffet. Och såledels helt ignorerade den eventuella diet jag håller.

...och går och röstar. Förstås.

Det var ganska snabbt gjort. Jag plockade på mig en hel drös valsedlar, "som man ska", och stod sen och sprätte papper om kring mig till jag lyckats få ner rätt papperslapp i rätt kuvert.

Kändes lite fint.

Nu har vi velat fram och tillbaka en lång stund - ska det ätas på restaurang eller inte? Lite princip är det ju - mina svärföräldrar har det som väl etablerad tradition. Divan påpekade förnumstigt att "det gjorde vi ju faktiskt förra gången". Sant. Det lutar åt att vi masar oss iväg till Kolgrillen. Min diet är åt skogen i alla fall efter chokladtårta och annat smaskens hos brorsan. Vi firade hans små kottar idag. 2 och 4 år har de hunnit bli. Det är de som gör att min "längtan" (eller vad man nu ska kalla det - "bebis-sug" är det så vedervärdigt uttryck tycker jag...) hålls i schack. För fina är de. Och jag gillar att vara faster. Mycket. Gillar jag det.


Parantes: hela höger axel och armbåge är vidrigt inflammerade igen. Plus höger skulderblad. Det är rätt mycket skräp med mig, bitvis. Det gäller att stå emot när hypokondrin knackar på dörren - "du har nåt MS eller nåt", väser den i mitt trötta öra.

Jag har läkartid på fredag.

Visserligen bara till Skara men i alla fall.

Det är väl ett sätt att känna sig ungdomlig så gott som något...fast det ska erkännas att jag inte ser fram emot att behöva sova på golvet. Jag är för gammal!!

Nåväl.

Jag har vårdat en förkylning i veckan och det behöver vi inte gå in mer på (ety sådant är äckligt) utan det jag vill förtälja är följande:
- Jag har sett film. Jag har "bitit ihop" och satt mig ner, inte med sju avsnitt Scrubs på raken, ej heller The Closer utan sett film. Jag såg om Uppvaknanden från 1990.



Jag såg den som 17-åring och tyckte att det var väl en bra film, men lite tam. Kanske. Men bra. Riktigt bra. Sen när jag nu såg om den - har inte sett den på 20 år - så var det ju en fantastisk film. Se den.

Sen såg jag Love Story. Jag har aldrig sett Love Story. Jag visste ju vad den handlade om men har inte sett den. Min inre hobby-cineast klassar den som ett litet konstverk, men att de där två söt-fejsen blev Oscars-nominerade? Nja... Jag pendlade mellan att tycka att det var förljuget förskönande om dödlig sjukdom, och en smygande feministisk irritation över att allt ljus var på Oliver Barrett IV - Jenny var liksom en av hans attiraljer. Och vad hände med den smarta bitiga musik-donnan? De gifter sig mot Olivers fars vilja, de blir utan pengar, hon jobbar för att han ska ha råd med law school... och sen? Flög alla hennes ambitioner ut genom fönstret? Så fort han tjänar pengar så har hon bara en önskan; "a baby". Missförstå mig rätt, jag blev mamma som 22-åring, jag fattar den här vilja-ha-barn-prylen...men jag trodde de var lite mer radikala än så? Eller? Jag menar, okonventionell vigsel, frun försörjer mannen... eller var det bara en fas? Tills de har råd att bli småborgliga igen.
Sen det här absurda när läkaren berättar för MAKEN att frun är döende, men inte för frun själv. Vad jag vet är han inte hennes förmyndare. Jag VET, det är tidsanda (kanske, trots hippies och womens lib), men jag ser lite små-rött ändå. Usch!
Men trots detta, en inte helt oäven film. Att sen googla på Ali MAcGraw och inse att det inte blev så mycket mer än det här, att hon peakede med Love Story, för att sen göra en halv-sunkig come back i Dynastin... näe. Det var lite deppigt.



...och det där "mottot" från filmen: "Love means never having to say you're sorry"? Nä, det köper jag inte. Trams. Romantiskt icke-kommunikativt trams.
Påminner mig lite om "A walk to remember" som jag också surat över - men det kan vi ta en annan gång.

