Yrkeskvinnan ska ut och resa
Visserligen bara till Skara men i alla fall.
Det är väl ett sätt att känna sig ungdomlig så gott som något...fast det ska erkännas att jag inte ser fram emot att behöva sova på golvet. Jag är för gammal!!
Nåväl.
Jag har vårdat en förkylning i veckan och det behöver vi inte gå in mer på (ety sådant är äckligt) utan det jag vill förtälja är följande:
- Jag har sett film. Jag har "bitit ihop" och satt mig ner, inte med sju avsnitt Scrubs på raken, ej heller The Closer utan sett film. Jag såg om Uppvaknanden från 1990.
Jag såg den som 17-åring och tyckte att det var väl en bra film, men lite tam. Kanske. Men bra. Riktigt bra. Sen när jag nu såg om den - har inte sett den på 20 år - så var det ju en fantastisk film. Se den.
Sen såg jag Love Story. Jag har aldrig sett Love Story. Jag visste ju vad den handlade om men har inte sett den. Min inre hobby-cineast klassar den som ett litet konstverk, men att de där två söt-fejsen blev Oscars-nominerade? Nja... Jag pendlade mellan att tycka att det var förljuget förskönande om dödlig sjukdom, och en smygande feministisk irritation över att allt ljus var på Oliver Barrett IV - Jenny var liksom en av hans attiraljer. Och vad hände med den smarta bitiga musik-donnan? De gifter sig mot Olivers fars vilja, de blir utan pengar, hon jobbar för att han ska ha råd med law school... och sen? Flög alla hennes ambitioner ut genom fönstret? Så fort han tjänar pengar så har hon bara en önskan; "a baby". Missförstå mig rätt, jag blev mamma som 22-åring, jag fattar den här vilja-ha-barn-prylen...men jag trodde de var lite mer radikala än så? Eller? Jag menar, okonventionell vigsel, frun försörjer mannen... eller var det bara en fas? Tills de har råd att bli småborgliga igen.
Sen det här absurda när läkaren berättar för MAKEN att frun är döende, men inte för frun själv. Vad jag vet är han inte hennes förmyndare. Jag VET, det är tidsanda (kanske, trots hippies och womens lib), men jag ser lite små-rött ändå. Usch!
Men trots detta, en inte helt oäven film. Att sen googla på Ali MAcGraw och inse att det inte blev så mycket mer än det här, att hon peakede med Love Story, för att sen göra en halv-sunkig come back i Dynastin... näe. Det var lite deppigt.
...och det där "mottot" från filmen: "Love means never having to say you're sorry"? Nä, det köper jag inte. Trams. Romantiskt icke-kommunikativt trams.
Påminner mig lite om "A walk to remember" som jag också surat över - men det kan vi ta en annan gång.
Nu måste jag packa. Ska man ta TVÅ liggunderlag till sig själv? Eller ska man försöka sno några extra på plats? Nej, det är ohederligt. Det kan jag inte göra. Om inte ypperligt tillfälle ges...
Det är väl ett sätt att känna sig ungdomlig så gott som något...fast det ska erkännas att jag inte ser fram emot att behöva sova på golvet. Jag är för gammal!!
Nåväl.
Jag har vårdat en förkylning i veckan och det behöver vi inte gå in mer på (ety sådant är äckligt) utan det jag vill förtälja är följande:
- Jag har sett film. Jag har "bitit ihop" och satt mig ner, inte med sju avsnitt Scrubs på raken, ej heller The Closer utan sett film. Jag såg om Uppvaknanden från 1990.
Jag såg den som 17-åring och tyckte att det var väl en bra film, men lite tam. Kanske. Men bra. Riktigt bra. Sen när jag nu såg om den - har inte sett den på 20 år - så var det ju en fantastisk film. Se den.
Sen såg jag Love Story. Jag har aldrig sett Love Story. Jag visste ju vad den handlade om men har inte sett den. Min inre hobby-cineast klassar den som ett litet konstverk, men att de där två söt-fejsen blev Oscars-nominerade? Nja... Jag pendlade mellan att tycka att det var förljuget förskönande om dödlig sjukdom, och en smygande feministisk irritation över att allt ljus var på Oliver Barrett IV - Jenny var liksom en av hans attiraljer. Och vad hände med den smarta bitiga musik-donnan? De gifter sig mot Olivers fars vilja, de blir utan pengar, hon jobbar för att han ska ha råd med law school... och sen? Flög alla hennes ambitioner ut genom fönstret? Så fort han tjänar pengar så har hon bara en önskan; "a baby". Missförstå mig rätt, jag blev mamma som 22-åring, jag fattar den här vilja-ha-barn-prylen...men jag trodde de var lite mer radikala än så? Eller? Jag menar, okonventionell vigsel, frun försörjer mannen... eller var det bara en fas? Tills de har råd att bli småborgliga igen.
Sen det här absurda när läkaren berättar för MAKEN att frun är döende, men inte för frun själv. Vad jag vet är han inte hennes förmyndare. Jag VET, det är tidsanda (kanske, trots hippies och womens lib), men jag ser lite små-rött ändå. Usch!
Men trots detta, en inte helt oäven film. Att sen googla på Ali MAcGraw och inse att det inte blev så mycket mer än det här, att hon peakede med Love Story, för att sen göra en halv-sunkig come back i Dynastin... näe. Det var lite deppigt.
...och det där "mottot" från filmen: "Love means never having to say you're sorry"? Nä, det köper jag inte. Trams. Romantiskt icke-kommunikativt trams.
Påminner mig lite om "A walk to remember" som jag också surat över - men det kan vi ta en annan gång.
Nu måste jag packa. Ska man ta TVÅ liggunderlag till sig själv? Eller ska man försöka sno några extra på plats? Nej, det är ohederligt. Det kan jag inte göra. Om inte ypperligt tillfälle ges...
Kommentarer
Postat av: Parkettodlaren
Luftmadrass och pump. Efter x antal gymnastikgolv och tältningar har jag kommit fram till att det är det bästa. Pumpa madrassen lagom hårt bara, den ska inte vara som en ballong utan halvfull.
Trackback
