yrkeskvinnan

Det här blogg-maraton-köret...jag lägger ner det nu. Jag ligger så sjukt efter att det nog inte är nån idé.

Apporpå sjuk, så har jag blivit det. Hemskt sjuk. I natt hade jag feberfrossa och värk precis överallt och en mage som jag inte vill prata om. Hu så hemskt.

Lite extra hemskt blev det eftersom jag skulle till min chef och prata jobb och framtid klockan nio i morse. Men det gick ju inte. Och trots att jag messade min kollega som jag skulle träffa efter mötet, och berättade att jag var sjuk så fick hon inte det messet och ... jag kände mig dum. Fast jag hade gjort rätt. Eller inte - jag upptäckte sen att jag skrivit in hennes nummer fel i mobilen och att det är någon helt annan människa som fått veta att jag är magsjuk och inte kommer till jobbet... Suck.

Jag hatar att känna mig dum.

Nu har jag legat här i sängen och hållt febern i schack med tabletter, men inte orkat så mycket mer. Min fina hund har hållit mig sällskap och legat vid mina fötter nästan hela dagen.

Egentligen är - var - jag på väg att deppa ihop. Jag känner mig ledsen och trött, eländig och ... värdelös. Fast jag vet ju att jag inte är det. Jag har min familj, jag har min tro. Jag borde veta bättre. Men ändå.

Jag har lite oro kring mina jobb. Jag är trött på att ha två jobb. Jag är trött på att det bli jobbigt med jobben ibland, på att jag inte vet vad som gäller... Och även här vet jag ju - inget jobb är roligt jämt. Jag vet ju det. Jag borde veta bättre. Och ändå så tror jag och inbillar mig att jag ska vara nån slags supermänniska, nån som levererar superresultat, som aldrig gör fel, som inte skriver in fel mobilnummer i adressboken...

Jaja. Jag ligger där jag ligger tills imorgon och i övermorgon. Sen får jag ta itu med mitt yrkesliv igen.