Yrkeskvinnan är fantasilös

...och hänger sig åt att reprisera en lista för att det inte ska börja växa mossa på bloggen.

Here goes:

Dagens vill ha: En normal fungerande näsa.
Dagens klädsel: Snygg-jeansen, rutig blus, slängig kofta. Bekväma skor ety jag rantar mycket!
Dagens smink: Hör och häpna, MASCARA!
Dagens frisyr: Hårspänne med pärlor.
Dagens händelse: Paket från Vistaprint med FIIIINA visitkort till MIG! Och att  körbärsträden står i blom!   
Dagens låt: "Telephone" m Lady Gaga - Divans väckerklockslåt
Dagens planer: Jobba på minst tre ställen, city, södermalm och Södertälje. Ranta var det ja...
Dagens saknad: Alla expats.
Dagens dummaste: Min näsa.
Dagens sjuka: Se ovan.
Dagens drog: FASS från A-Ö... Nasonex, Loratidin, Tilavist, Bricanyl etc etc etc
Dagens kram: Hunden fick en imorsen.
Dagens puss: Mannen fick en efter att jag klappat honom lite i korsryggen varvid han ormade sig och pep nervöst: "Jag vet inte vad du har för AVSIKT!!!"
Dagens köp: Jag ska inte ha nåt, men det blir väl lunchen?
Dagens godis: Se ovan.
Dagens humör: Calm and assertive förhoppningsvis.
Dagens ord: POLLENEXPLOTION




Yrkeskvinnan och den återuppstånde

...och jag syftar faktiskt inte alls på min Herre och Gud just nu, utan den förtjusande lilla Dell-dator som jag hade gett upp hoppet om att någonsin kunna använda igen. Den halvdödde för mig för ganska precis två år sen...och nu har min man med lite envishet, en massa gröna sladdar och en nyinköpt extern disc-drive från Kjell och Company fått igång den lilla stackarn. Och den är SÅ trevlig att skriva på! Den är så liten och nätt, trots att den är ...nästan 7 år gammal. Det var min gamla rara arbetsgivare som kostade på mig en mycket lätt laptop i tidernas begynnelse, och nu lever den igen. Jag kommer antagligen försöka se till att den får bli min nya jobbdator igen. Kanske. I alla fall ett tag, för åbäket som jag har fått från min senaste (och högaktade) arbetsgivare, den är så rackarns tung. Ont i ryggen är vad man får när man släpar runt den. Som en kollega med likadan burk sa: den är inte bärbar, den är mer...släpbar."
Ha.
OCh här sitter jag med drygt ett och ett halvkilo gulle-dator i knät. Den är lite varm och knarrar lite hemtrevligt (bokstavligt alltså, den knarrar verkligen) och tangenterna är blankslitna (återigen, bokstavligen blankslitna). OOOH, vad trevligt!
Jag gillar ju att återanvända saker och nu har jag visserligen inte någon lika "akut" anledning att införskaffa en liten söööt dator. Men är inte det lite småhärligt?? Tänk va, att den här lilla rara burken från 2003 liksom håller måttet???
Nä, nu ska jag gå och lägga mig. I tid. För det är en lång dag imorgon också.

Yrkeskvinnan gör lördag

... och känner sig mer hemmafruig än på länge. Med trasor i högsta hugg har jag gått lös på dammiga möbler, tvättat vinterkläder, vantar och mössor. OCH - nu sitter jag och vilar lite och funderar på om jag ska slakta en tröja NU eller sen... Jag har lånat en bok från jobbet om hur man slaktar tröjor och jag är galet sugen.



Herr Minst vill också handarbeta, helst i  fleece. Han fick en fin bok om fleeceprojekt i påskpresent så nu får vi se om vi lyckas trassla ihop något. Jag har inte så där jättemycket fleece hemma...kanske klipper vi sönder nån gammal filt eller tröja. Vi får se helt enkelt.



Det är molnigt. Det är trist. Mina döttrar har trasslat ut sig utomhus och håller på och planterar ut några lökar från de utblommade påskliljorna. Maken är på inspektionsrunda i samfälligheten inför städdagarna nästa helg. Ojoj.

Och jag funderar som sagt på slaktade tröjor. Den här gången ska jag ta foton från början så att man kan följa processen. Nu måste jag bara komma ihåg det som sagt.

Men först måste jag städa klart.

 


Yrkeskvinnan älskar våren

Ja jag gör ju det. Och det är inget nytt. Jag vet att det finns dom som blir ledsna när det är vår. Jag frågade en väninna, lagd åt det hållet, varför. Själv blir jag nedstämd på hösten. Allt dör, det blir mörkt, ja, the basics. Min väninna förklarade det så här:
Det blir så ljust. Vasst och ljust och alla skavanker syns så mycket tydligare....
Det hade jag aldrig tänkt på. Hon gillar november bäst av alla månader. Hon hävdar att det är en månad utan krav då man kan börja tända en massa ljus och bara ta det lugnt i mörkret. Nja. Jag köper det rent teoretiskt men själv vill jag ju bara gå i ide.

Nä, tacka vet jag april. Ljus och ljus och åter ljus. Jag såg krokus idag. Och en liten rädd scilla i trädgården. Jag är egentligen hemma och vårdar halsont, men hunden måste ju ut så vi spankulerade lite sakta runt i radhusidyllen. LJUVLIGHETERS LJUVLIGHET, säger jag bara. Det är ljust. Det blev vår igen. Solen lyser. Och jag låter som en tredjeklassare som fått i uppdrag att skriva vårdikt. Men det gör inget.

Vi var på landet över helgen. Det var på väg dit ut som jag kände att jag började bli sjuk. Med tanke på alla snarande ungar var det kanske en tidsfråga. Hur som helst, jag fick ta det lugnt på landet också. Och det regnade och var dimmigt ända till söndag, då det sprack upp och jag blev alldeles lycklig. Faktum är att jag kan hantera regn och om våren mycket bättre än om hösten eftersom det ändå är ett ljusare rusk. Man anar de kommande gröna skyarna i träden, det luktar lite jord... jo.

