Yrkeskvinnan funderar hund
Det ÖSREGNADE igår när jag skulle hem. Och bara för att jag hade mina snygg-byxor som lyckas vara precis så där pyttelite förlånga så att det inte går att lägga upp (jag har kollat hos skräddare, de skakade sina bistra huvuden och sa njet - de är ryskor och driver Kerstins sybehör i Huddinge. I love.) utan istället måste man ha högklackat. Jag känner mig som Brasse i sketchen "Tajta jeans".
TAJTA JEANS
När jag har högklackat alltså. Dvs "det är snyggt, det medger jag, det framhäver..." osv (tja egentligen gör det bara att det skapas en illusion av att jag är något smalare och längre)...men bekvämt är det INTE. Så där galopperade man som en gnu I HÖGKLACKAT i regnet...för att hinna med bussar och tåg och annat.
Mitt i allt detta regn fudnerade jag på den hund jag hoppas vi kommer få. Skaffa. Köpa. Införliva i familjen Präktig. Skulle jag utan att knota koppla lilla Barbro/Birger/Ludde/Doris/Sigge/Dolly och bara knata ut i regnet för en liten käck eftermiddags promenix? Skulle jag det? Jag har inget bra svar på det. Men jag kände i alla fall ingen brutal aversion och inget inre skri av fasa ("NEEEEEEEEEEEEEJ!!!"). Trots högklackat och spöregn.
I morse åkte jag pendeltåg IGEN mot bättre vetande i ottan. Jag klev på bussen hemma kvart över sju, ety jag plägade delta i kulthandlingarna å min hemförsamling klockan åtta. På bussen träffade jag fina barnvaktsgrannflickan S som var på väg till skolan. Vi pratade på. Det var trevligt. Ibland vet man ju inte riktigt vad man ska prata med folk som är (gulp) 20 år yngre än en själv. (Jag vet t ex inte alltid vad jag ska prata med min Diva om, och hon är 23 år yngre än jag, knappt. Däremot herr Minst går bra, trots att jag är 30 år äldre än honom. Men det är väl för att han är så...minst.) Alltså, vi bapplade på i all välvilja och det var hiskeligt obehagligt trångt på tåget OCH döm om vår förvåning och milda frustration när vi äntligen kommer fram till Södra Station och ska av (vi och en stor drös till) - då går just vår dörr inte UPP. Den förblir stängd. Och det tar ett tag innan vi inser det. S stönade "åh nej, mitt glosförhör" och jag morrade lite inombords över att jag skulle komma försent till mina kulthandlingar. Men en dam ännu lite längre bort från alla dörrar brölade helt desperat "jag måste AV!!" Det var bara det, att det GICK INTE. För det var så tjockt med folket att inte ens om man lite snabbare fattat att dörrarna förblev stängda hade man kunnat knö sig bort till nästa dörr. Så i vårt fastklämda tillstånd av vanmakt fick vi helt enkelt åka med hela vägen till Centralen. Va?? Jag undslapp mig ett "j*vla SL" och S suckade. Sen fnissade vi åt att det verkligen lät som världens sämsta ursäkt på hennes spansklektion: "Ja, alltså, dörrarna gick inte upp på tåget så jag kom inte av. Det är säkert!" Några herrar bredvid joinade oss i fnisset och sa att hon borde ta upp vittnesmål från folk runtomkring. Och det var många runt omkring. Sen föreslog jag att hon kanske kunde försöka förklara vårt mishap så utförligt som möjligt men på spanska. Det gick så där.
I vilket fall blev vi inte så jättesena. Jag kom fram ca 3 minuter över åtta, men prällen var ju sjukligt punktlig som alltid. Men det får man ju ta.
Idag är jag på rymmen från min förort och sitter hemma hos mamma...jag menar på mitt kontor. Jag sorterar tygblöjor och dricker pulverkaffe och motstår alla impulser att rota i mammas lådor. (Det går överaskande enkelt.)
Men - nu är det dags att skriva beställningsbekräftelser för glatta livet. Hepp!
TAJTA JEANS
När jag har högklackat alltså. Dvs "det är snyggt, det medger jag, det framhäver..." osv (tja egentligen gör det bara att det skapas en illusion av att jag är något smalare och längre)...men bekvämt är det INTE. Så där galopperade man som en gnu I HÖGKLACKAT i regnet...för att hinna med bussar och tåg och annat.
Mitt i allt detta regn fudnerade jag på den hund jag hoppas vi kommer få. Skaffa. Köpa. Införliva i familjen Präktig. Skulle jag utan att knota koppla lilla Barbro/Birger/Ludde/Doris/Sigge/Dolly och bara knata ut i regnet för en liten käck eftermiddags promenix? Skulle jag det? Jag har inget bra svar på det. Men jag kände i alla fall ingen brutal aversion och inget inre skri av fasa ("NEEEEEEEEEEEEEJ!!!"). Trots högklackat och spöregn.
I morse åkte jag pendeltåg IGEN mot bättre vetande i ottan. Jag klev på bussen hemma kvart över sju, ety jag plägade delta i kulthandlingarna å min hemförsamling klockan åtta. På bussen träffade jag fina barnvaktsgrannflickan S som var på väg till skolan. Vi pratade på. Det var trevligt. Ibland vet man ju inte riktigt vad man ska prata med folk som är (gulp) 20 år yngre än en själv. (Jag vet t ex inte alltid vad jag ska prata med min Diva om, och hon är 23 år yngre än jag, knappt. Däremot herr Minst går bra, trots att jag är 30 år äldre än honom. Men det är väl för att han är så...minst.) Alltså, vi bapplade på i all välvilja och det var hiskeligt obehagligt trångt på tåget OCH döm om vår förvåning och milda frustration när vi äntligen kommer fram till Södra Station och ska av (vi och en stor drös till) - då går just vår dörr inte UPP. Den förblir stängd. Och det tar ett tag innan vi inser det. S stönade "åh nej, mitt glosförhör" och jag morrade lite inombords över att jag skulle komma försent till mina kulthandlingar. Men en dam ännu lite längre bort från alla dörrar brölade helt desperat "jag måste AV!!" Det var bara det, att det GICK INTE. För det var så tjockt med folket att inte ens om man lite snabbare fattat att dörrarna förblev stängda hade man kunnat knö sig bort till nästa dörr. Så i vårt fastklämda tillstånd av vanmakt fick vi helt enkelt åka med hela vägen till Centralen. Va?? Jag undslapp mig ett "j*vla SL" och S suckade. Sen fnissade vi åt att det verkligen lät som världens sämsta ursäkt på hennes spansklektion: "Ja, alltså, dörrarna gick inte upp på tåget så jag kom inte av. Det är säkert!" Några herrar bredvid joinade oss i fnisset och sa att hon borde ta upp vittnesmål från folk runtomkring. Och det var många runt omkring. Sen föreslog jag att hon kanske kunde försöka förklara vårt mishap så utförligt som möjligt men på spanska. Det gick så där.
I vilket fall blev vi inte så jättesena. Jag kom fram ca 3 minuter över åtta, men prällen var ju sjukligt punktlig som alltid. Men det får man ju ta.
Idag är jag på rymmen från min förort och sitter hemma hos mamma...jag menar på mitt kontor. Jag sorterar tygblöjor och dricker pulverkaffe och motstår alla impulser att rota i mammas lådor. (Det går överaskande enkelt.)
Men - nu är det dags att skriva beställningsbekräftelser för glatta livet. Hepp!
Yrkeskvinnan läser en kontaktannons
Ja, dvs jag gjorde det i typ fredags, men nu kan jag för mitt liv inte hitta tidningen som jag läste den i. Den var väldigt rolig. Det var något i den här stilen:
"Dominant ultrafeminist med stora fötter söker kuvad kille för grinig relation. Du måste vara lätt undergiven. Gärna rödhårig."
Nja. Det här gör inte ursprungsannonsen rättvisa men det var nåt åt det här hållet. Jag fnissade rätt mycket i alla fall.
Igår åkte jag hem vid femtiden efter en appointment med min shrink (I'm making progress) och en halvtimmes tröjprovande i en boutique. (Det var en fin en med ugglor men jag gav upp. Det måste kännas mer rätt än så om den ska gå lös på 749 spänn. Liksom.)
Det var väldigt fullt på tåget. Jag fick inte sitta vilkte gjorde mig lite trött eftersom jag stod och läste en inbunden bok som var lite tung. (Ytterligare en av många "jag-har-varit-utbränd-men-nu-vet-jag-bättre-och-är-en-ny-människa-böcker som jag läser i tid och otid.) Medan jag stod där och inte ramlade omkull slog det mig hur besvärligt det är att ha en känslig näsa när man bor i storstan och måste åka kommunalt och trängas med kreti och pleti. Någon stank. Någon stank sprit. Det var lite elusive, det kan ha varit bakfylla. Urk. Jättejobbigt.
Jag misstänkte mannen i skinnpaj och fjant-gubb-keps eftersom han hade såna däringa luffartauteringar på handen (prickar och streck - vad kan de ha betytt? "här finns det gott om käk"? "Akta er, folkilsken hund?" Eller kanske bara "jag har mördet *prick prick prick* tre tjommar på den här sidan seklet"? Asch, jag är bara sensationslysten...)
Sen började jag fundera på om jag bara är fördomsfull på riktigt. Det kanske var den apatiska morsan som satt bredvid mig (där jag stod). Tänk om HON satt där och stank fylla med sin 7-åring bredvid? Hu så hemskt. Eller var det han den prydliga bakom mig??
Där nånstans upptäckte jag att hon morsan bredvid hade rätt svår mjäll i sitt annars ganska tjusiga brunlockiga svall. Urk igen.
Jag började känna mig som en fullblodsmisantrop. Häromdan när jag sorterat tvätt alldeles för länge stormade jag ut i köket och gastade nåt okvädningsmässigt om att hela mina familj egentligen bara var behållare för exkrementer... (Tvätt efter fyra ungar kan vara slabbigt...inga detaljer, I'll spare you and me both.)
Det mesta kändes alltså rätt urk på pendeln och det var SKÖNT att få kliva av. Jag tycker bara att folk kan visa lite hänsyn. Stå inte och lukta illa på kommunala färdmedel, liksom!
Och köp Clerasil, damn it. Mjälla inte fritt hur som helst in public.
Allt detta tänkte jag medan jag stod och läste. Det var ju lite simultan-kapabelt av mig?
Jag håller på att förvandlas till en riktigt grinig gubbe. Men det gör inget, eftersom min man håller på att transformeras till tant. Jag kallar honom då och då för Maj-Britt. Alternativt Magnolia. Han vägrar skruva upp golvvärmen i hallen och badrummet. Barnen fnissar och kallar honom då för "morfar prosten". Sånt gör modershjärtat gott.
"Dominant ultrafeminist med stora fötter söker kuvad kille för grinig relation. Du måste vara lätt undergiven. Gärna rödhårig."
Nja. Det här gör inte ursprungsannonsen rättvisa men det var nåt åt det här hållet. Jag fnissade rätt mycket i alla fall.
Igår åkte jag hem vid femtiden efter en appointment med min shrink (I'm making progress) och en halvtimmes tröjprovande i en boutique. (Det var en fin en med ugglor men jag gav upp. Det måste kännas mer rätt än så om den ska gå lös på 749 spänn. Liksom.)
Det var väldigt fullt på tåget. Jag fick inte sitta vilkte gjorde mig lite trött eftersom jag stod och läste en inbunden bok som var lite tung. (Ytterligare en av många "jag-har-varit-utbränd-men-nu-vet-jag-bättre-och-är-en-ny-människa-böcker som jag läser i tid och otid.) Medan jag stod där och inte ramlade omkull slog det mig hur besvärligt det är att ha en känslig näsa när man bor i storstan och måste åka kommunalt och trängas med kreti och pleti. Någon stank. Någon stank sprit. Det var lite elusive, det kan ha varit bakfylla. Urk. Jättejobbigt.
Jag misstänkte mannen i skinnpaj och fjant-gubb-keps eftersom han hade såna däringa luffartauteringar på handen (prickar och streck - vad kan de ha betytt? "här finns det gott om käk"? "Akta er, folkilsken hund?" Eller kanske bara "jag har mördet *prick prick prick* tre tjommar på den här sidan seklet"? Asch, jag är bara sensationslysten...)
