yrkeskvinnan

Japp, det är onsdag vilket innebär CORE. Igen. Hua.

I söndags tog jag mig samman och paltade mig ner till gymet igen, för att köra ett styrkepass tänkte jag. Eller kanske Step-passet. Om jag tordes. Jag menar, jag är sjukt koordinerad vilket är svårt att tro med tanke på att jag är en kort och rent av lite satt person (nu kommer jag få skäll av han mannen eftersom han anser att det där är self-bashing, men vad fasen; jag ÄR lite satt). Det var alltså inte själva koordinationsprylen som jag oroade mig för utan orken. Snurrandet. Så jag frågade receptions-damen: "Tror du jag pallar Step-passet??" Hur nu hon skulle veta det. Hon pepp-peppade så där hurtigt som bara människor på F&S kan så jag tänkte att vad f*n. Och så knallade jag in.

Jag grabbade en bräda och ställde mig galet längst bak. Till saken hör att för om åren brukade jag träna aerobics - luuv it - och då ställde jag mig nästan alltid längst fram. Lite så där; "jag är kort och satt och har korta armar och ben och inte världen bästa kondition men jag är tok-koordinerad så move over, alla slanka typer. Här kommer jag!" Dessutom ville jag kunna se vad jag höll på med så att jag verkligen gjorde rätt. Och JA, jag ska erkänna, jag la alldeles för mycket tid på att jämföra och fundera på vad andra höll på med. Ganska dumt, tidsödande och t o m lite destruktivt.
ALLTSÅ ställde jag mig nu längst bak. Mitt för en pelare så jag såg verkligen inte mig själv på hela passet. Och det var ju så otroligt roligt! Tjoho! Världens tempo och en sån där speedad instruktör med mycket vicka på rumpan och mycket bålrullningar och ett sjusärdeles broadway-complex som vi alla skulle delta i. Skitroligt! Och jag tog det så lugnt som jag kunde. Jag tänkte att jag måste orka hela passet, vilket innebär att jag tar i så mycket som jag ids. Sen började det ju snurras och skuttas och olika håll och vändas bak och fram och spegelvänt och allt sånt...jättejobbigt och jätteroligt och jag hängde med precis hela tiden fast det var första gången. 

Senast jag var med på ett aerobics pass fick jag gå ut eftersom jag blev så otroligt yr i huvudet av allt snurrande och jag tänkte att det är pinsamt att svimma och det är taskigt att braka rätt in i grannen bredvid. Sen blev jag ju sjuk på riktigt.

Nedvarvningen i söndags var till Mack the Knife så nu har jag gått och nynnat på den i flera dar. När jag kom hem igen, svettig som en gnu och sjukt speedad jag med, hoppade jag in i duschen galandes:

Und der Haifisch, der hat Zähne
Und die trägt er im Gesicht
Und MacHeath, der hat ein Messer
Doch das Messer sieht man nicht

OOOOh, jag älskar Lotte Lenya.

MACKIE MESSER

Sen kan det ju vara lite mer Frank Sinatra om man nu tycker det är roligt. 

Well. Sen lugnade jag ju ner mig. Och idag är det som sagt core igen. Hu så jobbigt. 
Men det är ju bara att bita ihop. Det är ju musklerna man vill åt. 

Det finns få saker som gör mig så grinig som illa skrivna böcker. Det är helt i klass med dåliga filmer och dåliga viner. (Det där lät snobbigt bortom rim och reson - må så vara.) Jag har precis läst klart "Mia - sanningen om gömda". Och jag ska försöka göra några korta iaktagelser.

Jag köper Monica Antonssons research och indignation i sak...eller vad man ska säga. Det är klart att det är fullständigt åt helsike att en person som Mia Eriksson med ett så pass märkligt förhållande till sanningen och verkligenheten har kostat svenska samhället så mycket pengar som hon har gjort. Att hon har tillåtits behandla sina barn och andra människor i sitt liv så illa som hon har gjort. Lika mycket år helsike är det att vuxna människor pucklar på varandra, som Mia ex bevisligen har gjort. Och det är åt helsike att bedra och gå bakom ryggen som det verkar som både Mia och hennes ex har gjort. Och som vanligt är det mest synd om ungarna som är helt oskyldiga och som antaligen farit mest illa genom hela soppan. Fy fan.

