Yrkeskvinnan och sjukvården

I måndags hade jag varit dålig i ... 13 dagar nånting. Nytt pencillin, droppar i öronen och allt vad det var. Nåväl. Jag tyckte inte jag blev så himla mycket bättre men men. Så i måndagskväll skulle jag borsta tänderna. Det kändes konstigt. Jag insåg att jag inte riktigt kunde stänga munnen som vanligt. När jag trutade fick jag liksom en sned näbb.

"Jag är nog bara trött och sjuk", tänkte jag. "Det är nog bara...inbillning."

Så jag gick och la mig men sa inget till manne jag lever med.

Nästa morgon väntade jag tills alla barn hade gått till skolan. Då visade jag mannen näbben.

"Du ser ju inte klok ut", var hans kommentar.

Jag blev genast stirrig. Jag ringde husläkaren som blev stirrig han också och sa åt mig att komma ner till vårdcentralen vid tre.

Jag vimsade runt lite segt här hemma. Det kändes lätt olustigt alltsammans.

Väl nere på vårdcentralen, framåt eftermiddagen, log den första läkaren milt och frågade om jag inte började bli lite trött på honom och alla andra. Jag besvarade artigheten med att säga "nej nej, det är väl ni som är trötta på mig, jag gör ju inget annat än att springa här..."

Sen tittade han i örat. Jodå, det såg mycket bättre ut, för min skrikröda trumhinna en vecka tidigare var det värsta han hade sett, hävdade han. Sen såg han min sneda mun och fnissade lite.
I samma ögonblick kom min husläkare intrippande.
"Jag fick ett återbesök", meddelande han förtjust. "Jag ville bara komma in och titta..."

Jodå, ojoj, partiell ansiktsförlamning, det var inte tu tal om saken. Den första läkaren lugnade mig och sa att det inte var fråga om nån stroke. Nä, men det var väl tur det.

Då knackade det på dörren igen. Ytterligare en läkare tittade in.
"Jo, eh, Johan sa att jag fick komma in och titta..." Hon log ursäktande.

Jag kanske skulle ha tagit betalt.

Hur som helst, de skrev en rask akutremiss till neurologakuten så det var bara att stappla bort till bussterminalen för förtielfte gången och sätta sig på bussen till KS.

Väl där hamnade jag framför en drös sjuksköterskor och en sparris till läkare. De tittade upp. Åhå, tycktes de säga.
"Knip ihop ögonen", sa den korta barska sjuksköterskan. Så drog hon i mina ögonlock varpå det högra åkte upp som en slapp rullgardin. Jag kunde inte hålla emot alls.

Jag hamnade inne hos öron-läkarna i alla fall till slut. Den unga underläkaren som envisades med att säga "jättebra" och "jättefint" varje gång jag gapade eller blinkade, hon klev runt mellan kollegor av både öron och nerv-art och till sist kom hon tillbaka.

"Jo, det är så här att... vi lägger in dig nu. Du ska få antibiotika och kortison. Du ska gå upp tillavdelning B82, det är sju kilometer upp och bort i tok nordväst längt Lobotomigatan..." Nä, fullt så långt var det inte och det finns faktiskt ingen "Lobotomigata" på KS. Men mitt synfält blev lite smalt. Vadå lägga in? Jag har ju bara sned näbb och mitt öra är ju... bättre?
"Ja och så får vi nog ta och punktera den här trumhinnan i alla fall..."

Jisses.

De tog nåt blodsocker på mig och satte på mig ett sånt där armband med mitt personnummer på. Jag insåg att jag skulle ta mig upp till samma avdelning där Divan legat för nån månad sen och dit hittade jag ju, även om det kändes som sju kilometer. 

Sakta stegade jag dit. Väl framme fick jag ett rum. Ett enkelrum, gubevars. Och en sjukhusrock. En sjuksköterska kom och satte en kanyl i armen. En läkare med taffliga social skills kom och hämtade mig och tröck ner mig i en stol. Han hällde nåt kallt i mitt öra och rotade runt. Jag funderade på om jag borde fråga nåt, typ; ska jag vara beredd nu eller vad? Han var inte så meddelsam, ja, inte med mig i alla fall. Hur som helst, rätt som det var kände jag att sjuksköterska la händerna om huvudet på mig och lite milt höll i. Okej, here we go, tänkte jag. Det var väl lika bra att börja djupandas.

Det var inte så farligt. Obehagligt, visst. Men vad fasen, har man fött fyra barn så har man.
Det rann lite grönt ur mitt öra.

Jag fick tassa tillbaka till mitt rum och min säng. Jag kände mig mycket liten och knytt-aktig i sjukhusrock och min tygkasse i näven. Inte alls om kompetent mångbarnsmor och yrkeskvinna och 37 på det 38nde. Nä, snarare som elva och ett halvt, bortkommen, ängslig och lite trött.

Jag fick middag.
Jag kollade facebook ungefär en gång i kvarten. 
Jag ringde min man.
Jag fick veta att jag kunde få en engångstandborste. Och det var ju tur, jag hade bara min tygkasse med telefon, plånbok och god bok. Så min man behövde inte komma förbi. Jag kände mig mycket heroisk och stoisk när jag meddelade det. "Det är lungt, jag klarar mig du behöver inte komma hit, jag har fått middag och en engångstandborste."

Sen grät jag en lång stund i kudden. 

Vid två på natten kom det in en nattsköterska och jag fick mer antibiotika. Fler kortisontabletter. 
Vid fem tog de blodprov från handen, vilket gjorde rätt ont.

Det rann ur mitt öra. Min näbb satt där den satt.

Nästa dag kom han mannen i alla fall. Med ombyte och kramar och laddare till min telefon som lagt av under natten.

Vid ett fick jag åka hem. På permission. Jag skrevs inte ut förrän tre dagar senare. Jag har fått sova hemma, men åka in på mornarna för mer antibiotika. I dropp. Mer kortison. 

Så länge jag tar det lungt - jag gick kortaste rundan med hunden nu på kvällen och det är väl ungefär max - känns det mesta rätt ok. Lite värk från och till. Och ett slött öga och en näbb som inte riktigt ger med sig.

Jag skulle egentligen ha varit på läger nu i helgen. Med mina finaste konfirmander. Det är inte att tänka på. Men där är min man. Mina söner är hos min svåger med fru. Döttrarna dräller här hemma. Och jag bidar min tid. 

Det är antagligen nåt slags toxin från bakterienedbrytningen i örat (om jag förstod det hela rätt) som satt sig på ansiktsnerven och bråkar med mina småmuskler. 

Halva april har sprungit ifrån mig. Jag som älskar april. "Du har ju tagit april ifrån mig", sa jag surt till Gud när jag var ute med hunden. Men sen ångrade jag mig. Jag brukar ju lita på att Han vet vad han gör, så då får jag nog göra det nu också. Det är väl något jag ska lära mig. Jag kommer nog på vad det är så småningom.

