Yrkeskvinnan fastnar i köket
Herr Minst har öroninflammation och pga detta har jag varit hemma precis hela veckan. Imorse, klockan kvart över fem, åkte maken hemifrån för att ta sig mot Vetlanda där han skulle utbildas. Det visade sig att han fått god mat och fotmassage också. Det är han värd.
Hela dagen har gått i som i en hyfsat trivsam hemmafrudimma. Jag har bakat bröd, hållt mig från tvättstugan, diskat så händerna ser ut som sju svåra år...jag har petat i den dramatiskt lagde Herr Minst en massa penicillin (mosade tabletter i krämt...jag hoppas han tar upp medikamentet ordentligt ändå). Jag har lagat soppa och pannkaka. Jag har jagat barn i säng. Jag har också talat länge i telefon, vilket var ganska trevligt. Jag har virkat på en grillvante. Jag har inte varit utanför dörrn. Jag har inte gjort av med några pengar.
Och - jag fastnade framför datorn (som inte osar kaffe lika mycket längre) och svt-playversionen av Uppdrag granskning och korstågsdokumentären. Hu så beklämmande. Och jag tänker INTE lägga ut några länkar.
Jag är - för tillfället - en svag kvinna som har alldeles för mycket ansvar för sina ungar och sin hälsa för att orka rya i frågan. So sue me, som jag brukar säga.
Härmed kniper jag ihop min lilla fega bloggmun och går och lägger mig. Men för att det inte ska upstå några som helst missförstånd: jag har känt till SSPX i en herrans massa år och tyckt att de är rätt läbbiga i lika många år. Just for the record.
Hela dagen har gått i som i en hyfsat trivsam hemmafrudimma. Jag har bakat bröd, hållt mig från tvättstugan, diskat så händerna ser ut som sju svåra år...jag har petat i den dramatiskt lagde Herr Minst en massa penicillin (mosade tabletter i krämt...jag hoppas han tar upp medikamentet ordentligt ändå). Jag har lagat soppa och pannkaka. Jag har jagat barn i säng. Jag har också talat länge i telefon, vilket var ganska trevligt. Jag har virkat på en grillvante. Jag har inte varit utanför dörrn. Jag har inte gjort av med några pengar.
Och - jag fastnade framför datorn (som inte osar kaffe lika mycket längre) och svt-playversionen av Uppdrag granskning och korstågsdokumentären. Hu så beklämmande. Och jag tänker INTE lägga ut några länkar.
Jag är - för tillfället - en svag kvinna som har alldeles för mycket ansvar för sina ungar och sin hälsa för att orka rya i frågan. So sue me, som jag brukar säga.
Härmed kniper jag ihop min lilla fega bloggmun och går och lägger mig. Men för att det inte ska upstå några som helst missförstånd: jag har känt till SSPX i en herrans massa år och tyckt att de är rätt läbbiga i lika många år. Just for the record.
Yrkeskvinnan är ett slapphänt pucko
Vadan detta? Jag är hemma med Herr Minst som kräktes det sista han gjorde i fredags på dagis...förlåt, FÖRSKOLAN. Nu blir det en äcklig helg, tänkte jag. Men det blev det inte. Ingen annan blev sjuk, han kräktes bara två gånger till och helgen förflöt i övrigt o-kräkt. MEN, barnet har feber. Han är inne på femte dygnet. Igår var jag på jobbet, maken VABade. Idag var det min tur. Jag har varit VAB-tillgänlig på det viset att jag ahft telefon på och svarat i den typ två gånger. Sen var det väl meningen att jag skulle planera nåt eller så, men jag kom av mig. Jag tvättade och spelade nåt litet spel istället. Usch. I alla fall, han har alltså feber och blev t o m lite sämre idag på eftermiddan. Mer feber, lång tupplur - tog han inte igår - samt ett öra som gör jätteont. Jag ringde min granne sjuksköterskan - mest för att det är mycket trevligare att prata med henne än med sjukvårdsupplysningen. Hon tyckte jag borde gå till vårdcentralen. Hennes man - läkaren - fnös. Han tyckte det var ok att bara se tiden an. Ok - vad göra? Avvakta.
Jag hade alltså tänkt boka en tid på vårdcentralen - akuttid, kvällstid, det var innan läkargrannen fnyst. Jag skulle bara spela färdigt först. (Jag har inte BARA spelat, jag har tagit hand om Herr Minst och lagat lunch och middag, tvättat OCH svarat i telefon...faktiskt). Jag spelade mitt nya favoritpusselspel sóm jag nu börjar förstå - nästan. Jag var helt uppslukad. Så fick jag rätt ok poäng. Spelet var slut. Jag skulle bara (Alfons-varning) spela en gång till, jag skulle bara dricka lite kaffe först. Kaffekoppen stod på betryggande avstånd från datorn.
MEN VAD HJÄLPER DET NÄR MAN ÄR ETT SLAPPHÄNT PUCKO, STEL I RYGGEN, KANSKE VINDÖGD???
Jag T-A-P-P-A-D-E hela koppen rakt i datorn. Nästan allt kaffe, ca 2 dl, rann ut i tangentbordet.
JAG VILLE DÖ.
Jag övervägde att börja storgråta direkt. Men, istället slet jag åt mig datorn och vände den upp och ner. Sen ställde jag den utfälld och upp-och-ner på golvet så att det kunde fortsätta rinna ut kaffe. Sen började jag snyfta lite. Men bara lite. Jag svabbade kaffe från golv, telefoner, kalender... och förbannade att jag är ett sånt SLAPPHÄNT PUCKO.
Sen ringde jag min man och övervägde att gråta i luren. Han sa mest oj då och jag beklagar. Jag ringde även min bror som är civ ing. "Snälla, säg att du också brukar göra så?" "Nä, men min sambos mamma brukar göra det rätt ofta." Okej...and that's supposed to make me feel BETTER? Jag är inte bara ett SLAPPHÄNT PUCKO, jag är likvärdig min brorsas svärmor = en dam på 60+ = snart pancho? (For the record så är hon en väldigt trevlig kvinna så inget ont om brors svärmor.)
"Ta ut batteriet och håll tummarna", sa min bror.
Jag sände en bön mot himlen och gjorde det. Datorn låg som en sårad...fågel (?) på vår säng. När maken till slut kom hem frågade jag om han ville komma och titta på "liket". Haha.
Jag hade försökt torka rent så gott det gick mellan alla tangenter. Det gick så där. Nu gjorde vi rent den med gemensamma krafter och några såna där piffiga vårservetter och putsdukar, framtagna för ändamålet. Att göra rent datorer från normal dator-lort, inte eftermiddagskaffe.
Det gick så där. Vi släkte försynt lampan och lät datorn vila med batteriet bredvid sig.
Efter nån timme försökte maken få igång den. "Den är död", sa han sorgset. Jag tänkte vemodigt på hemförsäkringar, drulletillägg och självrisker.
Sen ringde trevliga grannen och frågade om vi villa ha morotskaka. Det ville vi.
Efter ett trevligt långt kvällste med morotskaka kom vi tillbaka hem. Vi samtalade om något viktigt en stund medan vi siskade och vek tvätt. Sen gick vi upp. Datorn låg där på sängen, med batteriet urplockat igen.
Jag tänkte: "Jag måste också pröva." Jag petade i batteriet, och satte i sladden. Jag fällde upp datorn. En svag doft som påminde om kaffeautomater som ingen torkar av steg upp från skärm och tangentbord.
Jag tryckte misstroget på på-knappen.
Den startade.
Som om inget hade hänt.
Jag förväntade mig att det skulle komma upp en stor arg blinkande röd ruta som skrek åt mig att "GE F*N I ATT HÄLLA KAFFE I DATORN, DITT SLAPPHÄNTA PUCKO!" Men nej. Den påpekade bara stramt att Microsoft Windows inte hade avslutats på ett korrekt sätt, önskade jag starta i nåt felsäkert läge, månne? Nej tack. Och döm om min förvåning - här sitter jag och bloggar. På sängkanten. Med en kaffe-osande dator i knät.
För den uppmärksamme - jag kan ha nämnt att det är ju inte första gången jag häller varma (läs: fesljumma) drycker i datorer. Jag hällde en stor kopp te i min första lap top för så där en 18 år sen. Hemskt dumt. Den repade sig dock också, även om bokstaven r alldrig riktigt återhämtade sig.
Hittills är det bara touckpaden som bråkat och hoppat lite, tangenterna klibbar lite grann...och fingeravtryck-grejen meddelade att den inte fungerar. Nähä?
Jag hade alltså tänkt boka en tid på vårdcentralen - akuttid, kvällstid, det var innan läkargrannen fnyst. Jag skulle bara spela färdigt först. (Jag har inte BARA spelat, jag har tagit hand om Herr Minst och lagat lunch och middag, tvättat OCH svarat i telefon...faktiskt). Jag spelade mitt nya favoritpusselspel sóm jag nu börjar förstå - nästan. Jag var helt uppslukad. Så fick jag rätt ok poäng. Spelet var slut. Jag skulle bara (Alfons-varning) spela en gång till, jag skulle bara dricka lite kaffe först. Kaffekoppen stod på betryggande avstånd från datorn.
MEN VAD HJÄLPER DET NÄR MAN ÄR ETT SLAPPHÄNT PUCKO, STEL I RYGGEN, KANSKE VINDÖGD???
Jag T-A-P-P-A-D-E hela koppen rakt i datorn. Nästan allt kaffe, ca 2 dl, rann ut i tangentbordet.
JAG VILLE DÖ.
Jag övervägde att börja storgråta direkt. Men, istället slet jag åt mig datorn och vände den upp och ner. Sen ställde jag den utfälld och upp-och-ner på golvet så att det kunde fortsätta rinna ut kaffe. Sen började jag snyfta lite. Men bara lite. Jag svabbade kaffe från golv, telefoner, kalender... och förbannade att jag är ett sånt SLAPPHÄNT PUCKO.
Sen ringde jag min man och övervägde att gråta i luren. Han sa mest oj då och jag beklagar. Jag ringde även min bror som är civ ing. "Snälla, säg att du också brukar göra så?" "Nä, men min sambos mamma brukar göra det rätt ofta." Okej...and that's supposed to make me feel BETTER? Jag är inte bara ett SLAPPHÄNT PUCKO, jag är likvärdig min brorsas svärmor = en dam på 60+ = snart pancho? (For the record så är hon en väldigt trevlig kvinna så inget ont om brors svärmor.)
"Ta ut batteriet och håll tummarna", sa min bror.
Jag sände en bön mot himlen och gjorde det. Datorn låg som en sårad...fågel (?) på vår säng. När maken till slut kom hem frågade jag om han ville komma och titta på "liket". Haha.
Jag hade försökt torka rent så gott det gick mellan alla tangenter. Det gick så där. Nu gjorde vi rent den med gemensamma krafter och några såna där piffiga vårservetter och putsdukar, framtagna för ändamålet. Att göra rent datorer från normal dator-lort, inte eftermiddagskaffe.
Det gick så där. Vi släkte försynt lampan och lät datorn vila med batteriet bredvid sig.
Efter nån timme försökte maken få igång den. "Den är död", sa han sorgset. Jag tänkte vemodigt på hemförsäkringar, drulletillägg och självrisker.
Sen ringde trevliga grannen och frågade om vi villa ha morotskaka. Det ville vi.
Efter ett trevligt långt kvällste med morotskaka kom vi tillbaka hem. Vi samtalade om något viktigt en stund medan vi siskade och vek tvätt. Sen gick vi upp. Datorn låg där på sängen, med batteriet urplockat igen.
Jag tänkte: "Jag måste också pröva." Jag petade i batteriet, och satte i sladden. Jag fällde upp datorn. En svag doft som påminde om kaffeautomater som ingen torkar av steg upp från skärm och tangentbord.
Jag tryckte misstroget på på-knappen.
Den startade.
Som om inget hade hänt.
Jag förväntade mig att det skulle komma upp en stor arg blinkande röd ruta som skrek åt mig att "GE F*N I ATT HÄLLA KAFFE I DATORN, DITT SLAPPHÄNTA PUCKO!" Men nej. Den påpekade bara stramt att Microsoft Windows inte hade avslutats på ett korrekt sätt, önskade jag starta i nåt felsäkert läge, månne? Nej tack. Och döm om min förvåning - här sitter jag och bloggar. På sängkanten. Med en kaffe-osande dator i knät.