Sen har vi öppen spis också, och jag var eldmästare hela helgen. Maken lätt mig husera vilt bland vedträn och eldgafflar och elden brann oavbrutet ända till söndag eftermiddag. Det var ju lite rått i huset när vi kom ut, liksom.
Vidare städade jag ett syskrin och eldade upp gamla murkna resårer och garnändar. Och jag läste ut två böcker i rasande fart. Det brukar bli så när jag är sjuk. Dels läste jag "Om det så skulle kosta mig livet" av Margaretha Sturesson



och dels "...som en tjuv om natten" av Lena Ringqvist.



Båda bra. Båda intressanta. Det gav en värdefull inblick i en inte alltför smickrande del av svensk kristenhet och frikyrklighet. Tro nu för allandel inte att jag slår mig för något katolsk bröst....icke. Det är liksom inte läge att göra det (nånsin) men framför allt inte i dessa dagar.

Avslutningsvis, tillbaka till årstid och natur. Sigge och jag traskade runt vårt lilla berg och när vi kom hem igen, fick hunden ifråga byta från koppel till långlina. Han la sig behagfullt mitt på den skräpiga gräsplätten och låg där i tre minuter. Sen började han utforska och trassla in sig efter bäste förmåga, tills han upptäckte hur underbart det var att sprätta och gräva i rabatten. Så då gjorde han det en lååång stund, tills hela han var jordig och llånglinan var helt intrasslad i buskaget. Själv greppade jag sekatören och gick lös på den fullständigt hämningslösa busken framför bilen. Trots att jag är spröd och förkyld kunde jag inte hejda mig utan klippte ner hela busken, så pass att man ser bilen och inte behöver machete för att ta sig fram till den. Heja mig. Jag tror busken ifråga behövde detta.

Med våren vänder alla v-na tillbaka
Alla v-n det är äntligen dags
Det är dags
För solens Värme
(V som i Varm)
Västanvindar
(V som i Vind)
Vikens Vågor
(V som i Vågor)
Och VACKERT VÄDER...

...vi vandrar med varandra i vårsolen ut - och sjunger:
Välkommen Vår...

Jag hittade det tyvärr inte på youtube men...åh vilken bra vårsång. Och snart är det valborg också. Hurra!


Yrkeskvinnan tutar i luren

och tjoar HALLELUJA allt vad hon orkar.
För nu är Herren uppstånden - tjoho!

Ja. Just det. Nu tar vi och lugnar ner oss lite. Jag bara låter min inre, lite hämmade frikyrklighet leva ut lite grann.

Just nu sitter maken och jag, dästa av all choklad och glass med hemgjord chokladsås, vid köksbordet och fnular asocialt med varsinn laptop. Samtidigt som det låter som ett litet vårregn i köket. Vi frostar nämligen av frysen. Helt i grevens tid. Det är aldrig gjort om man säger så...på fem år typ, sen vi köpte den.
Det var galet mycket is.... Fy på oss.

Snabb re-cap av påsken/Stilla veckan:

- Måndag och tisdag: Jobbade helt stirrigt med räkningar och fakturor som skulle ut. Frankeringsmaksinen var emot mig, men det gick ändå tack vare rådig handräckning av vaktmästarn. Det tackar vi för.

- Onsdag: Det var min tur att stanna hemma Herr Minst som lyckats få öroninflammation. Mycket onödigt. Jag kunde alltså inte vara med på intressant möte i Södertälje. Synd för mig. Men nyttigt.

- Skär-Torsdag: (Och första april). Jag gick i oljevigningsmässa med hysteriskt många präster. Det var fint. Det var lite väl mycket myror-i-brallan-tonåringar runt omkring i bänkarna men det är sånt man får stå ut med. På kvällen åkte man och stora barn till kyrkan för kvällsmässa och åminnelse av eukaristins instiftande. Samt fottvagning. Alltid lika spexigt att se birren tvätta fötterna på en hoper sammanbitna gubbs. Jag var ju dock inte med eftersom Herr Minsts öron ännu inte tillät detta. Jag hade precis lagt mig på spikmattan - min rygg bråkar fortfarande - då Herr Minst stormade in. Först såg han mig inte, han trodde väl jag var en del av mattan eller nåt. Sen pep han: "Mamma mamma, jag öppnade för några påskkärringar och Sigge...han smet..."
Å nej. Liksom. Hund på rymmen. IGEN. Han har rymt en del på sistone. Det är väl våren kan jag tro. Han hade ialla fall sprungit till skogs och först efter en halvtimmes tjoande och letande hörde vi honom, skarpt skällande. Vi mötte en hoper rara hundmänniskor med respektiva hundar. De berättade roat att Sigge har flugit förbi dom en blixt, helt ointresserad av sina hundkamrater. Ägaren till en liten dvärgcollie berättade att det hade klivit runt en hoper rådjur ute i skogen...aha. Herr Minst propsade på att vi skulle klafsa ut i skogen. Blä...i snömodd och smältvatten. Till sist kom hundskrället så nära att Herr Minst kunde dyka ner på honom - han var väl trött kan jag tänka. Vi fick på den lortiga hunden kopllet och kunde traska tillbaka till hundkamrater, mattar och hussar. Alla var mycket glada att Sigge var infångad.
Väl inne fick jag ställa honom i badkaret och schamponera honom grundligt, samt klippa av honom halva svansplymen. Ty i den satt det ett flertall stickiga pinnar som det var LÖGN att trassla loss. Så nu ser han lite finansad ut i svansen.