Sen började jag fundera på om jag bara är fördomsfull på riktigt. Det kanske var den apatiska morsan som satt bredvid mig (där jag stod). Tänk om HON satt där och stank fylla med sin 7-åring bredvid? Hu så hemskt. Eller var det han den prydliga bakom mig??
Där nånstans upptäckte jag att hon morsan bredvid hade rätt svår mjäll i sitt annars ganska tjusiga brunlockiga svall. Urk igen.
Jag började känna mig som en fullblodsmisantrop. Häromdan när jag sorterat tvätt alldeles för länge stormade jag ut i köket och gastade nåt okvädningsmässigt om att hela mina familj egentligen bara var behållare för exkrementer... (Tvätt efter fyra ungar kan vara slabbigt...inga detaljer, I'll spare you and me both.)
Det mesta kändes alltså rätt urk på pendeln och det var SKÖNT att få kliva av. Jag tycker bara att folk kan visa lite hänsyn. Stå inte och lukta illa på kommunala färdmedel, liksom!
Och köp Clerasil, damn it. Mjälla inte fritt hur som helst in public.
Allt detta tänkte jag medan jag stod och läste. Det var ju lite simultan-kapabelt av mig?
Jag håller på att förvandlas till en riktigt grinig gubbe. Men det gör inget, eftersom min man håller på att transformeras till tant. Jag kallar honom då och då för Maj-Britt. Alternativt Magnolia. Han vägrar skruva upp golvvärmen i hallen och badrummet. Barnen fnissar och kallar honom då för "morfar prosten". Sånt gör modershjärtat gott.
Yrkeskvinnan, lagen och garnet
Jag har idag talat med polisen. Det är alltid lite lite skakigt att tala med polisen men det var trots allt rätt ok.
Jag skulle mest förhöra mig om ett ärende åt någon annan, samt fråga "vad som händer". Det hände inte så mycket. De som blivit anmälda vet inte om att de är anmälda och den anmälande undrar jag om vederbörande har nån koll på nånting (tveksamt) och polisen lät mest trött.
Jag är medveten om att det där lät väldigt VAGT. Det var meningen.
Herr Minst oranga mössa är KLAR. Jag ska när jag hittar rätt sladd (SLADDAR nu igen...they're EVIL) lägga upp en bild. han ville ha svart boll istället för svart toffs och det blev svart kant. Han var mycket snygg och pga de svarta detaljerna ser han inte fullt lika mycket ut som en traffik-kon i acryl
Hoppas nu bara det inte blåser igenom men det är TJOCKT garn. Dubbelt och tjockt.
Jag är redan trött. Det var en tuff torsdag-fredag och lördagen var jag fortfarande lite uppe i varv och igår blev det knas med min tennis och jag fick slå bollar med maken i en halvtimme istället för med ordinarie tennispartners. Han hävdade att jag var väldigt blek. *suck* Det var även Diva-kris sent i lördagskväll vilket föranledde en rödgråten söndagsfrukost och vi blev tvugna att bli sams med nämnda DIva istället för att åka till våra kyrkligheter. Man kan inte säga att familjen är viktigast om man inte prioriterar rödgråtna Divor framför kyrk-iväg-stressande ibland. Eller jämt. Divan är ju inte rödgråten varje söndagmorgon, liksom. Men det var ju också lite påfrestande.
Därför ska jag nu fortsätta ta det väldigt VÄLDIGT lugnt.
Bara så ni vet.
Bäst var Divan, som efter att ha grälat med syster, mor, far, mor igen, far igen samt båda föräldrarna samtidigt stampade upp till sitt rum, och brölade "JAG ÄLSKAR ER MEN JAG ÄR FORTFARANDE ARG PÅ ER".
(Och så hävdar hon att jag "aldrig skriver om henne". Well; here you go, baby.)
För att vara 12 år, pubertal och allmänt divig är hon en stjärna.
OCh om sanningen ska fram hade även jag, hennes ömma moder, sagt i ganska ilsken ton att även jag älskar henne varpå hon svarade "det märks inte" och jag svarade att jag vill säga det ändå, även när jag är arg, dvs, jag älskar henne men är arg på henne och det är ingen motsägelse i det. Liksom.
Oh, the joys of parenting...
Yrkeskvinnan och förnyade intressen
Stickandet är på G. Jag har pyttelite kvar på fin-fina tröjan, och igår insåg jag att jag bara inte kunde låta bli att påbörja en knallorange vintermösa till herr Minst. Han är mycket nöjd. Den kommer få svart kant och svart toffs vilket bara gör det hela ännu coolare, ansåg han och jag. Han kommer se ut som en liten garn-kon (ni vet, oranga traffik-koner). Piffus!
Jag läste DN i morse (som jag plägar göra) och lät bli korsordet ety det var 4 prickar = ap-svårt. Det fick vara. Jag löste gårdagens 3-prickars med visst besvär, till i alla fall en 97%. Typ. Jag hade dock ingen lust att ringa min mor ang detta eftersom...ja, jag hade inte det. Jag brukar ringa min mamma när jag har korsordsbekymmer och då gastar jag "MAMMMAAAAAAAAAAAA!! Korsordet!!!!!!!!!!!!" i luren och sen får jag hjälp. Men av nån anlednig - nej. Inte igår. Jag är inte på humör. Jag har nån liten avvog inställning till en och annan del av mina dagars upphov just nu. So sue me. Och jag är så icke-diskriminerande att det gäller båda delarna av mina dagars upphov. Puäh, liksom. Man blir trött på sina på päron ibland - det kan också ha att göra med det faktum att min förstfödda och jag knappt kan vara i samma rum just nu. Och jag har VERKLIGEN ingen lust att få några putslustiga kommentarer av typen "där ser du" alt "förstår du nu hur jag hade det?" eller varför inte "äpplen som inte faller långt ifrån... " Och så vidare.
I alla fall.
Jag läste som sagt DN. Far skrev - det var lite lattjo, han sjöng portvinets lov. Jag är också mycket svag för portvin men ville helst inta det med färska bär och glass. Annars är jag också svag för sherry, gärna halvtorr (det är snobberi att gasta TORR!!! sherry så fort det handlar om sherry). Det är nåt med den underliggande kopplingen till begravningar, tror jag. Jag hade en brittisk kollega en gång, när jag jobbade som lärare. Han var alldeles för söt och ung för sitt eget bästa och använda makalösa uttryck av typen "that obnoxious lady had the most offensive handbag". Fantastiskt. Han bodde temporärt i Sverige eftersom han hade svensk flickvän och undervisade otacksam förortsungdom i engelska. Förstås. Hans far gick bort under våren 2000 och han blev tvungen att resa hem. Sen berättade han om denna och många andra brittiska begravningar och hur det alltid är milt absurda tillställningar. "We DO enjoy a good funeral. And then everyone get's really pissed." (As in drunk, inte förbannad.) Och det dracks kopiöst med sherry.
But I digress. För andra gången dessutom.
Det var hemskt vad jag drar ut på det. I DN ser jag plötsligt min gamle gymnasiekompis R. Som visar sig ha förverkligat allt det där som jag undrade om han nånsin skulle göra. Han designar kläder och har jobbat på jättehypade ställen och verkar vara helt otroligt i ropet. Wow. Jag blev så impad och glad. Och lite stolt över honom. Vilken snubbe. Sen hade han ett skumt, men antagligen väldigt trendigt skägg som jag inte riktigt förstod, men man kan ju inte förstå allt.
Nu har jag slutat digress-a, det var dit jag skulle. Och nu ska jag återigen lista saker jag bara inte kan eller förstår mig på.
1. Mode. Hur gör man? Vad är jag snygg i? Vad är hippt? Vad är inne? Jag orkar inte. Det är för svårt. Jag vill inte, kan inte, törs inte... Har framför allt inte råd. Jag smyger mig runt på KappAhl och låtsas att det är helt ok. Framför allt affordable.
2. Hemredning. Se ovan. Med följande ändringar "Vad är snyggt?" samt "IKEA" istället för KappAhl.
3. Musik, film, Meeeeeedia...allt det där. Hjälp. Svårt. Hur gör man?
Jag håller mig inom min lilla sfär och sitter där inne och muttrar. Och stickar på min tröja och den fina oranga mössan.
Yrkeskvinnan och sladdarna
Jag är hemma och vilar, för det är onsdag och jag var blek nu igen.
Det är jag, Agnetha Fältskog och två limpor bröd i köket. Ja, åsså går två tvättmaskiner, en diskmaskin och enugn också. Och en dator.
När jag öppnade ett av de röda köksskåpen så fanns där inte bara en hushållsassisten (som är så lagom assistent förresten, snarare hushålls-pascha förklädd till assistent = ap-svår att diska och inte så behjälplig), en mixer, stor pop corn-skål, en obskyr glassmaskin (som någon donerat till oss för länge sen - aldrig använd)...OCH, och det var här det blev skumt allting, en symaskinsPEDAL med sladd, två datormöss (med sladd), en musmatta...ja, åsså några paket kaffe också. Det där sladdlösa samhället känns lika far off som det papperlösa. Alla hushållsmaskiner hade förstås också sladdar - och jag VET att el liksom är en sån där vansinnig självklarhet och allt det där. Jag blev bara så trött på alla sladdar.
Jag tänkte sticka klart min fina tröja idag.
Och i bästa fall gå ut lite.
Jag ska berätta en sak. Jag vill ha en hund. JÄTTEMYCKET vill jag ha en hund. Igår träffade jag en kompis som har två superfina taxar...men jag ska ta det från början.
För så där nåt år sen fick familjen kollektivt hund-dille. Vi tittade på jack russels, taxar, pudlar... Men det bidde inget, trots att jag faktiskt mailade lite med en kennel här i trakten. Nu har det blossat upp igen. På allvar.
Först såg vi ju Mannen som pratar med hundar och blev som bergtagna (det är lite oroväckande med den där mannen som står och säger "dööminejt - you have to döminejt yör dögg"...typ). Bara några dagar senare hörde en god vän av sig och skickade en länk till nån tidningartikel där de sökte folk som ville ta sig an omhändertagna taxar. Jag skrev omgående till den uppgivna adressen, men har inte hört nåt. Igår träffade jag som sagt kompisen med de fina taxarna och det vara ju bara helt...de var så fiiina.
Jag pendlar mellan att tycka strävhåriga taxar är så finast eftersom de liksom ser ut som farbröder, med sina mustascher och borstiga uppsyn, och att tycka att långhåriga/släthåriga är finast eftersom de ser så snälla och vänta ut. Jag vill ha en HUUUUUUND!
Och innan nån talar om det för mig - jag VET att det antagligen har nåt att göra med att jag antagligen inte kommer få fler barn och allt det där, det är nåt "ta hand-om"-tjosan som jag bara inte kan undertrycka, eller nåt.
Åh...en hund. Det verkar vara gräsligt mycket jobb, men jag vill liksom ändå ha en hund. Vi får väl se hur det går.Kanske kanske...om det är meningen.
Nu ska jag se till brödet och KANSKE göra mig lite kaffe. Sen ska jag sticka. Det händer så mycket i mitt liv.
Det är jag, Agnetha Fältskog och två limpor bröd i köket. Ja, åsså går två tvättmaskiner, en diskmaskin och enugn också. Och en dator.
När jag öppnade ett av de röda köksskåpen så fanns där inte bara en hushållsassisten (som är så lagom assistent förresten, snarare hushålls-pascha förklädd till assistent = ap-svår att diska och inte så behjälplig), en mixer, stor pop corn-skål, en obskyr glassmaskin (som någon donerat till oss för länge sen - aldrig använd)...OCH, och det var här det blev skumt allting, en symaskinsPEDAL med sladd, två datormöss (med sladd), en musmatta...ja, åsså några paket kaffe också. Det där sladdlösa samhället känns lika far off som det papperlösa. Alla hushållsmaskiner hade förstås också sladdar - och jag VET att el liksom är en sån där vansinnig självklarhet och allt det där. Jag blev bara så trött på alla sladdar.
Jag tänkte sticka klart min fina tröja idag.
Och i bästa fall gå ut lite.
Jag ska berätta en sak. Jag vill ha en hund. JÄTTEMYCKET vill jag ha en hund. Igår träffade jag en kompis som har två superfina taxar...men jag ska ta det från början.
För så där nåt år sen fick familjen kollektivt hund-dille. Vi tittade på jack russels, taxar, pudlar... Men det bidde inget, trots att jag faktiskt mailade lite med en kennel här i trakten. Nu har det blossat upp igen. På allvar.
