Yrkeskvinnan fick lägga sig på golvet
Jag skämtar inte - jag fick lägga mig på golvet. Men jag ska ta det från början.
Jag kände mig lite snygg idag. Jag hade satt upp håret, jag hade piffiga stövlar som är spetsiga och har lite klack som smäller så där uppfodrande när man går. Jag hade nya fina jobbbyxorna, och jag hade mina stora solbrillor som gör att jag ser lite lagom mystisk och hemlig ut. Det var en bra dag. Dessutom sken solen så jag bestämde mig för att för första gången på länge gå från centralen till kungsträdgården. Sagt och gjort. Jag gick i rask takt och kände mig lite stark och solen sken och ja - allt verkade ju toppen.
Sen blev jag lite trött när jag började tänka på att på tisdagar är det militant fika som vanligt klockan 10.30 (eller om det nu är 10.40, nån påstod det men sen kom folk älgande 10.30 i alla fall och ville ha kaffe så vad vet jag...) och tisdagar är det flest folk på plats och jag ingår i gruppen som ska förbereda. Jippi. Förra veckan fick jag diska i en halvtimme efteråt. Idag har jag dock sår på händerna så jag understryker jag vill slippa diska. Jag slipper. Jag hjälper till att duka fram. Allt medan jag känner hur J-O-B-B-I-G-T allt är. Jättejobbigt. Det är för mycket folk, jag orkar inte vara social och trevlig (egentligen - den kan jag ju inte låta bli att vara trevlig när det väl kommer till kritan och sen blir jag utmattad efteråt). Jag sätter mig bredvid S som är väldigt gullig, och jag liksom gömmer mig lite bakom henne. Det blir en ok fika. När jag sen ska resa mig är jag alldeles matt. Jag har yrsel. Jag blir stel och spänner mig för det är så pinsamt att bli så där yr så att man stapplar och har sig. S blir orolig och erbjuder sin arm för mig att stödja mig på på vägen tillbaka till mitt rum. Jag känner mig som 107 ungefär. Jag försöker säga att jag kan hålla mig i väggen, men S ignorerar det. Det känns mysigt men lite pinsamt att behöva hålla nån i armen. Väl inne på rummet igen blir jag tvungen att lägga mig på golvet med fötterna upp i en bokhylla. Vad gör man? Det ser antagligen rätt larvigt ut, och håruppsättningen gör ont av trycket från golvet. S frågar om hon vågar lämna mig där på golvet eller om jag tänker svimma. I don't do svimma, säger jag. Så S går, om än lite tveksamt. Hon erbjuder sig också att köra mig hem om jag inte blir bättre.
Jag ligger kvar i säkert tio minuter. Sen kan jag inte med att ligga där längre. Min rumskamrat kan bli förskräckt om hon kommer tillbaka och hittar mig på golvet. Jag sätter mig och konterar och bokför (som ju är det tråkigaste jag vet) men då kan jag i alla fall känna att jag gjort nån nytta innan jag smiter en halvtimme före telefontidens slut.
Jag masar mig iväg till ett sushiställe. Jag har egentligen med mig nördig diet-mat (läs: bantarmat = blääää, trist.... förkastligt) men jag känner att jag måste ha sushi, MÅSTE.
Jag tar en mellan-sushi. Nio bitar. Den är inte så snygg, det ser ut som den slajsats upp av en skogshuggare. Men det gör inget. Den är jättegod. Jag äter den STARK idag, med MYCKET wasabi. Jag ärfortfarande lite svullen i munnen av all wasabi. Jag lyckas ta mig till tunnelbannan och halkar iväg till medborgarplatsen där jag träffar maken som dyker upp, skäggig och snygg men portfölj och huvudvärk. Vi dricker te och äter chokladboll. Sen ska han träffa sin coach och jag ska ta mig hemåt. När jag kommer hem är jag så slut att benen darrar och jag dimper i säng. Andningen är ansträng och lite astmatisk. Min äldsta fina dott hämtar minsting på dagis. Jag ligger som en urvriden wettex på sängen och andas.