- Långfredag: Långt och hungrigt. Lite trött och ledsen. Som Divan sa: "Idag ska man deppa!" Själv gömde jag mig i tvättstugan och önskade bara att dan skulle ta slut. Vid halv två, efter att ha ätit en spartansk lunch på pastarester med stela räkor samt fiskbullar, åkte vi till kyrkan. Divan är numera kyrkvärdinna och maken skulle sjunga Pilatus. Som vanligt, höll jag på att säga. Vi fick mycket bra platser eftersom vi var så tidiga, och Humlan och Killen höll sig i skinnet hela den oändligt långa gudstjänsten tack vare Messias som manga-serie samt Manga-bibeln. Vad gör man inte...? Själv hade jag min egen lilla prövning i form av en blind tant av oklart urspung som satt och trängdes i tre timmar. Med jämna mellanrum petade hon på sin klocka som på okänt språk (antagligen)talade om vad klockan var. Högt. Inte helt stämningsfullt, men i alla fall. Då och då glömde hon lite var hon var och började famla omkring sig, klappade mig på armen alternativt viftade farligt nära ministranternas (=korgossarnas) nackar... De satt i en lång rad precis framför oss och hade ganska tråkigt.
Väl hemma tog vi en liten macka. Barnen fick gröt. Sen skulle vi se på Jesus-film, ansåg barnen. Det slutade, som vanligt, med att Killen stod på huvudet i soffan för att slippa se, Humlan hukade bakom en kudde, Herr Minst kröp ihop hos sin far och Divan grät ymnigt och röt: "STÄNG AV LJUDET!!!" Dvs hon vill inte höra när det bankas in spikar... HU så hemskt. (Betänk då att det på INTE SÄTT är Mel Gibsons "Passion of the Christ" utan en ganska kackigt dubbad film från tidigt 70-tal där Jesus har tafflig peruk ... ja, där de flesta har tafflig peruk. Varken Divan eller jag kommer antagligen nånsin att kunna se "The Passion"... Det går liksom inte.

- Påskafton: Viss lättnad över att få äta vanlig frukost och dricka ordentligt med kaffe. Sen smet maken och jag ut på sista-minuten-handling medan barnen målade ägg. Framåt kvällskvisten insåg vi att det blev för mastigt med en vaka i kyrkan - det brukar ta så där en...tre timmar. Så vi hade lite vaka hemma istället. Vi lastade godisskålen och lästa ALLA sjuttielva läsningarna och far läste Exultet och vi höll i ljus och det var mycket stämningsfullt tills Killen och jag fick stearin på händerna. Efter tredje läsningen la sig Herr Minst demonstrativt på golvet.

- Påskdagen: Maffig frukost, Händels Hallelujah på hög volym, Dolly Parton och "He's Alive"! Tjoho! Off to church, där vi inte fick några platser alls ety det var knökfullt. Och det trots att vi var i löjligt god tid, men det var visst alla andra också. Vi smet upp på körläktaren och gömde oss bakom orgeln. Eller nä, det gjorde vi ju inte, vi satte oss i en bänk där uppe. Det var helt ok, sa körledaren. Biskopen fick säga åt oss att ta i lite mer när han inledde predikan med "Kristus är uppstånden" och det hördes ett vagt mummel till svar. "En gång till", sa han och försökte låta sträng. "HALLELUJA", trumpetade maken. Och några till. "Så där ja, det var bättre", sa biskopen och mös lite.
Fin mässa. Mycket folk. Sen hem med stressad som man som bara hade en sak i huvet: Sätta på UGNEN. Vi skulle ha trevliga familjen C på påsklunch med laxmacka och lammstek. Och nu skulle steken in i ugnen fort som bara den. Även vår vän vaktmästaren var faktiskt medbjuden men ... dök inte upp. Försov sig, hur man nu gör det till en lunch. Well. His loss. Vi hade vansinnigt trevligt, och åt länge (så icke de åtta barnen, varav sju åt på fem röda och sen försvann) och väl. Det utdelades påskgodis och spelades en våldsam basketmatch i familjelag plus Killens kamrat C som dök upp där framåt eftermiddagskröken. Det hela avslutades med våffelorgie vid halvniosnåret på kvällen.

Summa summarum en MYCKET lyckad påsk. Även om alla snorar.

Idag har vi bara städat och städat och varit och firat rara gudbarnet E på hennes ettårsdag, samt umgåtts med hennes förtjusande föräldrar, bror och släktingar.


Frysen är ännu inte avfrostad. Kommer detta bli en lång, frostig natt?

Yrkeskvinnan flänger

Johodå. Vi har slagit personbästa i IKEA-race för 6-mannalag. Hela viddevippen på 45 minuter blankt INKLUSIVE godishandling utanför kassorna.

Däremot missade vi middagen på IKEA som vi lovat barnen. De stänger restaurangen klockan sju. Vi kom dit klcokan 19.01... Det KAN ha förbättrat vår tid.
Men i vilket fall har jag nu tre nya tvättkorger, galgar, gröna och gula servetter till påskdagslunchen, en omotiverad solcellslamps-orm...samt två sprillans nya fina röda brödformar. Och en ny degskål.
Samt ca 3 kilo godis av olika sorter.

Vi gjorde därefter Mackedonken där vi alla 6 satt och gjorde Karl-Einar-häcker moves (dvs viftade med fingrarna med händerna i kors (utan korsade tummar som man gör om man gör en fjäril) och säga, lite mystiskt så där: "MAGIC..." (uttalat "määdjick" förstås).
Hemskt roligt och jag önskade vi hade kunnat filma oss alla 6 när vi gjorde detta och sen hade jag kunnat skicka klippet till min Karl-Einar Häckner-älskande kollega W som hade svimmat av hänförelse. Kanske.

Anyhoo, sen gjorde vi till sist ICA. Stor-ICA i Kungens Kurva och handlade lammstek, olivolja, jäst, 2 kilo tortellini, tandborstar, ost, samt lax, lite frysta "reker"...ja, det var ungefär det. Det blir nog bra.
Barnen kom bort flera gånger men återfanns vid kassorna. Dvs, inte så att vi letade, de dök upp till slut. Liksom.

Och sen sa jag: "ja, det här blev ju ingen storhandling i alla fall...bara 1500 spänn..."

Till sist, lagandan är rätt god just nu. I fredags när vi plågade oss igenom Let's dance (thank goodness att det är över) och den rara men påfrestande kvinnliga programledaren frågar (för blutttolfte gången) "Berätta-hur-känns-det-just-nu?" och mina döttrar, min man och jag skriker - spontant - i kör: "NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!"

Humor. Vi skrattade så vi pep. Dvs, "NEEEEJ, för i h-e, berätta INTE hur du känner det just NU!!!!!!!!!!!!!"

Men nu får det räcka för idag.
Herr Minst har öroninflammation och borde antagligen inte alls ha varit ute så här sent. Men nu är det gjort. Jag lär få vabba imorgon.

