yrkeskvinnan

Jag är ju inget stort fan av julen. Men i år tog jag mig samman eftersom min yngste son lite ledset frågade mig redan i november: "Mamma hatar du julen väldigt mycket?" Då får man skärpa sig. Så det gjorde jag. Medelst några enkla medel.

1. Jag tände en herrejösses massa levande ljus i tid och otid. På min nya arbetsplats är levande ljus lösningen på allt. Det tänds ljus till fikor, medarbetarsamtal, arbetsmöten, budgetmöten - till ALLT. Jag tänkte i början att "är inte det där lite...fånigt?" Och så har jag insett att det är det inte alls. Det är jättesmart. Och bra. Och - MYSIGT. Detta ord som jag egentligen har väldigt svårt för. Jag gillar inte att mysa. Faktiskt. Inga mysdresser eller mys-fikor eller nåt sabla fredagsmys. Nej tack till mys. Vägra mys. Men det är nåt med de levande ljusen - nånting blir liksom lite snällare i belysningen och man blir lite mer stilla inombords. Så ljusterapin har pågått här i stugan sen en bra bit före första advent, och kommer pågå en bra bit in i mars, det kan jag lova.

2. Jag sjunger. Även det i tid och otid. Jag sjunger den där "andra" varianten av Bereden väg för Herran. Jag sjunger "Guds son är född". Och jag gör det rätt högt, rätt ofta och rätt bra. Jag forcerar lite julbudskap och lite inkarnationsmysteriumsglädje. Fejk it till you mejk it. Och lite gott gör det.

3. Jag överlämnade granklädandet till barnen. Och vilken fin gran det blev!


Sen har julen helt kapsejsat i alla fall men det var ju inte mitt fel. Det började redan på Humlans födelsedag. Jag var ju magsjuk för en tio dagar sen men det gick ju över rätt fort. Onsdagskväll satt maken och jag och fnissade framför nåt banalt på tv. Vi hade vinkat av släktingar som kommit över för att fira Humlans 12-årsdag. Vi pustade ut med ett litet glas vitt. Då hör vi ett ångestbröl från övervåningen. Herr Minst har kräkts. I hela sin säng. Fa-an också. Vi sanerar, snabbt och rutinerat, barn, säng och oss själva. Fram med handspriten. Herr Minst har en jobbig natt, men hämtar sig framåt eftermiddagen den 23e. 
Julafton var riktigt trevlig och hanterbar. Vi tofflade runt, joxade ihop lite julgodis, tittade på Trolltyg i tomteskogen, öppnade julklappar, tittade på lite Kalle, öppnade mer julklappar, snyggade till oss, och tågade sen över till våra grannar för julmiddag. Med oss hade vi, som överenskommet, sillar och en Jansson. Dock visade det sig att farmor i grannhushållet hade lagat Jansson även hon. Så vår förblev orörd. Nåja, så kan det ju gå. Julmiddagen var trevlig, vi sjöng massor, drack massor med must och lite öl och nån nubbe. Vi fick fruktsallad och mandelformar med hjorton och grädde. Det spelades hockey-spel eftersom far i grannfamiljen fått ett sådant i julklapp. Det hann gå rätt vilt till innan grann-far och grann-dotter slog Maken, Killen och Divan med 9-4.

Vi traskade hem.

På juldagsmorgonen var Maken sig inte riktigt lik. Ingen aptit, blek och håglös. Feber. Inget mer, men det räckte ju. Ingen mässa. Vi övriga tofflade runt medan Maken låg och "hanterade" sitt orkeslösa tillstånd.

Framåt eftermiddagen hördes det där ångestbrölet igen. Fast från bottenvåningen. Jag hittade Divan grå i ansiktet med papperskorgen i knät.
Jag sanerade. Klappade om. Bäddade ner.

De tre yngsta utfodrades lite lagom engagerat. Maken och Divan låg i sina respektive sängar. De tre yngsta bestämde sig för att se en film tillsammans och försvann upp. Två timmar senare ett nytt bröl. Följt av flera. Humlan hade gett upp filmtittande och hamnat i fosterställning i sin säng och hängde nu över sängkanten och kräktes även hon i sin papperskorg. Men vad FAA-AAN liksom...

Jag sanerade. Fick på en pyjamas, bäddade ner.

Gick ut med hunden. Åt lite Jansson. Killen började även han bli lite blek om nosen. 
"Mammaaa??" ropades det i flera omgångar och jag fick gallopera som en älg upp till övervåningen och sen hålla en frossande, huttrande kallsvettig Kille sällskap medan han inte kräktes.

Herr Minst började tycka att det mesta var rätt trist. Vi såg filmen Eldorado, bara han och jag.

Jag gick till sist och la mig. Vi halv två stod den askgrågröna Killen vid vår säng.
"Pappaaa?!! Mammaa??!" Vi hann nätt och jämt baxa ut vederbörande som sen kräktes även han. Dock på toa.

Vad faa-aan liksom.

Idag har de feber. Herr Minst är uttråkad, jag är slutkörd efter allt sanerande, hinktömmande, hundpromenerande, omhändertagande etc etc etc. Äntligen har jag lyckats få i samtliga sprödingar lite äggröra + rostat bröd, samt hällt i dem vätskeersättning.

Maginfluensa gör ju inte julen bättre direkt. Idag skulle vi ha varit hos svärföräldrarna vid tre. Det var vi inte.

Nu ska döttrarna till Italien och Rom i morgonnatt och jag är nervös och mer hönsig är jag brukar vara. Men om de bara har klarat av det värsta nu så kanske det bara är karaktärsdanande att flyga till Rom med byte i Frankfurt så här nära inpå vinterkräksjuka. Man kan ju alltid hoppas.