Jag bidar min tid och önskar den sneda näbben dit pepparn växer. Fast det ser ganska roligt ut. 

Yrkeskvinnan knaprar piller

Okej, en re cap på den usla hälsan. Igår hade vi lyckats få tid hos öronspecialisten. Inte för mig utan för Divan som antagligen fortfarande kan räknas som post op. Ett återbud gjorde att Divans ömmande öra (japp, hon också) kunde visas upp för rätt doktor. Eftersom jag är skruttig, inte pallar att köra bil etc etc, så ställde han hjältemannen upp, skippade en halv dags kurs och körde stumpan och mig till sjukhus. Han ansåg nämligen att även jag borde masa mig in till nån slags akut eller nåt.

Så då gjorde jag det.

Jag måste ha sett små-packade eller svimfärdig ut för jag var inte särskilt stadig på benen. Efter ca 20 minuters väntan fick jag träffa en doktor som snabbt tittade mig i örat. Aha, uh-huh, hm-hm - det var tydligen lika bra att sjasa in mig till öron-näsa-hals.

Efter ytterligare nån kvart fick jag träffa doktor Johan.

Jisses alltså, han tog uppgiften på stort allvar. Det var kamera upp i näsan och bak i svalget (urk), han "dammsög" örat så att det sörplade i hela huvudet, en läbbig pinne upp i näsan för odling (urk igen) och sen till sist nån märklig ögonkollarapparat eftersom han tyckte att det här med yrsligheten behövde kollas upp, det också.
Efter denna grundliga genomgång fick jag en ny sort penicillin. Så nu får vi se. Jag är aningens trött på mitt öra.

Yrkeskvinnan gråter nästan

Nej, inte pga örat längre. Det gör visserligen ont fortfarande och jag ska till doktorn och en halv timme. Men det är inte det. Det är skolan. Den svenska skolan. Och självklart känner jag mig pretto-fjantig när jag skriver det. Men det skiner jag i.

Jag har läst min idol Maciej Zaremba. Han skriver om den  svenska skolan, kommunaliseringen och hela den sorgliga verkligheten. Och jag tänker medan jag sväljer för att inte börja grina: "Jotack. Jag hade kunnat berätta hälften av det där redan för tio år sen, när jag vickade i Rågsved."

Kunskap är makt. Det är banalt men sant. Och det verkar komma en väldigt stor maktlös generation ute i samhället om inget händer. Om det inte tas lite ansvar.

Själv jobbar jag med folkbildning. Räcker det? Eller borde jag försöka bli rektor jag också? Läsa in min lärarkompetens så att jag får papper på att jag är bra på det jag är bra på? Ska jag grina vidare?

Jag får återkomma. Just nu ska jag först av allt få tillbaka mitt friska öra hade jag tänkt.

Yrkeskvinnan och hennes öra

"Yrkeskvinnan" förresten. Pöh. Enda gångerna jag hinner skriva är ju när jag blivit sjuk. Bloggen borde heta Yrkeskvinnans sjuka liv eller En sjukskriven yrkeskvinna eller nåt liknande.

Nåväl.

Natten mellan torsdag och fredag genomled jag något så smärtsamt att det endast överträffas av bukoperationen för tre år (eller då sov jag ju, men läkande efteråt) sen samt mina fyra förlossningar. Och en sprucken cysta för en fyra fem år sen. (Då trodde jag också att jag skulle dö.)

Det började susa i mitt högra öra på kvällen. Det hade kännts "skumt" och "opålitligt" hela torsdagskvällen men när jag äntligen gick och la mig kände jag hur galet ont det gjorde. Och värre blev det. Till slut låg och jag grät för att det gjorde så ont. Maken vaknade, hunden började trampa runt av oro (?) och jag kunde bara tänka på att att det var minst sex timmars helvete kvar innan jag kunde ringa vårdcentralen.

Prick klockan åtta ringa jag och fem minuter senare ringde de upp mig. Ojojoj, sa dom, och jag fick komma dit på en gång.
45 minuter senare stapplade jag stödd av en mycket förstående äkta man ner till apoteket och hämtade ut min hästkur penicillin. Jag har öroninflammation, nämligen. En ganska elak sådan. Det rinner var ur mitt öra och jag hör ganska dåligt. Staplar gör jag fortfarande. Det är väl nåt med balansen för jag kan inte gå rakt.

Jisses alltså.

Egentligen är man väl lite för gammal för öroninflammation. Jag hade det aldrig som liten, inte en enda gång. I vuxen ålder har jag haft det en gång förrut men det kom inte i närheten av det här.

Jag funderar på om nässköljningen är boven. Om bakterierna resonerade som så att "baah, här i bihålorna blir vi ju bara bortsköljda - vi ger oss på örat i stället". I den mån nu bakterier resonerar.

Att det rinner ur örat är tydligen ett tecken på att trumhinnan spruckit. Usch.

Trots allt är jag inte helt förvånad. Jag vet hur sliten jag var. Hur toktrött och slutkörd. Och kanske var det snarare det som gjorde att onda baciller fick fäste. "AHA! En sliten människa! Här kan vi rumstera om! Henne ska vi ha!!" Typ.

Så nu är det bara att vila och samla kraft. Jag fick verkligen lite extra att uppoffra, så här i fastetiden.

Nu ska jag bara gå och snyta mitt öra igen.


Yrkeskvinnan blev sjuk till sist

Jag har ju dock hållt mig rätt frisk ett tag. Men, sen ett par veckor tillbaka har jag varit rejält sliten. Så tog väl virusbacillerna chansen och knockade mig.

Jag skulle varit på kurs den här veckan. Jag hann med en dag. En riktigt bra dag men det hindrade ju inte att jag började känna mig väldigt ... varm i ansiktet framåt eftermiddagen. Väl hemma hade jag 37,5 visade det sig. Det är ju i sig ingen imponerandefeber men jag är lite reptil-ig så det är en dryg grads feber på mig. Som frisk har jag 36,4-36,5 i grundtemp. You do the math.

Hela dagen igår var febrig och ynklig. Likaså idag. Det är lite öken att vara sjuk, men vad gör man...

Jag sov hela förmiddagen och drömde konstiga saker om att vara på nån form av havskryssarupptäcksfärdsbåt med alla barn och några till. Inte lyxkryssning a la loveboat, mer... Jaques Costeau. Jag hängde ut över nån reling och fiskade. Det kändes inte helt "säkert" och plötsligt kom en björn simmande. Drömtydning på det någon?

Ont på alla möjliga ställen har jag också. Fast paracetamolen gör sitt så nu är man ju nästan kontaktbar. Det värsta med sånt här, förutom att det suger att ha feber och ont i halsen, det är att min inre hypokondriker rockar loss helt ohämmat. Gaah! Ont i magtrakten, vänster sida...kan det vara bäckenbotteninflammation? Blindtarmen? Njursvikt? Gaah! Lite krampkänningar i vaden - blodpropp? Gaah, det är nog cancer alltihop!!! Sen lugnar jag ner mig. Det här brukar inte hålla i så värst länge och jag brukar inte tortera min omgivnings. Inte alltför mycket i alla fall.