Först såg vi ju Mannen som pratar med hundar och blev som bergtagna (det är lite oroväckande med den där mannen som står och säger "dööminejt - you have to döminejt yör dögg"...typ). Bara några dagar senare hörde en god vän av sig och skickade en länk till nån tidningartikel där de sökte folk som ville ta sig an omhändertagna taxar. Jag skrev omgående till den uppgivna adressen, men har inte hört nåt. Igår träffade jag som sagt kompisen med de fina taxarna och det vara ju bara helt...de var så fiiina.
Jag pendlar mellan att tycka strävhåriga taxar är så finast eftersom de liksom ser ut som farbröder, med sina mustascher och borstiga uppsyn, och att tycka att långhåriga/släthåriga är finast eftersom de ser så snälla och vänta ut. Jag vill ha en HUUUUUUND!
Och innan nån talar om det för mig - jag VET att det antagligen har nåt att göra med att jag antagligen inte kommer få fler barn och allt det där, det är nåt "ta hand-om"-tjosan som jag bara inte kan undertrycka, eller nåt.
Åh...en hund. Det verkar vara gräsligt mycket jobb, men jag vill liksom ändå ha en hund. Vi får väl se hur det går.Kanske kanske...om det är meningen.
Nu ska jag se till brödet och KANSKE göra mig lite kaffe. Sen ska jag sticka. Det händer så mycket i mitt liv.
Yrkeskvinnan och spämmandet
Jag är ju garanterat inte ensam om att hata spam, men all den kyrilliska spam som just ny brakar in i min brevlåda gör mig lite trött.
Samtidigt är det ju lite bättre än konstigt upphackade snusk-spam med reklam för blå piller och sånt. Men bara lite. Jag tar det inte som en uppmaning till att börja öva på min avsomnade synnerligen taskiga ryska. Charashå?
Maken och jag såg två avsnitt Medium igår. Tredje säsongen. Jag är lite svag för Patricia Arquette, för att inte tala om hennes man i serien, vad han nu heter. Jag gillar den småputtriga tonen, att t o m det övernaturliga är så himla vardagligt... Sen var just de här två avsnitten lite små-lama men ändå.
Ett antal familjer blir brutalt nedskjutna i sina hem (inklusive små barn - usch) utan någon skönjbar anledning.
Allison drömmer om några av dösfallen men framförallt är det hennes mellandotter (som påminner mycket om min Humla, fast blond) som drömmer. Hon drömmer samma sak som mamma Allison, fast i hennes drömmar har allt blivit till tecknad film. Med apor. Moneyheads. Det börjar gulligt men sen blir det läskigt och skurkaporna som har huggtänder och maskingevär skjuter ner ap-familjerna så att blodet sprutar. Usch.
De lyckades inte riktigt få ihop det tyckte jag. Förklaringen kändes för...banal. (Jag vet ju inte om nån som läser tänker se dessa avsnitt så jag säger inte vem mördaren var. Men det var inte butlern. Inte heller "han onkeln".)
Mitt jobb idag har bestått av prat med:
1. Två begravningsbyråer
2. En stenkonservator
3. En lomhörd 92-årigdam som gastade åt mig att T A L A L Å Å Å N G S A M T (hon ville egentligen prata med en präst eller syster så jag vet inte riktigt varför hon ringde mig men i alla fall)
4. Min kollega tvärs över bordet om personalpolitik och annat svårt
5. En sörjande dam vars far dött (åh, jag bleklagar, nej, han skulle inte kremeras, ja det är full på kyrkogården)
6. Två ungomdskonsulenter om bilkörning och "gender coachning"... don't ask.
Ok då, jag ska berätta. Min efterträdare på mitt gamla jobb anser att en av ungdomsprästerna har problem med sin ... manlighet eller nåt (det är enbart i mobbningssyfte) och har därför erbjudit sig att bli dennes "gender coach". Det är hittills mest tomma hot (tror jag) men på direkt fråga svarade han att gender coachnign mest gick ut på nån form av suspekt hitte-på gestaltterapi som i praktiken gick ut på att måla med tårna i gender coahcens garderob. Där nånstans förstod jag att han drev med mig. Innan dess var jag övertygad om att nu hade skam gått på torra land och mitt gamla jobbgäng helt tappat koncepten. Därför gällde det att gå varligt fram innan jag ringde ... the spanish inquisition.
Typ.
Dags att ...jobba vidare?
Yrkeskvinnan gör storverk i köket och surar lite efteråt
Jag kom hem och lagade mat. Det är enda sättet att inte kolapsa i en utmattad härjad kvinno-hög. Eh ja.
Jag ställde mig och gjorde (håll i er) risotto. Med massor med svamp för den höll på att bli dålig. Den blev förtvivlat god. Och som den curlingförälder jag är gjorde jag sen även pasta och tjicky mäcksnuggels till pojkarna. Samt rå broccolli.
Min syster som ju är en modern och hipp människa (som dessutom jobbar med meeeeedia) skrev idag att hon inte har en blogg av typen "idag gorde jag ditten och datten". Jag fick omgående komplex eftersom jag definitivt har en sån blogg. Med insprängda resonemang och underfundigheter av blandad kvalitet. Blä. Jag är uråldrig. Jag hänger inte med. Jag bloggar trist.
Jaja, skitsamma. That's the way I blogg, so sue me.
Anyhoo, jag glömde (juh) en grej som också gör livet lite mer ... värt att leva. Nellick kommer på besök och det är trevligt.
Det gör mitt liv lite mer spännande och lite mer lattjo.
Idag hade jag en ansträngande dag på jobbet. Det dök upp en kvinna som:
1. Pratade konstant och monotont och dessutom med en pikant brytning som fick henne att låta som en manodepressiv mymla. Misan på speed typ.
2. Visade teckan på grov och svårartad paranoia.
3. Upprepade sig flera gånger om.
4. Lyckades trots allt detta med konststycket att åtminstone försöka vara manipulativ.
5. Är övertygad om att hennes avlidna mor har vanvårdats alternativt mördats.
6. Vill frakta modern ut ur landet för att låta begrava henne "anywhere but here".
Nä, jag kan inte berätta mer även om jag skulle vilja eftersom det är så beklämmande. Det hela slutade dock med att jag vänligt men bestämt fick säga att jag inte kunde göra mer för henne. Alls. Nånsin. Hur tragiskt det än var alltihop. Jag fic då höra att jag ju gett löfte om att hjälpa henne (vilket inte är sant) samt att jag ju inte skulle vara så arg på henne.
Jag härsknade till på allvar (jag? som är patologiskt tillmötesgående typ jämt...ja, förrutom hemma då).
Jag travade in till kollegan som hanterat henne förra veckan. Denna kollega är så otroligt snäll och rar (nästan patologiskt där också) men han hade fått fösa ut henne handgripligen från sitt rum.
Sen sorterade jag papper, för att lugna mina nerver. Det gick så där, eftersom jag tycker pappersorterande och skyfflande är väldigt påfrestande i sig. Men till slut så...
Jag höll åter på att blåsa bort på vägen till centralen.
Det var nåt mer jag övervägde att gnälla om. Men jag tror jag låter bli. Ja e int' bitter. Jag är bara lite trött på mycket.
Jag sitter nu här och fryser om händerna och försöker febrilt komma på något snärtigt och vitsigt att skriva om, så där som man "ska". Men jag kommer inte på något. Jag har reflekterat väldigt lite på sista tiden. Mer än då om det är med internatskolor som en tänkbar lösning på de höga halterna tonårshormon som gör livet surt här hemma.
Konstigt. Jag som är så sabla opinionated in person - men i en blogg? Nä. Då blir det anektodiskt och diskbänksrealism för hela slanten. Samt navelskådand reflektioner om vad jag ska bli när jag blir stor.
Helvete också. Är detta första tecknet på att höstdepressionen är i antågande? Det har jag verkligen inte tid med.
Var är min whisky?
Jag ställde mig och gjorde (håll i er) risotto. Med massor med svamp för den höll på att bli dålig. Den blev förtvivlat god. Och som den curlingförälder jag är gjorde jag sen även pasta och tjicky mäcksnuggels till pojkarna. Samt rå broccolli.
Min syster som ju är en modern och hipp människa (som dessutom jobbar med meeeeedia) skrev idag att hon inte har en blogg av typen "idag gorde jag ditten och datten". Jag fick omgående komplex eftersom jag definitivt har en sån blogg. Med insprängda resonemang och underfundigheter av blandad kvalitet. Blä. Jag är uråldrig. Jag hänger inte med. Jag bloggar trist.
Jaja, skitsamma. That's the way I blogg, so sue me.
Anyhoo, jag glömde (juh) en grej som också gör livet lite mer ... värt att leva. Nellick kommer på besök och det är trevligt.
Det gör mitt liv lite mer spännande och lite mer lattjo.
Idag hade jag en ansträngande dag på jobbet. Det dök upp en kvinna som:
1. Pratade konstant och monotont och dessutom med en pikant brytning som fick henne att låta som en manodepressiv mymla. Misan på speed typ.
2. Visade teckan på grov och svårartad paranoia.
3. Upprepade sig flera gånger om.
4. Lyckades trots allt detta med konststycket att åtminstone försöka vara manipulativ.
5. Är övertygad om att hennes avlidna mor har vanvårdats alternativt mördats.
6. Vill frakta modern ut ur landet för att låta begrava henne "anywhere but here".
Nä, jag kan inte berätta mer även om jag skulle vilja eftersom det är så beklämmande. Det hela slutade dock med att jag vänligt men bestämt fick säga att jag inte kunde göra mer för henne. Alls. Nånsin. Hur tragiskt det än var alltihop. Jag fic då höra att jag ju gett löfte om att hjälpa henne (vilket inte är sant) samt att jag ju inte skulle vara så arg på henne.
Jag härsknade till på allvar (jag? som är patologiskt tillmötesgående typ jämt...ja, förrutom hemma då).
Jag travade in till kollegan som hanterat henne förra veckan. Denna kollega är så otroligt snäll och rar (nästan patologiskt där också) men han hade fått fösa ut henne handgripligen från sitt rum.
Sen sorterade jag papper, för att lugna mina nerver. Det gick så där, eftersom jag tycker pappersorterande och skyfflande är väldigt påfrestande i sig. Men till slut så...
Jag höll åter på att blåsa bort på vägen till centralen.
Det var nåt mer jag övervägde att gnälla om. Men jag tror jag låter bli. Ja e int' bitter. Jag är bara lite trött på mycket.
Jag sitter nu här och fryser om händerna och försöker febrilt komma på något snärtigt och vitsigt att skriva om, så där som man "ska". Men jag kommer inte på något. Jag har reflekterat väldigt lite på sista tiden. Mer än då om det är med internatskolor som en tänkbar lösning på de höga halterna tonårshormon som gör livet surt här hemma.
Konstigt. Jag som är så sabla opinionated in person - men i en blogg? Nä. Då blir det anektodiskt och diskbänksrealism för hela slanten. Samt navelskådand reflektioner om vad jag ska bli när jag blir stor.
Helvete också. Är detta första tecknet på att höstdepressionen är i antågande? Det har jag verkligen inte tid med.
Var är min whisky?
Yrkeskvinnan har sovit för lite
Det har jag verkligen. Jag kände mig, i helgen som gick, ännu lite mer som mig själv som jag brukade vara i ett tidigare liv då jag inte var skröplig precis hela tiden utan bara ibland. Jag spelade tennis en hel timme igår - det var roligt och jag har bollsinne även om tränaren tyckte att vi tog det "väldigt lugnt" så jag var jag helt slut och utmattad och har idag träningsvärk i vänster arm vilket är konstigt med tanke på att jag är högerhänt, men jag tror det har med en viss "nu-j*lar-ska-det-gå-backhand" som jag ägnade mig åt. Vidare har jag släpat fram symaskinen och blivit lite lagom manisk som jag blir när...andan faller på eller nåt. Dvs jag har lagt upp tre par byxor till herr Minsting och sytt färdigt en massa andra saker som inte var färdiga. Framåt halv elva i går kväll när alla odrägliga barn ÄNTLIGEN blivit helt tysta (dvs det sista barnet tystnat) då började jag banka i tryckknappar med hammare på en planka i vardagsrummet och jag kunde bara inte sluta med det förrän klockan var säkert halv tolv. Det var ju lite onödigt kan man tycka. Min man och jag var sen tvugna att avhandla diverse känslomässigt pjunk som hade med vänner och bekanta att göra (ett tillsnyggat sätt att säga att vi satt och skvallrade - ja, det är korrekt)...jag tror vi släkte lampan kvart över tolv. Dan före arbetsdag. Vi är såna puckon ibland.
