yrkeskvinnan

...och alla andra datorer eftersom de får min axel att hetta och värka och f*n och allt annat obehagligt. Skit också.

Men, jag kan ändå inte låta bli att ... rapportera lite från mitt liv i en insnöad flugsvamp.

Herr Minst och jag har ett stående skämt som går ut på att jag gosar med honom och säger med über-gulle-gulle-röst:

"Herr Minst, gulle-gulle-gulle-ett-år-med blöja!!"

Herr Minst spelar då väldigt förorättad och gastar:

"Herr Minst, fem år och kalsonger!!"

Vilket ju är väldigt roligt. Det här har sen spunnit off i en massa varianter, t ex nyss då han krälade på köksgolvet och upplyste oss om att han gjorde just det: "Jag krälar på golvet!" och sen:

"Pappa, trettisex år med kalsonger och hår på bröstet!!"


Vidare. Det listas för lite. Jag måste lista.

Saker min tonåring och jag har gemensamt:
- Ser på "Rosswell"
- Diggar "Tru Calling" - skarpt. Och upprörs gemensamt över det brutal-skumma abrupta slutet när serien las ner...
- Choklad-muffins / cup cakes med choklad-kaffe-frosting (titta i hennes blogg för fina bilder...)
- His Dark Materials-triologin
- Amanda Jensen - LUUUV her!!
- Mild skepsis i förhållande till serien Glee
- Agnes och "Release me"
- Project Runway och att exakt samtidigt säga "hallo" med pipig röst samtidigt som Heidi Klum gör det
- Getost med honung och ruccola - smaskens
- Vi klär på oss när det är kallt. Halsduk, mössa, lång-fillingar, tjock-vantar etc etc. Här fryses icke frivilligt!

...jag skulle kunna fortsätta. Det är lite härligt. Att ha några gemensamma referensrammar men ändå kunna vara PINSAM MAMMA när det behövs.

Och jag ska fatta mig kort, men för något år sen eller så när min lilla tonåriga Diva dansade en föreställning och hade haft en ny och inspirerande lärare en hel termin... Men nu går jag händelserna i förväg. Jag AVSKYR dansföreställningar och luciatåg och såna saker - oklart varför, men så är det - men den här gången var jag tvungen. Och när det väl var min lilla divas tur höll jag på att smälla av. Av stolthet. För hur farao gick det till, liksom? Vem är den där mycket unga, men likväl, damen, med långt vackert hår, allvarlig min och en fantastisk teknik - "jag hoppar typ bäst så jag får stå längst fram när det är hopp!!" - är det min dotter? *sniff* Jag fick behärska mig för att inte börja stortjuta. Det gjorde "lite ont i halsen" och "ögonen blev blöta" som Killen skulle ha sagt.

Så varje gång jag hör Agnes och Release me tänker jag på min vackra förstfödda med temperamentet och det flaxande håret och hur hon säger "typ" och "va??" femtielva gånger om dagen, och "enligt MIG" i tid och otid...och aldrig missar att säga "älskar er!!" när hon går och lägger sig.  Och jag prisar Gud lite extra och tänker tyst för mig själv att jag är truly blessed. Och sen säger jag till henne att jag älskar henne också.



PS. Jag kommer fara ut i hyllningar till min vackra Humla och min söner också. Vid tillfälle. En fin unge i taget. Liksom.