Borde man äta nåt?

Yrkeskvinnan i vårdsvängen

För en vecka sen opererades Divans andra öra och hon låg sen hemma i en vecka med bandage och ont och trött och lite småelände. Imorgon ska silkesbandage-proppen i hennes öra plockas ut. Jag slipper vara med. Det verkar lite otäckt.

Herr Minst har börjat med cellgifter mot sin reumatism. Det låter mer dramatiskt än vad det är. Fyra piller i veckan (fredagar) åsså lite folsyra på det, mot illamående etc. Han var rätt oberörd efter första vändan.

Många piller och bandage blir det.

Om jag nån gång får för mig att sadla om helt och håller ska jag baske mig bli undersköterska. Jag har inga illusioner om nån vårdromantik eller så, det är bara det att det är så viktigt och heroiskt. Och så inbillar jag mig att det går fortare än att bli sjuksyrra fullt ut.

Yrkeskvinnans viktigaste roll

Det var dags igen i fredags. Herr Minst ni vet, han har ju diagnos. Barnreumatism. Och nu hade medicinen gått ur kroppen och det var dags för sprutor. Han hade våndats i några dagar, gråtit och varit ledsen. "Jag VILL INTE ha sprutor!!" har det hetat.
"Ja men", sa jag, " du kommer ju få sån där bra medicin, så att det inte gör ont alls. Det kommer inte bli som första gången..."
Då har han lugnat sig.
Vi tog buss och tåg och buss hela vägen från oss till stora sjukhuset på andra sidan stan. Bakom oss satt en man (på sista bussträckan) som verkligen skulle ha behövd tvätta sig.
"Det luktar illa är", sa Herr Minst och rynkade på näsan.
Vi flyttade oss lite diskret.
Väl på sjukhuset fick Herr Minst Emlaplåster i båda armvecken och på knät. Sen blev det en rastlös väntan nån halvtimme.
Plötsligt säger Herr Minst:
"Jag vill att gudfar ska komma."
Gudfar bor väldigt nära.
"Jaha", sa jag, "då får vi väl ringa honom.
Her Minst ringde upp och sa bestämt till gudfar: "Jag vill att du ska komma hit."
Efter ytterligare en halvtimme dök gudfar upp. Han slog sig ner, stank lite lagom av cigarettrök så där som han gör, och höll Herr Minst lite försiktigt i handen.
"Hej grisen", sa han som han brukar.
Herr Minst var nöjd.
"Du ska titta på mig hela tiden" meddelade han gudfar. Med uppfodrande stämma dessutom. Härom dan sa Herr Minst också - surt - att när gudfar hälsar på så "läser han ju bara tidningen hela tiden". Vilket jag självklart meddelade gudfar med illa dold skadeglädje. Kanske var det därför han dök upp så ordentligt...
Hur som. Herr Minst försvann hastigt i morfindimmorna och rullades snart in på behandlingsrummet. Jag höll handen och pratade lugnande. Herr Minst fick lustgas och meddelade lulligt att sjuksköterskan Bosse hade fyra ögon.
Proceduren gick väl. Kortison i knät, och sen även tappning på vätska.
Herr Minst snarkade sen i två timmar medan gudfar och jag småkonverserade. Gudfar höll Herr Minst i handen nästan hela tiden.
Vi fick sen hjälp att hämta upp den nya bilen som vi varit i skriande behov av i ett halvår. Äntligen kan vi färdas alla 6 + hund i ett och samma fordon. Och när Herr Minst fått lite fil och flingor baxades han över i en rullstol och kunde rullas ner till nämnda fordon för hemtransport. Vid det laget hade han tackat nej till en "vad-du-var-duktig"-bil ("Jag är inte så intresserad av bilar" meddelade han avmätt medan han fäpplade med höj-och-sänk-mekanismen till sängen. "Kan jag inte få ta med sängen hem?" Nja. Han fick fyra tauteringar med drakar istället.)
Herr Minst och jag tog oss hem i nya fina bilen efter att ha vinkat av gudfar. Stackars gudfar hade vid det laget blivit kallad "pappa" av sjuksköterskan Märta flera gånger vilket Herr Minst tyckte var mycket märkligt.
Gudfar själv var mest generad.
7 timmar försvann på sjukhus med handhållning och väntan. Men det var det viktigaste och bästa jag hade att göra den dagen. Det ingår. I den där besynnerliga besvärliga mammarollen.

Yrkeskvinnans nya liv

Ja, det har faktiskt börjat nu. Nu igen, kanske man ska säga.
Sen en månad tillbaka går jag upp strax före 6 varje morgon för att kunna sjunga Laudes. Tillsammans med min man ska tilläggas. Det tar en kvart ungefär. Sen går en av oss ut med Sigge medan den andra gör iordning frukost. Sen jagas det upp barn som sen utfodras och som sen får hjälpa till att röja upp i köket, för sen slängas ut strax före halvåtta.
Det här betyder alltså att när ungarna väl är på väg, då har vi varit uppe i över en och en halv timme och nu kan ge oss i väg i nån slags sansad tid och lugn. Det är inte dumt alls. Sen att Laudes låter rätt raspigt klockan 6 på morgonen och att maken härom morgonen fick nån profets insikt till INSEKT...det är ju bara uppiggande.

Yrkeskvinnans jul

Jag är ju inget stort fan av julen. Men i år tog jag mig samman eftersom min yngste son lite ledset frågade mig redan i november: "Mamma hatar du julen väldigt mycket?" Då får man skärpa sig. Så det gjorde jag. Medelst några enkla medel.

1. Jag tände en herrejösses massa levande ljus i tid och otid. På min nya arbetsplats är levande ljus lösningen på allt. Det tänds ljus till fikor, medarbetarsamtal, arbetsmöten, budgetmöten - till ALLT. Jag tänkte i början att "är inte det där lite...fånigt?" Och så har jag insett att det är det inte alls. Det är jättesmart. Och bra. Och - MYSIGT. Detta ord som jag egentligen har väldigt svårt för. Jag gillar inte att mysa. Faktiskt. Inga mysdresser eller mys-fikor eller nåt sabla fredagsmys. Nej tack till mys. Vägra mys. Men det är nåt med de levande ljusen - nånting blir liksom lite snällare i belysningen och man blir lite mer stilla inombords. Så ljusterapin har pågått här i stugan sen en bra bit före första advent, och kommer pågå en bra bit in i mars, det kan jag lova.

2. Jag sjunger. Även det i tid och otid. Jag sjunger den där "andra" varianten av Bereden väg för Herran. Jag sjunger "Guds son är född". Och jag gör det rätt högt, rätt ofta och rätt bra. Jag forcerar lite julbudskap och lite inkarnationsmysteriumsglädje. Fejk it till you mejk it. Och lite gott gör det.