Nu måste jag packa. Ska man ta TVÅ liggunderlag till sig själv? Eller ska man försöka sno några extra på plats? Nej, det är ohederligt. Det kan jag inte göra. Om inte ypperligt tillfälle ges...

Jag anar höst. Varför? För att det finns en liten kall ton i luften. För att jag blir gråtmild och lite skör och sårbar mest hela tiden, men särskilt av den klara luften, av att se ljuset försvinna. Och jag tänker; är det så här det ska vara? Vad ska detta betyda? Att jag inte klarar av mitt liv? Att jag är otillräknelig?

Men det får vara så.
Jag vet vart jag ska gå. Jag vet vem jag ska fråga. Jag vet vem som håller mig handen, säger att jag är vacker, ser till att jag äter en smörgås och dricker kaffe, tittar på mig helt utan förbehåll och säger "jag älskar dig"...


Och så har jag Jesus också. Det är tur det.

Jag köpte nya skor för några veckor sen. Dyrt som attans, typ...1600spänn eller så. HÅll i er nu. ECCO-sandaler liksom. Svarta och "diskreta", men i alla fall. Det väsentliga är ju att det är rent kriminellt bekvämt och behagligt att gå i dessa.

Sen blev det även ett par Rieker, röda och fina, tyckte jag själv. Och de är som att gå på en bädd av ... typ Skogaholmslimpor. Mjuuukt men ändå lite fast.

Så här ser de röda ut:


Sen jag skaffade dessa har jag sett följande personer i likadana:
- Tokig tant på vårdcentralen som pratade med allt som rörde sig. Fast hon hade svarta.
- Brud på pendeln av snipig, fyllig sort. Hon hade vita.
- Plus nån neutral människa som hade precis likadana... men vid det laget var jag så nojjig att jag inte vågade titta vad det var för männska...

Tant-hood är här för att stanna liksom. Och även om jag suckar lite över vilka som väljer likadana skor som jag så är jag glad över två saker:
1. att det är så osannolikt, himmelskt bekväma
2. att Divan tycker de är fina. Tack Divan.

Sen får jag tvångstankar och fantom-blåsor när jag ser sånt här:

AJ liksom. Och alla småbruttor som vinglar runt på såna här och säkert känner sig as-läckra fast de inte kan gå ordentligt. Vad f*n liksom... Feministen inom mig rasar. Det är kvinnorförtryck att vingla runt så där. Man kan inte springa om man skulle behöva, man kan ramla och bryta vristerna, för att inte tala om handlederna när man tar emot sig när man ramlar ner från de där vansinnesklackarna.

Usch.

Min inre tant och feminist firar jättelika triumfer. Hela jag är fot-rät.

Oj oj. Jag har jobbat och slitit och inte rikigt hunnit mer än att jobba.
Men det här är väl vad som försegått:

- Körrgårdsarbete
- Folkbildningsarbete
- Kurs-givande
- Barnuppfostran
- Firande av nybakad fjortis - ja, det är sant, Divan har fyllt 14 år!
- Rojalistisk yra...lite grann i all fall
- Årets första radhus-kollektiva dubbelgrillning med efterföljande "Burken 2.0" (ni skulle sett mitt djärva språng över staket och genom buskar och inrullning bakom grannarnas soptunna...innan jag åkte fast för typ femte gången...)
- Långa promenader med taxen


Jag vet inte - jag försökte in i det längsta behärska mig i hela det här kungliga tjo-fräset men jag säger inte mer än att:
1. Ja, jag bölade. Flera gånger. Särskilt när han prins-putten höll tal.
2. Det var en fasligt tjusig klänning. Och diadem. Och slup. Och kalesch. Och allt vad det nu var.
3. Försök bara avskaffa monarkin NU. Gör det bara.


Jag är hemskt trött och vill ha semester. Väldigt snart.

...och antagligen lite sjuk. Nu igen. Jag har ont i magen. Jag är stel och trött och orkeslös. Lite sliten helt enkelt. Och då är det vila som gäller. Det var väl inte så svårt?