God natt. 

Yrkeskvinnan ska bara återge...

...ytterligare en lustifikation från Killen i sammanhangen. Dvs min äldste son. Som fnös ilsket och överseende omvartannat om att det fanns Ben 10-monster från LEGO numera. Det var inte ok eftersom det liksom inte alls handlade om att bygga monster av legobitar, det är specialbitar som bara kan användas till monstren. Liksom.

"Det är helt OACCEPTABELT", meddelade han vid lunchbordet.

Vidare hade vi han lilla kamrat C över på övernattning av nöd häromkvällen. (Cs mormor är allvarligt sjuk och det krisade och Cs mamma behövde åka iväg). Killen var bekymrad över kamraten C.

"Pappa, jag vet att C är ledsen för det här med hans mormor, men han visar det inte."

Och sen:

"Jag är den känslosammaste killen i världen..."

Jag tror han syftade på sin inte så blygsamma känsla för empati. Han ÄR mycket empatisk och känner mycket med många.

Lilla Cs mormor klarade sig den här gången.

Yrkeskvinnan har ont i ryggen

Det går ryggont i hela min bekantskapskrets. Körrgårns vaktmästare har ont i ryggen, min nya kollega (och idol) i folkbildningsvärlden har (hade?) ont i ryggen och själv har jag en svajjig OPÅLITLIG rygg som känns som att den ska smälla när som helst. Otrevligt.

Maken har gjort sin vanliga snurr då han först säger "va, är klockan 11.00?? Du, jag tänkte vi skulle sitta i bilen om en halvtimme." Sen börjar han sjunga Palestrina och sätter sig vid pianot och spelar så att taket lyfter sig... Har nån klätt på sig? Nä. Sitter nån i bilen? Nä. Har det snart gått en halvtimme? Ja.
Men så är det här i Flugsvampen och det är inte mycket man kan göra åt det. Jag menar, driver jag på horden? Nä. Jag sitter ju här och gnölar inombords över min rygg.

Anyhoo. Nu har jag jobbat heltid i två veckor och står fortfarande på benen. Eller nästan. (Ont i ryggen var det ja...) Men det är lite roligt ändå. Det sura är väl då, förrutom att det gör ont i ryggen - sabla tjatigt, att jag måste betala tillbaka en stor påse pengar till CSN eftersom jag bara hann plugga i typ 10 veckor. Men det får lösa sig på nåt sätt. (Nu gungar det loss rejält där inne på pianot. Och med jämna mellanrum hör man maken muttra saker som "Axel äter En Aster med Fisk".)

Igår satt jag och la in gravar och grejer med blixtens hastighet. Sen dök lilla barnet J upp med sin förtjusande mor F och min hopplösa kollega W som jag brukar kasta suddgummin på visade sig vara precis den hängivne far som jag hela tiden misstänkt att han var. F är hanses fru dårå, och barnet J är deras. Gu' så gullig... Det frågades om jag "blev sugen". På barn alltså. Bebisar. Nja. Lite kanske. De är ju galet fina. Och de sitter så bra på armen. Luktar gott gör dom. Skrattar och dregglar gör dom. Men nja. Vara gravid? Nja. Fantastiskt när man precis upptäckt det. Mindre fantastiskt när man börjar må illa. Småtrist när ingen ser att man är på smällen utan mest glor lite medlidsamt "värst-vad-du-har-lagt-ut"-ish. Rätt hejsan när man vaggar runt och känner sig oövervinnerlig och frodig. Föda barn? Brr. Öken. Aj. Euforin när det är över och man (förhoppningsvis) överlevt, alla inblandade, mor, barn och far. Jo då. Det är rätt skoj.

Vi får välan se. Det är ju inget man bara beställer. Jag är ju dock uppsprättad och cykliskt störd...och nu lämnar vi ämnet.

(Jag hör just att Frosten Berövar några Fiskar Dess Astrar...eller hur det nu var.)

Gårdagens bäste: När fina mamman F skulle gå skrapar kollegan W lite med foten och säger "blygt": "Kan inte jag få ditt telefonnummer? Du är så snygg..." Till sin fru alltså.

I love it. Så ska det se ut. Sen pussades dom.

:-)

Yrkeskvinnan jobbar heltid och bakar

Herr Minst hade ju sitt firande igår och till detta bakades chokladkaka. Hans förtjusande storasystrar gjorde två superfina pannkakstårtor. Dom kan dom. Herr Minst själv blev dock så uppspelt av allt nytt LEGO att han helt glömde att äta tårta. ("Jag ska inte ha nån tårta, jag bygger LEGO" hette det...)

Syrran snubbe var med, det bar trevligt. Killen, 9 år, tittade på honom och sa "Du verkar vara en sån där smart kille". Och i morse la han till "Ja, han var ju smart. Och snygg." Så det så.

I övrigt har mycket i huvudet svävat runt kring den 13-åring som dog i schacktet under slussen. Jag är bekant med hans mor och ... det finns inga ord. Förstås. Man bara gör det som vi gör, vi som tror på sånt. Man ber.



Yrkeskvinnans ongar...

...är helt galna.

Divan håller på med grekiska gudar så Flugsvampen känns som ett litet Olympen från och till. Och alldeles nyss, när Divan fick spader efter att jag förolämpat henne (jag KAN ha råkat säga..."bajs-loppa" - väldigt otrevligt och barnsligt), och jag blev tok-kittlad, då hördes från ovan...jag menar från övervåningen, en tordönstämma som sade:

"HALLÅ? DET ÄR ZEUS SOM TALAR."

Det var Humlan.

"DET ÄR ZEUS. JAG ÄR NAKEN. OCH HAR BLIVIT EN KVINNA."

Dvs, Humlan var på väg in i duschen.

Jag skrattade så jag pep.

Killen, som hade nåt slags mag-boxar-trauma is skolan idag (han blev mag-sparkad) upplyste oss om att kamraten som sparkats gör sånt "ideligen". Hans ordförråd är bortom rim och reson.



Yrkeskvinnans nya liv

...börjar om en vecka. Om en vecka blir jag heltidsarbetande kvinna igen. Det ska bli väldigt...intressant.