Jag får spader på Monica Antonssons språkbehandling och struktur. Hela boken är en enda lång text-massa som delas upp till synes godtyckligt med spattiga hopp i tid och rum. Det är en enda lång...drapa. Det brister i struktur. Det brister i logik. Och ska man nu kritsera någon annans text för just brist på logik, struktur och sanningsanspråk, då är det rätt bra om man själv är ordentligt strukturerad och logisk. Jag får en känsla av att hon drivits av en dead line eller kanske av att "vissa saker är så pass viktiga att få skrivna/gjorda att det är värt att det blir gjort lite halvtaskigt"...ungefär. Lite "don't do it well, get it done". Well, den här boken hade vunnit otroligt mycket på att vara lite mer well och lite mindre done. Hafsverk, det är vad jag tycker den är. Sen är det gräsligt och upprörande innehållsmässigt men eftersom det är så rörigt är man bara marginellt klokare efter att ha läst den. Det blir liksom oundvikligt att inte ifrågasätta även Antonsson bok när den är så galet spretig.

Jag ska erkänna; jag har inte läst Gömda och har väl inga galopperande planer på att göra det. Framförallt tänker jag ALDRIG köpa bokeländet - ska jag läsa den kommer jag låna den på bibliotek. Med stora solglasögon på och stor slokhatt. Haha. Nämen, allvaligt; jag kan bara inte sponsra Mia Erikssons liv med så mycket som en krona. Det går inte. Om så bara en bråkdel av Monica Antonssons bok stämmer så är det för mycket....

Jag har tappat i stort sett all respekt jag nånsin haft för Liza Marklund. Jag har tyckt hon skriver driven underhållande kvällstidningsprosa i sin deckare; jag har läst nästan alla med samma behållning som ett sjyst CSI-avsnitt. Och det är väl helt ok. Jag har tyckt att hennes engagemang för misshandlade kvinnor och utsatta barn är beundransvärt. Jag läste "Det finns en särskilt plats i helvetet..." med stor behållning. Jag har tänkt att hon är lite lite läskig också. Det är skrämmande med folk - kanske särskilt kvinnor - med mycket makt och mycket pengar. Som dessutom är socialt orädda och säger vad de tycker, nästan helt ohämmat. Som säger saker som "jag har inget intresse av lycka"... (Jag tror mig minnas att hon sa så i en intervju. Det gjorde mig lite rädd. Om man inte söker lycka - vad söker man då? Mer makt? Förändring till vilket pris som helst?)

Jag har undrat om kvinnan har någon som helst humor. Humorlösa människor är nämligen bland det otäckaste jag vet.

Nu vet jag verkligen inte vad jag tycker längre. Den långa, tjusiga norrländska amazonen med skarp penna och tunga, med alla sina fastigheter och millioner... hjälp. Ve den som kommer i hennes väg. Hela soppan med förelagan till "Paradiset" ger en kalla kårar. Eftersom jag inte vet om det är mentalt hälsosamt för mig att läsa ytterligare en kackigt skriven journalist-bok avvaktar jag med att läsa "Vingklippt - sanningen om Paradiset" av Elisabeth Hermon. Den var dessutom slut på AdLibris; tur för mig.

Det är nåt som stinker i förlags-Sverige tror jag. Jag har lite samma känsla som när jag läste I trygghets-narkomanernas land (David Eberhard ni vet). Sjukt intressant (no pun intended) och viktigt men VAR fanns redaktören på förlaget som gav ut eländet? Vilken ostrukturerad soppa den boken var!! Och då blir man ju ledsen, jag menar, när innehållet är så pass viktigt och relevant och engagerande, då vill i alla fall jag läsa något som är genomarbetat, strukturerat och redigerat. Faktiskt. 

Var är alla duktiga redaktörer? Hallå? Gör ert jobb, dammit. Förlag; sluta ge ut spatt-spretiga böcker som borde tröskats om åtminstone tre varv till innan de gått i tryck. 