Det var då själva f*n... Jag pratade med väninnan L i morse. Om att jag mår (mådde) rätt bra och att mycket kändes bättre och just därför var jag så misstänksam... Denna misstänksamhet var befogad. Nu är det bara horizontalläge som gäller. Kanske en whisky? Nja.
Vad orsakde nu detta yrslande och pyrslande och golvliggande? Va? Vet int '. Rask promenad, fika/disk-angst samt lite våndor kring min kurs i projektledning - det är ju inte direkt kinesisk vattentort jag utsätts för. Men nu är det som det är. Jag ska vara snäll mot mig själv och inte bli så arg. Och om angsten lättar av lite okynnesätande av japan-snacks - so be it.
Jag kände mig lite snygg idag. Jag hade satt upp håret, jag hade piffiga stövlar som är spetsiga och har lite klack som smäller så där uppfodrande när man går. Jag hade nya fina jobbbyxorna, och jag hade mina stora solbrillor som gör att jag ser lite lagom mystisk och hemlig ut. Det var en bra dag. Dessutom sken solen så jag bestämde mig för att för första gången på länge gå från centralen till kungsträdgården. Sagt och gjort. Jag gick i rask takt och kände mig lite stark och solen sken och ja - allt verkade ju toppen.
Sen blev jag lite trött när jag började tänka på att på tisdagar är det militant fika som vanligt klockan 10.30 (eller om det nu är 10.40, nån påstod det men sen kom folk älgande 10.30 i alla fall och ville ha kaffe så vad vet jag...) och tisdagar är det flest folk på plats och jag ingår i gruppen som ska förbereda. Jippi. Förra veckan fick jag diska i en halvtimme efteråt. Idag har jag dock sår på händerna så jag understryker jag vill slippa diska. Jag slipper. Jag hjälper till att duka fram. Allt medan jag känner hur J-O-B-B-I-G-T allt är. Jättejobbigt. Det är för mycket folk, jag orkar inte vara social och trevlig (egentligen - den kan jag ju inte låta bli att vara trevlig när det väl kommer till kritan och sen blir jag utmattad efteråt). Jag sätter mig bredvid S som är väldigt gullig, och jag liksom gömmer mig lite bakom henne. Det blir en ok fika. När jag sen ska resa mig är jag alldeles matt. Jag har yrsel. Jag blir stel och spänner mig för det är så pinsamt att bli så där yr så att man stapplar och har sig. S blir orolig och erbjuder sin arm för mig att stödja mig på på vägen tillbaka till mitt rum. Jag känner mig som 107 ungefär. Jag försöker säga att jag kan hålla mig i väggen, men S ignorerar det. Det känns mysigt men lite pinsamt att behöva hålla nån i armen. Väl inne på rummet igen blir jag tvungen att lägga mig på golvet med fötterna upp i en bokhylla. Vad gör man? Det ser antagligen rätt larvigt ut, och håruppsättningen gör ont av trycket från golvet. S frågar om hon vågar lämna mig där på golvet eller om jag tänker svimma. I don't do svimma, säger jag. Så S går, om än lite tveksamt. Hon erbjuder sig också att köra mig hem om jag inte blir bättre.
Jag ligger kvar i säkert tio minuter. Sen kan jag inte med att ligga där längre. Min rumskamrat kan bli förskräckt om hon kommer tillbaka och hittar mig på golvet. Jag sätter mig och konterar och bokför (som ju är det tråkigaste jag vet) men då kan jag i alla fall känna att jag gjort nån nytta innan jag smiter en halvtimme före telefontidens slut.
Jag masar mig iväg till ett sushiställe. Jag har egentligen med mig nördig diet-mat (läs: bantarmat = blääää, trist.... förkastligt) men jag känner att jag måste ha sushi, MÅSTE.
Jag tar en mellan-sushi. Nio bitar. Den är inte så snygg, det ser ut som den slajsats upp av en skogshuggare. Men det gör inget. Den är jättegod. Jag äter den STARK idag, med MYCKET wasabi. Jag ärfortfarande lite svullen i munnen av all wasabi. Jag lyckas ta mig till tunnelbannan och halkar iväg till medborgarplatsen där jag träffar maken som dyker upp, skäggig och snygg men portfölj och huvudvärk. Vi dricker te och äter chokladboll. Sen ska han träffa sin coach och jag ska ta mig hemåt. När jag kommer hem är jag så slut att benen darrar och jag dimper i säng. Andningen är ansträng och lite astmatisk. Min äldsta fina dott hämtar minsting på dagis. Jag ligger som en urvriden wettex på sängen och andas.