3. Jag överlämnade granklädandet till barnen. Och vilken fin gran det blev!


Sen har julen helt kapsejsat i alla fall men det var ju inte mitt fel. Det började redan på Humlans födelsedag. Jag var ju magsjuk för en tio dagar sen men det gick ju över rätt fort. Onsdagskväll satt maken och jag och fnissade framför nåt banalt på tv. Vi hade vinkat av släktingar som kommit över för att fira Humlans 12-årsdag. Vi pustade ut med ett litet glas vitt. Då hör vi ett ångestbröl från övervåningen. Herr Minst har kräkts. I hela sin säng. Fa-an också. Vi sanerar, snabbt och rutinerat, barn, säng och oss själva. Fram med handspriten. Herr Minst har en jobbig natt, men hämtar sig framåt eftermiddagen den 23e. 
Julafton var riktigt trevlig och hanterbar. Vi tofflade runt, joxade ihop lite julgodis, tittade på Trolltyg i tomteskogen, öppnade julklappar, tittade på lite Kalle, öppnade mer julklappar, snyggade till oss, och tågade sen över till våra grannar för julmiddag. Med oss hade vi, som överenskommet, sillar och en Jansson. Dock visade det sig att farmor i grannhushållet hade lagat Jansson även hon. Så vår förblev orörd. Nåja, så kan det ju gå. Julmiddagen var trevlig, vi sjöng massor, drack massor med must och lite öl och nån nubbe. Vi fick fruktsallad och mandelformar med hjorton och grädde. Det spelades hockey-spel eftersom far i grannfamiljen fått ett sådant i julklapp. Det hann gå rätt vilt till innan grann-far och grann-dotter slog Maken, Killen och Divan med 9-4.

Vi traskade hem.

På juldagsmorgonen var Maken sig inte riktigt lik. Ingen aptit, blek och håglös. Feber. Inget mer, men det räckte ju. Ingen mässa. Vi övriga tofflade runt medan Maken låg och "hanterade" sitt orkeslösa tillstånd.

Framåt eftermiddagen hördes det där ångestbrölet igen. Fast från bottenvåningen. Jag hittade Divan grå i ansiktet med papperskorgen i knät.
Jag sanerade. Klappade om. Bäddade ner.

De tre yngsta utfodrades lite lagom engagerat. Maken och Divan låg i sina respektive sängar. De tre yngsta bestämde sig för att se en film tillsammans och försvann upp. Två timmar senare ett nytt bröl. Följt av flera. Humlan hade gett upp filmtittande och hamnat i fosterställning i sin säng och hängde nu över sängkanten och kräktes även hon i sin papperskorg. Men vad FAA-AAN liksom...

Jag sanerade. Fick på en pyjamas, bäddade ner.

Gick ut med hunden. Åt lite Jansson. Killen började även han bli lite blek om nosen. 
"Mammaaa??" ropades det i flera omgångar och jag fick gallopera som en älg upp till övervåningen och sen hålla en frossande, huttrande kallsvettig Kille sällskap medan han inte kräktes.

Herr Minst började tycka att det mesta var rätt trist. Vi såg filmen Eldorado, bara han och jag.

Jag gick till sist och la mig. Vi halv två stod den askgrågröna Killen vid vår säng.
"Pappaaa?!! Mammaa??!" Vi hann nätt och jämt baxa ut vederbörande som sen kräktes även han. Dock på toa.

Vad faa-aan liksom.

Idag har de feber. Herr Minst är uttråkad, jag är slutkörd efter allt sanerande, hinktömmande, hundpromenerande, omhändertagande etc etc etc. Äntligen har jag lyckats få i samtliga sprödingar lite äggröra + rostat bröd, samt hällt i dem vätskeersättning.

Maginfluensa gör ju inte julen bättre direkt. Idag skulle vi ha varit hos svärföräldrarna vid tre. Det var vi inte.

Nu ska döttrarna till Italien och Rom i morgonnatt och jag är nervös och mer hönsig är jag brukar vara. Men om de bara har klarat av det värsta nu så kanske det bara är karaktärsdanande att flyga till Rom med byte i Frankfurt så här nära inpå vinterkräksjuka. Man kan ju alltid hoppas.

Yrkeskvinnan lägger ner

Det här blogg-maraton-köret...jag lägger ner det nu. Jag ligger så sjukt efter att det nog inte är nån idé.

Apporpå sjuk, så har jag blivit det. Hemskt sjuk. I natt hade jag feberfrossa och värk precis överallt och en mage som jag inte vill prata om. Hu så hemskt.

Lite extra hemskt blev det eftersom jag skulle till min chef och prata jobb och framtid klockan nio i morse. Men det gick ju inte. Och trots att jag messade min kollega som jag skulle träffa efter mötet, och berättade att jag var sjuk så fick hon inte det messet och ... jag kände mig dum. Fast jag hade gjort rätt. Eller inte - jag upptäckte sen att jag skrivit in hennes nummer fel i mobilen och att det är någon helt annan människa som fått veta att jag är magsjuk och inte kommer till jobbet... Suck.

Jag hatar att känna mig dum.

Nu har jag legat här i sängen och hållt febern i schack med tabletter, men inte orkat så mycket mer. Min fina hund har hållit mig sällskap och legat vid mina fötter nästan hela dagen.

Egentligen är - var - jag på väg att deppa ihop. Jag känner mig ledsen och trött, eländig och ... värdelös. Fast jag vet ju att jag inte är det. Jag har min familj, jag har min tro. Jag borde veta bättre. Men ändå.

Jag har lite oro kring mina jobb. Jag är trött på att ha två jobb. Jag är trött på att det bli jobbigt med jobben ibland, på att jag inte vet vad som gäller... Och även här vet jag ju - inget jobb är roligt jämt. Jag vet ju det. Jag borde veta bättre. Och ändå så tror jag och inbillar mig att jag ska vara nån slags supermänniska, nån som levererar superresultat, som aldrig gör fel, som inte skriver in fel mobilnummer i adressboken...

Jaja. Jag ligger där jag ligger tills imorgon och i övermorgon. Sen får jag ta itu med mitt yrkesliv igen.


Yrkeskvinnan Dag 15: Mina drömmar

I mångt och mycket har mina drömmar tagit slut. Jag hade massor, de flesta banala, småpatetiska och orealistiska. (Typ "Nobelpriset i litteratur för 15 års ålder.)

Jag drömde om att bli sedd, framgångsrik, beundrad, uppskattad, hyllad...

Jag drömde om den stora kärleken, om att få en massa barn.

Jag har träffat den stora kärleken, jag har fått en massa barn. De där andra sakerna känns inte så viktiga längre.

Så nu drömmer jag mer om lugn och ro och sinnesfrid, sol och värme, att få resa bort en vecka med min man och bara lata mig.