För den uppmärksamme - jag kan ha nämnt att det är ju inte första gången jag häller varma (läs: fesljumma) drycker i datorer. Jag hällde en stor kopp te i min första lap top för så där en 18 år sen. Hemskt dumt. Den repade sig dock också, även om bokstaven r alldrig riktigt återhämtade sig.
Hittills är det bara touckpaden som bråkat och hoppat lite, tangenterna klibbar lite grann...och fingeravtryck-grejen meddelade att den inte fungerar. Nähä?
Yrkeskvinnan härjar
Jag får se upp nu. Veckan började med sömnsvårigheter (svårigheter att somna, svårigheter att somna OM...blä) och nu har jag sovit riktigt bra, delvis på ren viljestyrka men också hjälpt av små svartgröna piller från apoteket som luktar fot. Det är nåt hälsokostigt som inte innehåller Johannesört men väl vändrot...tänk om det nu är samma sak, då blir jag nervös. Det är det väl inte?
Jag har jobbat en vecka drygt och tycker att mitt jobb är helt ok. Jag hanterar döden mest som jag brukar, jag lägger inte avlidet folk i min fina databas och harvar på mest hela tiden. Jag fasar lite för deklaration och sånt tråkigt men men, vad gör man inte.
Jag har läst kopiöst mycket också. Jag var rejält tagen av Pullman och mörkamaterian-triologin, så efter det fick det bli
lite mer lättsmälsta saker. Som Kinsellas "Remember me?" och därefter Magdalen Graaf. Jag vet. Men vad gör man? Jag läste ut den vi tvåsnåret nån av nätterna när jag inte kunde somna. Otroligt vad den stackars kvinnan genomlidit och jag försökte hålla igen med den mentala rödpenna som gick som ett jehu över hennes hiskeliga svenska. Jag är hemsk. Jag vet. Det var väl därför jag läste den så fort. Det var dock spännande och jag ville ändå veta på vilket sätt hon ändå skulle klara sig ur sitt personliga helvete, MEN jag läste också fort för att inte reta ihjäl mig på gräsliga "liknelser" och erbarmliga meningsbyggnader... Jag är en liten elitistisk elak tant, jag VET.
Därefter började jag läsa Bert Karlssons (??!) självbiografi "Mitt liv som Bert Karlsson" och den är nästan lika illa skriven. Jag har lagt den på is. En kackigt skriven självbiografi åt gången liksom... Så nu läser jag ... nåt psykologi-tjosan, en litteraturhistoriegrej om Pullman... Det är en historia i sig - jag köpte en katolsk kritisk genomgång av triologin och jag höll på att få spel på alla dumheter som framförallt den manliga "kritikern"hävde ur sig. Det var mycket hos Pullman som "clearly went againt sound catholic doctrine..." och som man skydda sin barn från. Eh va? Am I what now? Hm, jag kan tänka mig rätt mycketi typ Pokemon som också går emot sound catholic doctrine men guess what? Det är OCKSÅ hittepå! Sen råkar His Dark Materials-triologin vara genialisk och fantastisk rent språkligt samt i hur författaren bygger världar och ... jag blev väldigt trött helt enkelt. Den andra boken är mycket roligare, dels för att den är intellektuellt hedervärd (tycker jag) och för att de (kristna/katolska) författarna har lyckats få det till att triologin egentligen är jättekristen den också. I love it. Pullman får vara hur ateistisk han vill, han är ändå inte ett med sitt verk och de är naturligtvis helt i sin fulla rätt att tolka det han skrivit som de vill. Underbart. (Jag erkänner, jag har inte läst hela till slut än, jag får återkomma i frågan. Boken heter i alla fall "Killing the Impostor God".
Sen läste jag en Karin Wahlberg också. "Tröstaren". Helt sjyst. En av hennes bättre.
OCh till sist håller jag på och harvar mig så sakteliga igenom "What's the Point of Being a Christian?" av T Radcliffe OP. Fast den är som den där elefanten som man måste äta upp bit för bit. En liten bit i taget.
Jag har tvättat mig halvt fördärvad idag. I bemärkelsen att jag kört fyra maskiner tvätt. Eller var det sex? Jag minns inte.
Jag lyckades också krympa min favoritmössa i tvätten (den var i 70% ull men det räckte tydligen för att den skulle tova ihop sig och krympa till fullständig oigenkännlighet...*suck*) - det var under den stora möss- och vant-inventeringen of 2009. En mardröm, som resulterade i en hel drös slängda vantar samt vant- och möss-tvätt men en och annan halsduk medslängd. Och där nånstans glömde jag att kolla tvättinstruktionerna och, ja - min mössa is no more.
Jag började omgående sticka en ny mössa. I vitt. Men jag stickar lite för hårt så nu har jag förhårdnader och sprickor i pekfingret. Det gör ont. Och idag tog garnet slut - gaaah! Jag måste hitta.
Just det. En bok till har vi läst. Maken och jag alltså. Jag läste den först och dessutom långa stycken högt (vi flabbade rätt friskt) och nu läser maken själv. Han får ångest. Han känner sig träffad då och då, men inte genomgående. Inte heller jag gör det. Vad farao är det då vi läser? "Familjens projektledare säger upp sig."
Och jag LOVAR att i detalj gå igenom alla våra synpunkter och vår oerhört begåvade analys av problemet familjelogistik. jag orkar inte nu och dessutom blir inlägget för långt då. (Man ska inte blogga för långt har jag fått lära mig.)
Min äldsta Diva är väldigt mycket i puberteten och det gör vårt liv rätt surt emellanåt. Och sen går det plötsligt över och allt är frid och fröjd i flera minu...jag menar dagar.
Nu ska vi se klart dokumentären Livspusslet. (Vidrigt ord. Där har jag också ett och annat att tillägga, med viss pondus och emfas.) Om vi ids. Det kanske blir Six Feet Under istället.
Jag har jobbat en vecka drygt och tycker att mitt jobb är helt ok. Jag hanterar döden mest som jag brukar, jag lägger inte avlidet folk i min fina databas och harvar på mest hela tiden. Jag fasar lite för deklaration och sånt tråkigt men men, vad gör man inte.
Jag har läst kopiöst mycket också. Jag var rejält tagen av Pullman och mörkamaterian-triologin, så efter det fick det bli
lite mer lättsmälsta saker. Som Kinsellas "Remember me?" och därefter Magdalen Graaf. Jag vet. Men vad gör man? Jag läste ut den vi tvåsnåret nån av nätterna när jag inte kunde somna. Otroligt vad den stackars kvinnan genomlidit och jag försökte hålla igen med den mentala rödpenna som gick som ett jehu över hennes hiskeliga svenska. Jag är hemsk. Jag vet. Det var väl därför jag läste den så fort. Det var dock spännande och jag ville ändå veta på vilket sätt hon ändå skulle klara sig ur sitt personliga helvete, MEN jag läste också fort för att inte reta ihjäl mig på gräsliga "liknelser" och erbarmliga meningsbyggnader... Jag är en liten elitistisk elak tant, jag VET.
Därefter började jag läsa Bert Karlssons (??!) självbiografi "Mitt liv som Bert Karlsson" och den är nästan lika illa skriven. Jag har lagt den på is. En kackigt skriven självbiografi åt gången liksom... Så nu läser jag ... nåt psykologi-tjosan, en litteraturhistoriegrej om Pullman... Det är en historia i sig - jag köpte en katolsk kritisk genomgång av triologin och jag höll på att få spel på alla dumheter som framförallt den manliga "kritikern"hävde ur sig. Det var mycket hos Pullman som "clearly went againt sound catholic doctrine..." och som man skydda sin barn från. Eh va? Am I what now? Hm, jag kan tänka mig rätt mycketi typ Pokemon som också går emot sound catholic doctrine men guess what? Det är OCKSÅ hittepå! Sen råkar His Dark Materials-triologin vara genialisk och fantastisk rent språkligt samt i hur författaren bygger världar och ... jag blev väldigt trött helt enkelt. Den andra boken är mycket roligare, dels för att den är intellektuellt hedervärd (tycker jag) och för att de (kristna/katolska) författarna har lyckats få det till att triologin egentligen är jättekristen den också. I love it. Pullman får vara hur ateistisk han vill, han är ändå inte ett med sitt verk och de är naturligtvis helt i sin fulla rätt att tolka det han skrivit som de vill. Underbart. (Jag erkänner, jag har inte läst hela till slut än, jag får återkomma i frågan. Boken heter i alla fall "Killing the Impostor God".
Sen läste jag en Karin Wahlberg också. "Tröstaren". Helt sjyst. En av hennes bättre.
OCh till sist håller jag på och harvar mig så sakteliga igenom "What's the Point of Being a Christian?" av T Radcliffe OP. Fast den är som den där elefanten som man måste äta upp bit för bit. En liten bit i taget.
Jag har tvättat mig halvt fördärvad idag. I bemärkelsen att jag kört fyra maskiner tvätt. Eller var det sex? Jag minns inte.
Jag lyckades också krympa min favoritmössa i tvätten (den var i 70% ull men det räckte tydligen för att den skulle tova ihop sig och krympa till fullständig oigenkännlighet...*suck*) - det var under den stora möss- och vant-inventeringen of 2009. En mardröm, som resulterade i en hel drös slängda vantar samt vant- och möss-tvätt men en och annan halsduk medslängd. Och där nånstans glömde jag att kolla tvättinstruktionerna och, ja - min mössa is no more.
Jag började omgående sticka en ny mössa. I vitt. Men jag stickar lite för hårt så nu har jag förhårdnader och sprickor i pekfingret. Det gör ont. Och idag tog garnet slut - gaaah! Jag måste hitta.
Just det. En bok till har vi läst. Maken och jag alltså. Jag läste den först och dessutom långa stycken högt (vi flabbade rätt friskt) och nu läser maken själv. Han får ångest. Han känner sig träffad då och då, men inte genomgående. Inte heller jag gör det. Vad farao är det då vi läser? "Familjens projektledare säger upp sig."
Och jag LOVAR att i detalj gå igenom alla våra synpunkter och vår oerhört begåvade analys av problemet familjelogistik. jag orkar inte nu och dessutom blir inlägget för långt då. (Man ska inte blogga för långt har jag fått lära mig.)
Min äldsta Diva är väldigt mycket i puberteten och det gör vårt liv rätt surt emellanåt. Och sen går det plötsligt över och allt är frid och fröjd i flera minu...jag menar dagar.
Nu ska vi se klart dokumentären Livspusslet. (Vidrigt ord. Där har jag också ett och annat att tillägga, med viss pondus och emfas.) Om vi ids. Det kanske blir Six Feet Under istället.
Yrkeskvinnan sumpar 24:e, 25:e, 31:a och 1:a
HA!
Det har varit total blogg-skugga sen 19 december - so sue me.
Jag ska ta och sammanfatta mitt år.
2008 som jag i efterhand minns och rekonstruerar det:
Januari sög, jag hade ont, folk blev sjuka och jag försökte få igång företagandet igen
Februari minns jag inte mycket av, mer att det hände sorgliga saker och det var kallt
Mars var den månad då jag flyttade in i kontoret som skulle leda till så mycket bra OCH vi började göra om vårt badrum
April var lika med jobb jobb jobb trots att jag egentligen inte orkade vilket var dumt. Min ena partner in crime började jobba efter mammaledighet och det var lite första spiken i kistan på vårt projekt
Maj och ljuset och värmen som börjar återvända är ju alltid en källa till glädje...ända tills jag faktiskt hamnade på operationsbordet och under kniven och (ytterligare) en long konvalecens påbörjades
Juni jobbade jag inte mycket utan låg mest och ...bloggade? Läste. Surade. Fick lämna huset och på på makens jobb eftersom det nu även byggdes nytt kök. Åkte till landet. Men såg även Dolly Parton på Stadium.
Juli fick jag fortfarande inte bada i men vi somrade på på halvfart och gjorde INGENting
Augusti mådde jag sämre än före operation rent ork-mässigt men hade inte ont längre. Jag sprang hos läkare, jag började spela tennis (vilket jag orkade så där lite lagom) och projekt "företagande" lades ner. Och - jag började äta sushi.