Det var då själva f*n... Jag pratade med väninnan L i morse. Om att jag mår (mådde) rätt bra och att mycket kändes bättre och just därför var jag så misstänksam... Denna misstänksamhet var befogad. Nu är det bara horizontalläge som gäller. Kanske en whisky? Nja.
Vad orsakde nu detta yrslande och pyrslande och golvliggande? Va? Vet int '. Rask promenad, fika/disk-angst samt lite våndor kring min kurs i projektledning - det är ju inte direkt kinesisk vattentort jag utsätts för. Men nu är det som det är. Jag ska vara snäll mot mig själv och inte bli så arg. Och om angsten lättar av lite okynnesätande av japan-snacks - so be it.
Yrkeskvinnan surar och mår lite illa
Jag ska bara skriva två saker:
1. Jag mår lite illa för jag råkade tittade på en fjärdedels Youtube-klipp där någon klämmer en MASTODONT-finne. Varför, varför kunde jag inte låta bli att titta?? Nu mår jag ju jätteilla. Vilket jag inte förstår, eftersom jag klämt och hanterat bölder på barn så sent som för några veckor sen... Det är nåt med att se det på bild...nä, det var HEMSKT vad jag mår illa. På riktigt alltså. (Jag sitter och smygulkar lite och jag tror på allvar att jag kommer kräkas i papperskorgen...)
Nog om det.
2. En ung ranglig man halkade av bussen lite lagom indiskret FÖRE mig i morse. Han trängde sig alltså. Gentlemannen är, som företeelse och hedersbegrapp, om inte död så i alla fall i koma. Eller är det bara en tramsig rest av nåt patriarkalt som vi alla försöker göra oss av med eller vad? Vet inte. Det jag vet är att jag kom på mig själv med att plötsligt försöka kliva på killen ena fladdrande skosnöre. (Han är alltså inte bara en tränga-sig-förbi-damer-och-alltså-utan-hyffs, han har inte knytit skorna ordentligt heller.) Med flit!! Vad är det med mig? Som tur var (?) missade jag hans skosnöre med nån centimeter, annars hade han väl stått på näsan och jag hade skämts som en gnu och inte alls lyckats segla förbi så där nochalant och väst "oj, HOPPSAN..."
Jag mår fortfarande illa så nu måste jag dricka lite vatten.
Varför tittade jag på klippet? Varför?
1. Jag mår lite illa för jag råkade tittade på en fjärdedels Youtube-klipp där någon klämmer en MASTODONT-finne. Varför, varför kunde jag inte låta bli att titta?? Nu mår jag ju jätteilla. Vilket jag inte förstår, eftersom jag klämt och hanterat bölder på barn så sent som för några veckor sen... Det är nåt med att se det på bild...nä, det var HEMSKT vad jag mår illa. På riktigt alltså. (Jag sitter och smygulkar lite och jag tror på allvar att jag kommer kräkas i papperskorgen...)
Nog om det.
2. En ung ranglig man halkade av bussen lite lagom indiskret FÖRE mig i morse. Han trängde sig alltså. Gentlemannen är, som företeelse och hedersbegrapp, om inte död så i alla fall i koma. Eller är det bara en tramsig rest av nåt patriarkalt som vi alla försöker göra oss av med eller vad? Vet inte. Det jag vet är att jag kom på mig själv med att plötsligt försöka kliva på killen ena fladdrande skosnöre. (Han är alltså inte bara en tränga-sig-förbi-damer-och-alltså-utan-hyffs, han har inte knytit skorna ordentligt heller.) Med flit!! Vad är det med mig? Som tur var (?) missade jag hans skosnöre med nån centimeter, annars hade han väl stått på näsan och jag hade skämts som en gnu och inte alls lyckats segla förbi så där nochalant och väst "oj, HOPPSAN..."
Jag mår fortfarande illa så nu måste jag dricka lite vatten.