Men. Lik förbaskat sitter man nu här och hanterar döden igen. Jag har hanterat en dam som har väldigt märkliga önskemål om flytt av avliden och kistor och transporter och jag har varit snäll/dum nog att börja hjälpa henne och nu vet jag knappt hur jag ska krångla mig ur. Men ur ska det krånglas. Jag är väldigt less på alltihop. Dessutom har det börjat regna också.
Jag missade bussen imorse och fick ett ryck eftersom det var sol och inte alls regnade. Jag promenerade de 2,5 kilometerarna till centrum. Var inte det hurtigt så säg?
Usch. Jag behöver nåt roligt i mitt liv igen. Snart. Som det ser ut nu har jag bara två uppdrag av ansträngande art på gång. Och det är bara halvroligt. De roligaste sakerna jag har att se fram emot i livet är:
1. Att gå på bio och äta sushi med min syster.
2. Att sticka klart fina tröjan som det inte är mycket kvar på.
3. Köpa mer tryckknappar.
4. Äta rökt lax till middag.
5. Eeehh. Det tog slut där. Så kul har jag i mitt liv. Hepp.
...nä just det, det är tennis på söndag också.
Vi såg Ghostbusters II med barnen igår. Jag hoppade högt flera gånger och minsting blev utsjasad efter bara nån kvart. Han tyckte det var alldeles för läskigt. De andra hävdade att det inte alls var det. (Det är många såna diskussioner just nu, där åldersgränserna på filmer ska diskuteras på längden, bredden och tvären...och oftast är åldersgränsen "fel" anser barnen kollektivt. Dvs Divan hävdar detta högljudt och de andra håller med. T ex Willow som har 15-årsgränsen vilket barnen tycker är trams. Jaja. Klockan väldigt tidigt i morse stod Killen, snart 8 år i vårt sovrum och förklarade att det var "läskigt".
"Vad är läskigt", frågade vi. Vi fick något vagt till svar om att "allt" och framför allt i hans rum. Fajn. Kliv i här då, liksom. Två karlar i sängen, det var ett tag sen.
Det drar på mig, jag är iskall om händerna och jag har telefontid i 45 minuter till. Det gör mig vansinnig. Nästan.
NU ska jag sluta riskera min anställning genom att blogga på arbetstid. Jag har fakturor att dutta med.
Men. Lik förbaskat sitter man nu här och hanterar döden igen. Jag har hanterat en dam som har väldigt märkliga önskemål om flytt av avliden och kistor och transporter och jag har varit snäll/dum nog att börja hjälpa henne och nu vet jag knappt hur jag ska krångla mig ur. Men ur ska det krånglas. Jag är väldigt less på alltihop. Dessutom har det börjat regna också.
Jag missade bussen imorse och fick ett ryck eftersom det var sol och inte alls regnade. Jag promenerade de 2,5 kilometerarna till centrum. Var inte det hurtigt så säg?
Usch. Jag behöver nåt roligt i mitt liv igen. Snart. Som det ser ut nu har jag bara två uppdrag av ansträngande art på gång. Och det är bara halvroligt. De roligaste sakerna jag har att se fram emot i livet är:
1. Att gå på bio och äta sushi med min syster.
2. Att sticka klart fina tröjan som det inte är mycket kvar på.
3. Köpa mer tryckknappar.
4. Äta rökt lax till middag.
5. Eeehh. Det tog slut där. Så kul har jag i mitt liv. Hepp.
...nä just det, det är tennis på söndag också.
Vi såg Ghostbusters II med barnen igår. Jag hoppade högt flera gånger och minsting blev utsjasad efter bara nån kvart. Han tyckte det var alldeles för läskigt. De andra hävdade att det inte alls var det. (Det är många såna diskussioner just nu, där åldersgränserna på filmer ska diskuteras på längden, bredden och tvären...och oftast är åldersgränsen "fel" anser barnen kollektivt. Dvs Divan hävdar detta högljudt och de andra håller med. T ex Willow som har 15-årsgränsen vilket barnen tycker är trams. Jaja. Klockan väldigt tidigt i morse stod Killen, snart 8 år i vårt sovrum och förklarade att det var "läskigt".
"Vad är läskigt", frågade vi. Vi fick något vagt till svar om att "allt" och framför allt i hans rum. Fajn. Kliv i här då, liksom. Två karlar i sängen, det var ett tag sen.
Det drar på mig, jag är iskall om händerna och jag har telefontid i 45 minuter till. Det gör mig vansinnig. Nästan.
NU ska jag sluta riskera min anställning genom att blogga på arbetstid. Jag har fakturor att dutta med.
Yrkeskvinnan och dimmorna som lättar
Två mornar i rad har det varit den mest brutala dimma i gryningen. Riktigt välling har legat i sjok runt vårt lilla berg och hus. Men det fantastiska har varit att dimmorna har förhållandevis snabbt lättat och sen har himlen klarnat och solen lyst vackert och högt och klart, så där höstlikt som det ska när höst är vackert och inte svårt, otäckt och svart.
Igår åt jag middag med min väninna. Innan dess hade jag drällt på min gamla arbtsplats i flera flera timmar. Det var så där löjligt trevligt. Och inte alls jättejobbigt. Och jag gick bara i spinn lite lite grann men började inte känna att det var min uppgift och plikt att förändra och förbättra allt som jag la ögonen på. (Det där blev svängelskt tror jag, men det lät lite bra.) Det blev en sån där märklig dag när man rubbar sina cirklar och sen plötsligt trillar på jättemånga människor som man inte sett på år och dag. På en gång. Jag borde egentligen ha tyckt att det var jättejobbigt att ha träffat så många människor men det var det inte.
Min väninna och jag intog köttbullar och rödvin och det var rent kriminellt gott. VI pratade mycket, allvar och flabb, (mest flabb) och det var så himla trevligt. Jag vet att jag för inte så länge sen tänkte att "när ska jag få tycka nånting är riktigt roligt igen?" Så där så att man får just flabba liksom? Det var så länge sen... (Då räknar jag i of s bort allt wacko som barnen gör, samt allt vansinnevitsande som min syster och jag ägnar oss åt på MSN, då brukar det sluta med att jag fnissar rätt ordentligt i alla fall...ja, och sen när hela familjen såg Evan den allsmäktige och vi tappade koncepten och började tok-dansa till eftertexterna allihop...väldigt roligt.) Men det här var nåt annat. Egen tid i vuxet sällskap, intelligent konversation, god mat, och bara...jättehärligt. Tack M!
(Och tack maken för att det var ok att jag försvann mitt i veckan. Observera att jag inte skrev "tack för att jag fick" ... även om det var precis det jag menade. Precis som han "får" gå ut med sina herrbekanta ¨på fredag. Jag frågade i morse också om han tänkte komma hem och lukta illa. Svaret var oroväckande. Han sa "ja"...
Igår åt jag middag med min väninna. Innan dess hade jag drällt på min gamla arbtsplats i flera flera timmar. Det var så där löjligt trevligt. Och inte alls jättejobbigt. Och jag gick bara i spinn lite lite grann men började inte känna att det var min uppgift och plikt att förändra och förbättra allt som jag la ögonen på. (Det där blev svängelskt tror jag, men det lät lite bra.) Det blev en sån där märklig dag när man rubbar sina cirklar och sen plötsligt trillar på jättemånga människor som man inte sett på år och dag. På en gång. Jag borde egentligen ha tyckt att det var jättejobbigt att ha träffat så många människor men det var det inte.
Min väninna och jag intog köttbullar och rödvin och det var rent kriminellt gott. VI pratade mycket, allvar och flabb, (mest flabb) och det var så himla trevligt. Jag vet att jag för inte så länge sen tänkte att "när ska jag få tycka nånting är riktigt roligt igen?" Så där så att man får just flabba liksom? Det var så länge sen... (Då räknar jag i of s bort allt wacko som barnen gör, samt allt vansinnevitsande som min syster och jag ägnar oss åt på MSN, då brukar det sluta med att jag fnissar rätt ordentligt i alla fall...ja, och sen när hela familjen såg Evan den allsmäktige och vi tappade koncepten och började tok-dansa till eftertexterna allihop...väldigt roligt.) Men det här var nåt annat. Egen tid i vuxet sällskap, intelligent konversation, god mat, och bara...jättehärligt. Tack M!
(Och tack maken för att det var ok att jag försvann mitt i veckan. Observera att jag inte skrev "tack för att jag fick" ... även om det var precis det jag menade. Precis som han "får" gå ut med sina herrbekanta ¨på fredag. Jag frågade i morse också om han tänkte komma hem och lukta illa. Svaret var oroväckande. Han sa "ja"...
Yrkeskvinnan ligger lite efter
...på många områden men i alla fall.
Helgen var lång. Likaså promenaden vi tog till och från centrum, hela högen, med omväg runt ett villaområde samt en liten avstickare till en kyrkogård för att titta på ljus, blommor och gravar. Det var fint. Fast det kändes lite som att "jobba-på-en-lördag" för mig. Med familjen i släptåg dessutom.
Mest imponerande var herr Minsting som väsnades våldsamt sista fem minutrarna innan det blev fika, och som sen klarade av att både leka i park OCH går de knappa två kilometerna hemma. Med brutal uppförsbacke åp slutet. Heja herr Minst.
Sen dess har jag jobbat och varit på min egen kyrkogård och konstaterat följande:
- Det var väldigt kallt och mina tår höll på att frysa av.
- Mossa kan framkalla ilska och omotiverade fotsprättningar hos äldre herrar
- Barrträd är en styggelse varhelst de växer förrutom i skogen
Jag hälsar på mitt gamla jobb och det är trevligt.
Jag flyr min familj och äter middag med väninna. Det är fantastiskt.
Jag ska blogga mer.
Det ska jag verkligen.
Helgen var lång. Likaså promenaden vi tog till och från centrum, hela högen, med omväg runt ett villaområde samt en liten avstickare till en kyrkogård för att titta på ljus, blommor och gravar. Det var fint. Fast det kändes lite som att "jobba-på-en-lördag" för mig. Med familjen i släptåg dessutom.
Mest imponerande var herr Minsting som väsnades våldsamt sista fem minutrarna innan det blev fika, och som sen klarade av att både leka i park OCH går de knappa två kilometerna hemma. Med brutal uppförsbacke åp slutet. Heja herr Minst.
Sen dess har jag jobbat och varit på min egen kyrkogård och konstaterat följande:
- Det var väldigt kallt och mina tår höll på att frysa av.
- Mossa kan framkalla ilska och omotiverade fotsprättningar hos äldre herrar
- Barrträd är en styggelse varhelst de växer förrutom i skogen
Jag hälsar på mitt gamla jobb och det är trevligt.
Jag flyr min familj och äter middag med väninna. Det är fantastiskt.
Jag ska blogga mer.
Det ska jag verkligen.
Yrkeskvinnans fredag
Jag är helt APANS slut i mössan och det beroende på att jag haft intensiva lektioner i projektledning med teori (intressant och spännande) samt en massa jättejobbiga gruppövningar... Jag är bara glad och tacksam att jag inte just nu sitter och är fullkomligt misantropisk (för jag höll på att bli det en stund när jag tyckte att alla människor bara vara jättejobbiga och jättesvåra...
SUCK.
Men sen insåg jag - åter igen - det har ju med mig att göra. IGEN. Jobba jobba med sitt lilla jag, och SE, det blev mycket bättre.
IGEN.
Fast jag var tvungen att ta en egen liten time out vid lunch och parkera i ett mörkt hörn med min mycket lilla lunch och min bok. (Fäsen, nu är det inte ens hundra sidor kvar och jag har FORTFARANDE inte hittat nån ateistisk hjärntvätt, jag är så gott som lika religiös som när jag började läsa Guldkompassen...det kanske är långtidsverkande?)
Jag var tvungen att ta mig till jobbet också.
Pust.
Och det regnar.
Men - det är min lillaste lillasysters födelsedag och eftersom jag är så urusel när det gäller att komma ihåg att ringa på mina syskons födelsedagar: Grattis lillasyster! GRATTIS!
