yrkeskvinnan

Vadan detta? Jag är hemma med Herr Minst som kräktes det sista han gjorde i fredags på dagis...förlåt, FÖRSKOLAN. Nu blir det en äcklig helg, tänkte jag. Men det blev det inte. Ingen annan blev sjuk, han kräktes bara två gånger till och helgen förflöt i övrigt o-kräkt. MEN, barnet har feber. Han är inne på femte dygnet. Igår var jag på jobbet, maken VABade. Idag var det min tur. Jag har varit VAB-tillgänlig på det viset att jag ahft telefon på och svarat i den typ två gånger. Sen var det väl meningen att jag skulle planera nåt eller så, men jag kom av mig. Jag tvättade och spelade nåt litet spel istället. Usch. I alla fall, han har alltså feber och blev t o m lite sämre idag på eftermiddan. Mer feber, lång tupplur - tog han inte igår - samt ett öra som gör jätteont. Jag ringde min granne sjuksköterskan - mest för att det är mycket trevligare att prata med henne än med sjukvårdsupplysningen. Hon tyckte jag borde gå till vårdcentralen. Hennes man - läkaren - fnös. Han tyckte det var ok att bara se tiden an. Ok - vad göra? Avvakta.

Jag hade alltså tänkt boka en tid på vårdcentralen - akuttid, kvällstid, det var innan läkargrannen fnyst. Jag skulle bara spela färdigt först. (Jag har inte BARA spelat, jag har tagit hand om Herr Minst och lagat lunch och middag, tvättat OCH svarat i telefon...faktiskt). Jag spelade mitt nya favoritpusselspel sóm jag nu börjar förstå - nästan. Jag var helt uppslukad. Så fick jag rätt ok poäng. Spelet var slut. Jag skulle bara (Alfons-varning) spela en gång till, jag skulle bara dricka lite kaffe först. Kaffekoppen stod på betryggande avstånd från datorn.

MEN VAD HJÄLPER DET NÄR MAN ÄR ETT SLAPPHÄNT PUCKO, STEL I RYGGEN, KANSKE VINDÖGD???
Jag T-A-P-P-A-D-E hela koppen rakt i datorn. Nästan allt kaffe, ca 2 dl, rann ut i tangentbordet.

JAG VILLE DÖ.
Jag övervägde att börja storgråta direkt. Men, istället slet jag åt mig datorn och vände den upp och ner. Sen ställde jag den utfälld och upp-och-ner på golvet så att det kunde fortsätta rinna ut kaffe. Sen började jag snyfta lite. Men bara lite. Jag svabbade kaffe från golv, telefoner, kalender... och förbannade att jag är ett sånt SLAPPHÄNT PUCKO.

Sen ringde jag min man och övervägde att gråta i luren. Han sa mest oj då och jag beklagar. Jag ringde även min bror som är civ ing. "Snälla, säg att du också brukar göra så?"  "Nä, men min sambos mamma brukar göra det rätt ofta." Okej...and that's supposed to make me feel BETTER? Jag är inte bara ett SLAPPHÄNT PUCKO, jag är likvärdig min brorsas svärmor = en dam på 60+ = snart pancho? (For the record så är hon en väldigt trevlig kvinna så inget ont om brors svärmor.)
"Ta ut batteriet och håll tummarna", sa min bror.

Jag sände en bön mot himlen och gjorde det. Datorn låg som en sårad...fågel (?) på vår säng. När maken till slut kom hem frågade jag om han ville komma och titta på "liket". Haha.
Jag hade försökt torka rent så gott det gick mellan alla tangenter. Det gick så där. Nu gjorde vi rent den med gemensamma krafter och några såna där piffiga vårservetter och putsdukar, framtagna för ändamålet. Att göra rent datorer från normal dator-lort, inte eftermiddagskaffe.
Det gick så där. Vi släkte försynt lampan och lät datorn vila med batteriet bredvid sig.

Efter nån timme försökte maken få igång den. "Den är död", sa han sorgset. Jag tänkte vemodigt på hemförsäkringar, drulletillägg och självrisker.
Sen ringde trevliga grannen och frågade om vi villa ha morotskaka. Det ville vi.
Efter ett trevligt långt kvällste med morotskaka kom vi tillbaka hem. Vi samtalade om något viktigt en stund medan vi siskade och vek tvätt. Sen gick vi upp. Datorn låg där på sängen, med batteriet urplockat igen.
Jag tänkte: "Jag måste också pröva." Jag petade i batteriet, och satte i sladden. Jag fällde upp datorn. En svag doft som påminde om kaffeautomater som ingen torkar av steg upp från skärm och tangentbord.
Jag tryckte misstroget på på-knappen.

Den startade.
Som om inget hade hänt.

Jag förväntade mig att det skulle komma upp en stor arg blinkande röd ruta som skrek åt  mig att "GE F*N I ATT HÄLLA KAFFE I DATORN, DITT SLAPPHÄNTA PUCKO!" Men nej. Den påpekade bara stramt att Microsoft Windows inte hade avslutats på ett korrekt sätt, önskade jag starta i nåt felsäkert läge, månne? Nej tack. Och döm om min förvåning - här sitter jag och bloggar. På sängkanten. Med en kaffe-osande dator i knät.

För den uppmärksamme - jag kan ha nämnt att det är ju inte första gången jag häller varma (läs: fesljumma) drycker i datorer. Jag hällde en stor kopp te i min första lap top för så där en 18 år sen. Hemskt dumt. Den repade sig dock också, även om bokstaven r alldrig riktigt återhämtade sig.
Hittills är det bara touckpaden som bråkat och hoppat lite, tangenterna klibbar lite grann...och fingeravtryck-grejen meddelade att den inte fungerar. Nähä?