Jag drömmer om att få pyssla mer med mina tyger och garner. Jag drömmer om att få tid och ork för mer träning så att jag blir starkare.

Sen drömmer jag inte så väldigt mycket mer. Jag försöker mest leva. Här och nu.


Yrkeskvinnan är beklämd

Jag läser ibland Katrin Zytomierska. Det är en av mina "guilty pleasures". (Andra är eurodisco, Justin Bieber "Somebody to Love" och Paradise Hotel, men vi lämnar det så länge). Och nu härom dagen har kvinnan fått ett ryck och dragit igång en privat drive för att fattiga familjer ska kunna få julklappar och julmat. Hon "går inte med på" att barn inte skulle få lite julglädje och därav hennes kampanj. Här kan man läsa mer: Katrin.
Jag vill bara understryka jag ingalunda blir fuktögd och extrajolmig över jul - jag har en rätt stark inre julhatarscrooge som måste hanteras och tuktas för min egen och ungarnas sinnesfrid. (Min dröm är att få sitta och sura lite andligt i ett kloster mellan den 23 och den 26 december och meditera lite grinigt över inkarnationens mysterier - MEN HAR MAN FYRA UNGAR LÅTER DETTA INTE GÖRA SIG. Men om sisådär en 12 år, när Herr Minst är myndig, DÅ ska jag sitta och sura i ett kloster på en skånsk slätt. Tills dess hanterar jag julen och lobbar för att få med mig familjen till nåt soppkök eller liknande.)
Hur som helst, jag är ingen sucker för julen, men jag blev lite glad och lite impad av Katrins initiativ. Jag har lite svårt för en stor del av hennes brutala framtoning, hennes bantningsfixering, jag undrar en hel del över vad det är hon egentligen sysslar med i sitt företag... MEN, jag tycker det är coolt att hon driver företag, att hon blivit en betydligt mer sympatisk människa sen hon fick barn - och nu det här.
Så läser jag UnderbaraClaras inlägg om Robin-Hood-fast-tvärtom...och med ens blev jag lite trött. Jag högaktar Clara. Jag läser henne blogg med förtjusning. Min döttrar läser hennes blogg med förtjusning. Jag är förtjust över att de ser upp till Clara. Jag har också penslat insida av några glasburkar med äggvita, hällt i strösocker och rullat runt och satt i värmeljus och det blev JÄTTEFINT... Men nu hängde jag inte riktigt med. Vad hände nu, liksom? Clara var så väldigt o-imponerad av Katrins välgörenhet. Lite, "det är ju hedervärt, men förändrar ingenting". Men det var först när jag började läsa kommentarerna till inlägget som jag blev riktigt beklämd. Det var så förtvivlat SVART/VITT. Röster du "blått" är du en självisk jävel och har fruktansvärd människosyn.  Röster du "rött" är du är flummig verklighetsfrånvänd jävel och har fruktansvärd människosyn. ("Människosyn" blev lite modeordet för dagen där...)
...och medan det här tramset pågår så finns det tydligen fortfarande ungar som inte får några julklappar.
Missförstå mig rätt. Det är klart att det inte löser problemet med fattigdom att ge julklappar till 50 eller 100 ungar. Men just de ungarna blir nog väldigt glada och för just de ungarna gör det nog en viss skillnad. Men löser man fattigdomsproblem genom att sitt och gräla om blått och rött då? Och anklaga varann för taskig människosyn?
Och när blev mat på bordet en rättighet? Är livet i sig en rättighet? Jag tror faktiskt att lite gammaldags hederlig tacksamhet mot "någonting-större-än-en-själv" - är det inte så AA-arna säger? - det vore inte helt fel.
När jag tänker efter så borde jag, som den folkbildningstyp jag, bli både glad och upprymd över att att folk ids sitta och tycka saker ganska så högljudt i bloggosfären. Det är ju bra? Jodå. Som den mes/diplomat jag är tror jag inte att vare sig blått eller rött är lösningen på fattigdom eller arbetslöshet eller vad det vara må. Ideologi måste ju också utvecklas, är det inte så? Att polemisera och skälla - är det bästa vägen till utveckling? Clara hänvisar till att "det finns statistik" som tydligt visar att allt blivit sämre för de mest utsatta de senaste fyra åren. Det kan jag omöjligt köpa rakt av. Det finns lögn, grov lögn och statistik - var det inte så?
Obs obs - jag har inte bekänns någon som helst politisk färg här. Det enda jag motsätter mig är polemiserandet. Det verkar så lätt att bara ställa sig på tvären, rätta in sig i ett led i direkt motsats till ett annat och på så sätt markera sin ståndpunkt. Är det så man gör? Är det det enda sättet. Min fråga är allvarligt menad. Kanske är det bara jag som inte hänger med.

Yrkeskvinnan Dag 13: Den här veckan

Alltså, jag gör nu en insats för att komma ikapp lite. Det går "så där". Och tokförkyld är jag, därav snurret och ihoprörandet av dagar och grejer. But here goes:
Måndag (gör jag ingenting...nåja): Jobbar hemma, får hänga med min man, går ut med hunden.
Tisdag (ser jag mig omkring): Konferens i Nacka hela dagen. Väldigt spännande och intressant. Det är galet kallt ute. Herr Minst för nya sprutor i sitt reumatiska knä, men det är maken som får ta den pärsen. Det går tydligen väldigt bra ety herr Minst denna gång får "knark". Dvs morfin. Det gör INTE ont den här gången.
Onsdag (går jag ut och vankar): Är hemma med snoriga krassliga ungar hela förmiddagen. Lunchar med en kollega i Älvsjö, åker sen in till jobbet i stan, skruttar på kontoret några timmar, bokför, sorterar papper och har mig. Glömmer äta middag, går sen på Stadsteatern med min granne och ser "Sex roller söker en författare" Det är typ genialiskt och väldigt bra.
Torsdag (sitter jag i tankar...nä, det gjorde jag verkligen inte): Möte med kollega på kontoret på Söder (andra jobbet) halvtio-ish. Vi reder ut vår ekonomi, men hinner bara halvvägs innan det är dags att rusa till nästa möte i Vårby gård. Spännande intro-möte för spännande projekt. Vi får se var det hamnar. Jag får en kärleksförklaring på arabiska av en av damerna. :-) Sen bär det av till Södertälje och nästa möte i Sankt Ansgar. Det går riktigt bra det också. Jag tar sen bussen tillbaka till Fittja där jag bli upphämtad av man och hund. Det toksnöar vid det laget.
Fredag (gör jag vad jag vill - jojo...): Går på sjukgymnastik på morgonen, får en fika för mig själv i 45 minuter innan jag kan göra några ärenden i centrum. Får visa leg på systemet - haha! Inhandlar nässprayer och Echinacea till alla förkylda typer där hemma. Åker hem. Jobbar. Lagar lunch. Jobbar. Jobbar lite till. Har svårt att hålla fokus. En kamrat kommer över för att låna tvättmaskin. Denne (kamraten alltså, inte tvättmaskinen) lagar sen middag till oss. Divan har dans-rep och maken är på möte. Dessa två ramlar in vid halvnio-snåret. Vid det här laget har jag börjat känna mig ruggig och lite ledbruten. Tydligen kunde min lilla kropp inte stå emot alla virus och baciller längre... Jag rasar i säng.