För 26 år sen fick jag följa med pappa till BB och titta på en alldeles egen lillasyster. Jag hade innan sagt lite avmätt till min bonusmor att "jag är inte så intresserad av småbarn", detta med 9-åringens hela förkrossande överlägsenhet... Jag hade väldigt fel. Jag älskade småbarn, särskilt då bebi-systern. Sen kånkade jag runt på henne så ofta jag kom åt, tills hon blev lite större och mer beskäftig och började säga saker som "tänk på det!!" (knappt tre äpplen hög) och jag lurade i henne att barn som inte somnade före klockan åtta förvandlades till ärtor. DÅ var hon kanske 3 (?) och jag 12 eller 13... Hon gick (självklart) inte på det...förrän klockan plötsligt var efter åtta och syster började stortjuta och gallskrek "JAG VILL INTE BLI EN ÄRTA!!!!" Det var väldigt komiskt och jag skämdes väldigt mycket.
Har den äran, syrran!
Nu ska jag hem och inte alls kröka mig fredags-redlös utan bara ta ett glas vitt viiiiiin och kollapsa i ett soffhörn.
SUCK.
Men sen insåg jag - åter igen - det har ju med mig att göra. IGEN. Jobba jobba med sitt lilla jag, och SE, det blev mycket bättre.
IGEN.
Fast jag var tvungen att ta en egen liten time out vid lunch och parkera i ett mörkt hörn med min mycket lilla lunch och min bok. (Fäsen, nu är det inte ens hundra sidor kvar och jag har FORTFARANDE inte hittat nån ateistisk hjärntvätt, jag är så gott som lika religiös som när jag började läsa Guldkompassen...det kanske är långtidsverkande?)
Jag var tvungen att ta mig till jobbet också.
Pust.
Och det regnar.
Men - det är min lillaste lillasysters födelsedag och eftersom jag är så urusel när det gäller att komma ihåg att ringa på mina syskons födelsedagar: Grattis lillasyster! GRATTIS!
För 26 år sen fick jag följa med pappa till BB och titta på en alldeles egen lillasyster. Jag hade innan sagt lite avmätt till min bonusmor att "jag är inte så intresserad av småbarn", detta med 9-åringens hela förkrossande överlägsenhet... Jag hade väldigt fel. Jag älskade småbarn, särskilt då bebi-systern. Sen kånkade jag runt på henne så ofta jag kom åt, tills hon blev lite större och mer beskäftig och började säga saker som "tänk på det!!" (knappt tre äpplen hög) och jag lurade i henne att barn som inte somnade före klockan åtta förvandlades till ärtor. DÅ var hon kanske 3 (?) och jag 12 eller 13... Hon gick (självklart) inte på det...förrän klockan plötsligt var efter åtta och syster började stortjuta och gallskrek "JAG VILL INTE BLI EN ÄRTA!!!!" Det var väldigt komiskt och jag skämdes väldigt mycket.
Har den äran, syrran!
Nu ska jag hem och inte alls kröka mig fredags-redlös utan bara ta ett glas vitt viiiiiin och kollapsa i ett soffhörn.
Yrkeskvinnan tittar på regnet
Jag vet att man ska har mer informativa rubriker för att få fler läsare. Fast att jobba på mer informativa rubriker hamnar på samma oändligt långa lista där "gå ner tio kilo", "kom i form", "börja sy mer", "skriv en roman", "bli mer kreativ" och "lägg om ett golv" redan finns.
Men - idag ska vi till yasuragi, maken och jag. Vi ska bada och bada och få massage och äta god mat och mysa och pussas lite, och lösa sudoku, sticka på en tröja och slappa och läsa. Och sova.
Det där varma badet utomhus, där det ångar och ångar och är jättevarmt - det är min favorit. Jag badade där tillsammans med min syster och bonusmor när det var 12 minusgrader och det var gnistrande snö ute och klarblå himmer. Lovely. Gissa om det RÖK av ångan. Fabuloso.
Men - idag ska vi till yasuragi, maken och jag. Vi ska bada och bada och få massage och äta god mat och mysa och pussas lite, och lösa sudoku, sticka på en tröja och slappa och läsa. Och sova.
Det där varma badet utomhus, där det ångar och ångar och är jättevarmt - det är min favorit. Jag badade där tillsammans med min syster och bonusmor när det var 12 minusgrader och det var gnistrande snö ute och klarblå himmer. Lovely. Gissa om det RÖK av ångan. Fabuloso.
Yrkeskvinnan och skulden
Skuld kan ta sig många uttryck. Vår dagispersonal ger oss skuldkänslor med jämna mellanrum - oklart hur medvetet det är, men det tar sig uttrycket att när det nu är lov i skolan för de större barnen, då frågas det - mycket ledande - om inte herr Minsting också ska får vara "lite ledig"...eh va? Jag har inte tio veckors semester, nej, de stora går på fritids ja, och vad kul för alla som kan ta massor med ledigt när som helst och som orkar spela med i leken "dagis är förskola är inte alls barnomsorg utan nästan frivilligt och inte alls påtvingat (samtidigt som det är SJÄLVKLART att ens ungar går på dagis, annars är man ju konstig...) och något som man är "ledig" ifrån då och då... GNNNNNNH... GNN...
Jaja. Herr Minsting kommer få bara på dagis en hel del, ety maken och jag ska vårda äktenskapet på spa med en HEL natts bortavaro från alla otäcka barn. Puhuhuhu, så skönt. Övriga barn är uppdelade i olika fraktioner och portioneras ut till olika släktfalanger...utom då herr Minsting som i egenskap av...minst (?) får stanna hemma. VI närmare eftertanke, är inte det lite lyx att få vara ensam hemma med mor och far nån dag eller två? Nja, eftermiddag och kväll om jag ska vara helt ärlig, han är ju på dagis/förskolan/barnförvaring ett antal timmar också. Och hans favvo-nanny-barnvakt kommer hit den natten då vi är borta.
Jäklar alltså, vilken logistik det blir av allting...sen blir inget lättare av att våra barn ofta känns så förtvivlat osjälvständiga, klängiga och smågnälliga i tid och otid...
Det är inte riktigt sant. De är väldigt duktiga och självständiga också. Men det är just nu bara så...gnnnnn gnnnn allting.
Och internatskolor känns som att "vad synd att inte det är på modet längre..." Gärna nere i Europa nånstans. En annan kontinent vore kanske att överdriva lite men ändå.
Och jag kommer på mig själv med att inte få så dåligt samvete ändå, inte så väldigt massiva skuldkänslor. Helt ärligt, jag umgås med de här människor VARJE DAG. Tycker jag nån annan människa är rolig VARJE DAG? Blir de roligare bara för att jag råkar ha härbergerat dem i min kagge i sisådäen 11 månader per skaft?? NÄ. Näe, verkligen inte.
Vilken månad var det nu igen? Oktober, på god väg in i november. Det förklarar en hel del...
Bara 6 år tills Divan (förhoppningsvis) flyttar hemifrån. Kanske.
Jaja. Herr Minsting kommer få bara på dagis en hel del, ety maken och jag ska vårda äktenskapet på spa med en HEL natts bortavaro från alla otäcka barn. Puhuhuhu, så skönt. Övriga barn är uppdelade i olika fraktioner och portioneras ut till olika släktfalanger...utom då herr Minsting som i egenskap av...minst (?) får stanna hemma. VI närmare eftertanke, är inte det lite lyx att få vara ensam hemma med mor och far nån dag eller två? Nja, eftermiddag och kväll om jag ska vara helt ärlig, han är ju på dagis/förskolan/barnförvaring ett antal timmar också. Och hans favvo-nanny-barnvakt kommer hit den natten då vi är borta.
Jäklar alltså, vilken logistik det blir av allting...sen blir inget lättare av att våra barn ofta känns så förtvivlat osjälvständiga, klängiga och smågnälliga i tid och otid...
Det är inte riktigt sant. De är väldigt duktiga och självständiga också. Men det är just nu bara så...gnnnnn gnnnn allting.
Och internatskolor känns som att "vad synd att inte det är på modet längre..." Gärna nere i Europa nånstans. En annan kontinent vore kanske att överdriva lite men ändå.
Och jag kommer på mig själv med att inte få så dåligt samvete ändå, inte så väldigt massiva skuldkänslor. Helt ärligt, jag umgås med de här människor VARJE DAG. Tycker jag nån annan människa är rolig VARJE DAG? Blir de roligare bara för att jag råkar ha härbergerat dem i min kagge i sisådäen 11 månader per skaft?? NÄ. Näe, verkligen inte.
Vilken månad var det nu igen? Oktober, på god väg in i november. Det förklarar en hel del...
Bara 6 år tills Divan (förhoppningsvis) flyttar hemifrån. Kanske.
Yrkeskvinnan blåste nästan bort
på vägen till jobbet idag. Lite häftigt.
Herr Minsting sa lite moloket på väg till dagis: "Alla bladen blir gula och ramlar ner..." Jag förklarade att det är för att naturen behöver vila (vem försöker jag övertyga tror ni?). Han frågade då om man fick kliva på löven fast de vilade. Jag sa att det gick bra. Obs. Jag identifierar mig inte med löven, så det är verkligen okej.
Det är grått och blåser. Jag blev lite nedstämd. Jag satte mig att läsa Guldkompassen på tåget (när blir det ateistisk hjärntvätt?? jag börjar bli otålig...) men jag sitter och korrigerar mina intryck av filmen hela tiden. Min uppfattning är att de som gjort filmen verkar vara alldeles för insnöade i boken också. Dvs det utgår från att vi alla kan lägga till och dra ifrån på ungegär samma satt som de - skaparna av filmen - själva. Filmen var väldigt vacker, men innehållsmässigt urvattnad och tam. Jag blir mindre och mindre imponerad av filmen allteftersom jag läser boken.
Väl framme på centralen kände jag mig alldeles småeländig. Obs, små-eländig. Och jag övervägde att lyssna på min mellow-spellista i telefonen...med hits som Toxic Girl, Be Still My Beating Heart, Bright Eyes, Englishman in New York, Shake the Disease etc... Men nej. Inget sånt. Inte en massa mellow halvdepp som bara gör mig...letargisk. (Fint ord som jag tycker används för ofta. Lite snobb-varning på det dock. Hm. Det kanske är det som är veckans ord?)
Så det blev min Dolly&Jesus-lista istället. Med milt tvång tjoade jag på Poor Folks Town och Raven Dove, och ... det var som ljuv musik. (Duh.) Jag är lyft flera meter.
Come on down/Have a look around/Rich folks livin' in a poor folks town/We got no money/But we're rich in luuv/That's one thing that we've gotta plenty of so/Come on down/Have a look around/Rich folks livin' in a poor folks town
Heja Dolly.
Jag köpte en stark pappmuggskaffe också. Det gjorde min förmiddag.
Nu sitter jag på jobbet fast det är fredag och bloggar, vaktar telefonen och funderar på vilken box med favvo-TV-humor som ska bli min härnäst... Antagligen sista säsongen av That 70's Show. Det är nåt med det där skruvade som liksom talar till mig. Maken och jag såg om Scrubs-avsnittet som är en musikal för andra gången igår. Tredje för mig. I alla fall. Jag grinar som ett barn till slutnumret.
What's going to happen?
BUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ...
Jag började tjuta bara av att lägga upp länken liksom. Jag vet inte, dels får jag operations-flashbacks, dels tänker jag på den här åkomman vi alla lider av...världens vanligaste sexuellt överförbara sjukdom, alltid med dödlig utgång: LIVET. Och det gäller att komma ihåg..."It's going to be ok". På ett eller annat sätt.
Herr Minsting sa lite moloket på väg till dagis: "Alla bladen blir gula och ramlar ner..." Jag förklarade att det är för att naturen behöver vila (vem försöker jag övertyga tror ni?). Han frågade då om man fick kliva på löven fast de vilade. Jag sa att det gick bra. Obs. Jag identifierar mig inte med löven, så det är verkligen okej.
Det är grått och blåser. Jag blev lite nedstämd. Jag satte mig att läsa Guldkompassen på tåget (när blir det ateistisk hjärntvätt?? jag börjar bli otålig...) men jag sitter och korrigerar mina intryck av filmen hela tiden. Min uppfattning är att de som gjort filmen verkar vara alldeles för insnöade i boken också. Dvs det utgår från att vi alla kan lägga till och dra ifrån på ungegär samma satt som de - skaparna av filmen - själva. Filmen var väldigt vacker, men innehållsmässigt urvattnad och tam. Jag blir mindre och mindre imponerad av filmen allteftersom jag läser boken.
