yrkeskvinnan

Jodå, det händer dramatiska saker om nätterna i Flugsvampen.

Efter att ha gått lösa på en kalkon tillsammans med vännen J, och dästa och dana äntligen kommit i säng sov vi en två tre timmar utan några störningsmoment.

Jag vaknar av lösarykta meningar som verkar förmedla förekomsten av HUND i Herr Minst säng. Jag viftar bort det hela med att jag drömmer alternativt HAN drömmer/går i sömnen... Maken masar sig dock upp, och Herr Minst gör sig bekväm i vår säng.

Maken kommer tillbaka med stora bekymrade ögon och den där allvarliga minen som antingen betyder krig, strömavbrott eller barn som kräks.

"Hunden är lös och det luktar bajs i hela huset", förklarar han sammanbitet.

Jag blir ännu mer övertygad om att jag inte är vaken alls.

Maken ger sig ut på bajs-jakt i radhusmörkret. Herr minst har dåsat till bredvid mig. Jag frågar lite sluddrigt om han inte blev rädd när det plötsligt låg en hund i hans säng. Det blev han inte. Men hunden luktade illa.

Jag inser att jag ÄR vaken och att det är illojalt att låta maken bajs-leta helt ensam. Jag hör hur han rumsterar om nånstans i kåken. Jag hasar ut på muggen för att nyttja denna.

DÄR har hunden bajsat. Mitt på badrumsgolvet.

Maken kommer klivande uppför trappan, fortfarande med krig/strömavbrott/kräkande-barn-uppspärrade ögon (det kan också vara för att inte somna gående - han tillhör den priviligierade skaran som i princip kan sova stående, liksom).

"Jag har hittat ... det", säger jag och pekar.

Jag sanerar badrummet. Hunden har nu rullat ihop sig på mattan i vårt sovrum, men när vi kommer tillbaka är han på gott humör, svansviftig och kelig. VI klappar om honom - man KAN inte vara arg på en bedårisk utbrytartax som, risig i kistan och dan, har lyckats forcera sin hage för att kacka på badrumsgolvet. INTE i köket (där äter man ju), INTE på hallgolvet (det gjorde han härom dagen och det var ju SÅ pinsamt), INTE i vardagsrummet (här har ju hage stått och soffan är ju MIN), INTE i våra sovrum (här sover ju MINA människor)...utan på badrumsgolvet.

Maken började vekna och tyckte överväga att låta hunden sova kvar på vår matta. Så icke jag. Jag är kärv. Jag har principer.

Hunden kånkades ner till sin hage och korg. Han har antagligen lyckat knuffa ett hörn av hagen så att det stack ut utanför trätrallen som den står på, och sen krypit under. Han kan han. Nöden har ingen lag.

Jag ställde en stol för så att det inte skulle upprepas. Nu hade han ju gjort det han skulle, liksom. Hunden la sig tillrätta i sin korg, viftade lite uppfodrande med tassarna som för att säga "du FÅR gå, bara du kliar min mage först".

Vid kvart i tre sov hela huset igen.


Men nu på kvällskvister avslöjades han. Humlan hittade vad hon först trodde var en "sovande ödla" under sitt skrivbord. Det var hundens hög numer två. Eller kanske rentav ett.

Dramatik på hög nivå, icke sant?

Hundens mage har börjat hämta sig. Tror vi. Det lär väl visa sig i natt...