Skrämmande. För en liten gnällig orolig röst piper ängsligt "hur ska du orka?" Eller "kommer du att orka?" Eller "är det inte lite övermodigt?"

Well.

Det lär visa sig. Jag måste ju börja nånstans. Här har man gått i över två år på en halvtid och gjort skumma saker därutöver (dvs utöver både halvtiden och allt hemma-jox) - läst projektledning, försökt starta företag, försökt utveckla företag, opererat bort tennisbollsstora cystor bakom livmodern... Ja, lite sånt. Försökt träna, försökt komma i lite form, skaffat hund... Och nu senast, skrivit in mig på Södertörns högskola för att ha plan B klar ifall jag nu inte skulle få det där jobbet som jag sen faktiskt fick. Weehee!

Två halvtidsjobb = livsfarligt. Det vet alla. Min förhoppning står till att jag ska vara lite lite lite liiiiite visare av all skada. Dvs, inte hålla på och ta i så man kräks. Inte ständigt försöka överträffa mig själv och alla andra. Utan göra det jag ska. Så bra det går UTAN att ta i så man kräks. Det är i alla fall tanken. Det är lite spännande. Och jag ser fram emot att tjäna sjyst med pengar igen. Jag menar, de här fyra kidsen är ju dock mitt ansvar också. Och nu kanske min man kan få gå ner i tid lite, om det går. Det är liksom hans tur. Vi får se.

Till och med i förhållande till utmattning, yrsel, depression och uppsprättad mage (utan inbördes rang- eller kronologisk ordning) så har jag varit tröttsamt duktig. In alles har jag var sjukskriven...hm, få se nu... nio veckor. Totalt. Under fyra års tid. Och då är sex av dem i direkt anslutning till operationen. Jisses vad jag har bjussat på mina skattepengar eller nåt. Jag kommer inte ifrån det - jag är hellre deltids-frisk än halvtidssjukskriven - so sue me.

Från det ena till det andra - idag kommer jag inte till jobbet. Efter att intensivt ha studerat sl.se, dn.se och aftonbladetsvädersida  kom jag fram till att NEJ, det blir inte till att åka till jobbet idag. Jag får svara i telefon hemma. Jag har inga akter och inga jobbpapper med mig, men jag har en telefon, och ett register att sitta och titta i. Det ska nog gå så bra så.

Hela jag luktar penicillin. Bihålorna, ni vet. Pellejönsdoktorn på vårdcentralen sa att "nä, det är nog bara en vanlig förkylning..." när jag släpade mig dit en söndageftermiddag för drygt en vecka sen. Jag försökte gång på gång förklara att 1) jag har ONT I ANSIKTET, särskilt runt höger öga och 2) jag har FÖRTRÄNGNINGAR i bihålorna, konstaterade sedan länge efter ANSIKTSRÖNTGEN och 3) det luktar APA (=var) i min näsa. "Nä, du är nog bara förkyld, men du kan ju få penicillin om du vill..."
Men vad ända in i bänken? Jag tar inte pencillin "om jag känner för det" - jag tar penicillin på direkt order. Åter igen, so sue me. Jag är gammaldags.
Jag hämtade inte ut någe pencillin. Jag fick träffa doktor Jeff iställer (som inte heter så utan något snarlikt förstås), två dagar senare. Han såg lite bekymrad ut, sa sen farbroderligt myndigt att det var rätt uppenbart att jag hade sinuit, och att jag borde ta pencillin samt spraya med kortison, samt att just värken över ena ögat var "ett observandum". Jeff, I love you, liksom. Jag hämtade ut pencillinet och nu luktar det lite mindre var i näsan och hela jag luktar Kåvepenin. Blä. (Syrran som odlar och numera också lever ut en vansinnes-t-shirts-fetisch; hon borde ha en som det stod Kåvepenin på. Tycker jag. Bara för att. Eller nåt.)

Det är brottsligt vackert utanför mitt fönster. Och det är 20 minus ute. Herr Minst har undertröja och långkalsonger - jag har intalat honom att det är mycket manligt och då går det. Sen fick jag t o m på honom en halsduk, och på skämt lindade jag in honom i två till, utan på huva och mössa. Han såg ut som en eewok i drag, typ. Hela ansiktigt försvan och allt var bara ludd och illgrön överall, liksom. T o m Humlan gick med på mössa utan alltför stora åthävor. DÅ är det kallt...
Divan skulle egentligen följt med till jobbet för att prao-o i närbelägen bokhandel, men vi kommer ju inte till stan, och dessutom har hon ingen röst och ont i halsen.

Som avslutning vill jag bara nämna gårdagens vinterpromenad med en hund i täcke. Det var trevligt. När vi kom hem igen begav sig Maken upp på taket för att borsta och skotta snö kring takkupolerna. Lite små-äventyrligt så där. Själv pulsade jag i lår-hög snö runt huset, bärandes på hunden som fastnade och varken kunde ta sig fram eller tillbaka. Det såg ganska roligt ut. Han försökte liksom simma fram, men det var lönlöst som stor-Killen skulle ha sagt. Hunden langades in i hallen och släpade fram en stege, tog mig upp på balkongen och började skotta de flera hundra kilona snö som låg där. Maken kom sen och hjälpte till och vi höll på så tills vi mådde lite illa och haed blodsmak i munnen. Jag tittade ner på den stora högen snö nedanför balkongen och frågade maken: "Ska vi hoppa?" Han tyckte inte det. Om inte hann vågar vågar inte jag heller, tänkte jag. Sen hävde jag mig över kanten för att klättra ner för stegen. Och ångrade mig. Hur ofta är det så här mycket snö? tänkte jag. Nästa gång det är så här mycket snö kanske jag är 58 och benskör. Man måste våga. Man måste passa på. Maken såg varthän det barkade och slängde även han ett ben över räcket. Sen hängde vi där på utsidan och pep. Maken hoppade först. Sen jag. OOO-eeeeeeeeeeeeeeeeeeh! *duns* Inga brutna ben. Bara her och fru knasboll nedsjunkna till midjan i snö. Hihihihi... Det var roligt. Och vi kändes oss lite lite mer levande.

Sen satte vi oss i bastun för att tina upp.