Varför tittade jag på klippet? Varför?
Yrkeskvinnan är så patetiskt blödig
Is it so wrong to feel?
Idag är det fredag och jag är hemma. Dagen har bestått i (av?) att jag istället för att läsa min Laudes (bad catholic, bad catholic) tog en halvtimmes snooze i sällskap med herr fyraåetthalvt som mest ägnade sig åt att småsparkas samt peta sig i näsan (hans tanke var att jag inte skulle märka det...men det gjorde jag visst). Sen traskade vi till dagis. Förlåt, förskolan, där han precis hann med fruktstunden innan den var över. Hans fröknar och jag diskuterade huruvida vi i första hand var möbler eller dörrmattor i förhållande till våra ungar. (Jag är mer åt möbelhållet - typ: "va, det där gamla vraket ska alltid stå precis just där" samt *kläng, kläng, vrääääk*). Sen gick jag hem och hanterade tvätt (men inte disk) nån halvtimme. Bryggde nytt kaffe... här måste jag göra en kort parantes. Jag läste ju Marianne Fredrikssons Älskade barn. Den var rätt bra, men F*N vad de drack kaffe och åt smörgås!! Hela tiden!!! Hett kaffe, varmt kaffe, nytt kaffe, medtaget kaffe, starkt kaffe...tjat tjat tjat. Nästan lika illa som en deckare av Camilla Läckberg eller Helene Tursten. Deras hjältar dricker så mycket kaffe att...hu. Ja, eller Liza Marklund, fast där får man alltid det hela "hårdkokt" beskrivet, ungefär "Annika tryckte ut en kaffe, extra stark, minus mölk minus socker". Och då ska man tänka "ooo vilken kvinna, men mage av stål och vilja av järn och rost i ... handväskan. Nej visst f*n, hon har ju "bag" gubevars. I alla fall - det där blev ingen kort parantes.
Kaffet pimplades sen, när tvätt väl var hängd, sorterad och vikt och inlagd allt vad det nu var. Sen var klockan tio och jag var tvungen att vara lite kyrkogårdsjour. Telefonen var på och jag fick engagera mig ett fall med en försvunnen urna (det är helt sant) som sen dök upp samt en oroad dam av f d öststatsursprung (ja, polsk alltså) och en gravplats som man ville försäkra sig om verkligen var reserverad. Det var den. I alla fall, jag pysslade med mitt, hade koll på lite andra ärenden (bl en avbruten gravsten, men det kan vi ta en annan gång) och till slut var klockan 12 och jag kunde stänga av telefonen. Puuuuuh....
Jag värmde mat, jag åt mat,jag la linser i blöt (nej, jag skojar inte, gröna är de också) och bestämde mig att stället för att flippa mellan tröttsamma kanaler i ett lönslöst försök att slippa reklam (det går inte) så satte jag i första skivan på femte säsongen av Scrubs.
Let me get this straight. Jag ÄLSKAR Scrubs. Passionerat. Jag har många skäl till detta. Dels skrattar jag så jag känner att jag kommer leva flera veckor längre än jag hade gjort utan Scrubs. Dels finns där så mycket allvar i den skruvade vansinnesvärld som är Sacred Heart. (Alltså sjukhuset). Nån gång när jag tuggade mig igenom det föredömligt fylliga extra-materialet i nån av de andra säsongerna så hittade jag en intervju med den läkare som är verklighetens JD samt dennes fru. De fungerar som nån slags experter när de spelar in avsnitten och de ser bl a till att skådespelarna verkligen lyckas se ut som att de vet vad de gör och can pass for real doctors and nurses. I alla fall, den "riktige" JD och hand fru (som alltså också är läkare) berättade att många läkare anser att Scrubs är den mest verklighetstrogna sjukhusserien eftersom den är så vansinnigt skruvad. Alltså, mer "som det är på riktigt" än t ex ER eller Chicago Hope, House eller Grey's Anatomy. Heh... Minsann. Figures.