Väl framme på centralen kände jag mig alldeles småeländig. Obs, små-eländig. Och jag övervägde att lyssna på min mellow-spellista i telefonen...med hits som Toxic Girl, Be Still My Beating Heart, Bright Eyes, Englishman in New York, Shake the Disease etc... Men nej. Inget sånt. Inte en massa mellow halvdepp som bara gör mig...letargisk. (Fint ord som jag tycker används för ofta. Lite snobb-varning på det dock. Hm. Det kanske är det som är veckans ord?)
Så det blev min Dolly&Jesus-lista istället. Med milt tvång tjoade jag på Poor Folks Town och Raven Dove, och ... det var som ljuv musik. (Duh.) Jag är lyft flera meter.
Come on down/Have a look around/Rich folks livin' in a poor folks town/We got no money/But we're rich in luuv/That's one thing that we've gotta plenty of so/Come on down/Have a look around/Rich folks livin' in a poor folks town
Heja Dolly.
Jag köpte en stark pappmuggskaffe också. Det gjorde min förmiddag.
Nu sitter jag på jobbet fast det är fredag och bloggar, vaktar telefonen och funderar på vilken box med favvo-TV-humor som ska bli min härnäst... Antagligen sista säsongen av That 70's Show. Det är nåt med det där skruvade som liksom talar till mig. Maken och jag såg om Scrubs-avsnittet som är en musikal för andra gången igår. Tredje för mig. I alla fall. Jag grinar som ett barn till slutnumret.
What's going to happen?
BUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ...
Jag började tjuta bara av att lägga upp länken liksom. Jag vet inte, dels får jag operations-flashbacks, dels tänker jag på den här åkomman vi alla lider av...världens vanligaste sexuellt överförbara sjukdom, alltid med dödlig utgång: LIVET. Och det gäller att komma ihåg..."It's going to be ok". På ett eller annat sätt.
Yrkeskvinnan - 35 and still going strong
Hepp!
Nu har jag fyllit år.
Min familj brakade in i morse, jag fick fina fina presenter (jag ska lista dom nån dag när jag är list-mood) + en väldans massa exotisk frukt till frukost. Sen vilade jag och lekte med mina presenter tills det var dags för födelsedagssushi. Förstås.
Vi åt tårta allihop också - fast jag var tungen att vila upp mig en lång stund efter den ansträngande sushi-utflykten. Jag är så himla KLEN...
Det ringde trevliga människor och grattade. Andra trevliga människor lämnade fina hälsningar på facebook - det var lite oväntat och gulligt.
Och min gudmor från svunna tider (en mycket sekulär gudmor av helt icke-religiös art) skrev och grattade och hävdade att det var som igår, när min far skålat i champagne oh därefter druckit upp gudmors fusk-whisky och sen cyklat hem mitt i natten/i gryningen, hantverkgatan från Kungsholmstorg till korsningen St Eriksgatan...och han hävdar än i dag att Hantverkargatan aldrig varit så smal som natten från den 21 oktober 1973. Och inte heller så krokig.
Har den äran på mig.
Nu har jag fyllit år.
Min familj brakade in i morse, jag fick fina fina presenter (jag ska lista dom nån dag när jag är list-mood) + en väldans massa exotisk frukt till frukost. Sen vilade jag och lekte med mina presenter tills det var dags för födelsedagssushi. Förstås.
Vi åt tårta allihop också - fast jag var tungen att vila upp mig en lång stund efter den ansträngande sushi-utflykten. Jag är så himla KLEN...
Det ringde trevliga människor och grattade. Andra trevliga människor lämnade fina hälsningar på facebook - det var lite oväntat och gulligt.
Och min gudmor från svunna tider (en mycket sekulär gudmor av helt icke-religiös art) skrev och grattade och hävdade att det var som igår, när min far skålat i champagne oh därefter druckit upp gudmors fusk-whisky och sen cyklat hem mitt i natten/i gryningen, hantverkgatan från Kungsholmstorg till korsningen St Eriksgatan...och han hävdar än i dag att Hantverkargatan aldrig varit så smal som natten från den 21 oktober 1973. Och inte heller så krokig.
Har den äran på mig.
Yrkeskvinnan lyssnar på radio
...och baktalar kändisar.
Nä, det gör jag inte. Jag lyssnar på nedladdade sommarprogram (igen) och maken och jag har lyssnar på Dolph Lundgren och blivit jätteblödiga båda två.
Sen lyssnade vi på sisådär 12 sekunder av Salem Al Fakir och konstaterade att han låter EXAKT som Karl-Bertil Jonsson. Har nån annan märkt det? Är jag jätteförst eller jättesist med att konstatera detta?
Hur som helst, mina döttrar sjöng en konsert i Skogås igår och Al Fakir-brorsan Nassim höll låda som nån slags prat-mellan-akt. Döttrarna fick hans autograf och var väldigt till sig över detta. Min man sa bara:
"Ja, jag kunde tänka mig att ta med honom hem".
När jag - något brydd - frågade vad han menade med det sa han bara:
"Han är söt och kan spela trummor".
Jag får fritt svävande associationer till Galenskaparna och Roy och Roger och den där lilla gubben man ska ha sitt bagage.
I MITT BAGAGE
...fast här skulle det då vara "i sitt radhus ska man ha en lite programledare som är söt och kan spela trummor"... nja.
(Kan spela trumma och vara väldigt söt...? Funkar det? Näe.)
Jag skyller på mina bihålors tillstånd. Jag är inte riktigt mig själv.
Nä, det gör jag inte. Jag lyssnar på nedladdade sommarprogram (igen) och maken och jag har lyssnar på Dolph Lundgren och blivit jätteblödiga båda två.
Sen lyssnade vi på sisådär 12 sekunder av Salem Al Fakir och konstaterade att han låter EXAKT som Karl-Bertil Jonsson. Har nån annan märkt det? Är jag jätteförst eller jättesist med att konstatera detta?
Hur som helst, mina döttrar sjöng en konsert i Skogås igår och Al Fakir-brorsan Nassim höll låda som nån slags prat-mellan-akt. Döttrarna fick hans autograf och var väldigt till sig över detta. Min man sa bara:
"Ja, jag kunde tänka mig att ta med honom hem".
När jag - något brydd - frågade vad han menade med det sa han bara:
"Han är söt och kan spela trummor".
Jag får fritt svävande associationer till Galenskaparna och Roy och Roger och den där lilla gubben man ska ha sitt bagage.
I MITT BAGAGE
...fast här skulle det då vara "i sitt radhus ska man ha en lite programledare som är söt och kan spela trummor"... nja.
(Kan spela trumma och vara väldigt söt...? Funkar det? Näe.)
Jag skyller på mina bihålors tillstånd. Jag är inte riktigt mig själv.
Yrkeskvinnan ligger kvar (+ varning för känsliga)
Jag ligger kvar i min sjuksäng och tittar ut genom mitt fönster. Där ser jag fyra väldigt fina björkar, som visserligen snor en hel del kvällssol under säsongen då kvällssol är av intresse men i alla fall. De är jättefina. De blir också allt glesare. En av de mittersta - de står likdom på rad - är fortfarande väldigt grön i bladverket vilket är lite konstigt. Det blåste mycket i natt, det ven runt knutarna på radhuset i förorten och mycket riktigt, idag är alla träd glesare än de var igår.
Det är trots allt något rogivande med träd. Jag hade en feng shui-vurm för ett par år sen, en mild sådan som jag höll mycket i schack, dels för att jag är kristen och alltså redan vidscheplig på annat håll som min far skulle säga, dels för att min man blev så väldigt nervös av allt feng shui-tjosan som jag roade mig med att läsa och sen förmedla till honom. Trots allt - jag fick faktiskt en feng shui-konsultation i julklapp av maken vilket är typ det finaste jag har fått av honom nånsin och det var jättespännande och intressant. Utan att lägga alltför mycket vikt vid det där halv-andliga inslaget i hela grejen så finns det ju mycket med feng shui som bara är common sense. (Det blev till slut rätt komiskt - allt feng shui-igt som jag berättade maken var han sen tvungen att återberätta och översätta för sig själv så att det skulle bli begripligt och framförallt helt normalt och naturligt och just common sense. Typ: "Ett hus som har för mycket clutter runt en dörr, huvudingång eller back door blir "förstoppat", energierna får svårt att röra sig fritt och flödena stagnerar" - då måste maken genast förklara lite halvhögt för sig själv att "klart det stör och klart man blir frusterad om det är svårt att komma in eller ut ur huset!" Hehe. I alla fall, träd är en viktigt feng shui-symbol som symboliserar rötter (duh?) och trygghet och sånt. Eh-hrm. Vi har tre väldigt vackra tavlor med träd (en Bengt Elde-litografi, orginal, mind you som vi köpte för dyra pengar (nåja) för att fira att maken fått nytt jobb) plus två provtryck av ett liknande träd, också Bengt Elde men inte signerade som vi fick på köpet när vi inhandlade litografin) i vårt trapphus. Trapphuset är huset hjärta och måste hållas harmoniskt därefter. Våra sköldpaddor har vi instinktivt placerat "helt rätt" enligt feng shui-konsulten, och de bidrar också till husets harmoni. Enligt mitt kinesiska horosop bor jag också i mitt eget hus vilket är lite kul. Dvs husets ålder och vädersträcksplacering och min ålder och kinesiska horoskop är en perfect match. Det tyckte jag var lite lattjo, faktiskt. Och jag trivs väldigt bra i mitt hus. Och jag mår väldigt bra när jag ser träd. Jag behöver trygghet. Jag behöver rötter.
Det här trädet tog nån av oss bild på förra veckan efter flickornas konsert. Det var en overkligt vacker höstdag som jag försökte ta in allt vad jag orkade. Bland annat genoma att fota träd. Det här var helt fantastiskt vackert tyckte jag själv.
Min familj sitter i våningen under och tittar på film - Stardust. Jag skulle gärna se den tillsammans med dom. Men jag mäktar inte med att sitta och trängas i soffan och höra konstanta diskussioner och översättningar och "vad sa han?", "varför gjorde hon så där?", och "vad är det där?". Det orkar jag inte i mitt spröda tillstånd.
Dessutom hör jag hela filmen som om de alihop satt med en tv under min säng. Jag tror jag har nämnt att det är lyhört hemma hos oss.
Igår kväll läste vi högt ur Agnes Cecilia. En favoritbok, som håller rätt bra fortfarande, trots att det är över 25 år sen den skrevs och jag har läst den säkert 10 gånger. Minst. Antagligen fler. Jag kan den bitvis utantill. Mina döttrar är väldigt fascninerade, minsting blir mest rastlös och 7,5-åringen somnar nästan varje gång och blir sen sur över att han missat ytterligare ett kapitel.
Det är helt klart underskattat att läsa högt. Det måste vi göra mer.
Jag fyller år om ... två dagar. 21 oktober. Då fyller jag 35. Och innan min syster - som har en förkärlek för att vara hård och kärv och säger saker som "du är bara väldigt gammal" - är just hård och kärv, så måste jag ju säga:
1. I am ok with it.
2. Jag kan i princip hantera att fylla halv-jättegammal / halv-70.
3. Det är helt ok att fylla år.
...ah, screw it. Who am I kidding? Det är inte alls särskilt roligt att fylla år. Eller...är det det? Jag tycker om att få presenter, men de får gärna vara genomtänkte. Jag kan bli direkt ledsen att av ogenomtänkt plikt-present. Det som gör det hela besvärligt är ... det var precis ett år sen det började gå utför. Precis ett år sen som ett stort svart kletigt mörker bara la som en oljig filt över mig, och allt blev ohanterligt, mörkt, svart och meningslöst. Det var så förtvivlat hemskt och otäckt, att jag har oroat mig ända sen i augusti för den här j*vla födelsedagen. Kommer det gå utför nu också?
Men - å andra sidan, om det nu gör det, då är det ju bara att börja äta sin medicin igen? Det är ju inget att skämmas för, eller hur? Va? Nej, det är väl inte det. Men ändå.