Som det är nu tittar jag misstänksamt på varje volym jag planerar att läsa. "Will you be worthy?" tänker jag. Är du värd min tid? Mina hjärncellers arbete? Va? Det får du baske mig se till att vara. Mitt liv är för kort och jag blir grinigare för vart år som går. Jag vill inte slösa bort pengar, tid och tankekraft på skräp.

För att avsluta något ljusare; läsa Scarlett Thomas. Både PopCo och The End of Mr Y var riktiga höjdare. Riktiga litterära pärlor. Jag går och suktar på Dead end som hon också skrivit, men jag har inte vågat börja än. Jag är väl lite rädd att hon inte ska leva upp till mina förväntningar en gång till. Eller att den ska var så sjukt bra att jag blir halvdeprimerad när den är slut. 

Att läsa är en av de saker som gör oss till människor på rikigt. Är det så?


 

Det var en sjukt stressig och jobbig dag igår. Förrutom "det gamla vanliga"; dvs en begravning, så höll de på att gräva ytterligare en grav men marken...jorden...ja, det som skulle grävas, visade sig vara mer instabil än vad man trott och det blev ras och grejer och det var lite läskigt att gå nära. Dessutom blåste de redan löv, eller rättare sagt, frön från lindarna och jag höll nästan på att blir på-blåst men klarade mig genom skutta undan och galoppera iväg. Det är höst snart. Och det gillar jag ju inte egentligen.

Nåväl. Sen var det begravning och jag hängde i klockstapeln och ringde i klockan så att jag har blåsor i händerna...inte riktigt sant, men i alla fall. Vi kör ju då "old school", ingen förinspelad klocka och knappar att trycka på, utan det är en kedja som man ska dra och nästan hänga i. Och klockan är RÄTT tung.

en dök den dam upp som jag trodde jag skulle ha träffat på förmiddagen. Men hon dök upp på eftermiddagen istället. För att göra en lång jobbig och ... "privat" historia kort, mindre jobbigt och ... anonym; hon dök upp, det blev nåt slags missförstånd...och jag fick årtiondets utskällning. Alltså, jag tog det väl rätt så mycket med ro...men jag vet inte, utskällning var inte särskilt befogad, hon små-klatscahde mig på armen flera gånger för att understryka hur upprörd hon var...näe. Jobbigt. Det hela slutade dock med att efter 20 minuters orerande och arm-klatchande så klappade jag henne på handen, bedyrade att kompensation skulle ordnas och beklagade än en gång. Efteråt, när jag debriefade med lagbasen som just då höll på att stöka i närheten, så sa han att som gammal dörrvakt hade han haft koll hela tiden och varit beredd att "gå emellan". Det kändes ju betryggande.

Sen fortsatte det. Fler bekymrade människor. Samtal, dubbelbokningar...en helt vanlig dag på jobbet, jag vet inte, kanske? Hur som helst, jag var rätt trött när dagen var slut, men mest uppgiven.

Det ÄR delvis hormoniellt, jag vet ju det, men ändå.

Maken blev f ö MYCKET upprörd å mina vägnar. Och nej, det är inte okej att bli klatchad på armen. Men låt gå då. Damen ifråga vräkte ur sig såna mängde bitterhet över både det ena och det andra i sitt liv att det var plågsamt uppenbart att det hade mycket lite med mig och den faktiska situationen att göra. Egentligen.

Så nu sitter jag här, matt, trött, ämlig...lite smyganemisk. Inte har jag gått ut med hunden, och inte har jag hängt tvätten.

Men jag ska.

Jag har istället besudlat min hjärna med typ 20 youtube-klipp med Katrin Zytomierska - MYCKET oklart varför. Ord som stenar och glashus återkommer, särskilt när hon skäller på skvallerpressen. Jaja.

Appropå ingenting - det är faktiskt min bröllopsdag idag. I 14 år har jag levt med mannen jag lever med.

Han är det bästa som finns.

Vi har barnvakt och ska äta middag och gå på Cirskus Cirkör, för det har han ordnat och planerat. Förra året var han ju bortrest den 19 augusti så jag misstänker att det är någon slags kopmensation. Man kanske skulle försöka se lite snygg ut?

Nu ska jag ta mig samman. Klockan är över tolv och pyjamasen hör ju hemma under kudden vid det härlaget.