Scrubs är så fantastiskt. Och även om jag är vansinnigt förälskad i både JD, Turk, Carla och Eliot (samt Nurse Roberts, Ted, Doug, Jordan och - förstås - Dr Kelso så är Dr Cox, Perry, Per-Per, min absoluta favorit. Han påminner mig om både en och annan person i mitt liv som jag tycker hemskt mycket om och samtidigt har väldigt svårt att stå ut med. Samtidigt som han bara är helt vansinnigt galen och obehaglig och ändå så...äkta? Njaä, vore han det skulle man väl få låsa in honom per (haha, no pun intended) omgående. Men ändå... Ah. Perry Cox. Vilken man. Vilken outhärdligt fruktansvärd självförhärligande, narcissistisk, sadistisk...underbar man. Och helt helt ... helt oemotståndlig.
Och som jag har bölat när jag tittar på Scrubs. Jag misstänker att det är meningen. Och att mer coola smarta typer än jag SJÄLVKLART inte bölar eftersom de genomskådar den billiga dramaturgin...eller nåt. Men det skiter jag i. Jag grinar ändå. När JDs pappa dör och Dr Cox bara kan hantera att hjälpa honom om de samtidigt har på sig sporttröjor, dricker öl och tittar på tv. "This will only work this way - drink". Love it. Eller när hjärttransplantationspatienten dör och sjunger sitt stora broadwaynummer "I am waiting for my real life to begin"... (näe, nu börjar jag grina bara genom att tänka på det.) Det är så fantastiskt. Eller när JD är mer rädd för döden än hans döende patient, den gamla diabetes-damen...
Det är många såna där saker. Det alltid så mycket vansinne och idiotier...och så mycket känsla. I perioder går jag omkring och "är" Dr Cox här hemma vilket gör min man väldigt nervös....hehe. Jag har inte lyckats lära mig hans "rants" utantill, de är alldeles för svåra, men man kan ju lägga till ett "Hugh Jackman" med extremt överdrivet uttal...det är roligt...eh ja.
Jag inser att detta inlägg bara är kul (kanske?) för den som liksom jag älskar Scrubs. So be it. Jag har nu tjutit till två två avsnitt...och nu kom jag på ett till, det extra långa där de pratar om sina förhållanden. Där JD och Eliott trots att de så gärna vill ändå inte klarar av att vara tillsammans...och deras pizza förvandlas till en klocka som bara räknar ner hur kort tid de har kvar... Buuuhuuuuu!!!!!!!
Hrm hrm. Ja. Skärpning var det...
Min äldsta kom just hem med sin kompis och de ska nu titta på Blades of Glory... Hehe. Will Ferrell. Han är ju lite smårolig bitvis. ALLA i min familja brukar, om de just har rapat högt och ljudligt, gasta "DID YOU HEAR THAT??" och alltså citera Elf. Hemskt rolig film, där Will Ferrell tvingas hålla igen och alltså blir riktigt extra rolig, eftersom han vanisnne på något märkligt sätt begränsas av hans gula tajt, pinglor på skorna, gröna jacka och toppiga hatt.... Hm, that didn't make any sense. I alla fall, det är lite som Jim Carrey som jag ärvansinnigt förtjust i...när han INTE är Ace Ventura utan just också hålls i strikt "koppel" typ...då är han lite genialisk.
Jag vet inte var allt detta svammel om skådespelare och film kom ifrån. Men nu har jag - kanske? - fått det ur systemet... i alla fall för ett tag framöver.
Jag har mer tvätt att hänga, och kanske en promenad att ta. Vi får se.