Yrkeskvinnans lördag

Jag har vårdat min förkylning idag. Eller, jag har försökt vila mig frisk. Det går så där. Men jag har läst ut den här:

Hu så hemskt. Men riktigt bra. Underhållande, men ändå viktigt. Liksom.

Veckans "jag gillar":

- Vesna tvillingmammas blogg. Jag skrattar så jag piper och ögonen tåras. Särskilt åt det här: STRUTS

- Dolph Lundgren. Jag veeet, löjligt, och ALLA gillar ju honom nu och Jonas Gardell är kär i honom och jag med och du med, men asch ture, vem bryr sig, liksom, inte jag i alla fall. Har ni tänkt på att han blir starke (A)Dolph om man vitsar till det lite, och att det är lite roligt?

- Att snart snart börjar jag på mitt nya jobb och det är spännande och lite läskigt. Måste man klippa sig innan? Skaffa nytt pennskrin? Börja gå i högklackat? Asch ture, det ger sig!

- Lunch med min bror mycket spontant i fredags. NAJS.

- Folk som gifter sig. Det är trevligt.

- Alphaville. I luuuv Alphaville.

- Lördagsbastun, härligt som alltid.

Veckan "vad tusan":
- Att jag beställde läseplattan LETTO kvällen INNAN allt rabalder i tidningarna, och lik FÖRBASKAT fick jag ikväll ett mail där man ursäktade att den var slut hos leverantören och vad det nu var för dravel. DUMHETER!! Hur många hade ni på lager, ijenklien?? 58 stycken?? Som den griniga teknikfientliga människa jag är var det här ett stort steg för mig...och se hur DET gick. *morr*
- Att det är så sabla snorigt, allting.
- Att min handväsks-handsprit har försvunnit. Oroväckande. Har hunden snott den???
- Att Divan och jag konstant kommer ihop oss om allting hela tiden.
- Att jag inte vågade bråka och stöka mer på seminariet på religionsvetenskapen i tisdags. När fan blir gammal blir han inte religiös utan en fegis? Jag menar, religiös var jag liksom innan? Juh?


Snart börjar fastan. Hjälp. Och herr Minst fyller 6 år. Hur gick det till?

 

 


Yrkeskvinnan är nöjd och mallig

Jojomensan.

Jag har landat ett nytt jobb. Jag vet inte när jag börjar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra - eller jo, det var jag nog, men inte riktigt hur. Jag vet dock att det var 30 sökande och att JAG fick det.

HA!

Bortsett från det har jag ont i ryggen - som vanligt.

Jag har varit tokduktigt idag och jobbat effektivt hemma. Lagat god middag till mer eller mindre uppskattande familjemedlemmar. Ätit choklad.

Jag ska ta och erkänna några guilty pleasures också. Eller närmare besämt två.

1. Paradise hotet - THANK GOD att det är över. Så fort folk började bete sig inför mörkerkamerorna bytte jag kanal tills det var över...men det är nåt med förvuxna högstadiekids som krökar men framförallt vinglar runt och försöker hantera sig själva och en klart absurd situation. Inför kameror. I gassande sol. USCH. Men ändå...

2. Let's dance. Som börjar nu.


Yrkeskvinnan skyr egentligen sin dator

...och alla andra datorer eftersom de får min axel att hetta och värka och f*n och allt annat obehagligt. Skit också.

Men, jag kan ändå inte låta bli att ... rapportera lite från mitt liv i en insnöad flugsvamp.

Herr Minst och jag har ett stående skämt som går ut på att jag gosar med honom och säger med über-gulle-gulle-röst:

"Herr Minst, gulle-gulle-gulle-ett-år-med blöja!!"

Herr Minst spelar då väldigt förorättad och gastar:

"Herr Minst, fem år och kalsonger!!"

Vilket ju är väldigt roligt. Det här har sen spunnit off i en massa varianter, t ex nyss då han krälade på köksgolvet och upplyste oss om att han gjorde just det: "Jag krälar på golvet!" och sen:

"Pappa, trettisex år med kalsonger och hår på bröstet!!"


Vidare. Det listas för lite. Jag måste lista.

Saker min tonåring och jag har gemensamt:
- Ser på "Rosswell"
- Diggar "Tru Calling" - skarpt. Och upprörs gemensamt över det brutal-skumma abrupta slutet när serien las ner...
- Choklad-muffins / cup cakes med choklad-kaffe-frosting (titta i hennes blogg för fina bilder...)
- His Dark Materials-triologin
- Amanda Jensen - LUUUV her!!
- Mild skepsis i förhållande till serien Glee
- Agnes och "Release me"
- Project Runway och att exakt samtidigt säga "hallo" med pipig röst samtidigt som Heidi Klum gör det
- Getost med honung och ruccola - smaskens
- Vi klär på oss när det är kallt. Halsduk, mössa, lång-fillingar, tjock-vantar etc etc. Här fryses icke frivilligt!

...jag skulle kunna fortsätta. Det är lite härligt. Att ha några gemensamma referensrammar men ändå kunna vara PINSAM MAMMA när det behövs.

Och jag ska fatta mig kort, men för något år sen eller så när min lilla tonåriga Diva dansade en föreställning och hade haft en ny och inspirerande lärare en hel termin... Men nu går jag händelserna i förväg. Jag AVSKYR dansföreställningar och luciatåg och såna saker - oklart varför, men så är det - men den här gången var jag tvungen. Och när det väl var min lilla divas tur höll jag på att smälla av. Av stolthet. För hur farao gick det till, liksom? Vem är den där mycket unga, men likväl, damen, med långt vackert hår, allvarlig min och en fantastisk teknik - "jag hoppar typ bäst så jag får stå längst fram när det är hopp!!" - är det min dotter? *sniff* Jag fick behärska mig för att inte börja stortjuta. Det gjorde "lite ont i halsen" och "ögonen blev blöta" som Killen skulle ha sagt.

Så varje gång jag hör Agnes och Release me tänker jag på min vackra förstfödda med temperamentet och det flaxande håret och hur hon säger "typ" och "va??" femtielva gånger om dagen, och "enligt MIG" i tid och otid...och aldrig missar att säga "älskar er!!" när hon går och lägger sig.  Och jag prisar Gud lite extra och tänker tyst för mig själv att jag är truly blessed. Och sen säger jag till henne att jag älskar henne också.



