yrkeskvinnan

Det var ju då rätt kallt idag, om ni inte märkte det.
Det är också restaurangdagar i Kungsan där jag sitter och jobbar. Kollegan W och jag skulle ut och botanisera bland all mat tänkte vi...och goda ribs fick jag MEN - det kan inte ha varit kul för de stackarna som står där och bara vill vill vill laga och sälja en massa mat och exponera sig och tjäna pengar och allt vad det var. Kallt. Blött. Och väldigt lite folk. Hu.

Jag övervägde att sno en sån där värme-gasoll-stolpe och kånka runt. Jag hade nämligen glömt min kofta.


Min man har nästan jobbat ihjäl sig nu under maj och juni. Även jag har slitit rätt hårt. Jag blir så nervös över att jag liksom verkar orka så mycket mer nu. Att jag fixar att "ta i" lite extra. Det har jag ju inte gjort på flera år... När smäller det, liksom? När faller jag ihop i en ynklig liten skit-hög och orkar ingenting igen på flera månader? Man kan ju bli nervös för mindre.

Som idag. Jag har jobbat en HEL arbetsdag, åtta timmar, slit slit, och lik förbaskat så gick mannen och jag och handlade kalas-maten för lördagens begivenhet vid halvsju.  Det är då min förstfödda blir tonåring. Nämligen. Barnen fick laga middag själva - jag vet, jag är en dålig mor... eller nä, förresten. Jag satt faktiskt på pendeltåget och planerade meny för 20 personer, jag handlade hiskeliga mängder mat och dricka och släpade sen hem alltihop.  Så en SÅ dålig mor är jag inte. Bara lite trött.

Orosmomentet är att jag har ont i halsen. Det går bara inte. Jag tänker hets-pimpla echinacea och gurgla med whisky.