Idag är det fredag och jag är hemma. Dagen har bestått i (av?) att jag istället för att läsa min Laudes (bad catholic, bad catholic) tog en halvtimmes snooze i sällskap med herr fyraåetthalvt som mest ägnade sig åt att småsparkas samt peta sig i näsan (hans tanke var att jag inte skulle märka det...men det gjorde jag visst). Sen traskade vi till dagis. Förlåt, förskolan, där han precis hann med fruktstunden innan den var över. Hans fröknar och jag diskuterade huruvida vi i första hand var möbler eller dörrmattor i förhållande till våra ungar. (Jag är mer åt möbelhållet - typ: "va, det där gamla vraket ska alltid stå precis just där" samt *kläng, kläng, vrääääk*). Sen gick jag hem och hanterade tvätt (men inte disk) nån halvtimme. Bryggde nytt kaffe... här måste jag göra en kort parantes. Jag läste ju Marianne Fredrikssons Älskade barn. Den var rätt bra, men F*N vad de drack kaffe och åt smörgås!! Hela tiden!!! Hett kaffe, varmt kaffe, nytt kaffe, medtaget kaffe, starkt kaffe...tjat tjat tjat. Nästan lika illa som en deckare av Camilla Läckberg eller Helene Tursten. Deras hjältar dricker så mycket kaffe att...hu. Ja, eller Liza Marklund, fast där får man alltid det hela "hårdkokt" beskrivet, ungefär "Annika tryckte ut en kaffe, extra stark, minus mölk minus socker". Och då ska man tänka "ooo vilken kvinna, men mage av stål och vilja av järn och rost i ... handväskan. Nej visst f*n, hon har ju "bag" gubevars. I alla fall - det där blev ingen kort parantes.
Kaffet pimplades sen, när tvätt väl var hängd, sorterad och vikt och inlagd allt vad det nu var. Sen var klockan tio och jag var tvungen att vara lite kyrkogårdsjour. Telefonen var på och jag fick engagera mig ett fall med en försvunnen urna (det är helt sant) som sen dök upp samt en oroad dam av f d öststatsursprung (ja, polsk alltså) och en gravplats som man ville försäkra sig om verkligen var reserverad. Det var den. I alla fall, jag pysslade med mitt, hade koll på lite andra ärenden (bl en avbruten gravsten, men det kan vi ta en annan gång) och till slut var klockan 12 och jag kunde stänga av telefonen. Puuuuuh....
Jag värmde mat, jag åt mat,jag la linser i blöt (nej, jag skojar inte, gröna är de också) och bestämde mig att stället för att flippa mellan tröttsamma kanaler i ett lönslöst försök att slippa reklam (det går inte) så satte jag i första skivan på femte säsongen av Scrubs.
Let me get this straight. Jag ÄLSKAR Scrubs. Passionerat. Jag har många skäl till detta. Dels skrattar jag så jag känner att jag kommer leva flera veckor längre än jag hade gjort utan Scrubs. Dels finns där så mycket allvar i den skruvade vansinnesvärld som är Sacred Heart. (Alltså sjukhuset). Nån gång när jag tuggade mig igenom det föredömligt fylliga extra-materialet i nån av de andra säsongerna så hittade jag en intervju med den läkare som är verklighetens JD samt dennes fru. De fungerar som nån slags experter när de spelar in avsnitten och de ser bl a till att skådespelarna verkligen lyckas se ut som att de vet vad de gör och can pass for real doctors and nurses. I alla fall, den "riktige" JD och hand fru (som alltså också är läkare) berättade att många läkare anser att Scrubs är den mest verklighetstrogna sjukhusserien eftersom den är så vansinnigt skruvad. Alltså, mer "som det är på riktigt" än t ex ER eller Chicago Hope, House eller Grey's Anatomy. Heh... Minsann. Figures.
Scrubs är så fantastiskt. Och även om jag är vansinnigt förälskad i både JD, Turk, Carla och Eliot (samt Nurse Roberts, Ted, Doug, Jordan och - förstås - Dr Kelso så är Dr Cox, Perry, Per-Per, min absoluta favorit. Han påminner mig om både en och annan person i mitt liv som jag tycker hemskt mycket om och samtidigt har väldigt svårt att stå ut med. Samtidigt som han bara är helt vansinnigt galen och obehaglig och ändå så...äkta? Njaä, vore han det skulle man väl få låsa in honom per (haha, no pun intended) omgående. Men ändå... Ah. Perry Cox. Vilken man. Vilken outhärdligt fruktansvärd självförhärligande, narcissistisk, sadistisk...underbar man. Och helt helt ... helt oemotståndlig.