September är lika med faster-månad. Dvs jag blev faster igen. Samt åkte till Skåne. Samt började knarka sommar i P1 lite så där "efter".
Oktober är den månad i vilken jag är född och 2008 var det 35 år sen. Jag börjar bli gammal. Jag höstdeppade lite lagom men ändå hanterbart.
November börjar jag så smått förstå mig på nu 2008 och inte sky så förtvivlat som för. Det är en rätt lugn månad. Vi bytte ut ytterligare två badrum.
December är lika med jul-angst. Jag vill INTE ha mer jul. Jag vill ha lugn och ro. Jag läser Philip Pullman och min man börjar läsa chick litt.
Det var mitt år. Långt ifrån ett av de roligaste. Ett ganska jobbigt år. Ett ganska trist år. Fast visst har man fnissat också. Trots ärr man ådragit sig. Det står 2008 över hela magen på mig.
Nu tänker jag nog gå och bada. Det råder en dövande passivitet och apati i Flugsvampen.
Det har varit total blogg-skugga sen 19 december - so sue me.
Jag ska ta och sammanfatta mitt år.
2008 som jag i efterhand minns och rekonstruerar det:
Januari sög, jag hade ont, folk blev sjuka och jag försökte få igång företagandet igen
Februari minns jag inte mycket av, mer att det hände sorgliga saker och det var kallt
Mars var den månad då jag flyttade in i kontoret som skulle leda till så mycket bra OCH vi började göra om vårt badrum
April var lika med jobb jobb jobb trots att jag egentligen inte orkade vilket var dumt. Min ena partner in crime började jobba efter mammaledighet och det var lite första spiken i kistan på vårt projekt
Maj och ljuset och värmen som börjar återvända är ju alltid en källa till glädje...ända tills jag faktiskt hamnade på operationsbordet och under kniven och (ytterligare) en long konvalecens påbörjades
Juni jobbade jag inte mycket utan låg mest och ...bloggade? Läste. Surade. Fick lämna huset och på på makens jobb eftersom det nu även byggdes nytt kök. Åkte till landet. Men såg även Dolly Parton på Stadium.
Juli fick jag fortfarande inte bada i men vi somrade på på halvfart och gjorde INGENting
Augusti mådde jag sämre än före operation rent ork-mässigt men hade inte ont längre. Jag sprang hos läkare, jag började spela tennis (vilket jag orkade så där lite lagom) och projekt "företagande" lades ner. Och - jag började äta sushi.
September är lika med faster-månad. Dvs jag blev faster igen. Samt åkte till Skåne. Samt började knarka sommar i P1 lite så där "efter".
Oktober är den månad i vilken jag är född och 2008 var det 35 år sen. Jag börjar bli gammal. Jag höstdeppade lite lagom men ändå hanterbart.
November börjar jag så smått förstå mig på nu 2008 och inte sky så förtvivlat som för. Det är en rätt lugn månad. Vi bytte ut ytterligare två badrum.
December är lika med jul-angst. Jag vill INTE ha mer jul. Jag vill ha lugn och ro. Jag läser Philip Pullman och min man börjar läsa chick litt.
Det var mitt år. Långt ifrån ett av de roligaste. Ett ganska jobbigt år. Ett ganska trist år. Fast visst har man fnissat också. Trots ärr man ådragit sig. Det står 2008 över hela magen på mig.
Nu tänker jag nog gå och bada. Det råder en dövande passivitet och apati i Flugsvampen.
Yrkeskvinnans omkullkastade planer
Jag skulle masat mig iväg på föreläsning idag. Skulle. Men imorse hostade den stora killen fortfarande som e döende valross och när jag frågade den lille varför han grät visade det sig att han inte alls grät. Hans ögon rann över av feber. Man hade kunnat steka ägg på barnet. 38, 8 vid frukostbordet and rising.
Jag fick stanna hemma. En kort utflykt för tre snabba ärenden - och då var storasyster på väg hem så jag har inte varit en helt olämplig mor.
Men nån föreläsning blev det inte. Jag har husfruat mig i maklig takt mest hela dagen. Det mest uppskakande som hände var att maken ringde hem och berättade att han mått illa hela förmiddagen men att han nu kände sig mycket bättre...ok? Det vet jag inte om jag blir helt imonerad av.
När vi väl kört alla barn i säng drack vi glögg och tittade på Medium.
Min stora son, den ack så sjuke (nåja) hittade på nåt raffinerat sätt att spänna en sån där tränings-gummisnodd-grej så att man sen kunde åka på baken över hela hallgolvet. (Mycket svårt att beskriva men han var mycket nöjd och har talat exalterat om din "anordning".
"Mamma, visst är det en bra anordning?"
Min son, snart 8 år, använder ord som "lönlöst" och "anordning" utan att blinka. Är det inte lite imponerande?
Jag kan inte gå på föreläsning imorgon heller. För min man är rektor och måste hålla uppbyggliga terminssluts-tal. Om han inte kräks förstås.
Jag fick stanna hemma. En kort utflykt för tre snabba ärenden - och då var storasyster på väg hem så jag har inte varit en helt olämplig mor.
Men nån föreläsning blev det inte. Jag har husfruat mig i maklig takt mest hela dagen. Det mest uppskakande som hände var att maken ringde hem och berättade att han mått illa hela förmiddagen men att han nu kände sig mycket bättre...ok? Det vet jag inte om jag blir helt imonerad av.
När vi väl kört alla barn i säng drack vi glögg och tittade på Medium.
Min stora son, den ack så sjuke (nåja) hittade på nåt raffinerat sätt att spänna en sån där tränings-gummisnodd-grej så att man sen kunde åka på baken över hela hallgolvet. (Mycket svårt att beskriva men han var mycket nöjd och har talat exalterat om din "anordning".
"Mamma, visst är det en bra anordning?"
Min son, snart 8 år, använder ord som "lönlöst" och "anordning" utan att blinka. Är det inte lite imponerande?
Jag kan inte gå på föreläsning imorgon heller. För min man är rektor och måste hålla uppbyggliga terminssluts-tal. Om han inte kräks förstås.
Yrkeskvinnan misslyckas och är skakad
Fin och dramatisk överskrift.
Jag är misslyckad ety jag inte avslutar min kurs i projektledning som jag skulle. Dvs min projektplan är inte klar, jag har inga som helst planer på att driva något projekt det närmsta halvåret... och det är lite trist. Men jag orkar heller inte hetsa upp mig särskilt mycket över det.
Jag är skakad ety jag nu läst ut hela His Dark Materials-triologin av Philip Pullman och har kommit fram till följande:
1. Ja, det är genialiskt.
2. Jag blev lite beklämd över det som jag i viss mån uppfattade som flum-hum-vi-blir-alla-jättelyckliga-när-vi-bara-får-lösas-upp-och-bli-en-del-av-kosmos-prylen.
3. Den som kallades Gud var ju inte alls Gud utan en ljugis. Som dessutom inte fick vara med någe vidare utan försvann i en buskade, lipandes, om jag inte missförstod allting. Jag får kanske kolla igen?
4. Ja, det var nog liiite ateistisk propagande, men inte mycket. Jag blev alldeles för tagen av det litterära mästerverket för att hetsa upp mig över det. Skönhet för skönhetens skull, liksom. Och jag ska nu läsa på, både av en och annan litteraturvetare och en och annan katolsk förstå-sig-på-are för att se vad jag kommer fram till.
Nu undrar jag bara en sak; de sålde triologin i en "adult version" på AdLibris. Vad farao betyder det? Att det är mer snusk i eller bara att det är ett snyggare omslag? Jag har ingen aning. Upplys mig, någon.
Vidare är jag lite trött på hela jul-prylen innan den ens är avklarad. Hur ska familjen krångla sig runt de svå stora problemen med att ta sig till Kanarieöarna nästa jul? (Jag syftar förstås på miljö-ansvaret samt den finansiella biten... Flyga är oansvarigt och miljöovänligt, och vi har inga pengar. ) Att resa bort över jul är ...en bra grej. Om man nu har råd.
Jaha. Och nu undrar jag om jag kommer få sitta och skämmas imorgon på föreläsningarna eftersom jag inte är klar alls. Kommer jag ens få vara med?
Det lär visa sig.
Folkbildning, hej hopp, säger jag bara.
Stäng in mig i ett kartotek med lite granbarr så jag nog klara vintern.
Tjillevippen på mig. (Litterär blinkning, in case ya missed it. Man måste ju vara liten som Nils Karlsson Pyssling om man ska få plats i ett kartotek, eller hur?)
Just det, liten parantes. Efter att ha frossat i bärnstenskikare och skarpa eggar har jag nu satt tänderna i en riktigt fnissig chick litt istället. Sophie Kinsella. Mycket underhållande men det är som att jämföra... en tornedos med majsvälling. Typ.
Yrkeskvinnan går i ide
Fredags: Jag följde med maken till hanses jobb. Sen satt jag på hans rum och passade min omkopplade telefon, läste Philip Pullman och stickade.
Sen när han ÄNTLIGEN var klar med lussande, och personalgullande, åkte vi till Farsta centrum och julklappsmeckade i sisådär 4 timmar. DVS vi inledde med sushi, och efter ca två timmar var vi tvungna att styrka oss med fika. Sen var vi så möra att...kollapsen var nära. Jag har lite ont i benen fortfarande. Och inte för att mina otäcka barn läser här men jag vågar inte chansa och berätta var de f i julklapp, det får jag berätta senare. Men hualigen vilka snälla föräldrar våra barn har, säger jag bara.
Nånstans i andra halvlek ringdes det hemifrån och det var fullt slagsmål. Mellan våra civiliserade döttrar om vem som skulle vara Lucia när de skulle lussa för oss lördag morgon. Vi förklarade utan pardon att vi betackades oss för Luciauppvaktining som föregicks av våld. Därför "slapp" vi lussande på lördagsmorgonen.
Lördag: Vi slappade och slappade tills det var dags att skkjutsa flickor till Lucia-rep. Det var bara det att Divan hade hormoniella rubbninga och en uppstudsig pubertet att hantera och därför slutade det med att hon stoppades i säng eftersom hon bara grinade, hade ont i magen och deppade i största allmänhet. Rödgråtna tärnor gör ingen glad. Humlan fick lussa själv. När vi sen efter att ha småhandlat tillsammans med pojkarna kom till kyrkan för att lyssna och titta på luciatåget - då är det fullsatt! Va?? Men vi har ju ett litet barn som ska sjunga!! Vi fck inte komma in. *morr*
VI hann som tur var haffa barnet och fick förklara som det var. Maken åkte sen tillbaka en och en halv timme senare till andra lussetåget. Jag morrade en del över den taffliga planeringen men men.
Idag har vi bakat pepparkakor och lussebullar med grannarna. Jag har drabbats av trötthet och spleen, vilket ledde till skippad tennis samt 2 timmar i badkaret.
Jag överväger att gå i ide. Mumintrollen, de vet hur man gör.
Sen när han ÄNTLIGEN var klar med lussande, och personalgullande, åkte vi till Farsta centrum och julklappsmeckade i sisådär 4 timmar. DVS vi inledde med sushi, och efter ca två timmar var vi tvungna att styrka oss med fika. Sen var vi så möra att...kollapsen var nära. Jag har lite ont i benen fortfarande. Och inte för att mina otäcka barn läser här men jag vågar inte chansa och berätta var de f i julklapp, det får jag berätta senare. Men hualigen vilka snälla föräldrar våra barn har, säger jag bara.
Nånstans i andra halvlek ringdes det hemifrån och det var fullt slagsmål. Mellan våra civiliserade döttrar om vem som skulle vara Lucia när de skulle lussa för oss lördag morgon. Vi förklarade utan pardon att vi betackades oss för Luciauppvaktining som föregicks av våld. Därför "slapp" vi lussande på lördagsmorgonen.
Lördag: Vi slappade och slappade tills det var dags att skkjutsa flickor till Lucia-rep. Det var bara det att Divan hade hormoniella rubbninga och en uppstudsig pubertet att hantera och därför slutade det med att hon stoppades i säng eftersom hon bara grinade, hade ont i magen och deppade i största allmänhet. Rödgråtna tärnor gör ingen glad. Humlan fick lussa själv. När vi sen efter att ha småhandlat tillsammans med pojkarna kom till kyrkan för att lyssna och titta på luciatåget - då är det fullsatt! Va?? Men vi har ju ett litet barn som ska sjunga!! Vi fck inte komma in. *morr*
VI hann som tur var haffa barnet och fick förklara som det var. Maken åkte sen tillbaka en och en halv timme senare till andra lussetåget. Jag morrade en del över den taffliga planeringen men men.