PS. Jag kommer fara ut i hyllningar till min vackra Humla och min söner också. Vid tillfälle. En fin unge i taget. Liksom.

Yrkeskvinnan citerar och håller sig i skinnet

Jag måste citera igen. Min alldeles strax nio-årige son Killen satt och spelade nåt spel på PS2-an härom kvällen och hittade nån extra bana där det kunde samlas poäng utav bara sjuttsingen. Maken hörde hur både killarna pep upphetsat över den hemilga banan och alla...poäng-mynts-bluppidupper och Killen säger till Herr Minst:

-WOW!!! Kolla! KOLLA! Va' många poäng-pengar!!! Men du, nu får vi inte bli GIRIGA..."

Jag dör.

Han har sagt fler fantastiska saker i veckan men just nu har jag glömt dem. Jag återkommer i frågan.

Och det här med att hålla sig i skinnet då? Jo. Jag håller på och jobbar igen lite av det som jag är efter med sen min host-och-lung-sejour före jul. Och jag har jobbet rätt mycket i veckan. Planen var att idag, fredag vara lite DUKTIG och HINNA MED ytterligare VIKTIGA SAKER. Typ att åka till IKEA och göra flera flugor på smällen, t ex handla en ny kudde samt upphängningsstänger åt en kompis OCH hinna köra ut till körrgårn och lasta lite grejer även där.

Men jag kommer med alla sannolikhet att avstå. Från alltihop. För jag orkar inte. Jag behöver ligga på min spikmatta, fästa några trådar på ett par raggsockor och kanske - KANSKE - sätta en deg. Men kajka runt i bil? Nä. Jag orkar inte.

Hurra för mig som låter bli när jag inte orkar.

Yrkeskvinnans "dagens"

Listmanin är ett faktum. Även denna snodd.

DAGENS VILL HA: Lite mer ork och ett nytt jobb.
DAGENS KLÄDSEL: Lila mancesterbrallor, ylletunika, grå poly-kofta. Samt knästrumpor.
DAGENS SMINK: Eh va?
DAGENS FRISYR: Hårspänne i trä.
DAGENS HÄNDELSE: Ett flanellnattlinne till min tonåring för halva reapriset (=69,50.)
DAGENS LÅT: Nåt halvdystert med The Fray.
DAGENS PLANER: Smygshopping av nödvändigheter på vägen hem från jobbet.
DAGENS SAKNAD: Väninnor och ork att träffa dem.
DAGENS DUMMASTE: Öh... att maken jobbade till nästan 18. Dumt.
DAGENS SJUKA: Hm...ta i trä, men ingen alls? Lite magont?
DAGENS DROG: Kaffe och M&Ms.
DAGENS KRAM: Flera.
DAGENS PUSS: Många.
DAGENS KÖP: Utöver flanellnattlinnet, bröd och strumpor, mm.
DAGENS GODIS: Mörk mintchoklad på kvällen.
DAGENS HUMÖR: Tillfreds.
DAGENS ORD: Rörmokare. Och herre-jösses-mössa.

Roligt roligt roligt.

Yrkeskvinnan klipper och klistrar

... från sin syster blogg. 

Det är nån lista på böcker som folk har/vill/bör ha läst och tydligen tror BBC att folk överlag har läst typ...6 av dessa.

Jag har läst 47. Det är de som är i fetstil. Man kan också roa sig med att kursivera dem man vill läsa. Det var inte så många för min del, så jag hoppade det.
Skulle vara Krig och fred, dårå. Och Heart of Darkness. Annars är jag rätt nöjd. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer iddas läsa vare sig Sagan om ringen eller Harry Potter.

Jag gillar listor. Tack syster. (Som hade läst tio fler än jag. Drygt. DAMNIT.)  
Och tack bakåt i alla led listan ursprungligen kom ifrån.

Enjoy.

1 Pride and Prejudice – Jane Austen     1
2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien
3 Jane Eyre – Charlotte Bronte              2
4 Harry Potter series – JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee      3
6 The Bible                                               4
7 Wuthering Heights – Emily Bronte        5
8 Nineteen Eighty Four – George Orwell  6
9 His Dark Materials – Philip Pullman       7
10 Great Expectations – Charles Dickens  8

11 Little Women – Louisa M Alcott             9
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Catch 22 – Joseph Heller                       10
14 Complete Works of Shakespeare
15 Rebecca – Daphne Du Maurier
16 The Hobbit – JRR Tolkien
17 Birdsong – Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye – JD Salinger             11
19 The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot
21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
23 Bleak House – Charles Dickens
24 War and Peace – Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams 12
26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh                             13
27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky                14
28 Grapes of Wrath – John Steinbeck
29 Alice in Wonderland – Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame                     15
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy                                            16
32 David Copperfield – Charles Dickens                                17
33 Chronicles of Narnia – CS Lewis                                      18
34 Emma – Jane Austen                                                      19
35 Persuasion – Jane Austen                                               20

36 The Lion, The Witch and The Wardrobe – CS Lewis
37 The Kite Runner – Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden
40 Winnie the Pooh – AA Milne                                          21
41 Animal Farm – George Orwell                                        22
42 The Da Vinci Code – Dan Brown                                     23
43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney – John Irving                      24
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables – LM Montgomery                       25
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood                       26   
49 Lord of the Flies – William Golding                                27
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility – Jane Austen                              28
55 A Suitable Boy – Vikram Seth.
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens
58 Brave New World – Aldous Huxley                               29
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez     30
61 Of Mice and Men – John Steinbeck                                          31
62 Lolita – Vladimir Nabokov
63 The Secret History – Donna Tartt                                       32
64 The Lovely Bones – Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas                        33
66 On The Road – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie
70 Moby Dick – Herman Melville
71 Oliver Twist – Charles Dickens
72 Dracula – Bram Stoker
73 The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett                  34
74 Notes From A Small Island – Bill Bryson                       
75 Ulysses – James Joyce
76 The Bell Jar – Sylvia Plath                                                 35
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola
79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
80 Possession – AS Byatt                                                     36
81 A Christmas Carol – Charles Dickens                                37
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 The Color Purple – Alice Walker                                      38
84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert                            39
86 A Fine Balance – Rohinton Mistry                                  40
87 Charlotte’s Web – EB White                                            41
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle   42 
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
91 Heart of Darkness – Joseph Conrad
92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery                           43
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Watership Down – Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole                  44
96 A Town Like Alice – Nevil Shute
97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas                          45
98 Hamlet – William Shakespeare                                    46
99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl          47

100 Les Miserables – Victor Hugo

Jag KAN tänka mig The Timetraveller's Wife också. (Nr 19.) Oklart varför.