Lördag (stundar förvisso helgen till): Vaknar tjock i ansiktet och med världens ledvärk. Ajajajaj.... Masar mig upp till slut. Gör inte många knop. Stickar på en socka. Försöker få ihop de närmsta 24 timmarna - jag ska ju jobba söndag förmiddag och utbilda tillsammans med en kollega. Hur tusan ska det gå? Och det här förtvivlade julbordet med grannarna...? Näää.... Det är inte mycket som känns kul. Tar ett långt bad. Drogar mig med paracemtamol. Dråsar till slut i säng igen.
Söndag: Masar mig upp. Halva klanen paltar sig till kyrkan. Tänker på kollegan som får jobba själv. Snuter mig en halv miljarder gånger. Hostar. Måste nog snart droga mig lite igen. Herr Minst och Divan är hemma, Herr Minst ety han snorar och Divan ety hon ska iväg och dansa. Lite o-fromt är det... Ska nu droga mig som sagt, samt slänga drivorna med äckliga näsdukar. Urk.
Det var min vecka.

Yrkeskvinnan Dag 14: Vad jag har på mig idag

Va? Igen? Det som är så trist. Well. Pyjamas. Jag är förkyld.
Men okej då:
Randig pyjamas, tjocka sockor och tofflor. Och jag är tveksam till om jag kommer byta om till något mer "påklätt" under dagen.

Yrkeskvinnan Dag 12: Vad jag har i handväskan

Alldeles för mycket, är väl budskapet.
Ungefär det här i vanliga fall:
  • Mobiltelefoner, 2-3 stycken, en per jobb + "min egen"
  • Handsfree till dessa
  • Nycklar, hem, till bilen, till jobben, till kyrkogården/kapellet
  • En slags platt necessär (en sån där som man suposedly ska flytta mellan sina handväskor), innehållandes halstabletter, tuggummi, värktabletter, plåster, gem, pennor, hårsnoddar, mascara (som jag sällan använder), en ynklig liten hårbortse, läppglans...etc etc
  • Kalender, stor och tjock
  • Röd plånbok, tjock och lite svårstängd - fast jag rensar kvitton rätt regelbundet, faktiskt
  • Näsdukspaket
  • Rosenkrans
  • Nån påse med paranötter
  • Ofta en pocketbok av varierande genre och slag
  • Rikskuponger
  • Etc etc etc
Undrar om det här vittnar om någon slags matronakomplex - jag tänker då särskilt på alla nycklarna. Eller så verkar det som om jag vill vara beredd på precis vad som helt hela tiden. Lätt neurotiskt. Jag brukar alltid känna mig lite lätt euforisk, light-headed och nervös de få gånger jag går ut utan handväska...fast då är väl jackfickorna överfulla istället.

Yrkeskvinnan Dag 11: Mina syskon

Jag har 4 syskon. Ett helt, två halva och ett plast.
Nä, det lät trist.
Så här då?
Jag har ett med vilket jag har samtliga föräldrar gemensamt, två med vilka jag har en förälder gemensam och ett där vi inte har några föräldrar gemensamt men våra föräldrar är gifta med varann.
Något ... ordrikt.
Jag har fyra syskon helt enkelt. Tre bröder och en syster.
En helbror, en halvbror, en halvsyster och en bonusbror.

Syskon är bra. Syskon är viktigt.

Det är nån klok mänska som har sagt att det näst största "traumat" (trauma här med någon slags vardagsbetydelse, inte "förlora-en-förälder" eller "nästan-drunkna") för ett barn är att få syskon. Det största är att inte få det.

Jag är väldigt glad åt mina syskon. Och åt mina syskonbarn. Jag har sex stycken. Och då har två av MINA syskon inte en börjat yngla av sig. Det ni.

Yrkeskvinnan Dag 10: Vad hade jag på mig idag?

Såg ni? Såg ni? Jag fuskar eftersom jag redan ligger efter och temat "Vad jag tror på" känns som att det skulle ringla iväg och bli långt och liiite uppenart och förutsägbart. Dårå.

Jag har bytt kläder en gång redan idag. Imorse vaknade jag i FLANELLNATTSKJORTA = härligt.
Klev ur den och klev i skruttjeans, långärmad t-shirt + kofta samt prickiga strumpor i turkost och rosa. Därefter tjocka yllebenvärmare, stickad "kilt" slash rumpvärmare, plus vinterjacka + mössa + halsduk + tjockvantar. Plus kängor. Detta för att jag skulle ut med hunden.

Efter att ha pulsat i snö med min tax bytte jag till snyggare jeans, svart t-shirt och lila stickad tröja, svarta knästrumpor med vita prickar.

Roligare än så var det inte. Jag hoppas snart få hoppa i flanellnattskjortan igen.

Yrkeskvinnan Dag 8: Ett ögonblick

Alltså det är ju inte bara svårt att lyckas följa listan med maratonteman...jag är nu hopplöst efter. Jag får helt enkelt ta två i taget nu för att komma ikapp.

Ett ögonblick. Ett öööööööööööööööögonbliiiiiiiiiiiiick / En koooooooooort seeeeeeeeeeeeeekuuuuuuuuuuuuund
...
En eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeevigheeeeeeeeeeeeeeeet....

Nä. Skärpning.

Jag har svårt att välja ögonblick, verkar det som. Det finns fyra ögonblick som påminner starkt om varandra. Gissa vilka, liksom. Det är ögonblicket av ett helt vansinnigt limbo, då jag svävat mellan någon slags liv och död och nästan varit på väg bort ur min egen kropp. Då jag tänker att det här är ju fullständigt bortom all slags rim och reson, att jag utsätter mig för det här, att jag är del av något märkligt och stort och okontrollerbart och tidlöst och smärtsamt och orimligt. Det är de där sinnesjuka minuterna innan mina barn har kommit till världen.

De minns jag.

Jag minns ögonblicket då jag fick telefonsamtalet med budskapet: "Din son mår bra och din man lever". Detta efter bilolyckan för drygt sex år sen. Hur tiden stod still och allt som fanns var jag och den där mannen på andra sidan telefonen vars röst var min livlina. Hur allt liksom upphörde att vara det det nyss var; torsdag, min födelsedag, vardag, arbetsdag... och blev olycksdag. Dagen för olyckan.

Jag minns ögonblicket då Magnus och jag stod och höll varandra i handen i vapenhuset, alldeles innan vi skulle traska ner för altargången tillsammans. Hur vi bara tittade på varandra och liksom nickade och hur den nicken liksom sa: "NU. Nu hoppar vi."

