Yrkeskvinnan, döden och degen

...och ryggskottet.

Eller vad det nu är.

Jag är FORTFARANDE hemma. Jag har typ inte varit utanför dörren sen i, öh - TORSDAGS... Jag har TVÅ små hostiga typer hemma, som gör hela den här "jag-är-modern-och-proffesionell-och-svarar-i-omkopplad-telefon-och-hanterar-begravningar-och-annat-från-köksbordet-fast-det-blir-lite-oseriöst-med-ninja-turtles-i-bakgrunden..." något krystad.

I alla fall. Brödet var slut, Divans knästrumpor slut, Humlan har ont i magen fast vi tror att det mest är av indignation över att hennes broder får "vara hemma" (Divan undrade misstänksamt om de skulle få titta på tv, vilket skulle vara höjden av orättvisa eftersom då blir det ju "roligt" att vara hemma, underströk hon tjurigt) och själv vaknade jag tre gånger i natt med huvudvärk. Jag tror det har med ryggen att göra. Sabla rygg.

Så nu har jag trotsat min rygg och lagt in tvätt och satt en deg. Och försökt lyssna av jobbtelefonen som ballat ur och slarvat bort alla mina meddelanden. Så nu mår jag lite illa. Degen är än så länge rysligt kladdig och lite dum, så vi får se  om brödet blir någe gott. Det är minst 40 cm snö på altanen. Småfåglar försöker bosätta sig i vår panel.

Livet på en pinne.

Sen har jag världens finaste söner, men det ska jag inte gräva ner mig i. Jag bara konstaterar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0