Yrkeskvinnan älskar våren

Ja jag gör ju det. Och det är inget nytt. Jag vet att det finns dom som blir ledsna när det är vår. Jag frågade en väninna, lagd åt det hållet, varför. Själv blir jag nedstämd på hösten. Allt dör, det blir mörkt, ja, the basics. Min väninna förklarade det så här:
Det blir så ljust. Vasst och ljust och alla skavanker syns så mycket tydligare....
Det hade jag aldrig tänkt på. Hon gillar november bäst av alla månader. Hon hävdar att det är en månad utan krav då man kan börja tända en massa ljus och bara ta det lugnt i mörkret. Nja. Jag köper det rent teoretiskt men själv vill jag ju bara gå i ide.

Nä, tacka vet jag april. Ljus och ljus och åter ljus. Jag såg krokus idag. Och en liten rädd scilla i trädgården. Jag är egentligen hemma och vårdar halsont, men hunden måste ju ut så vi spankulerade lite sakta runt i radhusidyllen. LJUVLIGHETERS LJUVLIGHET, säger jag bara. Det är ljust. Det blev vår igen. Solen lyser. Och jag låter som en tredjeklassare som fått i uppdrag att skriva vårdikt. Men det gör inget.

Vi var på landet över helgen. Det var på väg dit ut som jag kände att jag började bli sjuk. Med tanke på alla snarande ungar var det kanske en tidsfråga. Hur som helst, jag fick ta det lugnt på landet också. Och det regnade och var dimmigt ända till söndag, då det sprack upp och jag blev alldeles lycklig. Faktum är att jag kan hantera regn och om våren mycket bättre än om hösten eftersom det ändå är ett ljusare rusk. Man anar de kommande gröna skyarna i träden, det luktar lite jord... jo.

Sen har vi öppen spis också, och jag var eldmästare hela helgen. Maken lätt mig husera vilt bland vedträn och eldgafflar och elden brann oavbrutet ända till söndag eftermiddag. Det var ju lite rått i huset när vi kom ut, liksom.
Vidare städade jag ett syskrin och eldade upp gamla murkna resårer och garnändar. Och jag läste ut två böcker i rasande fart. Det brukar bli så när jag är sjuk. Dels läste jag "Om det så skulle kosta mig livet" av Margaretha Sturesson



och dels "...som en tjuv om natten" av Lena Ringqvist.



Båda bra. Båda intressanta. Det gav en värdefull inblick i en inte alltför smickrande del av svensk kristenhet och frikyrklighet. Tro nu för allandel inte att jag slår mig för något katolsk bröst....icke. Det är liksom inte läge att göra det (nånsin) men framför allt inte i dessa dagar.

Avslutningsvis, tillbaka till årstid och natur. Sigge och jag traskade runt vårt lilla berg och när vi kom hem igen, fick hunden ifråga byta från koppel till långlina. Han la sig behagfullt mitt på den skräpiga gräsplätten och låg där i tre minuter. Sen började han utforska och trassla in sig efter bäste förmåga, tills han upptäckte hur underbart det var att sprätta och gräva i rabatten. Så då gjorde han det en lååång stund, tills hela han var jordig och llånglinan var helt intrasslad i buskaget. Själv greppade jag sekatören och gick lös på den fullständigt hämningslösa busken framför bilen. Trots att jag är spröd och förkyld kunde jag inte hejda mig utan klippte ner hela busken, så pass att man ser bilen och inte behöver machete för att ta sig fram till den. Heja mig. Jag tror busken ifråga behövde detta.

Med våren vänder alla v-na tillbaka
Alla v-n det är äntligen dags
Det är dags
För solens Värme
(V som i Varm)
Västanvindar
(V som i Vind)
Vikens Vågor
(V som i Vågor)
Och VACKERT VÄDER...

...vi vandrar med varandra i vårsolen ut - och sjunger:
Välkommen Vår...

Jag hittade det tyvärr inte på youtube men...åh vilken bra vårsång. Och snart är det valborg också. Hurra!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0