yrkeskvinnan

Jag går väldigt svartklädd numera. Divan sa lite så där kvasi-tonårs-uppnosigt häromveckan:
"Ahmäh, skaru gå så där svartklädd mamma, deserju ut som du ska på begravning!!"

Eh-hrm. Jag SKA på begravning, lilla vän. Sa jag då.

"Igen?" sa Divan.

Japp. Det blir några i veckan när det är som mest. Förra veckan två urnsänkningar. Den här en, + en full-sula-begravning imorgon (kist-sänkning och hela baletten) och en vanligt jordfästning på torsdag.

Behöver jag säga att jag inte hinner nånting?
Att revisorsassistenten hört av sig till fel person IGEN (dvs min kollega och inte mig) angående att assistenten vill ha ännu fler kompletteringar... ah men ÅÅÅH säger jag bara (inspirerad av min dotter), hälften av det där kan assistenten plocka fram själv om vederbörande bara iddes.
Men men.

Urnsättning idag var hur som helst fin. Det var strålande solsken och varmt. Det var drygt tio personer som till sist samlades i kapellet och satt tysta en stund och tittade på urnan. Man riktigt kände hur de samlade sig. Till sist fick jag nån slags nick av den anhöriga in charge och jag stegade fram till katafalken. Jag frågade om någon ville bära urnan - det brukar de vilja. Men, den här gången ville de att jag skulle göra det.

Med mycket mycket långsamma steg och med den fina vita urnan som ett stort vitt ägg i famen gick jag först i det lilla tåget till graven. Jag höll fram urnan. Jag sänkte urnan. Alla la i blommor. Och jag väntade tills de kände sig klara. Tills näsorna var torkade. Sen ställdes det frågor av en och annan beskäftig farbror, i stil med, "hur vet man nu att det verkligen är RÄTT aska i urnan" och "hur många personer vilar det i graven, vet man det?". 
Sen gick de.
Jag fick snabbt av mig svarta klerikala jackan - jag höll på att svettas ihjäl - och sen fyllde jag graven med jord och placerade så ännu en grästuva överst.
Detta om mitt märkliga, mycket handgripliga och vardagliga jobb. Den del som jag gillar, både för att den känns meningsfull men också för att den är ny. Men som jag egentligen inte alls har tid med.

Jag var tvungen att fika för mig själv på vägen hem. Jag visste att jag skulle bli tvungen att laga mat så fort jag kom hem så jag behövde styrka mig. Jag klämde i mig en smörgås medan jag läste ur "Tragedi på en lantkyrkogård". Maria Lang, nu vet. Jag plöjde ALLA Maria Lang för flera år sen, men nu kände jag att det var dags att börja läsa om dom. Jag TROR det är Hjördis som är mördaren, men jag vet inte. I de här lägena har jag - JAG! med mitt hästminne - någonslags partiell amnesi. Jag minns inte mördaren. Fast de Lang-deckare som jag läst om två gånger - då minns jag faktiskt mördaren. Attans också.
För övrigt frossar jag i ord som "nerts-päls" och uttryck som "min söta unge" (sagt till en gift kvinna - märk väl, KVINNA, inte tjej - på mellan 25 och 30).  För att inte tala om "rasande stilig" och - ja, vad sägs om följande mening:
"En karl, som ligger i sin hustrus säng och avslöjar att hans drömliv är infekterat av blonda och välsvarvade pinuppor, kan sannerligen inte förvänta sig att bemälda hustru stillatigande skall tillåta honom att på nytt försjunka i sina drömmar."
Va? Makalöst.

Nu måste jag sätta nån slags deg, kolla Divans läxor, stoppa barn i säng, INTE sitta upp för länge, ligga på spikmattan...och antagligen gå ut med hunden.

Det är ett hårt liv.