yrkeskvinnan

...börjar om en vecka. Om en vecka blir jag heltidsarbetande kvinna igen. Det ska bli väldigt...intressant.

Skrämmande. För en liten gnällig orolig röst piper ängsligt "hur ska du orka?" Eller "kommer du att orka?" Eller "är det inte lite övermodigt?"

Well.

Det lär visa sig. Jag måste ju börja nånstans. Här har man gått i över två år på en halvtid och gjort skumma saker därutöver (dvs utöver både halvtiden och allt hemma-jox) - läst projektledning, försökt starta företag, försökt utveckla företag, opererat bort tennisbollsstora cystor bakom livmodern... Ja, lite sånt. Försökt träna, försökt komma i lite form, skaffat hund... Och nu senast, skrivit in mig på Södertörns högskola för att ha plan B klar ifall jag nu inte skulle få det där jobbet som jag sen faktiskt fick. Weehee!

Två halvtidsjobb = livsfarligt. Det vet alla. Min förhoppning står till att jag ska vara lite lite lite liiiiite visare av all skada. Dvs, inte hålla på och ta i så man kräks. Inte ständigt försöka överträffa mig själv och alla andra. Utan göra det jag ska. Så bra det går UTAN att ta i så man kräks. Det är i alla fall tanken. Det är lite spännande. Och jag ser fram emot att tjäna sjyst med pengar igen. Jag menar, de här fyra kidsen är ju dock mitt ansvar också. Och nu kanske min man kan få gå ner i tid lite, om det går. Det är liksom hans tur. Vi får se.

Till och med i förhållande till utmattning, yrsel, depression och uppsprättad mage (utan inbördes rang- eller kronologisk ordning) så har jag varit tröttsamt duktig. In alles har jag var sjukskriven...hm, få se nu... nio veckor. Totalt. Under fyra års tid. Och då är sex av dem i direkt anslutning till operationen. Jisses vad jag har bjussat på mina skattepengar eller nåt. Jag kommer inte ifrån det - jag är hellre deltids-frisk än halvtidssjukskriven - so sue me.

Från det ena till det andra - idag kommer jag inte till jobbet. Efter att intensivt ha studerat sl.se, dn.se och aftonbladetsvädersida  kom jag fram till att NEJ, det blir inte till att åka till jobbet idag. Jag får svara i telefon hemma. Jag har inga akter och inga jobbpapper med mig, men jag har en telefon, och ett register att sitta och titta i. Det ska nog gå så bra så.

Hela jag luktar penicillin. Bihålorna, ni vet. Pellejönsdoktorn på vårdcentralen sa att "nä, det är nog bara en vanlig förkylning..." när jag släpade mig dit en söndageftermiddag för drygt en vecka sen. Jag försökte gång på gång förklara att 1) jag har ONT I ANSIKTET, särskilt runt höger öga och 2) jag har FÖRTRÄNGNINGAR i bihålorna, konstaterade sedan länge efter ANSIKTSRÖNTGEN och 3) det luktar APA (=var) i min näsa. "Nä, du är nog bara förkyld, men du kan ju få penicillin om du vill..."
Men vad ända in i bänken? Jag tar inte pencillin "om jag känner för det" - jag tar penicillin på direkt order. Åter igen, so sue me. Jag är gammaldags.
Jag hämtade inte ut någe pencillin. Jag fick träffa doktor Jeff iställer (som inte heter så utan något snarlikt förstås), två dagar senare. Han såg lite bekymrad ut, sa sen farbroderligt myndigt att det var rätt uppenbart att jag hade sinuit, och att jag borde ta pencillin samt spraya med kortison, samt att just värken över ena ögat var "ett observandum". Jeff, I love you, liksom. Jag hämtade ut pencillinet och nu luktar det lite mindre var i näsan och hela jag luktar Kåvepenin. Blä. (Syrran som odlar och numera också lever ut en vansinnes-t-shirts-fetisch; hon borde ha en som det stod Kåvepenin på. Tycker jag. Bara för att. Eller nåt.)

Det är brottsligt vackert utanför mitt fönster. Och det är 20 minus ute. Herr Minst har undertröja och långkalsonger - jag har intalat honom att det är mycket manligt och då går det. Sen fick jag t o m på honom en halsduk, och på skämt lindade jag in honom i två till, utan på huva och mössa. Han såg ut som en eewok i drag, typ. Hela ansiktigt försvan och allt var bara ludd och illgrön överall, liksom. T o m Humlan gick med på mössa utan alltför stora åthävor. DÅ är det kallt...
Divan skulle egentligen följt med till jobbet för att prao-o i närbelägen bokhandel, men vi kommer ju inte till stan, och dessutom har hon ingen röst och ont i halsen.

Som avslutning vill jag bara nämna gårdagens vinterpromenad med en hund i täcke. Det var trevligt. När vi kom hem igen begav sig Maken upp på taket för att borsta och skotta snö kring takkupolerna. Lite små-äventyrligt så där. Själv pulsade jag i lår-hög snö runt huset, bärandes på hunden som fastnade och varken kunde ta sig fram eller tillbaka. Det såg ganska roligt ut. Han försökte liksom simma fram, men det var lönlöst som stor-Killen skulle ha sagt. Hunden langades in i hallen och släpade fram en stege, tog mig upp på balkongen och började skotta de flera hundra kilona snö som låg där. Maken kom sen och hjälpte till och vi höll på så tills vi mådde lite illa och haed blodsmak i munnen. Jag tittade ner på den stora högen snö nedanför balkongen och frågade maken: "Ska vi hoppa?" Han tyckte inte det. Om inte hann vågar vågar inte jag heller, tänkte jag. Sen hävde jag mig över kanten för att klättra ner för stegen. Och ångrade mig. Hur ofta är det så här mycket snö? tänkte jag. Nästa gång det är så här mycket snö kanske jag är 58 och benskör. Man måste våga. Man måste passa på. Maken såg varthän det barkade och slängde även han ett ben över räcket. Sen hängde vi där på utsidan och pep. Maken hoppade först. Sen jag. OOO-eeeeeeeeeeeeeeeeeeh! *duns* Inga brutna ben. Bara her och fru knasboll nedsjunkna till midjan i snö. Hihihihi... Det var roligt. Och vi kändes oss lite lite mer levande.

Sen satte vi oss i bastun för att tina upp.