Yrkeskvinnans nattliga dramatik

Jodå, det händer dramatiska saker om nätterna i Flugsvampen.

Efter att ha gått lösa på en kalkon tillsammans med vännen J, och dästa och dana äntligen kommit i säng sov vi en två tre timmar utan några störningsmoment.

Jag vaknar av lösarykta meningar som verkar förmedla förekomsten av HUND i Herr Minst säng. Jag viftar bort det hela med att jag drömmer alternativt HAN drömmer/går i sömnen... Maken masar sig dock upp, och Herr Minst gör sig bekväm i vår säng.

Maken kommer tillbaka med stora bekymrade ögon och den där allvarliga minen som antingen betyder krig, strömavbrott eller barn som kräks.

"Hunden är lös och det luktar bajs i hela huset", förklarar han sammanbitet.

Jag blir ännu mer övertygad om att jag inte är vaken alls.

Maken ger sig ut på bajs-jakt i radhusmörkret. Herr minst har dåsat till bredvid mig. Jag frågar lite sluddrigt om han inte blev rädd när det plötsligt låg en hund i hans säng. Det blev han inte. Men hunden luktade illa.

Jag inser att jag ÄR vaken och att det är illojalt att låta maken bajs-leta helt ensam. Jag hör hur han rumsterar om nånstans i kåken. Jag hasar ut på muggen för att nyttja denna.

DÄR har hunden bajsat. Mitt på badrumsgolvet.

Maken kommer klivande uppför trappan, fortfarande med krig/strömavbrott/kräkande-barn-uppspärrade ögon (det kan också vara för att inte somna gående - han tillhör den priviligierade skaran som i princip kan sova stående, liksom).

"Jag har hittat ... det", säger jag och pekar.

Jag sanerar badrummet. Hunden har nu rullat ihop sig på mattan i vårt sovrum, men när vi kommer tillbaka är han på gott humör, svansviftig och kelig. VI klappar om honom - man KAN inte vara arg på en bedårisk utbrytartax som, risig i kistan och dan, har lyckats forcera sin hage för att kacka på badrumsgolvet. INTE i köket (där äter man ju), INTE på hallgolvet (det gjorde han härom dagen och det var ju SÅ pinsamt), INTE i vardagsrummet (här har ju hage stått och soffan är ju MIN), INTE i våra sovrum (här sover ju MINA människor)...utan på badrumsgolvet.

Maken började vekna och tyckte överväga att låta hunden sova kvar på vår matta. Så icke jag. Jag är kärv. Jag har principer.

Hunden kånkades ner till sin hage och korg. Han har antagligen lyckat knuffa ett hörn av hagen så att det stack ut utanför trätrallen som den står på, och sen krypit under. Han kan han. Nöden har ingen lag.

Jag ställde en stol för så att det inte skulle upprepas. Nu hade han ju gjort det han skulle, liksom. Hunden la sig tillrätta i sin korg, viftade lite uppfodrande med tassarna som för att säga "du FÅR gå, bara du kliar min mage först".

Vid kvart i tre sov hela huset igen.


Men nu på kvällskvister avslöjades han. Humlan hittade vad hon först trodde var en "sovande ödla" under sitt skrivbord. Det var hundens hög numer två. Eller kanske rentav ett.

Dramatik på hög nivå, icke sant?

Hundens mage har börjat hämta sig. Tror vi. Det lär väl visa sig i natt...

Yrkeskvinnan och husfriden

...or lack thereof.

Det är ett jäkla gnäll och bröl och mök och trams i Flugsvampen just nu.
Till och med maken med det oändliga tålamodet är låg och sur av allt barn-trams och fräste nyss:

"Ju fler saker ni får destå missnöjdare blir ni!!"

Och då får ändå våra ungar betydligt färre julklappar än många andra kids i vår närhet.

Själv fick jag följande:

1. En värmefilt.
2. Halsband och armband från VÅGA - som på bilden fast i vinrött.



3. Muminmamman
4. Kaffeburk men muminmamman på.

Det var lagom.


Yrkeskvinnan och internet

Häromdagen hatade jag internet en lång stund. Jag har bara vaga minnen av varför med det hade antagligen med någon seg uppkoppling att göra. Eller så var det nåt annat.

Sen jag fick veta att det är lunginflammation som gör mitt liv surt och inte särskilt jullikt har jag gnällt i cyberrymden så mycket jag orkat och förmått. Jag har mailat vänner i tron och bett dem att be för mig och mitt ynkliga tillstånd. Jag har gnällt på facebook och talat om hur apa jag mår och hur synd jag tycker om mig själv samt inbjudit dem som vill att också tycka synd om mig. Och det är ju helt fantastiskt, det som då händer. Det trillar in små krya-på-dig-tillrop, och vi-tänker-på-dig-tankar och vi-ber-för-dig-böner.

Och hatar jag inte internet alls. Då tycker jag det är väldigt trevligt att det finns internet och att människor hälsar till mig och bryr sig om mig den vägen också.

Jag sov illa inatt och hade sprängande huvudvärk när jag vaknade. Öken. Och det gjorde det också märkbart svårare att försöka känna efter om jag mår bättre. "Öh, vänta lite nu här...jo, liiiite lite, kanske. Eller nä. Eller ... *host-rossel-h-h-hhosst* nä. Jo. Var inte den hsotan lite mindre ..."hostig" än i går?"

Jag har ingen aning.

Men jag har inte legat i sängen på hela dagen. Inte ens i soffan. Vi tolkar det som ett litet litet bättreingstecken tycker jag.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0