Herr Minst fick följa med till jobbet idag pga ett elakt sår i huvudet som gör dagispersonalen nervös. Han skötte sig alldeles utmärkt. Själv hade jag tid hos tandläkaren och fick laga två hål. Usch. Dyrt var det. Men bedövningen tog som 17 så ont gjorde det i alla fall inte. Förrns efteråt. Och den där herre-jösses-bedövning gjorde att det kändes som kolsyra i halva munnen resten av eftermiddagen. Jag vågade inte äta nånting av räddsla för att bita sönder hela tungan och halva kinden. Medan jag låg och blev borrad i trynet valsade Herr Minst runt i city med min rare bror och min lilla brordotter.

Vad mer har jag gjort idag? Tja, grälat med min mobiloperatör, skällt på ett MYCKET oseriöst företag som försöker få min lilla körrgård att hosta upp pengar för något vi inte vill ha och inte har beställt. Min kollega passade telefonen när jag var sjuk och hade inte varit många dagar i tjänst, och fick det förklarat som att det var en fortsättning på ett avtal som redan fanns. Det var det ju inte alls, och jag har bestridit och bråkat och blivit riktigt vass i luren. Deras otroligt seriösa (obs - ironi) strategi är att snabbt som ögat skicka ärendet till inkasso om man inte betalar på en gång. *grr* Så lite måste man bråka. Om inte annat av princip.

Vad mer? Jo, jag lyckades med konststycket att hålla i en löjlig proteindrink (som smakade tandkräm, den tar vi INTE igen), luta mig framåt för att smaka på herr Minsts glass och jag håller inte burken upprätt utan HÄLLER halva innehållet ner i min påsa med HUmlans nya kjol, underbyxor och min egen jacka. Jag blev lite trött. Fast det så nog rätt roligt ut.

Det blev korvstroganoff till middag. Jag fick massage igår. Jag ska jobba hårt imorgon. Solen skiner, syrénerna luktar gott. Livet är rätt okej.

att RÄTT LÅT VANN.

Eller ja, jobbar hemifrån heter det. Jag ska eventuellt iväg på möte efter lunch men det är osäkert. Jag väntar också på telefon från vårdcentralen för att höra vad jag ska göra åt den värkande fläcken mellan ögonen. Ja jag vet, det är bihållorna som spökar IGEN. Det är väl nåt pollen-induced skräp och snart växer det väl ut en björk ur vänster näsborre...

Grälade mycket med barnen igår, vilkart har tagit på krafterna. Ätit för mycket glass har jag gjort också så jag är lite socker-svullen känns det som. 

Tänker på min lilla (nåja) väninna som gifte sig i lördags - hurra för det. Vi skulle ha varit med egentligen men fick lämna återbud. Av ren självbevarelsedrift (och nån slags hyfs och anständighet) så gjorde vi det nästan en månad innan. Köra 60 mil, hålla ordning på kids och kläder och gu vet allt...och sen samma volta tebax. Nä... Det gick inte ihop. Jag är ingen superkvinna längre höll jag på att säga; jag har nog aldrig varit det till att börja med, men det gick så mycket lättare att bita ihop och "ta i lite till" förr. Så gick det som det gick.

Anyhoo, det finns som alltid massor att göra och nu ska jag nog se till att ... ta reda på att på om det blir något möte eller ej. Därefter ska det hund-promeneras, ev bokas en massagetid och KANSKE sättas en deg. Men tvätta tänkre jag inte göra, nähädå. 

För att inte mossa igen.
Snor denna JÄTTELISTA från NELLICK.

Vilken svordom använder du mest?
Helvetes jävla skit samt bajs.

Äger du en iPod?
Nä.

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Antinge 06.00 eller 06.15.

Var köper du dina matvaror ifrån?
COOP i Huddinge eller Mataffaren.se

Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?
Öh. Lite oklart där. Slarvar gärna bort mig själv när det ska tas bilder så jag får nog säga att jag gärna vill vara med på bild. Just eftersom jag så ofta kommer bort...

Vilken var den senaste filmen du såg och med vem?
Who's afraid of Virginia Woolf? med Liz Taylor tillsammans med min man. Awesome.

Du är ledig. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän?
Jag lever ju i en vansinnig barnfamilj så gärna en vän.

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
Oj. Eh... Lägenhet till barnen tror jag. En ny bil?

Har någon någonsin kallat dig lat?
Jodå, det har nog hänt. Oförtjänt tycker jag själv. Men jag är rätt hård mot mig själv ändå på den punkten.

Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare?
Det har hänt.