Idag har vi bakat pepparkakor och lussebullar med grannarna. Jag har drabbats av trötthet och spleen, vilket ledde till skippad tennis samt 2 timmar i badkaret.
Jag överväger att gå i ide. Mumintrollen, de vet hur man gör.
Yrkeskvinnan trotsar sina bihålor
Jag sitter på jobbet och vägrar svara i kollegans telefon. För även om jag förklarar att jag inte alls är ekonomiansvarig kommer de vilja att jag framför saker och kommer ihåg saker och kanske rentav gör saker. Och det vill jag inte. Jag känner mig smått okristlig och smådålig varje gång jag inte svarar i kollegans telefon. Men det jag får lev med det.
Allt medicinerande gör mig torr i munnen och lätt illamående lite nu och då.
Jag sitter i ett bombnedslag av utspridda kartotekskort (vet ni vad det är, små barn? Det är varken analoga eller digitala informationsbärare av ett halvbeständigt material, tillverkat av trä eller rättare sagt cellulosa. Alltså papper. Tunnare kartong närmare bestämt. På dessa har man nyttjat en helt handdriven textöverförare, nämligen en s k penna. Ja, ni läste rätt. De är handskrivna också.) pärmar med listor samt allsköns skräpigt kontorsmaterial. Detta kommer mig osökt att tänka på en fantastisk sång av Electric Banana Band, "Byråkraten".
En dag så fråga' min mor
Vad ska du bli när du blir stor
En modig och stark brandsoldat?
Nej - jag ska bli en byråkrat
För pärmar och papper är det bästa jag vet
Jag älskar mitt hålslag och min gem-magnet
Och bruna brev i C-formet
Och min egne ljuvliga häftapparat
Fullt så illa är det inte. Men jag har faktiskt en gem-magnet. Det är nästan illa nog.
Hela texten finns här:
BYRÅKRATEN
Youtube gick dessvärre på en nit här. Den fanns inte upplagd nånstan. Men den är lite smäktande och går i tretakt, då mycket kan jag säga.
I morse trotsade jag inte bara mina bihålor och allt penicillin-ätande. Jag trotsade även allt förnuft och gick in på Pocket-shop. Med dödsförakt. Jag kom ut 198 kr fattigare, fast det hade kunnat blir säkert 500kr om jag inte hållt mig i skinnet. Jag inhandlat två lättsammare volymer i chick-litt och deckargenren. På engelska, för då lurar jag mig själv att jag "åtminstone håller språket uppe". Jojo. Jag kom också i samspråk med den unga mannen - som såg väldigt trevlig ut...hm, undrar om han var singel, han borde giftas bort med någon...kanske, eller så är han ett psyko. Fast jag har svårt att tro det om folk som sitter och kränger läsbart och läsvärt på tågstationer. Det är ju så...behjärtansvärt. I alla fall. Vi diskuterade Philip Pullman en lång stund och jag funderade på om jag skulle berätta att jag är en ganska högljudt bekännande kristen som ÄNDÅ tycker att Philip Pullman är ett litterärt geni. Jag lät bli. Men det var trevligt.
Härom veckan var veckans ord, mig och min granne emellan, STÄVJA. Bra ord. Det följdes ett lite halv-slarvigt veckans ord veckan efter, SKÖNJA, som jag tyckte var lite för likt, men grannen blev eld och lågor.
Jag tror den har veckans ord den här veckan blir VEMOD. Känsla av viss sorgsenhet och melankoli. Eller - har någon ett annat förslag på definition?
Min granne skickade förövrigt också ett intressant sms för några veckor sen där hon efterfrågade de tre böcker som jag ansåg påverkat mänskligheten mest. Hopplös uppgift - men tveka inte att bidra med förslag!
Mitt förslag var som följer:
1. Bibeln - påverkat hela västvärlden och mer därtill både litterärt och religiöst
2. Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe - bidrog till slaveriets avskaffande i Amerika...sen i vilken utsträckning kan säkert diskuteras.
3. Det andra könet av Simone de Beauvoir. Feminismens första kampskrift?
Som sagt tveka inte att bidra med förslag på lista.
Jag undertecknade min med "Kamphälsningar fru W-B". Detta eftersom min granne självklart undertecknat med "Horace".
Det är så skojigt och små-intellektuellt i för radhusförorten ibland.
Kartoteket kallar. Auf Wiedersehen.
Allt medicinerande gör mig torr i munnen och lätt illamående lite nu och då.
Jag sitter i ett bombnedslag av utspridda kartotekskort (vet ni vad det är, små barn? Det är varken analoga eller digitala informationsbärare av ett halvbeständigt material, tillverkat av trä eller rättare sagt cellulosa. Alltså papper. Tunnare kartong närmare bestämt. På dessa har man nyttjat en helt handdriven textöverförare, nämligen en s k penna. Ja, ni läste rätt. De är handskrivna också.) pärmar med listor samt allsköns skräpigt kontorsmaterial. Detta kommer mig osökt att tänka på en fantastisk sång av Electric Banana Band, "Byråkraten".
En dag så fråga' min mor
Vad ska du bli när du blir stor
En modig och stark brandsoldat?
Nej - jag ska bli en byråkrat
För pärmar och papper är det bästa jag vet
Jag älskar mitt hålslag och min gem-magnet
Och bruna brev i C-formet
Och min egne ljuvliga häftapparat
Fullt så illa är det inte. Men jag har faktiskt en gem-magnet. Det är nästan illa nog.
Hela texten finns här:
BYRÅKRATEN
Youtube gick dessvärre på en nit här. Den fanns inte upplagd nånstan. Men den är lite smäktande och går i tretakt, då mycket kan jag säga.
I morse trotsade jag inte bara mina bihålor och allt penicillin-ätande. Jag trotsade även allt förnuft och gick in på Pocket-shop. Med dödsförakt. Jag kom ut 198 kr fattigare, fast det hade kunnat blir säkert 500kr om jag inte hållt mig i skinnet. Jag inhandlat två lättsammare volymer i chick-litt och deckargenren. På engelska, för då lurar jag mig själv att jag "åtminstone håller språket uppe". Jojo. Jag kom också i samspråk med den unga mannen - som såg väldigt trevlig ut...hm, undrar om han var singel, han borde giftas bort med någon...kanske, eller så är han ett psyko. Fast jag har svårt att tro det om folk som sitter och kränger läsbart och läsvärt på tågstationer. Det är ju så...behjärtansvärt. I alla fall. Vi diskuterade Philip Pullman en lång stund och jag funderade på om jag skulle berätta att jag är en ganska högljudt bekännande kristen som ÄNDÅ tycker att Philip Pullman är ett litterärt geni. Jag lät bli. Men det var trevligt.
Härom veckan var veckans ord, mig och min granne emellan, STÄVJA. Bra ord. Det följdes ett lite halv-slarvigt veckans ord veckan efter, SKÖNJA, som jag tyckte var lite för likt, men grannen blev eld och lågor.
Jag tror den har veckans ord den här veckan blir VEMOD. Känsla av viss sorgsenhet och melankoli. Eller - har någon ett annat förslag på definition?
Min granne skickade förövrigt också ett intressant sms för några veckor sen där hon efterfrågade de tre böcker som jag ansåg påverkat mänskligheten mest. Hopplös uppgift - men tveka inte att bidra med förslag!
Mitt förslag var som följer:
1. Bibeln - påverkat hela västvärlden och mer därtill både litterärt och religiöst
2. Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe - bidrog till slaveriets avskaffande i Amerika...sen i vilken utsträckning kan säkert diskuteras.
3. Det andra könet av Simone de Beauvoir. Feminismens första kampskrift?
Som sagt tveka inte att bidra med förslag på lista.
Jag undertecknade min med "Kamphälsningar fru W-B". Detta eftersom min granne självklart undertecknat med "Horace".
Det är så skojigt och små-intellektuellt i för radhusförorten ibland.
Kartoteket kallar. Auf Wiedersehen.
Yrkeskvinnan är så gott som halvdöd
Jag fick penicillin. Det tog ca 3,75 minuter, då den leende kvinliga läkaren petade lite på min kind, bad mig försöka tryckutjämna (AJ!!!) samt frågade om jag hade gul snuva. "Nä", sa jag. "Den e grödn".
"Det får bli penicillin", sa hon och vräkte iväg receptet.
Jag ringde mamma och gnällde en stund, sen handlade jag sybehör, åt på MackeDonken, handlade örngott, handlade julklappar, lyckades förlägga mitt VISA-kort och fick ångest, hittade det igen, åkte hem. Där nånstans insåg jag hur halvdöd jag var. Just det, jag hämtade ut mina stora läbbiga piller också. Fäsen, vad jag äter piller. Jag börjar blir trött på det.
Min lillebror, som numera är tvåbarnsfar, har magkatarr. Det är otrevligt och smärtsamt och han är lite besvärad som stött och tar det som en personlig förolämpning. Han har "ovärdig" mage (vad farao det nu betyder) och hvädar bestämt att han inte ALLS stressar. Det tror jag inte heller att han gör. Det är väl omställningen eller nåt.
Jag är så jäkla sjuk. Allt gör ont. Allt. Fast mest i hela ansiktet. Jag är så att sjuk att jag
1. inte orkar laga middag
2. glömde att minska en maska i vardera sidan på ärmen på min fina mohair-tröja som snart är klar
3. glömde hämta herr Minst på dagis
Det sista är så pinsamt att jag verkligen skäms. Jag skulle hämta honom klockan fyra, men jag vegeterade så intensivt med stickningen och mitt ömmande nylle att jag helt glömde bort honom. PINSAMT. Fast på dagis var allt frid och fröjd och herr Minst skulle just till att börja väva när jag kom instapplande genom dörren. Han var rätt oberörd.
Jag är hungrig. Jag vill inte äta. Jag vill ha soppa. Jag vill döööööööööööööööööööööö.
Nä. Det vill jag faktiskt inte. Jag vill bara bli av med allt guck som huserar i mitt kranium. Typ.
"Det får bli penicillin", sa hon och vräkte iväg receptet.
Jag ringde mamma och gnällde en stund, sen handlade jag sybehör, åt på MackeDonken, handlade örngott, handlade julklappar, lyckades förlägga mitt VISA-kort och fick ångest, hittade det igen, åkte hem. Där nånstans insåg jag hur halvdöd jag var. Just det, jag hämtade ut mina stora läbbiga piller också. Fäsen, vad jag äter piller. Jag börjar blir trött på det.
Min lillebror, som numera är tvåbarnsfar, har magkatarr. Det är otrevligt och smärtsamt och han är lite besvärad som stött och tar det som en personlig förolämpning. Han har "ovärdig" mage (vad farao det nu betyder) och hvädar bestämt att han inte ALLS stressar. Det tror jag inte heller att han gör. Det är väl omställningen eller nåt.
Jag är så jäkla sjuk. Allt gör ont. Allt. Fast mest i hela ansiktet. Jag är så att sjuk att jag
1. inte orkar laga middag
2. glömde att minska en maska i vardera sidan på ärmen på min fina mohair-tröja som snart är klar
3. glömde hämta herr Minst på dagis
Det sista är så pinsamt att jag verkligen skäms. Jag skulle hämta honom klockan fyra, men jag vegeterade så intensivt med stickningen och mitt ömmande nylle att jag helt glömde bort honom. PINSAMT. Fast på dagis var allt frid och fröjd och herr Minst skulle just till att börja väva när jag kom instapplande genom dörren. Han var rätt oberörd.
Jag är hungrig. Jag vill inte äta. Jag vill ha soppa. Jag vill döööööööööööööööööööööö.
Nä. Det vill jag faktiskt inte. Jag vill bara bli av med allt guck som huserar i mitt kranium. Typ.
Yrkeskvinnan vill banga julen
Men det kan man ju glömma.
Jag har som vanligt tagit på mig en två tre små käcka kreativa projekt som ska liva upp presenteriet på julafton, det är bara det att sen ska man orka pyssla de där grejjerna också. Hur nu det ska gå till. Men det får bli ett senare bekymmer.