Jag minns ögonblicket då tiden stannade en tidigt morgon för sju år sen. Klockan var halv fem och jag var i femtonde veckan med Herr Minst. Det bara rann blod. Massor med blod. Och jag minns hur jag blev varm och kall och varm igen i ansiktet och tänkte: "Nu förlorar jag mitt barn."
Och nästa ögonblick då jag ett par timmar och ett ultraljud senare fick beskedet att vederbörande inneboende mådde finnemang och obekymrat snurrade runt i magen på mig.

Jag minns ögonblicket då han Magnus klev in genom dörren på ett pyttelitet konstgalleri på Strandvägen för snart 19 år sen. Hur blickar möttes och tiden verkligen stod still, nästan så där som i en novel i Allers.

Jag minns ögonblicket, det är väl 30 år sen, då min mamma inte kunde möta min blick utan med handen i ansiktet sa: "Blir du väldigt ledsen om pappa aldrig kommer hem mer?" Och hur jag sen låg i min säng och dunkade pannan i sänggaveln om och om igen.

Jag minns ögonblicket då jag i vansinnesraseri - mycket olikt mig - lappade till en tjej som strulat med min kille. 20 år sen är det, jag har aldrig gjort om det. Hur jag skrek helt bisarra saker och sen - smack. I ansiktet. Kanske träffade jag inte så illa - jag minns inte.

Faktum är att det finns många andra ögonblick - inte lika storslagna, dramatiska och omvälvande. Är det inte så att livet består av en förfärlig massa ögonblick, staplade på varandra, trädda efter varandra på nån slags livstråd. Det verkar som man minns de stora, de smärtsamma, de avgörande. Och det är väl inte så konstigt. Men det finns också andra ögonblick.

Ett synnerligen odramatiskt ögonblick. Jag sitter på berget - utsiktsberget, några hundra meter in i skogen från platsen där vi numera bor - och jag tittar ut över träden, sjön, dammarna, himlarna...allt ovanför, runtomkring och nedanför mig. Jag har munkjacka och huvan uppdragen och känner mig lite franciskansk. En broder med huvan upp signalerar "jag ber - stör ej". Solen är på väg ner och jag tänker att jag sitter kvar så länge solen syns. Sakta sjunger den bakom trädtopparna på andra sidan dalen. Ljuset är så vackert. Himlens blå ton skiftar så oändligt sakta...och ändå så snabbt. Det är magiskt och overkligt och samtidigt så... verkligt. Jag tänker att jag lever och finns precis här och just nu. Tack för att jag får finnas.

Yrkeskvinnan Dag: 7 Min bästa vän

Min bästa vän. Väldigt laddat måste jag säga. För mig har de där bästa vännerna kommit och gått. Ni vet det där som man sa, att killar kommer och går men vänner består... Nja...
Min första bästa vän träffade jag på lågstadiet. Jag har något slags vagt minne av att jag liksom utnämnde henne, M, till min bästis. För en sån skulle man ju ha. Oklart hur mycket hon var med på noterna. Fast vi hängde en del, var lite hemma hos varandra, jag gillade hennes föräldrar. Hon läste lika mycket som jag, antagligen mer, och vi jämförde våra bokhyllors innehåll.

Sen bytte jag skola inför mellanstadiet. Jag hade inga kompisar i början, men sen blev jag kompis med LB. Hon var lite utanför, liksom jag. Lite mobbad, liksom jag. Vi kom inte särskilt bra överens. Men hon läste mycket och vi jämförde våra bokhyllors innehåll.

Sen fick jag min första riktiga bästis. L. LM för att vara exakt. Det var väl i sexan. Det hade varit rätt turbulent i parkonstellationerna där ett tag. AN hade domderat och styrt och ställt och LM hade först varit bästid med AN, sen med AS vilket gjorde AN galen och sur. Alltså hängde AN med mig för att kunna snacka skit om LM och AS. (Parallellt var TB och LW bästisar, lika så JF och AC. Övriga tjejer drällde lite vid sidan om.) Hur som helst LM hade faktiskt också var bästis med JH men det var länge sen. I sexan blev det vi, LM och jag. Vi bodde hemma hos varann. Vi lyssnade på skivor, drömde om killar, pratade om ALLT och lite till. Tyckte att vi ägde världen. LM läste Kullagulla vilket jag tyckte var höjden av larv. Men vi läste Maria Gripe och älskade Skuggböckerna passionerat. LM bytte skola i sjuan och blev bästis med JT. Vi hängde rätt mycket alla tre och länge var även JT en av mina allra bästa vänner.

I åttan flyttade jag till Amerika. Där blev Abby min bästa vän.

I gymnasiet blev jag liksom lite upplockad av UE. Vi hängde och jag måste säga att det är nog ett av mina mer osunda vänskapsförhållanden. UE hade klart manipulativa drag och styrde och ställde med mig på ett sätt som verkligen inte var hälsosamt. Samtidigt blev jag också vän med H, I och lite senare också S. Vi fyra utgjorde en stark grupp, dvs tills jag fick pojkvän i trean. Där nånstans krackelerade det.

Efter gymnasiet återupptogs kontakten med UE. Vi lappade ihop vår vänskap och länge var den verkligen något mycket viktigt i mitt liv. Länge kunde jag säga att, ja, hon är min bästa vän. Men för tio år sen tog det slut. Antagligen för gott.

När jag var 17 på det 18 träffade jag en grupp tjejer som alla var 1-2 äldre än jag. Det var i kyrkokören och vi umgicks intensivt under några år. Sommaren 94 var vi tillsammans i princip dygnet runt. Vi hängde runt en sunkig glasskiost i Kungsan där E jobbade. Vissa dagar satt vi där från det att Es pass började till dess det slutade. Vi skrev vik-sagor (ni vet, börja en mening, sluta mitt i, vik ner, skicka vidare) och skrattade tills vi fick kramp. Vi gick hem till mig, jag bodde närmast och tittade på Lilla sjöjungfrun och drack te hela nätterna till dess vi inte kunde hålla oss vakna. Separationsångesten gjorde att vi inte kunde skiljas åt utan alla sov över. Det var E, M, A, J (enda killen i gruppen) och jag. E, M och A är fortfarande mina bästa vänner. Faktiskt. Även om de bor för långt bort för att det ska vara riktigt okej. De har alla tre flyttat utomlands. I perioder har vi umgåtts intensivt i grupp. Det har varit härligt! Vi har rest tillsammans, firat födelsedagar tillsammans, fixat möhippor tillsammans... Och jag minns en lång lång rad av nätter vid kafébord, köksbord och ändlösa rader med tekoppar och askoppar och kaffekoppar då vi rökte och drack te och pratade och pratade och pratade och skrattade. Och allt var som en enda fantastisk himmelsk symfoni, en änglakör, musik från himlen...