Jag försöker komma ihåg följande:
1. För ca ett halvår sen såg jag ut så här: (varning för känsliga - om jag kunde skulle jag lägga en liten lucka över den här väldigt läskiga bilden som är min mage ca en vecka efter operation)
2. Det tar tid att komma tillbaka efter sånt här. I alla fall för mig.
3. Jag har ett oerhört dåligt tålamod som jag just nu övas i å det mest brutala. Det är bara att öva på.
4. Det är höst. Höst är jobbigt. Mörkret som kommer är påfrestande. Men om man försöker få så mycket dagsljus som möjligt på sig, äter ordentligt med sushi, accepterar att man kanske måste äta medicin, accepterar att höst och vinter inte innebär DÖD utan vila...då kanske det går lite lite bättre. Och innan jag vet ordet av är det så här igen:
Så. Vårbilder. Underbart.
(Stardust verkar vara en väldigt udnerhållande film och hade jag varit mer full av ork hade jag också tyckt det var kul och fullt hanterbart att 7,5-åringen skuttar iväg och gastar "det är läskigt, nääääj!!" med jämna mellanrum. Dessutom vill jag veta hur det kommer sig att varje gång det kommer en riktigt slabbig, pretto-fanfar a la Ivanhoe så slutar det med att maken flatgarvar.)
Jag hade tänkt att det här skulle bli ett litet kort, sorgset inlägg om mina vackra björkar utanför fönstret. Istället blev det full filmredogörelse, slabbiga operationsbilder (nåja, post op) samt bilder på blommor å blader... samt ett litet bokomslag.
Enjoy.
Nu ska jag spela fåniga spel, sticka och titta på Scrubs. I den ordningen.
Och meddela mig om jag ska ta bort post op-bilden. Den är vädligt läbbig tycker jag själv. Jag har flera och de ligger alla i en mapp märkt "LÄBBIGT".
Det är trots allt något rogivande med träd. Jag hade en feng shui-vurm för ett par år sen, en mild sådan som jag höll mycket i schack, dels för att jag är kristen och alltså redan vidscheplig på annat håll som min far skulle säga, dels för att min man blev så väldigt nervös av allt feng shui-tjosan som jag roade mig med att läsa och sen förmedla till honom. Trots allt - jag fick faktiskt en feng shui-konsultation i julklapp av maken vilket är typ det finaste jag har fått av honom nånsin och det var jättespännande och intressant. Utan att lägga alltför mycket vikt vid det där halv-andliga inslaget i hela grejen så finns det ju mycket med feng shui som bara är common sense. (Det blev till slut rätt komiskt - allt feng shui-igt som jag berättade maken var han sen tvungen att återberätta och översätta för sig själv så att det skulle bli begripligt och framförallt helt normalt och naturligt och just common sense. Typ: "Ett hus som har för mycket clutter runt en dörr, huvudingång eller back door blir "förstoppat", energierna får svårt att röra sig fritt och flödena stagnerar" - då måste maken genast förklara lite halvhögt för sig själv att "klart det stör och klart man blir frusterad om det är svårt att komma in eller ut ur huset!" Hehe. I alla fall, träd är en viktigt feng shui-symbol som symboliserar rötter (duh?) och trygghet och sånt. Eh-hrm. Vi har tre väldigt vackra tavlor med träd (en Bengt Elde-litografi, orginal, mind you som vi köpte för dyra pengar (nåja) för att fira att maken fått nytt jobb) plus två provtryck av ett liknande träd, också Bengt Elde men inte signerade som vi fick på köpet när vi inhandlade litografin) i vårt trapphus. Trapphuset är huset hjärta och måste hållas harmoniskt därefter. Våra sköldpaddor har vi instinktivt placerat "helt rätt" enligt feng shui-konsulten, och de bidrar också till husets harmoni. Enligt mitt kinesiska horosop bor jag också i mitt eget hus vilket är lite kul. Dvs husets ålder och vädersträcksplacering och min ålder och kinesiska horoskop är en perfect match. Det tyckte jag var lite lattjo, faktiskt. Och jag trivs väldigt bra i mitt hus. Och jag mår väldigt bra när jag ser träd. Jag behöver trygghet. Jag behöver rötter.
Det här trädet tog nån av oss bild på förra veckan efter flickornas konsert. Det var en overkligt vacker höstdag som jag försökte ta in allt vad jag orkade. Bland annat genoma att fota träd. Det här var helt fantastiskt vackert tyckte jag själv.
Min familj sitter i våningen under och tittar på film - Stardust. Jag skulle gärna se den tillsammans med dom. Men jag mäktar inte med att sitta och trängas i soffan och höra konstanta diskussioner och översättningar och "vad sa han?", "varför gjorde hon så där?", och "vad är det där?". Det orkar jag inte i mitt spröda tillstånd.
Dessutom hör jag hela filmen som om de alihop satt med en tv under min säng. Jag tror jag har nämnt att det är lyhört hemma hos oss.
Igår kväll läste vi högt ur Agnes Cecilia. En favoritbok, som håller rätt bra fortfarande, trots att det är över 25 år sen den skrevs och jag har läst den säkert 10 gånger. Minst. Antagligen fler. Jag kan den bitvis utantill. Mina döttrar är väldigt fascninerade, minsting blir mest rastlös och 7,5-åringen somnar nästan varje gång och blir sen sur över att han missat ytterligare ett kapitel.
Det är helt klart underskattat att läsa högt. Det måste vi göra mer.
Jag fyller år om ... två dagar. 21 oktober. Då fyller jag 35. Och innan min syster - som har en förkärlek för att vara hård och kärv och säger saker som "du är bara väldigt gammal" - är just hård och kärv, så måste jag ju säga:
1. I am ok with it.
2. Jag kan i princip hantera att fylla halv-jättegammal / halv-70.
3. Det är helt ok att fylla år.
...ah, screw it. Who am I kidding? Det är inte alls särskilt roligt att fylla år. Eller...är det det? Jag tycker om att få presenter, men de får gärna vara genomtänkte. Jag kan bli direkt ledsen att av ogenomtänkt plikt-present. Det som gör det hela besvärligt är ... det var precis ett år sen det började gå utför. Precis ett år sen som ett stort svart kletigt mörker bara la som en oljig filt över mig, och allt blev ohanterligt, mörkt, svart och meningslöst. Det var så förtvivlat hemskt och otäckt, att jag har oroat mig ända sen i augusti för den här j*vla födelsedagen. Kommer det gå utför nu också?
Men - å andra sidan, om det nu gör det, då är det ju bara att börja äta sin medicin igen? Det är ju inget att skämmas för, eller hur? Va? Nej, det är väl inte det. Men ändå.
Jag försöker komma ihåg följande:
1. För ca ett halvår sen såg jag ut så här: (varning för känsliga - om jag kunde skulle jag lägga en liten lucka över den här väldigt läskiga bilden som är min mage ca en vecka efter operation)
2. Det tar tid att komma tillbaka efter sånt här. I alla fall för mig.
3. Jag har ett oerhört dåligt tålamod som jag just nu övas i å det mest brutala. Det är bara att öva på.
4. Det är höst. Höst är jobbigt. Mörkret som kommer är påfrestande. Men om man försöker få så mycket dagsljus som möjligt på sig, äter ordentligt med sushi, accepterar att man kanske måste äta medicin, accepterar att höst och vinter inte innebär DÖD utan vila...då kanske det går lite lite bättre. Och innan jag vet ordet av är det så här igen:
Så. Vårbilder. Underbart.
(Stardust verkar vara en väldigt udnerhållande film och hade jag varit mer full av ork hade jag också tyckt det var kul och fullt hanterbart att 7,5-åringen skuttar iväg och gastar "det är läskigt, nääääj!!" med jämna mellanrum. Dessutom vill jag veta hur det kommer sig att varje gång det kommer en riktigt slabbig, pretto-fanfar a la Ivanhoe så slutar det med att maken flatgarvar.)
Jag hade tänkt att det här skulle bli ett litet kort, sorgset inlägg om mina vackra björkar utanför fönstret. Istället blev det full filmredogörelse, slabbiga operationsbilder (nåja, post op) samt bilder på blommor å blader... samt ett litet bokomslag.
Enjoy.
Nu ska jag spela fåniga spel, sticka och titta på Scrubs. I den ordningen.
Och meddela mig om jag ska ta bort post op-bilden. Den är vädligt läbbig tycker jag själv. Jag har flera och de ligger alla i en mapp märkt "LÄBBIGT".
Yrkeskvinnan intar sängläge
Ja, nä, idag gick jag bara och la mig igen, när jag hade gått upp, löst två krypto, ätit pänkejks (maken gör pänkejks lördagmornar av tradition...det är gott), samt gnällt ordentligt - då gick jag och la mig igen. Jag orkade inte ens lösa några världsproblem, småbråka, krångla, argumentera eller vad det nu är jag gör på lördagförmiddagarna. Jag gick och la mig. Först lästa jag Guldkompassen en lång stund - när börjar hjärntvätten?? När? När? Sen tröttnade jag på det och gick hämtade min dator så att jag kunde titta på Scrubs i sängen...så bedagat (the story of my life liksom, lite småtrist, halvbedagade saker...är det verkligen sant? Njäää...)
Jag har nu sett...jag vet inte hur många avsnitt på tredje säsongen - två hela skivor i alla fall, alltmedan jag stickat på min fina tröja. Det är jobbigt att mäta stickningar - jag hade glömt det - så nu håller jag på och försöker bara att bestämma mig: ÄR det här 34 cm ryggstycke eller ej? Man skulle ju kunna tro att har man bara ett måttband så ger sig sånt, men NEJ. ICKE. Stickningen verkar besatt och ger mig olika siffror mest hela tiden.
Anyhoo, jag tröttnade till slut på amerikansk fejkad sjukhusinteriör och började istället mata in bilder på träd, flugsvampar, familjemedlemmar, nyfödd brorsdotter, brorson, samt en kyrkoherde (?) som lånat den fina bagen med texten "Jag är obegripligt intellektuell" - han skulle bara se om den matchade hans nya poet-brillor. Det gjorde den. Plus ytterligare några grejor. Sen sorterade jag bilder en stund, sen försökte jag flytta över bilder även från min gamla telefon men då sa datorn nej. Jaha. Så nu måste jag leta rätt på nån skiva med drivrutiner eller nåt.
Nånstans däremellan kom det inte ett och annat barn och frågade om jag var spröd (svar: ja) samt ett barn som behövde tröstas. Det var äldste sonen som var gråtig över något, och kämpade emot den där gråten tills jag sa att grina lite nu istället så slipper du få så ont i halsen, och det är helt ok att gråta. Då kom det nån tår eller två. Sen berättade han tjurigt att nån kompis till honom ("fast vi är inte kompisar längre") hade retat honom för att han grinat när han ramlade och slog sitt knä. Rätt illa var det också, det var ett hiskeligt blåmärke, + bula. På knät, mind you. Då sa jag att den där killen var nog väldigt rädd för att grina och blir retad själv och att det fortfarande inte är nåt fel med att grina. Grina på bara, sa jag hans stöttande mor. Då fick jag lite puss och sen var det bra. Sen berättade maken att hans nya kompis lite längra bort på gatan hade gjort två rysliga saker idag. 1. Han hade varit oförskämd mot sin mor och sagt nåt i stil med "har du ingen hjärna eller?" 2. Inte gillat den glas han tagit och SLÄNGT den och utan eftertanke hämtat en ny. Min son - som trots allt är en väldigt medkännande och fin ung man på 7 och ett halv - hade tyckt detta var två mycket osympatiska saker att göra. Särskilt det där han sa till sin mamma. Min son säger faktiskt aldrig sånt till mig. Möjligtvis "jag tycker du är dum", vilket är helt ok (inte för att jag är det...inte så ofta i alla fall... och det är ju att berätta vad han tycker...eh ja).
En sista sak. Maken har varit så där hurtig idag och slängt en massa skräp och haft sig. Han blev därför lite nöjd när vår granne knackade på coh frågade om han ville basta. Jag - som ju har sett för mycket Scrubs - kunde inte låta bli att säga nåt i stil med:
"Well there, Priscilla, you just can't wait to get naked, hot and steamy, alone, with that handsome neighbor doctor of yours - can you?"
Jag ÄR Dr Cox. Behöver jag nämna att maken blev lite lagom illa berörd. Men inte särskilt. Han är alldeles för förtjust i att basta.
Jag vill ha middag. Men jag orkar inte laga den. What to do?