Jag åkte och jobbade idag, lite mot bättre vetande eftersom jag hade ont i ansiktet ända sen i lördags. That's right, my sinuses are acting up. IGEN. Det är bara att gå till doktorn. Jag har nässlöljt som en FURIE, sprejat, snutit och lik förbannat så kommer det ut kärnkraftsavafall som (nästan) lyser i mörkret och kan användas i kemisk krigföring och det gör fortfarande ont. Skit också. Dessutom knakar det i mitt högra öra med jämna mellanrum.
Eftersom jag kände mig erbarmligt sjuk hela helgen och hade ont i hela ansiktet hanterade jag detta genom att bland annat goffa godis. Det var ju lite onödigt, men så kan det gå. Så nu känner jag mig lite padd-ig. I fredags var det dessutom katastrof på jobbet. Eller så här - (JA, det här kommer bli inlindat) - mitt jobb sköter sig ju självt och jag har en annan arbetsgivare än "alla andra" på mitt jobb. Så det här påverkade egentligen "alla andra" mycket mer. Fast på ett mer djupgående plan påverkar det mig också. Och det ledde till att jag grät som ett barn, och plötsligt insåg att världens barskaste nunna satt och klappade mig på handen och stack åt mig en näsduk.
Nä, det är faktiskt officiellt. Det är inte märkvärdigare än att församlingprästen, där jag jobbar - lämnar sin församling. Det som gör det lite märkvärdigare och tyngre är att han också lämnar sin orden och sitt prästämbete. Och DET gör ont. Jätteont. För han har lovat lika mycket som jag har lovat min man. Och löften måste betyda något. Måste.
Så utan att gå in på detaljer - det gör ont.
Därefter vinglade jag runt på Östermalm - bokstavligen, jag hade med dödsförakt satt på mig högklackat OCH mascara, ödesdigert båda delarna. Jag handlade lite fler julklappar och kontemplerade mina knastertorra ögon samt de tunga suckarna i mitt bröst.
Idag var stämning något tryckt men hanterbar. Det bjöds på brända mandlar på fikat. Jag åkte till min shrink och träffade sen maken som haft möte i stan och lyckats klippa sig. Vi övervägde att bevista en mässa eftersom det är Jungfru Marie ...nånting. (Minne som en guldfisk, jag skyller på bihålorna.) Men jag hade för ont. VI åkte hem istället. Jag kastade mig över matlagningen och det blev pastasås på renskav, bacon och svamp med lite tomatpuré och creme fraiche. Det blev smaskens, och äldste sonen Killen som hade kamraten E på besök som också stannade på middag åt upp hela sin portion och förklarade att "jag har ätit bränd ren förrut". Hä. Han var inte heller rädd för ärtor vilket hedrade honom. Herr Minst ställde som vanligt till en scen.
Sen läste vi Vicke Viking - oerhört roligt. Men efter halva kapitlet höll jag på att somna så jag kolapsade i soffan. Och somnade.
Efter att ha vaknat till liv igen har jag petat i mig te och gått och lagt mig - jag bloggar alltså från sängkanten. Fast först nässköljdes det förstås igen. Och maken anser att nu ska vi titta på film i sängen. Divan har fjollat runt och fjant-fjompat tills jag fick ett utbrott och brölade något som absolut inte kan upprepas här men det hade att göra med någon form av skändning av ett bestick. Helt absurdt och maken skrattade så att han höll på att ramla ur sängen.
Det regnar. Barnen väsnas. Jag är lite på sparlåga. Jag misstänker att jag måste äta penicillin för att få fason på bihålorna.
Jag vill ha mer te.
Jag har som vanligt tagit på mig en två tre små käcka kreativa projekt som ska liva upp presenteriet på julafton, det är bara det att sen ska man orka pyssla de där grejjerna också. Hur nu det ska gå till. Men det får bli ett senare bekymmer.
Jag åkte och jobbade idag, lite mot bättre vetande eftersom jag hade ont i ansiktet ända sen i lördags. That's right, my sinuses are acting up. IGEN. Det är bara att gå till doktorn. Jag har nässlöljt som en FURIE, sprejat, snutit och lik förbannat så kommer det ut kärnkraftsavafall som (nästan) lyser i mörkret och kan användas i kemisk krigföring och det gör fortfarande ont. Skit också. Dessutom knakar det i mitt högra öra med jämna mellanrum.
Eftersom jag kände mig erbarmligt sjuk hela helgen och hade ont i hela ansiktet hanterade jag detta genom att bland annat goffa godis. Det var ju lite onödigt, men så kan det gå. Så nu känner jag mig lite padd-ig. I fredags var det dessutom katastrof på jobbet. Eller så här - (JA, det här kommer bli inlindat) - mitt jobb sköter sig ju självt och jag har en annan arbetsgivare än "alla andra" på mitt jobb. Så det här påverkade egentligen "alla andra" mycket mer. Fast på ett mer djupgående plan påverkar det mig också. Och det ledde till att jag grät som ett barn, och plötsligt insåg att världens barskaste nunna satt och klappade mig på handen och stack åt mig en näsduk.
Nä, det är faktiskt officiellt. Det är inte märkvärdigare än att församlingprästen, där jag jobbar - lämnar sin församling. Det som gör det lite märkvärdigare och tyngre är att han också lämnar sin orden och sitt prästämbete. Och DET gör ont. Jätteont. För han har lovat lika mycket som jag har lovat min man. Och löften måste betyda något. Måste.
Så utan att gå in på detaljer - det gör ont.
Därefter vinglade jag runt på Östermalm - bokstavligen, jag hade med dödsförakt satt på mig högklackat OCH mascara, ödesdigert båda delarna. Jag handlade lite fler julklappar och kontemplerade mina knastertorra ögon samt de tunga suckarna i mitt bröst.
Idag var stämning något tryckt men hanterbar. Det bjöds på brända mandlar på fikat. Jag åkte till min shrink och träffade sen maken som haft möte i stan och lyckats klippa sig. Vi övervägde att bevista en mässa eftersom det är Jungfru Marie ...nånting. (Minne som en guldfisk, jag skyller på bihålorna.) Men jag hade för ont. VI åkte hem istället. Jag kastade mig över matlagningen och det blev pastasås på renskav, bacon och svamp med lite tomatpuré och creme fraiche. Det blev smaskens, och äldste sonen Killen som hade kamraten E på besök som också stannade på middag åt upp hela sin portion och förklarade att "jag har ätit bränd ren förrut". Hä. Han var inte heller rädd för ärtor vilket hedrade honom. Herr Minst ställde som vanligt till en scen.
Sen läste vi Vicke Viking - oerhört roligt. Men efter halva kapitlet höll jag på att somna så jag kolapsade i soffan. Och somnade.
Efter att ha vaknat till liv igen har jag petat i mig te och gått och lagt mig - jag bloggar alltså från sängkanten. Fast först nässköljdes det förstås igen. Och maken anser att nu ska vi titta på film i sängen. Divan har fjollat runt och fjant-fjompat tills jag fick ett utbrott och brölade något som absolut inte kan upprepas här men det hade att göra med någon form av skändning av ett bestick. Helt absurdt och maken skrattade så att han höll på att ramla ur sängen.
Det regnar. Barnen väsnas. Jag är lite på sparlåga. Jag misstänker att jag måste äta penicillin för att få fason på bihålorna.
Jag vill ha mer te.
Yrkeskvinnan har det hektiskt
Jag har arbetat i tre dagar i streck vilket jag ju bara inte GÖR i vanliga fall. Det har varit HISKELIGT ansträngande och idag var jag dessutom tvungen att skutt iväg till underredes-doktorn. Ety jag är störd å mina månatliga regleringar. Inga detaljer, mer än att det jag trodde vara normalt inte alls är normalt samt att det verkligen inte är normalt att äta en medicin som supposedly ska leda till att man inte är månatlig ALLS och sen ändå läcka som ett såll i två veckor. Jag skojar inte. Blö som en slaktad gris i två veckor. Inte roligt. Anyhoo, farbror lustig (min gynekolog) sa sävligt (han är alltid lite sävlig och säjer saker som att "det är bara du i hela världigen som tycker det är obehagligt att klättra upp i gynstolen - alla andra tycker det är jättekul") att så här kan du ju verkligen inte ha det, vi prövar nåt annat. Och så skrev han ut nässpray. Jag har förstått att vissa saker är väldigt effektiva att ta genom just näsan (typ kokain och hormonspray) men i alla fall. "Jag har problem med mitt månatliga, därför använder jag nässpray... " - det känns liksom inte logiskt. Dessutom var den svinigt dyr och jag tänkte att nu blir barnen utan julklappar. Detta tills jag insåg att jag fått tillbaka en nätt summa på skatten. Jippi! Nu fattas det bara att maken får kvarskatt.
Så jag handlade lite annat småkraffs till julklapp till mina små samt mina brorsbarn och sen åkte jag hem på en snuskigt fullpackad pendel med min ofantligt dyra nässpray.
Men - jag gick händelserna lite i förväg. Varför har jag nu jobbat tre dagar på raken frågar sig vän av ordningen? Jo - jag har köpt in ett system som ska hjälpa mig, mina döda och min kyrkogård till en enklare tillvaro. Jag fick systemet, försökte installera systemet och eftersom jag inte är en fullkomplig idiot gav jag upp efter tre misslyckade försök och ringde supporten. De tog över min dator fjärrvägen i två dar, sen gav DOM också upp och sa: "Vi kommer över!" Det visade sig vara nån knas-inställning i min burk som det tog mycket tid att hitta och de förklarade att jag aldrig hade lyckats få igång eländet om jag fortsatt på egen hand. Därefter blev jag lite matt. Sen bokade jag i alla fall in några konsulttimmar med en utbildare - visst, jag hade kunnat sitta och bli blå i ansiktet och försökt lära mig på egen hand men det hade jag ingen lust med. Så nu fick jag sitta med supertrevliga och pedagogiska utbildaren S i två dagar. Det passar mig alldeles utmärkt att bli hållen i handen. Vi la in en hoper döingar, vi gick igenom olika typer av status men när vi kom till gravskötselavtal, aviseringar och fakturor blev jag lite blek och rädd, och kände att hjäääälp.
Hur som helst - som det ser ut nu känner jag mig ömsom euforisk av hur fantastiskt allt kommer bli när det är kalrt, ömsom väldigt trött när jag ser hur lång tid det kommer ta. Blä. Men det är ju bara att harva på.
Utbildaren S tittade på mina kartotek (4 st, varav två helt antika), mina pärmar, min fina gravbok (helt handriven FORTFARANDE 2008), min pärm med handritade kartor, mitt knas-register i Works som är lynnigt och stelt som en dement plåt-niklas...och så sa hon bara stillsamt att JA, det kommer bli mycket enklare sen.
Administration. Det är ett mycket fult och små-äckligt ord. Det är ett sånt anti-begrepp. Det är så dammigt och tråkigt och ofta icke-kreativt. Eller? Eller är det vad man gör det till?
Jag vet inte, men det är det jag sysslar med i alla fall.
Just det. En sak till. När jag kom ut från doktor lattjo kom jag på att jag skulle se om jag skulle hinna få tag på maken innan han satte sig i viktigt möte (han hade nämligen mitt leg vilket jag behövde för att kunna hämta ut den svindyra medicinen). Jag ställde mig och sms:ade. Sen fastnade jag lite i sms-mode och började städa i telefonen. Då blir jag ofrivillig åhörare till en donna som sitter och vräker ur sig om sitt vansinnes-såpopera-panikångest-liv i telefon till en väninna eller vad det nu var. Har folk ingen integritet alls längre??
Så här lät det (jag blev paralyserad av både sms-mode same vanmäktig fascination över donnans brist på ... vett-att-viska):
" ...jag vet fan vad jag ska göra, jag har fått säja lägenheten och nu ska vi ha barn och han vill liksom inte leva med mig och Niklas han säger ju att han är kär i mig och tänker ta ansvaret för barnet 50% men att han bryr sig inte om att jag har sålt lägenheten och blivit av med jobbet han vill typ ha en emotionell relation med mig men inte dela ekonomi alltså förstå hur ska jag göra? jag vill inte ha något barn under dom här omständigheterna jag menar, jag har inget jobb, ingenstans att bo, en 8-åring och en bebis i magen...."