De vännerna, de från runt 17-18, de ha jag kvar. Vi har kvar varandra. Vi ses tillsammans då och då, med våra respektive och alla våra barn. Tillsammans med E, M och A har jag och 19 barn tillsammans. Det är lite häftigt. Jag vet hur mycket dessa vänskaper har format mig, och det är till störst del till det bättre.

Parallellt med alla dessa bästisar, alla dessa "du är min bästa vän", har jag haft en rad killkompisar, som betytt väldigt mycket. Det var N och K och A mellan 5:an och 7:an. I Amerika var det Benjamin, min första pojkvän, som också var väldigt mycket en bästa vän. I gymnasiet hängde jag med R rätt mycket, fast han inte kom särsklit bra överens med mina fyra tjejbästisar. Sen tillkom hans bror T och Ts flickvän K. Vi hängde rätt mycket eftersom K hade egen lägenhet. Där hade vi våra första oskyldiga små-fyllor, mycket skratt, mycket prat...
Sen kom som sagt J men även MH, som jag sen förlorade. J träffade sedan M, som blev en mycket mycket nära vän. Som jag också har kvar och saknar när jag inte träffar henne träffar henne tillräckligt ofta.

Sen på universitetet träffade jag AK som blev en väldigt god vän. Jag hade E och K som också var väldigt nära vänner... Jag lärde känna L som jag fortfarande träffar om än för sällan.
Jag lärde känna paret S och T som också blev nära och kära vänner.
Jag började lära känna yngre vänner i mitt jobb. Vänner som först var kollegor och medarbetare men sen blev vänner, nära vänner. A och J och några till...

Jag har varit rikligt välsignad när det gäller vänner. Det jag saknat i kärnfamilj har jag haft i överflöd när det gäller vänner. Trots att de kommit och gått lite grann, några finns ju inte kvar, några är det verkligen helt slut med - och det har verkligen var smärtsamt när det hände. Min första riktiga bästis, LM, jag minns fortfarande hur ont det gjorde när vi återsågs på gymnasiet och jag insåg att vi verkligen inte hade mycket att säga varandra. Att det verkligen var slut på riktigt.

Kanske har jag varit lite...vän-promiskuös? Nästan lite "slampig" när det gäller vänner? Jag har haft lätt att känna "den här människan är ju helt FANTASTISK!" Lätt att känna att det här någon jag litar på, någon jag vill dela mycket med. Och det är mycket mycket sällan jag blivit sviken. Jag tror det är av NÅD, lite tur och en viss naturlig fallenhet för människokännedom. Jag litar verkligen inte på vem som helst, men jag har haft förmånen att träffa många människor som det varit lätt och vettigt att lita på. Lite svedd har näsan blivit, men inte mycket.

Eftersom jag haft så många, riktiga och nära vänner är det nästan omöjligt att säga "min bästa vän". Eller det är klart att det inte är. Jag har en bästa vän. Sen snart 18 år. (Och nej, trots att jag skarpt gilla sångtexten "Maybe it's a little bit crazy to believe/That my best friend is my saviour" och verkligen tycker så i många avseenden så är det här något annat.)
I snart 18 år har det funnits en person som jag delat så gott som allt med. Som är världsbäst på att lyssna. Som jag kan skratta mig till magknip med. Som jag kan berätta det allra allra mesta för. Som är mitt allt. Som jag delar min tro med. Som jag delar tvättkorg med. Som jag nästan gör vad som helst för. Som är den enda jag skulle stå ut med på en öde ö. Som jag alltid vill vara tillsammans med.
Ja, det är säkert lite larvigt, sentimentalt och jolmigt. Det struntar jag i.
Min bästa vän är min man.
Mina barns far.
Magnus. Det är min bästa vän.


Yrkeskvinnan Dag 6: Min dag

Öh... Min dag? Min dag är bara min. Min dag är bara min. Min dag är bara...skit.

(Ja, det är ett Jonas Gardell-citat.)

Min dag är blåsig och rätt kall.

Jag vaknade mitt i en märklig dröm där jag återsåg en kär vän som jag inte sett på mycket mycket länge.
Jag blev uppjagad av maken som ville hinne umgås i tio minuter innan han skulle iväg. Vi hummade lite åt varann över smörgåsen och kaffet och min superssvåra sudoku. Sen försvann han.

Jag jagade iväg tre av fyra barn efter att ha försäkrat mig om att koftor bars, att vantar och mössor fanns och att samtligas stövlar i alla fall inte var dyblöta inuti.

Det fjärde barnet masade sig upp. Jag bäddade min säng, la fram kläder, slet av mig pyjamasen för att ta en dusch, då det fjärde barnet började väsnas om att hon behövde låna min dator. "Leta själv, jag vill inte ranta runt näck i huset", blev mitt svar. Barnet hävdade att datorn icke stod att finna. Jag gastade: "Jag VILL inte ranta runt näck, och om jag kommer ner och hittar min dator på tio sekunder blir jag sur!" Barnet fortsatte att gnälla. Till slut fick jag ÄNDÅ ranta ner näck...och jag hittade självklart datorn på tre sekunder, inte tio. Jag blev sur. "Ja, jag är dum i huvet!!" gastade barnet teatraliskt. "NÄÄE", gastade jag, "men du letar hemskt dåligt!!"

Jag duschade. Jag gjorde små rehab-övningar för min onda axel, med mitt fina röda gummiband. Jag klädde på mig svarta urtvättade byxor, grön topp och blå kofta. Och vinröda strumpor - jag har påvekomplex. Jag hann samla ihop mitt pick och pack, hoppa i jodpushen och slänga på mig min nya fina jacka som jag köpte igår, och som har huva och är grå och lite lite luddig. Lite duffel-rip-off, typ.

Jag kom med bussen. Jag kom med pendeln. Jag ringde upp min krasslige, hostande onkel och konverserade honom i nån kvart. Jag missade bussen utanför stationen och fick vackert traska hela vägen till kontoret. Det gjorde inget, jag hade ju huva, men rackarns vad det blådte kallt.

Sen har jag lyssnat in på en fikarastdiskussion om kaffeautomatens vara eller icke-vara. Jag har gått en ostsmörgås och lite mer kaffe. Jag har bokat dejt med en kompis för att förena nytta med nöja och prata både jobb och andligheter.
Nu sitter jag här MITT i min dag (som är min och Guds och inte skit). Jag ska nu packa ihop efter att ha skrivit kopiösa mängder mail, räknat och sammanställt lite, härjat runt lite i registersystemet, SNUTIT mig kopiöst mycket...och bokat in några datum. Jag ska peta i mig lite lunch. Jag ska göra det solokvist, för jag gillar det ibland. Sen ska jag på mitt kompis-jobb-möte. Sen ska jag se om jag inte kan få sällskap med min man hem. Sen ska jag fundera ut en inspirerad kyckling till middag. Och ta ett glas vin till den. Sen ska jag se TVÅ avsnitt av Medium, femte säsongen och se hur det går. Sen ska sova.
Det får bli min dag. En helt okej dag. Som är min. Guds och min. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0