Bästa låten just nu?
Öh. Äh. Har lite musik-stopp just nu.

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan?
Nä...eller jo förresten. HU.

När var senast någon stötte på dig? 
Det var MYCKET länge sen. 3-4 år kanske... 

Vad åt du till middag senast?
Pannkaka.

Använder du huvtröjor? 
Nja. Sådär.  

Kan du vissla?
Vid behov.

Vem var den senaste som ringde dig?
Nån av ungarna. Eller nä, maken.

Vilken är din favoritåkattration på ett nöjesfält?
En sjyst berg-å-dal-bana. Typ Kvasten.

Tror du folk pratar bakom ryggen om dig?
Säkert.

Vilket riktnummer befinner du dig i?
08

Tittade du på tecknat när du var liten?
Johodå, massor.

Hur stort är ditt närmaste köpcentrum? 
HUddinge centrum är inte så stort men funkar. 

Hur många syskon har du?
Fyra. En hel, två halva och en bonus.

Är du blyg inför det motsatta könet?
Nä, inte längre.

Vilken film kan du alla replikerna till?
"Fröken Fleggmans mustash" samt "Victor/Victoria": "The bathroom is a religious experience."

När flög du senast?
Oj, det var ett tag sen...3-4 år kanske.

Hur många stolar står kring ditt köksbord?
6 st. Idag var den en extra.

Läser du för skojs skull?
Också. Läser jämt.

Pratar du några andra språk?
Engelskan är god, franska i nödfall, tyska på skoj och pyttepyttelite ryska

Diskar du din egen disk?
Nähä, för jag gör så mycket annat så det får kidsen göra.

Har du gråtit offentligt?
Jösses ja. I tid och otid.

Har du en stationär dator eller en laptop?
Lap top OCH stationär. Det är för många datorer i mitt liv.

Försöker du alltid lära dig nya saker?
Ja, jag tror det. Jag gillar att ha fel och blir överraskad.

Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar?
Nä. Eller ibland får jag lust att lista ungarna och mannens namn i ett hjärta, men så sansar jag mig.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Det är inte så noga.

Kan du kasta macka?
Jahadå.

Vad har du med dig in på bion?
Går så väldigt sällan på bio men när det blir av är det oftast min man. Samt handväska.

Har du dejtat någon av en annan religion?
Nä. Men jag har ju inte dejtat så mycket.

Vad har du för väder?
VARMT och HÄRLIGT

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Engelska och svenska

Gillar du att flyga?
Det är helt ok.

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?
Humor.

Vilken är din favoritdrink?
Det är en tie mellan GT och Vodka Russian

Gillar du din boende-situation?
Ja, det gör jag nog, med undantaget av allt meck som måste fixas.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?
7, helst 8. Det går med mindre men inte många dar på raken.

Är dina dagar fullbokade och stressiga?
Nja, så där. Helt ok faktiskt.

Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper? 
Näe. Jag bryr mig om antalet E:n som ska vara så få som möjligt och sen får det gärna vara ekologiskt. Men antalet kalorier? Nä. 


Hur gammal blir du nästa födelsedag?
37.

Vem var den sista personen som gjorde dig arg? riktigt arg?
Säkert nåt av barnen.

Vad var det senaste du åt?
Hallon.

Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta?
Close call. Ser mer till individer.

Vad heter du i andranamn:
Karin Maria

Gillar du senap?
Ja tack.

Vad säger du till dig själv när allt känns svårt?
Offer it up. Jesus, bääär mig. Typ.

Tycker du om att krama folk?
Ja.

Äger du en digitalkamera?
Ja, en svart SONY nånting.

Senaste sms:et:
"Skulle inte vi göra det här tillsammans?"
(Från maken som undrade var jag höll hus när det skulle storhandlas.)

Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det?
Inte så värst.

Vilka böcker, om några har fått dig att gråta?
Flera. Sist var det nog "Mig äger ingen".

Tycker du att du är attraktiv?
Beror på dagsformen, men det händer.

Vad är du allergisk mot?
Björk och gräs, hästar och katter.

Får du dåligt samvete efter du ätit kött?
Nä. Var snäll mot djuren innan du äter upp dom dock.

Vem av dina bloggisar vill du helst veta allt detta om?
Kör hårt alla som orkar!