Jag har nu sett...jag vet inte hur många avsnitt på tredje säsongen - två hela skivor i alla fall, alltmedan jag stickat på min fina tröja. Det är jobbigt att mäta stickningar - jag hade glömt det - så nu håller jag på och försöker bara att bestämma mig: ÄR det här 34 cm ryggstycke eller ej? Man skulle ju kunna tro att har man bara ett måttband så ger sig sånt, men NEJ. ICKE. Stickningen verkar besatt och ger mig olika siffror mest hela tiden.
Anyhoo, jag tröttnade till slut på amerikansk fejkad sjukhusinteriör och började istället mata in bilder på träd, flugsvampar, familjemedlemmar, nyfödd brorsdotter, brorson, samt en kyrkoherde (?) som lånat den fina bagen med texten "Jag är obegripligt intellektuell" - han skulle bara se om den matchade hans nya poet-brillor. Det gjorde den. Plus ytterligare några grejor. Sen sorterade jag bilder en stund, sen försökte jag flytta över bilder även från min gamla telefon men då sa datorn nej. Jaha. Så nu måste jag leta rätt på nån skiva med drivrutiner eller nåt.
Nånstans däremellan kom det inte ett och annat barn och frågade om jag var spröd (svar: ja) samt ett barn som behövde tröstas. Det var äldste sonen som var gråtig över något, och kämpade emot den där gråten tills jag sa att grina lite nu istället så slipper du få så ont i halsen, och det är helt ok att gråta. Då kom det nån tår eller två. Sen berättade han tjurigt att nån kompis till honom ("fast vi är inte kompisar längre") hade retat honom för att han grinat när han ramlade och slog sitt knä. Rätt illa var det också, det var ett hiskeligt blåmärke, + bula. På knät, mind you. Då sa jag att den där killen var nog väldigt rädd för att grina och blir retad själv och att det fortfarande inte är nåt fel med att grina. Grina på bara, sa jag hans stöttande mor. Då fick jag lite puss och sen var det bra. Sen berättade maken att hans nya kompis lite längra bort på gatan hade gjort två rysliga saker idag. 1. Han hade varit oförskämd mot sin mor och sagt nåt i stil med "har du ingen hjärna eller?" 2. Inte gillat den glas han tagit och SLÄNGT den och utan eftertanke hämtat en ny. Min son - som trots allt är en väldigt medkännande och fin ung man på 7 och ett halv - hade tyckt detta var två mycket osympatiska saker att göra. Särskilt det där han sa till sin mamma. Min son säger faktiskt aldrig sånt till mig. Möjligtvis "jag tycker du är dum", vilket är helt ok (inte för att jag är det...inte så ofta i alla fall... och det är ju att berätta vad han tycker...eh ja).
En sista sak. Maken har varit så där hurtig idag och slängt en massa skräp och haft sig. Han blev därför lite nöjd när vår granne knackade på coh frågade om han ville basta. Jag - som ju har sett för mycket Scrubs - kunde inte låta bli att säga nåt i stil med:
"Well there, Priscilla, you just can't wait to get naked, hot and steamy, alone, with that handsome neighbor doctor of yours - can you?"
Jag ÄR Dr Cox. Behöver jag nämna att maken blev lite lagom illa berörd. Men inte särskilt. Han är alldeles för förtjust i att basta.
Jag vill ha middag. Men jag orkar inte laga den. What to do?
Yrkeskvinnan rasar
Det finns skäl att rasa. Alltid. Jag drar det viktigaste för dagen:
1. Det måste bli straffbart eller liknande att dels göra voiceovers (eller vad det heter) till tv-reklam och DESSUTOM göra voiceovers till tv-program, barnfilmer och liknande. Jag KAN ha nämnt detta mitt hatobjekt tidigare, i samband med att barnen och jag såg om Josef drömmarnas konung och herr Jysk bäddlager "är" Jakob, Josefs far, och han pratar om sitt folks uttåg ur Egypten och man bara väntar på att han ska börja kränga manna ur öknen som "alltid ett bra erbjudande". Jag vill bara mörda.
Det var en voiceover igår på nåt dokumentärt (yeah rajt) om räddningspersonal på Gotland (SOS Gute tror jag det var) och maken och jag bara satt och väntade på att han skulle säga, så där "mustigt" försäljningsporrigt "tjejen har slagit i huvet men idag är det enast 149kronor för en snabb tur till akuten"... eh ja. Jag gör inte det vidriga i detta rättvisa. Det måste bara bli straffbart helt enkelt. Antingen gör man reklam eller så dubbar man saker och är speakerröst, man FÅR inte göra båda. FÅR INTE!!!
2. Varför har ingen tidigare upplyst mig, tvingat mig, läst lusen av mig för att jag inte började nässkölja tidigare??? Nässköljning är ett gudomligt påfund som rensar mina underutvecklade bihålor och bistår mig i att undvika att hänfalla åt svårartat nässprejsmissbruk. (Min granne och jag brukar roa oss med att berätta om våra respektive nässprejsmissbruk. Hennes är värre och mer rotat än mitt men dock.)
.... Näe, jag är för sjuk. Jag orkar inte rasa mer.
Nu måste jag upp på rummet och sms:a nämnda granne med veckan ord. Hon började denna utmaning förra veckan. Hennes ord var "HUMBUG" som hon ansåg användes alldeles för lite. Hon sms:ade en bra definition på humbug - jag har inte mobilen här, annars skulle jag citera - och sen undertecknade hon med "Horace Svensson". (Hon heter inte Svensson men hon har ju inte bett om att bli uthängd i min blogg heller.) Det tyckte var roligt. Jag svarade nåt uppmuntrande och under tecknade med "Lisa Witt-Brattström". Det tyckte vi var roligt.
Veckans ord blir gårdagens upphöjda "lomma". Ifall ni undrade.
Nu ska jag sluta rasa och gå och lägga mig i badet.
1. Det måste bli straffbart eller liknande att dels göra voiceovers (eller vad det heter) till tv-reklam och DESSUTOM göra voiceovers till tv-program, barnfilmer och liknande. Jag KAN ha nämnt detta mitt hatobjekt tidigare, i samband med att barnen och jag såg om Josef drömmarnas konung och herr Jysk bäddlager "är" Jakob, Josefs far, och han pratar om sitt folks uttåg ur Egypten och man bara väntar på att han ska börja kränga manna ur öknen som "alltid ett bra erbjudande". Jag vill bara mörda.
Det var en voiceover igår på nåt dokumentärt (yeah rajt) om räddningspersonal på Gotland (SOS Gute tror jag det var) och maken och jag bara satt och väntade på att han skulle säga, så där "mustigt" försäljningsporrigt "tjejen har slagit i huvet men idag är det enast 149kronor för en snabb tur till akuten"... eh ja. Jag gör inte det vidriga i detta rättvisa. Det måste bara bli straffbart helt enkelt. Antingen gör man reklam eller så dubbar man saker och är speakerröst, man FÅR inte göra båda. FÅR INTE!!!
2. Varför har ingen tidigare upplyst mig, tvingat mig, läst lusen av mig för att jag inte började nässkölja tidigare??? Nässköljning är ett gudomligt påfund som rensar mina underutvecklade bihålor och bistår mig i att undvika att hänfalla åt svårartat nässprejsmissbruk. (Min granne och jag brukar roa oss med att berätta om våra respektive nässprejsmissbruk. Hennes är värre och mer rotat än mitt men dock.)
.... Näe, jag är för sjuk. Jag orkar inte rasa mer.
Nu måste jag upp på rummet och sms:a nämnda granne med veckan ord. Hon började denna utmaning förra veckan. Hennes ord var "HUMBUG" som hon ansåg användes alldeles för lite. Hon sms:ade en bra definition på humbug - jag har inte mobilen här, annars skulle jag citera - och sen undertecknade hon med "Horace Svensson". (Hon heter inte Svensson men hon har ju inte bett om att bli uthängd i min blogg heller.) Det tyckte var roligt. Jag svarade nåt uppmuntrande och under tecknade med "Lisa Witt-Brattström". Det tyckte vi var roligt.
Veckans ord blir gårdagens upphöjda "lomma". Ifall ni undrade.
Nu ska jag sluta rasa och gå och lägga mig i badet.
Yrkeskvinnan tänkte att "va f*n..."
Det blev inte många knop idag. Bara det nödvändigaste. Jag blev helt stressad av att ha en liten söt lista på saker som jag borde göra. Det var inga mastodontsaker på något sätt. Men ändå blev det liksom för mycket bara att tänka på det... Löjligt. Jaja.
Jag:
- räddade inte världen idag. Heller.
- jag städade inte hela huset idag. Heller.
- tvättade bara tre maskiner...
- hämtade medicin och handlade frysta grönsaker
- skrev inte på min odödliga roman idag. Heller.
- lämnade in barnkläder till secondhand-affären där man - lo and behold - får 70% av det de säljer ens grejer för.
- satt och försökte komma på lite kreativa grejjer till min projektledningskurs samtidigt som jag fick sol på mig
(det är nyttigt att få sol på sig)
- simmade inte, ety jag inte mäktade med det...
- promenderade mycket blygsamt, ety jag är klen...
...och imorgon kommer det bli så där okristligt tidigt och vansinnigt att jag blir aningens rädd när jag tänker på det. Jag ska på kurs i begravningslagstiftning (hjääälp...) i Katrineholm och måste med ett tåg som går 07.31. Hu. Minsting måste lämnas på dagis ca 06.40 om jag ska en sportslig att hinna med bussen 6.59, pendeln 07.12 och sen mitt tåg som sagt... Hjälp. Men men, det är bara att bita ihop. Maken är på konferens. Och jag har världens tråkigaste liv ibland...
Nä, nu var jag ohyggligt orättvis, så är det verkligen inte. Men jag hoppas bara att jag nångång blir lite ... rolig igen.
Att jag orkar med ett och annat igen. Och att jag en gång för alla förstår, ända ner i tårna, vilket vansinne jag levde i förrut. Att det varken är eller var eftersträvansvärt. Och om nån säger "livspussel" så skriker jag. (Nytt hatord.)
(Parantes: nytt favvo-ord i kölvattnet av - *brrrrrrr* - släntrar (*gag*) är LOMMAR. Fantastiskt bra ord som fick Liza Marklunds Livstid att lyfta. "Annika lommade efter chefredaktören." Förnämligt.)
Jag läser f ö The Golden Compass och väntar med skräckblandad förtjusning på ateist-hjärntvätts-propagandan som ska ingå. Snart så, snart kommer den, tänker jag. Jag ska återkomma i ämnet.
Jag:
- räddade inte världen idag. Heller.
- jag städade inte hela huset idag. Heller.
- tvättade bara tre maskiner...
- hämtade medicin och handlade frysta grönsaker
- skrev inte på min odödliga roman idag. Heller.
- lämnade in barnkläder till secondhand-affären där man - lo and behold - får 70% av det de säljer ens grejer för.
- satt och försökte komma på lite kreativa grejjer till min projektledningskurs samtidigt som jag fick sol på mig
(det är nyttigt att få sol på sig)
- simmade inte, ety jag inte mäktade med det...
- promenderade mycket blygsamt, ety jag är klen...
...och imorgon kommer det bli så där okristligt tidigt och vansinnigt att jag blir aningens rädd när jag tänker på det. Jag ska på kurs i begravningslagstiftning (hjääälp...) i Katrineholm och måste med ett tåg som går 07.31. Hu. Minsting måste lämnas på dagis ca 06.40 om jag ska en sportslig att hinna med bussen 6.59, pendeln 07.12 och sen mitt tåg som sagt... Hjälp. Men men, det är bara att bita ihop. Maken är på konferens. Och jag har världens tråkigaste liv ibland...
Nä, nu var jag ohyggligt orättvis, så är det verkligen inte. Men jag hoppas bara att jag nångång blir lite ... rolig igen.
Att jag orkar med ett och annat igen. Och att jag en gång för alla förstår, ända ner i tårna, vilket vansinne jag levde i förrut. Att det varken är eller var eftersträvansvärt. Och om nån säger "livspussel" så skriker jag. (Nytt hatord.)
(Parantes: nytt favvo-ord i kölvattnet av - *brrrrrrr* - släntrar (*gag*) är LOMMAR. Fantastiskt bra ord som fick Liza Marklunds Livstid att lyfta. "Annika lommade efter chefredaktören." Förnämligt.)
Jag läser f ö The Golden Compass och väntar med skräckblandad förtjusning på ateist-hjärntvätts-propagandan som ska ingå. Snart så, snart kommer den, tänker jag. Jag ska återkomma i ämnet.
