yrkeskvinnan

Jag anar höst. Varför? För att det finns en liten kall ton i luften. För att jag blir gråtmild och lite skör och sårbar mest hela tiden, men särskilt av den klara luften, av att se ljuset försvinna. Och jag tänker; är det så här det ska vara? Vad ska detta betyda? Att jag inte klarar av mitt liv? Att jag är otillräknelig?

Men det får vara så.
Jag vet vart jag ska gå. Jag vet vem jag ska fråga. Jag vet vem som håller mig handen, säger att jag är vacker, ser till att jag äter en smörgås och dricker kaffe, tittar på mig helt utan förbehåll och säger "jag älskar dig"...


Och så har jag Jesus också. Det är tur det.