Lagom muntert. Till sist släppte min vanmakt och jag gick med bestämda steg mot utgången. (Detta utspelade sig i väntrummet på en mödravård, mind you, och allt och alla hörde precis ALLT detta.)
Det enda jag såg var ett par högklackade stövlar och ett långt hår som hängde ner över ansiktet på den olyckliga.
Väl hemma övervägde jag ytterligare en julklappsrunda med storkillen som har shoppingen i blodet, men jag bestämde mig sen för att låta bli, till samme killes förtret. Lite lätt rödögd sa han "du kommer inte orka i morgon heller..." fas jag lovade att det skulle jag visst det. Pust. Sen slängde jag hastigt ihop hamburgare till samtliga familjemedlemmar och monterade och slog t o m två st i ugnsfolie till maken och Divan som skulle iväg på föräldramöte. De blev mycket glada. Det är lite skillnad på varm mat och en macka, sa husmodern/yrkeskvinnan den präktiga, knöck pånacken och började diska.
Eller nä. Nån annan får diska, faktiskt.
Nu ska jag antingen sticka vidare på mohair-tröjan eller nässkölja.
Mitt liv är mycket spännande.
Så jag handlade lite annat småkraffs till julklapp till mina små samt mina brorsbarn och sen åkte jag hem på en snuskigt fullpackad pendel med min ofantligt dyra nässpray.
Men - jag gick händelserna lite i förväg. Varför har jag nu jobbat tre dagar på raken frågar sig vän av ordningen? Jo - jag har köpt in ett system som ska hjälpa mig, mina döda och min kyrkogård till en enklare tillvaro. Jag fick systemet, försökte installera systemet och eftersom jag inte är en fullkomplig idiot gav jag upp efter tre misslyckade försök och ringde supporten. De tog över min dator fjärrvägen i två dar, sen gav DOM också upp och sa: "Vi kommer över!" Det visade sig vara nån knas-inställning i min burk som det tog mycket tid att hitta och de förklarade att jag aldrig hade lyckats få igång eländet om jag fortsatt på egen hand. Därefter blev jag lite matt. Sen bokade jag i alla fall in några konsulttimmar med en utbildare - visst, jag hade kunnat sitta och bli blå i ansiktet och försökt lära mig på egen hand men det hade jag ingen lust med. Så nu fick jag sitta med supertrevliga och pedagogiska utbildaren S i två dagar. Det passar mig alldeles utmärkt att bli hållen i handen. Vi la in en hoper döingar, vi gick igenom olika typer av status men när vi kom till gravskötselavtal, aviseringar och fakturor blev jag lite blek och rädd, och kände att hjäääälp.
Hur som helst - som det ser ut nu känner jag mig ömsom euforisk av hur fantastiskt allt kommer bli när det är kalrt, ömsom väldigt trött när jag ser hur lång tid det kommer ta. Blä. Men det är ju bara att harva på.
Utbildaren S tittade på mina kartotek (4 st, varav två helt antika), mina pärmar, min fina gravbok (helt handriven FORTFARANDE 2008), min pärm med handritade kartor, mitt knas-register i Works som är lynnigt och stelt som en dement plåt-niklas...och så sa hon bara stillsamt att JA, det kommer bli mycket enklare sen.
Administration. Det är ett mycket fult och små-äckligt ord. Det är ett sånt anti-begrepp. Det är så dammigt och tråkigt och ofta icke-kreativt. Eller? Eller är det vad man gör det till?
Jag vet inte, men det är det jag sysslar med i alla fall.
Just det. En sak till. När jag kom ut från doktor lattjo kom jag på att jag skulle se om jag skulle hinna få tag på maken innan han satte sig i viktigt möte (han hade nämligen mitt leg vilket jag behövde för att kunna hämta ut den svindyra medicinen). Jag ställde mig och sms:ade. Sen fastnade jag lite i sms-mode och började städa i telefonen. Då blir jag ofrivillig åhörare till en donna som sitter och vräker ur sig om sitt vansinnes-såpopera-panikångest-liv i telefon till en väninna eller vad det nu var. Har folk ingen integritet alls längre??
Så här lät det (jag blev paralyserad av både sms-mode same vanmäktig fascination över donnans brist på ... vett-att-viska):
" ...jag vet fan vad jag ska göra, jag har fått säja lägenheten och nu ska vi ha barn och han vill liksom inte leva med mig och Niklas han säger ju att han är kär i mig och tänker ta ansvaret för barnet 50% men att han bryr sig inte om att jag har sålt lägenheten och blivit av med jobbet han vill typ ha en emotionell relation med mig men inte dela ekonomi alltså förstå hur ska jag göra? jag vill inte ha något barn under dom här omständigheterna jag menar, jag har inget jobb, ingenstans att bo, en 8-åring och en bebis i magen...."
Lagom muntert. Till sist släppte min vanmakt och jag gick med bestämda steg mot utgången. (Detta utspelade sig i väntrummet på en mödravård, mind you, och allt och alla hörde precis ALLT detta.)
Det enda jag såg var ett par högklackade stövlar och ett långt hår som hängde ner över ansiktet på den olyckliga.
Väl hemma övervägde jag ytterligare en julklappsrunda med storkillen som har shoppingen i blodet, men jag bestämde mig sen för att låta bli, till samme killes förtret. Lite lätt rödögd sa han "du kommer inte orka i morgon heller..." fas jag lovade att det skulle jag visst det. Pust. Sen slängde jag hastigt ihop hamburgare till samtliga familjemedlemmar och monterade och slog t o m två st i ugnsfolie till maken och Divan som skulle iväg på föräldramöte. De blev mycket glada. Det är lite skillnad på varm mat och en macka, sa husmodern/yrkeskvinnan den präktiga, knöck pånacken och började diska.
Eller nä. Nån annan får diska, faktiskt.
Nu ska jag antingen sticka vidare på mohair-tröjan eller nässkölja.
Mitt liv är mycket spännande.
Yrkeskvinnan och måndagsgroggen
En kollega fyller femtio idag så redan halv elva serverades det smörgåstårta, ett glas vitt och praliner... Smaskens. Jag som är rätt krasslig och hormoniell tyckte det var TOPPEN. Det var en sjyst tysk Gewurtstraminer som var rackarns mustig och stark så zwing sa det i mössan...och man fick vara glad att det bara blev ett glas.
Så nu förväntas man alltså jobba och bokföra och annat elände, med en drink innanför akrylkoftan?
Det blir nog bra.
Mitt föredrag i lördags gick STRÅLANDE. Riktigt bra. Maken var stolt, jag var nöjd och vi blev bara en halvtimme sena till middagen / julbordet med grannarna. Det var ett riktigt maffigt julbord och jag höll mig i skinet så bra till sillen och kallskuret, men fisken...det var så mycket smarrig firre att jag blev knäsvag och höll på att förta mig alldeles. Gravad lax, rökt lax, laxtartar, varmrökt lax, rökt sik, rökt makrill...och lite till. *SLURRRRRRP*
Efterrättsbordet var inte heller så illa. Sen är alla så civiliserade att vi bara tog en mycket liten snaps och eftersom det åts så väldigt mycket mat under ganska många timmar så kunde jag med gott samvete skjutsa oss hem. Vi var fem stycken i den mycket pyttiga bilen. Humor säger jag bara. Tur för dom i baksätet att jag har så korta ben att jag - som alltid - var tvungen att dra fram stolen jättemycket. Alltså fick de klart mer plats i baksätet än de annars skulle fått.
Hemma börjar jul-fnosket att leta sig in. Jag drömmer om alternativa jular i kloster eller på Kanarieöarna men hindras av mitt miljöansvar och storleken på min plånbok samt den fasansfulla tanken på de olyckliga minerna hos kidsen ifall vi skulle sitta i nån stillsam reträtt-ig miljö och maken och jag skulle försöka mysa ikapp och allt de vill göra är att frossa i leksaker och knäck. Och Kall'Anka.
Jag har en ny favoritfilm. Som vanligt är jag sen. Jag ÄLSKAR The 40-year Old Virgin. Amazing. Nästa gång ska jag berätta varför.
Bokföring - kom an bara. Jag ä int' rädd för däj.
Så nu förväntas man alltså jobba och bokföra och annat elände, med en drink innanför akrylkoftan?
Det blir nog bra.
Mitt föredrag i lördags gick STRÅLANDE. Riktigt bra. Maken var stolt, jag var nöjd och vi blev bara en halvtimme sena till middagen / julbordet med grannarna. Det var ett riktigt maffigt julbord och jag höll mig i skinet så bra till sillen och kallskuret, men fisken...det var så mycket smarrig firre att jag blev knäsvag och höll på att förta mig alldeles. Gravad lax, rökt lax, laxtartar, varmrökt lax, rökt sik, rökt makrill...och lite till. *SLURRRRRRP*
Efterrättsbordet var inte heller så illa. Sen är alla så civiliserade att vi bara tog en mycket liten snaps och eftersom det åts så väldigt mycket mat under ganska många timmar så kunde jag med gott samvete skjutsa oss hem. Vi var fem stycken i den mycket pyttiga bilen. Humor säger jag bara. Tur för dom i baksätet att jag har så korta ben att jag - som alltid - var tvungen att dra fram stolen jättemycket. Alltså fick de klart mer plats i baksätet än de annars skulle fått.
Hemma börjar jul-fnosket att leta sig in. Jag drömmer om alternativa jular i kloster eller på Kanarieöarna men hindras av mitt miljöansvar och storleken på min plånbok samt den fasansfulla tanken på de olyckliga minerna hos kidsen ifall vi skulle sitta i nån stillsam reträtt-ig miljö och maken och jag skulle försöka mysa ikapp och allt de vill göra är att frossa i leksaker och knäck. Och Kall'Anka.
Jag har en ny favoritfilm. Som vanligt är jag sen. Jag ÄLSKAR The 40-year Old Virgin. Amazing. Nästa gång ska jag berätta varför.
Bokföring - kom an bara. Jag ä int' rädd för däj.
Yrkeskvinnan morrar och svär
Jag blev tillfrågad att hålla ett föredrag. Jag sa ja. Jag erbjöd mig alltså. Och tro nu inte att det är särskilt lukrativt för det är det INTE. (Vad jag vet, policies kan ju förändras, VAD VET JAG SOM SAGT.
Så blir det lite pressat med tid, både start och slut och allt däremellan. Jag är bortbjuden på middag med trevliga grannar. Det blir lite tajt mellan föredrag och middag. Jag undrar om detta går att justera lite?
Men nej. Ety det är krångligt och svårt, och programansvariga blir oroliga och nervösa av flexibilitet.
Jag får spader. Jag ställer ALDRIG mer upp på nånting. Kändes det som. Jag får ont i magen. Jag blir arg. Jag blir gråtmild. Jag vill be hela världen fara och flyga.
Jag samlar mig. Jag tvingar mig själv att lyssna på Dolly Parton och He's alive för att få lite perspektiv. Jag får stöd.
Det känns lite bättre.
Jag är fortfarande inte övertygad om att det här kommer att bli lätt eller enkelt. Men jag håller på mig och mitt. Jag är huvudperson i mitt liv och även om jag avskyr att ställa till det för andra så ser jag till min egen sinnesro i första hand.
Jag måste det.
Yrkeskvinnan och världspolitiken
NÅJA. Nu ska vi inte ta i.
Det jag klurade lite på var det här med president-to-be-sworn-in-Obamas och hanses familjs kodnamn.
Han själv är RENEGADE (hehe), fru Obama är RENAISSANCE och kidsen är RADIANCE och ROSEBUD, vilket jag tyckte var superpiffigt.
Jag började genast fundera på vad min egen familj skulle bli. Öh.... För det första har de ju mest kodnamn här hela tiden. (Ni vet, Divan, Humlan, Killen och herr Minst. Samt Maken.)
Sen går de ju under en del andra epitet också. Divan t ex duttar rätt friskt i maten ibland. Typ, *plock pet skrap fös plock fös fös, dutt dutt*. Alltså blev hon Duttmeister. Och herr Minst som är minst (samt en Pascha) blev då Pluttmeister. Killen blev Skruttmeister och Humlan (som säkert just då la av en rökare) blev Pruttmeister. Det var hysteriskt roligt just då, även om Humlan själv var måttligt road när vi tog upp det igen. Och igen. Och igen.
