yrkeskvinnan

Jag är ensam hemma hela dan - nästan. Mina döttrar och min man beger sig ut på äventyrligheter  som innefattar provtagning av vattnet på landet - det visade sig att vi hade bisarra mängder bakterier i vattnet förra året...hu. Det är ett smärre under att ingen av oss blev jättesjuk. Usch. Nu har vattnet börjat lukta normalt igen så kanske kanske var det något temporärt?
Sönerna, hunden och jag är kvar i förorten. Eller förort och förort...vi bor ju som sagt på landet. I princip. Sönerna försvinner iväg någon gång på förmiddagen och jag tampas med mitt griniga humör. Det hade ju regnat i natt vilket var välgörande och skönt MEN - tvätten hängde förstås kvar. Nån hög hade blivit liggande och den var det ju bara att tvätta om. Jag behöver verkligen INTE tvätta OM saker i mitt liv. Verkligen inte.
Så var jag då märkligt ensam hemma. Men ron ville inte infinna sig. Jag surade över det mesta kände jag. Attt jag behövde åka och handla hundmat. Att jag inte kom igång med allsköns kreativa projekt så snart det blev tyst och lugnt. Att jag tycker alkohol och sex är besvärliga ämnen som jag just idag kände att jag verkligen bara skulle ville slippa i mitt liv. (Nejdå, det är långt ifrån så allvarligt som det låter...säkert nåt hormoniellt...)

Jag gick promenad med hunden. Två promenader. Jag höll hunden sällskap medan han fjompade runt på sin lina på baksidan av huset... Blev allt mindra sur. Läste lite medan jag solade benen. Gjorde inte så många mer knop än så. Till sist; när jag skulle ut på ytterligare en liten rundvandring med hunden, hann jag inte många meter innan en liten figur i oranga badbrallor kom knatande längs gatan. Herr Minst var på uppdrag av sin late/smarte storebror - han skulle hämta en vattenbazooka. Jag följde med tillbaka till grannbarnets hus och frågade en tillbakalutad men dock ändå rätt prövad farmor i sammanhangen om mina söner kunde fortsätta blöta ner sig medan jag åkte och handlade. Det var ok.
Hunden placerades i sin hage och jag begav mig.

Nu har jag en 15 kilos säck med hundmat i hallen, barnen är utfodrade och jag har ett väldigt stökigt kök som jag inte vet om jag orkar ta itu med. Jag "borde" även baka lite bröd. Men jag ids inte.
Jag har hetsätit lite jordnötter. De honungsrostade. Jag har inte pimplat vitt vin alls.
Jag har sett "Children of Men" och tyckte den var otroligt gripande. Ångrar redan lite att jag började titta på extramaterialet - jag vill inte bli föreläst för om långa tagningar, klipp och fan och hans mormor...jag vill fortsätta vara berörd av själva berättelsen.
Jag har inte smultit den än.

Precis när filmen var slut fick jag knata upp och flytta över herr minst från Storebrors säng där han parkerat. Storebror upplyste mig dovt att det faktiskt inte alls var så trevligt att han en bror där, det är för varmt...

Nu ska jag nog - kanske - göra något så revolutionerande som att gå och lägga mig tidigt. Fast jag inte behöver det egentligen.

MEN - nu höll jag ju på att glömma dagens rubrik. Vadan detta förklenande epitet om världens finaste tax? Jo - jag tappade nåt smuligt mer i en besticklåda och gick för att hämta dammsugaren. Och hunden gjorde än en gång sin mycket snabba sorti utan ett ljud och utan att galoppera - han bara ökar farten markant - och försvann in under soffan. Inte ens när det var dags för middag kom han ut frivilligt. Herr Minst ställde hans mat och sa dramatiskt "VASSEGOD!" som man ska när hunden ska äta... och hunden kom tveksamt tassande och åt visserligen men med ett misstänksamt vakande öga åt alla håll. Dammsugaren hade jag då slängt in i tvättstugan...
Sicken feg liten hund. Men fin.