Yrkeskvinnan Dag 2: Min första kärlek

Min första kärlek... Det beror ju lite på hur man ser det. Den första kille jag blev kär i var väl Dudde på dagis, men det var lite oseriöst. Dessutom tror jag att vi alla var det just den veckan så det kanske ändå inte räknas.

Sen var det Göran i ettan. Som jag smällpussade på munnen bakom gympasalen och sen traskade iväg ifrån med högburet huvud, ungefär: "där fick han"... Vi gick inte på samma fritids så det var svårt att odla den relationen.

Nä, den jag minns som min stora stora STORA första kärlek, han hette Henrik. Han gick i trean när jag gick i ettan. Alltså, lågstadiet, inte gymnasiet. Han brukade missa bussen och eftersom jag fick skjuts med mamma brukade vi plocka upp honomm där han stod och såg olycklig ut på Hantverkargatan. Fatta att jag höll på att dö...

(Det där med "brukade" är ju lite relativt. Antagligen hände det typ...fyra gånger på tre år vilket i efterhand kändes som att vi "brukade" skjutsa honom.)

Jag var helt tokkär. Jag drömde om att han skulle säga så där som Robin Hood till Marion: "Marion min älskling. Jag älskar dig mer än själva livet". Fast till mig. Och så skulle han helst inte vara en tecknad räv. Fast när jag tänkte mig hans barnpojkröst och hur det skulle låta om han sa det...då blev det mest pinsamt. Och samtidigt ville jag ju inte att han skulle vara en vuxen karl, det skulle ju vara helt blääää...

Vi pratade mycket lite med varandra. Vi hade överhuvudtaget mycket lite med varandra att göra. Jag iaktog honom nog mest på håll. Jag tror inte att han var särskilt intresserade av grubblande brådmogna flickor med kort hår och hängslebyxor.

Sen när jag började gymnasiet - då gick han där. I samma gymnasium. Fast ett år över mig. (Jag har hoppat över ett år, det är därför det stämmer.) Och han var nästan lika snygg som när han var nio.

Är det inte lite lustigt hur saker och ting ibland kretsar kring vissa platser? Han brukade stå där på busshållplatsen på Hantverkargatan, snett mittemot Kungsholmens gymnasium. Och det var där jag återsåg honom 6-7 år och ett halvt liv senare. Tänk om... Istället var det så att den här mannen som jag har levt med i 15 år  nu, han bodde sina första år ett halv kvarter från Kungsholmens gymnasium, fast på andra sidan. SAmtidigt bodde jag ett kvarter från samma skola, fast åt ytterligare ett annat håll. En knapp kilometer mellan oss när vi var nyfödda. Även han, min man alltså, gick i Kungsholmens Gymnasium.
Tänk att så mycket viktigt i mitt liv kretsat kring dessa få kvarter, runt Fridhemsplan. Vad det nu betyder. Inte så väldans mycket egentligen.

När jag flyttade från Kungsholmen gav jag upp Henrik. Och blev kär i Anders. Och sen i Patrik. Sen i Martin. Och Mattias. Och Jesse. Och Eric. Och Benjamin. Som var min allra första pojkvän. Men det är en annan historia.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0