Hähähä.
Eh-HRM. Ber här om ursäkt. Det var mycket lågt och i dålig smak. Ever so sorry.
Anyhoo, min bror J som är en rätt lattjo typ from time to time kom på att mina döttrar var nåt slags kollektiv, systrarna W och pojkarna var lite mer "in the hood" och blev alltså T-Bone och J-Dub. Eh va, liksom.
Sen hade vi en period då i alla fall maken och jag ÄLSKADE X-Men och såg dessa filmer flera flera gånger...och genast ville vi ju ha X-Men-personas.
(Parantes: I någon av de tidigare Scrubs-säsongerna blir Eliot kalla för slampa pga ett one-night-stand och hon kommer fram till att det är lite empowering, "kind of like having this persona... Eliot Reid - TRAMP!" Sen blir det något besvärande när en sjuksyrra ber henne lista ina 10 favorit-ställningar och hon bara kan tre och sen börjar hon lista "random insects"...och sjuksyrran kände då dessutom till the tarantula...oerhört roligt...lång parantes appropå personas...)
Maken som är en hyffsat luden typ blev förstås Ape. Tyckte jag. Inte han. Själv var jag gravid när det begav sig (med herr Minst) så jag var ju given, Sphere. Divan var...öh, nu minns jag inte riktigt, kanske var det Attitude eller nåt, men Humlan var i alla fall Fierce. Och märk väl att det vara långt innan jag överhuvudtaget hört talas om Tyra Banks.
Killen, vad kan han ha varit? Tiny, kanske. Eller så var det herr Minst som ju dock var in utero just då.
Men - vilka skulle vi vara om VI var presidentfamiljen? För det första skulle ju JAG vara president (öh...jä, rajt, men i alla fall), och jag skulle vara... *tänka tänka* - stopp, först måste man ju han en bokstav. Hm. Vi tar F.
Jag skulle då vara Fabuloso, maken får vara Fuzzy, barnen blir i storlekordning Fairy, Fierce, Fishtank och Fruitbowl.
Ok, det där lät helt vansinnigt samt väldigt smyg-gay alltihop. (Fuzzy? Fairy?? även om en dotter är det wacko FRUITBOWL??)
So sue me, jag tappade inspirationen.
Lagom till lunch var vi i alla fall vilda djur, jag och pojkarna. Vildkatter. Jag är ett Lejon, och de andra var Tiger och Jaguar.
Förstås.
Jag ska fundera vidare på ytterligare nån bokstav. Kanske.
Det jag klurade lite på var det här med president-to-be-sworn-in-Obamas och hanses familjs kodnamn.
Han själv är RENEGADE (hehe), fru Obama är RENAISSANCE och kidsen är RADIANCE och ROSEBUD, vilket jag tyckte var superpiffigt.
Jag började genast fundera på vad min egen familj skulle bli. Öh.... För det första har de ju mest kodnamn här hela tiden. (Ni vet, Divan, Humlan, Killen och herr Minst. Samt Maken.)
Sen går de ju under en del andra epitet också. Divan t ex duttar rätt friskt i maten ibland. Typ, *plock pet skrap fös plock fös fös, dutt dutt*. Alltså blev hon Duttmeister. Och herr Minst som är minst (samt en Pascha) blev då Pluttmeister. Killen blev Skruttmeister och Humlan (som säkert just då la av en rökare) blev Pruttmeister. Det var hysteriskt roligt just då, även om Humlan själv var måttligt road när vi tog upp det igen. Och igen. Och igen.
Hähähä.
Eh-HRM. Ber här om ursäkt. Det var mycket lågt och i dålig smak. Ever so sorry.
Anyhoo, min bror J som är en rätt lattjo typ from time to time kom på att mina döttrar var nåt slags kollektiv, systrarna W och pojkarna var lite mer "in the hood" och blev alltså T-Bone och J-Dub. Eh va, liksom.
Sen hade vi en period då i alla fall maken och jag ÄLSKADE X-Men och såg dessa filmer flera flera gånger...och genast ville vi ju ha X-Men-personas.
(Parantes: I någon av de tidigare Scrubs-säsongerna blir Eliot kalla för slampa pga ett one-night-stand och hon kommer fram till att det är lite empowering, "kind of like having this persona... Eliot Reid - TRAMP!" Sen blir det något besvärande när en sjuksyrra ber henne lista ina 10 favorit-ställningar och hon bara kan tre och sen börjar hon lista "random insects"...och sjuksyrran kände då dessutom till the tarantula...oerhört roligt...lång parantes appropå personas...)
Maken som är en hyffsat luden typ blev förstås Ape. Tyckte jag. Inte han. Själv var jag gravid när det begav sig (med herr Minst) så jag var ju given, Sphere. Divan var...öh, nu minns jag inte riktigt, kanske var det Attitude eller nåt, men Humlan var i alla fall Fierce. Och märk väl att det vara långt innan jag överhuvudtaget hört talas om Tyra Banks.
Killen, vad kan han ha varit? Tiny, kanske. Eller så var det herr Minst som ju dock var in utero just då.
Men - vilka skulle vi vara om VI var presidentfamiljen? För det första skulle ju JAG vara president (öh...jä, rajt, men i alla fall), och jag skulle vara... *tänka tänka* - stopp, först måste man ju han en bokstav. Hm. Vi tar F.
Jag skulle då vara Fabuloso, maken får vara Fuzzy, barnen blir i storlekordning Fairy, Fierce, Fishtank och Fruitbowl.
Ok, det där lät helt vansinnigt samt väldigt smyg-gay alltihop. (Fuzzy? Fairy?? även om en dotter är det wacko FRUITBOWL??)
So sue me, jag tappade inspirationen.
Lagom till lunch var vi i alla fall vilda djur, jag och pojkarna. Vildkatter. Jag är ett Lejon, och de andra var Tiger och Jaguar.
Förstås.
Jag ska fundera vidare på ytterligare nån bokstav. Kanske.
Yrkeskvinnan är belägrad
Eller mitt hem. Eller jag. Eller hur det nu är.
Imorse vaknade jag trynigt och insnärjt och det kändes som om the blob höll på att devour mig. Men jag var bara täppt i näsan. Jaha, så pojkarnas baciller knäckte mig till slut...fast det är ju inte konstigt när man hängt och slabbat på varann i i en hel vecka.
Jag har bakat bröd. Jag har tittat på taxbilder. Jag har kokat gröt. Jag har vikt tvätt.
Laddidaddaa...snart blir jag vansinnig och börjar tugga på golvlisterna. Eller nä, förresten - det är RÄTT hanterbart trots allt.
Jag frossar i repriser av project runway och top model. Det är lite småhärligt. LUUUV project runway.
Det gnisslar och knakar i mina bihålor. Jag betvivlar starkt att det är i sin ordning.
Imorse vaknade jag trynigt och insnärjt och det kändes som om the blob höll på att devour mig. Men jag var bara täppt i näsan. Jaha, så pojkarnas baciller knäckte mig till slut...fast det är ju inte konstigt när man hängt och slabbat på varann i i en hel vecka.
Jag har bakat bröd. Jag har tittat på taxbilder. Jag har kokat gröt. Jag har vikt tvätt.
Laddidaddaa...snart blir jag vansinnig och börjar tugga på golvlisterna. Eller nä, förresten - det är RÄTT hanterbart trots allt.
Jag frossar i repriser av project runway och top model. Det är lite småhärligt. LUUUV project runway.
Det gnisslar och knakar i mina bihålor. Jag betvivlar starkt att det är i sin ordning.
Yrkeskvinnan som hemmafru?
Ja, det är inte utan att jag börjar fundera på om inte det vore lämpligt.
Det finns skäl som talar för:
1. Jag har en rätt begränsad garderob och kan alltså hasa runt i vad som faller mig in.
2. Ekonomiskt fördelaktigt eftersom jag inte köper så mycket nya kläder.
3. Inget tjafs om vem som ska VABa...vilket det i o f s ändå inte är men ändå.
4. Jag gillar mitt hem.
5. Jag kan sticka och sticka och handarbeta mig blå (och alltså stävja min aversion och frustration över att det nu återigen för vilken j*kla gång under mitt korta liv är "trendigt" och "inne" med handarbete igen....)
6. Planera matinköp och matlagning och menyer och baka bröd etc etc etc.
7. Ha konstant kontakt med botten på tvättkorgen (här blir jag lite fuktig i ögonvrån...if only...)
8. Impeccable diskbänk. Jag har en skrämmande ... analretentiv hållning till diskbänken. Det är därför jag håller mig därifrån, och låter andra sköta den, annars skulle tvångssyndrom och svår angst följa inom kort.
Eh ja.
Och nu över till varför det är en rysligt dum idé att jag blir hemmafru.
1. Pöh? Hasa runt? Icke. Man kan vara himla spiffig i jeans och NÅGRA snygga kläder har jag faktiskt.
2. Ekonomiskt oförelaktigt eftersom jag dels inte skulle tjäna några pengar, dels för att jag skulle ha alldeles för mycket tid över till att hasa runt i affärer...
3. Det ska inte vara en självklarhet att jag VABar. Vilket det inte är men ändå.
4. Jag gillar mitt hem men är också known to drabbas av "jag står inte ut och jag måste bort från mitt" hem, once in a while.
5. Karpaltunnelsyndrom. Om jag stickar för mycket. Förspilld kvinnokraft är visserligen ett MYCKET dumt utryck men i alla fall.
6. HM. Välplanerad mat i all ära, men... tja. Det kanske förblir en positiv sak, denna enda.
7. Jag MÅSTE börja lära upp barnen till tvätt. Men det sitter så långt in. Jag är minst lika analretentiv i förhållande till min tvättkorg, men där har jag helt lösa tyglar och säpper knappt in NÅGON i tvättstugan. Om jag blev hemmafru kanske jag aldrig skulle komma ut därifrån?
8. Jag skulle ta över disken. Och det får bara inte ske. Jag gör redan MASSOR, jag har känsliga händer...etc etc.
9. Icke att förglömma; allt som påminner om Wisteria Lane ger mig...utslag.
10. Sviktande självkänsla och förvirring över att försöka inordna sig i en institution som idag är i princip utdöd i vårt land. Om vi bodde i USA - now that's another thing. Även om jag kan ha synpunkter även där. Sen när blev det ett jobb att vara mamma men inte pappa? Eh va?
11. Risk för att jag antingen går upp (mer) i vikt pga tristes-bakande, alternativt blir ett mat-vägrande kontrollfreak som lever på konstiga nutrilettprodukter, grönsaksjuice, billig whiskey (i stadigt ökande mängd) och seleri. Nej tack.
Det var dagens reflektion i list-form. Jag ska försöka att avhålla mig från stordåd i köket och tättstugan idag men det blir svårt. Ibland är det praktiskt med ett litet ryggont.
Och nu över till dagens ord.
TJA
Hur ska detta ords två betydelser (som i en hälsning: "Tja, din gamla benget" eller "Hon? Snygg? Tja, typ som en benget" särskiljas? Någon? Förslag?
STÄVJA
Bara ett sånt därarkaiskt ord som jag gärna plockar upp och använder. I samma kategori som "kysk" och "ety". Eller för den delen "understundom" och "veterligen".
Exempel: Jag måste stävja min drift att kasta mig ut i tvättstugan nu igen.
Imorgon tänkte jag gå igenom all den utbrändhetslitteratur jag tragglat igenom de senaste två åren. Det har blivit en del.
Och nu - VÄDRET.
Det snöar. Fortfarande. Man kan inte komma ut på altanen. Igårkväll skulle maken slänga lite skräp eller återvinningstjosan eller vad det nu var, och först fick han inte upp dörren pga den halva meter snö som ligger utför. När han till sist fick uppdörren och hade hivat ut vad-det-nu-var fick han inte igen den. Han fick gårunt huset, pulsa upp på altanen (50 cm snö, rajt?) och trycka igen dörren utifrån. Så nu är den låst och nyckeln är undanstoppad. Så att ingen ska försöka öppna (ta sig ut?) och sen inte kunna stänga dörren igen.
Jag är en inlåst hemmafru i Huddinge. Hjälp.
Yrkeskvinnan, döden och degen
...och ryggskottet.
Eller vad det nu är.
Jag är FORTFARANDE hemma. Jag har typ inte varit utanför dörren sen i, öh - TORSDAGS... Jag har TVÅ små hostiga typer hemma, som gör hela den här "jag-är-modern-och-proffesionell-och-svarar-i-omkopplad-telefon-och-hanterar-begravningar-och-annat-från-köksbordet-fast-det-blir-lite-oseriöst-med-ninja-turtles-i-bakgrunden..." något krystad.
I alla fall. Brödet var slut, Divans knästrumpor slut, Humlan har ont i magen fast vi tror att det mest är av indignation över att hennes broder får "vara hemma" (Divan undrade misstänksamt om de skulle få titta på tv, vilket skulle vara höjden av orättvisa eftersom då blir det ju "roligt" att vara hemma, underströk hon tjurigt) och själv vaknade jag tre gånger i natt med huvudvärk. Jag tror det har med ryggen att göra. Sabla rygg.
Så nu har jag trotsat min rygg och lagt in tvätt och satt en deg. Och försökt lyssna av jobbtelefonen som ballat ur och slarvat bort alla mina meddelanden. Så nu mår jag lite illa. Degen är än så länge rysligt kladdig och lite dum, så vi får se om brödet blir någe gott. Det är minst 40 cm snö på altanen. Småfåglar försöker bosätta sig i vår panel.
Livet på en pinne.
Sen har jag världens finaste söner, men det ska jag inte gräva ner mig i. Jag bara konstaterar.
Eller vad det nu är.
Jag är FORTFARANDE hemma. Jag har typ inte varit utanför dörren sen i, öh - TORSDAGS... Jag har TVÅ små hostiga typer hemma, som gör hela den här "jag-är-modern-och-proffesionell-och-svarar-i-omkopplad-telefon-och-hanterar-begravningar-och-annat-från-köksbordet-fast-det-blir-lite-oseriöst-med-ninja-turtles-i-bakgrunden..." något krystad.
I alla fall. Brödet var slut, Divans knästrumpor slut, Humlan har ont i magen fast vi tror att det mest är av indignation över att hennes broder får "vara hemma" (Divan undrade misstänksamt om de skulle få titta på tv, vilket skulle vara höjden av orättvisa eftersom då blir det ju "roligt" att vara hemma, underströk hon tjurigt) och själv vaknade jag tre gånger i natt med huvudvärk. Jag tror det har med ryggen att göra. Sabla rygg.
Så nu har jag trotsat min rygg och lagt in tvätt och satt en deg. Och försökt lyssna av jobbtelefonen som ballat ur och slarvat bort alla mina meddelanden. Så nu mår jag lite illa. Degen är än så länge rysligt kladdig och lite dum, så vi får se om brödet blir någe gott. Det är minst 40 cm snö på altanen. Småfåglar försöker bosätta sig i vår panel.
Livet på en pinne.
Sen har jag världens finaste söner, men det ska jag inte gräva ner mig i. Jag bara konstaterar.
Yrkeskvinnan är insnöad och har ryggskott
Snön vräker ner - tiddelipom.
Igår stannade sönerna och jag hemma från körkligheterna eftersom dom hostade så hemskt. Jag har inte varit i en söndagsmässa på tre veckor tror jag, vilket börjar kännas direkt ofromt. Men vad gör man.
Jag skulle öppna sopen under vasken och jag började även stuva om i lådan eftersom det spall över kartonger och annat och så bara *snipp snäpp* så skar det till i ryggen på mig så att jag tappade allt, ramlade (nästan) ner i sopen och utstötte ett brutalt smärte-stön... Jag vet farao vad jag gjorde men det låg plötsligt kartonger över halva köksgolvet och jag blev rädd att jag hade knäckt lådupphängningen under vasken men det hade jag som tur var inte. Jag bara såg solar och stjärnor.
Sen dess är ryggen en opålitlig kroppsdel i de mest förunderliga vinklar. Att böja sig rakt ner går bra, sitta länge går bra, men så lutar jag mig pyttepyttelite framåt med rak rygg och AAAAJ AAAAJ och jag tror att jag bokstavligen ska dö och för en kort sekundtycker jag att förlossningar är mesiga saker som inte kan jämföras med detta.
Vad f*n liksom. Det låter som ryggskott, gör det inte? Förutom att det inte small.
Jag fick hela korsyggen insmetad med nåt ipren-geligt igår kväll men det hjälpte "så där". Idag överväger jag tigerbalsam.
Idag hostade herr minst fortfarande kopiöst, så han och jag har idag:
1. vårdat krämpor
2. tittat på Madagaskar och Toy Story 2
3. Avslutat ett par orange virkade tofflor. Till herr minst himself of course. Han sa att det var "jättebra och coola och hala" - dvs man kunde "åka" på dem i köket - och hade dem på sig ända tills han dråsade omkull i trappen och fick blåmärken på knäna. Sen hittade jag tofflorna på köksbordet.
Det är november och the love is gone for someone dear to me. Det suger. Men det blir bättre sen.
Ingen kan valsa runt som en helt o-kantstött benporslinskopp hela livet.
Vad jag försöker säga är att det är rätt fint med lite kantstött också.
Igår stannade sönerna och jag hemma från körkligheterna eftersom dom hostade så hemskt. Jag har inte varit i en söndagsmässa på tre veckor tror jag, vilket börjar kännas direkt ofromt. Men vad gör man.
Jag skulle öppna sopen under vasken och jag började även stuva om i lådan eftersom det spall över kartonger och annat och så bara *snipp snäpp* så skar det till i ryggen på mig så att jag tappade allt, ramlade (nästan) ner i sopen och utstötte ett brutalt smärte-stön... Jag vet farao vad jag gjorde men det låg plötsligt kartonger över halva köksgolvet och jag blev rädd att jag hade knäckt lådupphängningen under vasken men det hade jag som tur var inte. Jag bara såg solar och stjärnor.
Sen dess är ryggen en opålitlig kroppsdel i de mest förunderliga vinklar. Att böja sig rakt ner går bra, sitta länge går bra, men så lutar jag mig pyttepyttelite framåt med rak rygg och AAAAJ AAAAJ och jag tror att jag bokstavligen ska dö och för en kort sekundtycker jag att förlossningar är mesiga saker som inte kan jämföras med detta.
Vad f*n liksom. Det låter som ryggskott, gör det inte? Förutom att det inte small.
Jag fick hela korsyggen insmetad med nåt ipren-geligt igår kväll men det hjälpte "så där". Idag överväger jag tigerbalsam.
Idag hostade herr minst fortfarande kopiöst, så han och jag har idag:
1. vårdat krämpor
2. tittat på Madagaskar och Toy Story 2
3. Avslutat ett par orange virkade tofflor. Till herr minst himself of course. Han sa att det var "jättebra och coola och hala" - dvs man kunde "åka" på dem i köket - och hade dem på sig ända tills han dråsade omkull i trappen och fick blåmärken på knäna. Sen hittade jag tofflorna på köksbordet.
Det är november och the love is gone for someone dear to me. Det suger. Men det blir bättre sen.
Ingen kan valsa runt som en helt o-kantstött benporslinskopp hela livet.
Vad jag försöker säga är att det är rätt fint med lite kantstött också.
Yrkeskvinnan och snön
Det föll ju - som bekant - snö inatt. Det blev vinter över en natt och det är ju trevligt. Maken jagade ut alla barn - och de var inte ens svårbedda, de ville ut. Själv satt jag och svor över ett svårt korsord och fick till sist ringa mamma. Hopplösa ord bitvis ... jag ska skaffa glosbok.
Medan jag satt där och pratade med mamma ser jag hur det sitter ett barn i oxelträdet på tomten. Mitt barn. Min förstfödda har lyckats ta sig upp i trädet, inte så högt me ändå. Jag sticker ut huvet och gastar att om hon nu tagit sig upp i trädet får hon göra lite nytta, dvs peta ner skatboet i toppen. Och OJ, vad hon försökte, men uppgiften blev henne övermäktig, trots att maken försökte skicka upp en kratta i trädet. Skatboet är alltså kvar.
Även jag själv blev till sist utjagad, ut i skogen. I en kvart, sen blev det för kallt och blött.
Väl inne pågår det försök till kortspel med folkilskna baren. Maken har morrat och drämt näven i bordet vid minstett tillfälle, så jag undrar hur det ska gå. Jag vägrar själv att delta, men jag är ju en grinig gubbe i vardande. De har blandat, bråkat, delat ut, delat om, bråkat lite till i säkert en halvtimme nu (något överdrivet) men ännu är det inget spel p G. Jo, NU började de visst spela. Men säg den frid som vara beständigt. Snart börjar de väl slåss igen...
Medan jag satt där och pratade med mamma ser jag hur det sitter ett barn i oxelträdet på tomten. Mitt barn. Min förstfödda har lyckats ta sig upp i trädet, inte så högt me ändå. Jag sticker ut huvet och gastar att om hon nu tagit sig upp i trädet får hon göra lite nytta, dvs peta ner skatboet i toppen. Och OJ, vad hon försökte, men uppgiften blev henne övermäktig, trots att maken försökte skicka upp en kratta i trädet. Skatboet är alltså kvar.
Även jag själv blev till sist utjagad, ut i skogen. I en kvart, sen blev det för kallt och blött.
Väl inne pågår det försök till kortspel med folkilskna baren. Maken har morrat och drämt näven i bordet vid minstett tillfälle, så jag undrar hur det ska gå. Jag vägrar själv att delta, men jag är ju en grinig gubbe i vardande. De har blandat, bråkat, delat ut, delat om, bråkat lite till i säkert en halvtimme nu (något överdrivet) men ännu är det inget spel p G. Jo, NU började de visst spela. Men säg den frid som vara beständigt. Snart börjar de väl slåss igen...
Yrkeskvinnan och nostalgisk långhårig musik från förr
Alltså Europe. Rockgruppen. Eller är det glamrock? Metallrock? Pudelrock? Hårdrock? (Näää...) Oklart - jag ska dessutom kunna sånt här, jag har gubevars skrivit C-uppsats i musikvetenskap om just klassificeringsproblematik inom populärmusik..men det kan vi ta en annan gång...
Anyhoo. Det är han storkillen, unge herr fläktande ögonfrans, den mest förtjusande brutale 7,5-åring som finns, han älskar fortfarande Europe. Och lyssnar på nämnde grupp så gott som varje kväll. Vilket är lite humor. Särskilt som han nu också börjat intressera sig för VAD de långhåriga farbröderna ylar om. Häromkvällen kom jag på min man med att stå och försöka direkt-översätta nåt synnerligen "poetiskt" alster:
"Det var fara på stigen/och ingen skulle överleva/det vara fara på stigen...eller ska det vara spåret kanske..."
(Danger on the Track tror vi att låten heter men det är inte utan att man blir lite osäker.)
Här följer texten i sin helhet så om någon har väldigt tråkigt kan man ju roa sig med att försöka översätta den till lämplig nivå för ett 7-årigt fan.
Anyhoo. Det är han storkillen, unge herr fläktande ögonfrans, den mest förtjusande brutale 7,5-åring som finns, han älskar fortfarande Europe. Och lyssnar på nämnde grupp så gott som varje kväll. Vilket är lite humor. Särskilt som han nu också börjat intressera sig för VAD de långhåriga farbröderna ylar om. Häromkvällen kom jag på min man med att stå och försöka direkt-översätta nåt synnerligen "poetiskt" alster:
"Det var fara på stigen/och ingen skulle överleva/det vara fara på stigen...eller ska det vara spåret kanske..."
(Danger on the Track tror vi att låten heter men det är inte utan att man blir lite osäker.)
Här följer texten i sin helhet så om någon har väldigt tråkigt kan man ju roa sig med att försöka översätta den till lämplig nivå för ett 7-årigt fan.
Europe - Danger on The Track
I was heading for the mountains
I had saved so much for you
And in the town I left behind me
There was nothing left to do.
I knew that you were waiting
For me to share your life
Cause I told you when I left, that
When I come back you'll be my wife.
But someone was waiting
In the shadows of the night
Someone was waiting
It just didn't feel right.
Danger on the track
Something told me there were
Strangers on my back
And I was so right.
Maybe I should surrender
Maybe I should give it up
But the strength I had inside
Told me you can never stop.
The men wanted to break me
Steal and bring me down
But I fought for you and later
They were lying on the ground.