Och som jag har bölat när jag tittar på Scrubs. Jag misstänker att det är meningen. Och att mer coola smarta typer än jag SJÄLVKLART inte bölar eftersom de genomskådar den billiga dramaturgin...eller nåt. Men det skiter jag i. Jag grinar ändå. När JDs pappa dör och Dr Cox bara kan hantera att hjälpa honom om de samtidigt har på sig sporttröjor, dricker öl och tittar på tv. "This will only work this way - drink". Love it. Eller när hjärttransplantationspatienten dör och sjunger sitt stora broadwaynummer "I am waiting for my real life to begin"... (näe, nu börjar jag grina bara genom att tänka på det.) Det är så fantastiskt. Eller när JD är mer rädd för döden än hans döende patient, den gamla diabetes-damen...
Det är många såna där saker. Det alltid så mycket vansinne och idiotier...och så mycket känsla. I perioder går jag omkring och "är" Dr Cox här hemma vilket gör min man väldigt nervös....hehe. Jag har inte lyckats lära mig hans "rants" utantill, de är alldeles för svåra, men man kan ju lägga till ett "Hugh Jackman" med extremt överdrivet uttal...det är roligt...eh ja.
Jag inser att detta inlägg bara är kul (kanske?) för den som liksom jag älskar Scrubs. So be it. Jag har nu tjutit till två två avsnitt...och nu kom jag på ett till, det extra långa där de pratar om sina förhållanden. Där JD och Eliott trots att de så gärna vill ändå inte klarar av att vara tillsammans...och deras pizza förvandlas till en klocka som bara räknar ner hur kort tid de har kvar... Buuuhuuuuu!!!!!!!
Hrm hrm. Ja. Skärpning var det...
Min äldsta kom just hem med sin kompis och de ska nu titta på Blades of Glory... Hehe. Will Ferrell. Han är ju lite smårolig bitvis. ALLA i min familja brukar, om de just har rapat högt och ljudligt, gasta "DID YOU HEAR THAT??" och alltså citera Elf. Hemskt rolig film, där Will Ferrell tvingas hålla igen och alltså blir riktigt extra rolig, eftersom han vanisnne på något märkligt sätt begränsas av hans gula tajt, pinglor på skorna, gröna jacka och toppiga hatt.... Hm, that didn't make any sense. I alla fall, det är lite som Jim Carrey som jag ärvansinnigt förtjust i...när han INTE är Ace Ventura utan just också hålls i strikt "koppel" typ...då är han lite genialisk.
Jag vet inte var allt detta svammel om skådespelare och film kom ifrån. Men nu har jag - kanske? - fått det ur systemet... i alla fall för ett tag framöver.
Jag har mer tvätt att hänga, och kanske en promenad att ta. Vi får se.
Yrkeskvinnan swingar (verkligen) inte
Min syster är en smart kul kvinna/tjej i sina bästa år. Jag läser hennes blogg mycket flitigt. Härom dan bloggade hon om det här:
SLAMPANS DILEMMA
Ganska komiskt tyckte jag. Sen funderade jag på det - det är ju inget som är särskilt aktuellt för mig, har aldrig varit (jag är patologiskt monogam och gift och pryd och kanske rentav lite hämmad, gubevars), kommer antagligen inte blir. MEN. Jag säger bara MEN.
Om det nu är morsan inom mig (jag är väldigt mycket morsa), feministen...whatever, om nu karlar planerar att rulla hem till kvinfolk (förhoppningsvis då också vice versa) - DÅ FÅR MAN VÄL SE TILL ATT HA EN TANDBORSTE MED SIG!!! Varför ska en självständig, självförsörjande kvinna hålla sina tillfälliga karlar med tandborste. Tandborstar. Va? Bjuda på frukost - vad vet jag, kanske det, men hålla med tandborstar??? Dumheter. Karlar - skaffa handväska eller ha portfölj eller nåt - ska det rullas hem till någon och sen eventuellt sovas över, då får man ha tandborste med sig. Tycker jag. (Vän av ordningen. Jag håller reda på 6 personers tandborstar on a daily basis, en uppgift som jag förvisso delar med Maken. Dvs - han bistår ungarna med själva tandborstandet, jag ser till att det finns tandborstar åt alla.)
Jag kände i o f s en snubbe som alltid hade gästtandborstaroch gästpyjamasar och t o m nödbindor till eventuellt behövande damer...men det gällde liksom alla gästande kamrater, herrar, damer. Han var en sån där extremt omtänksam typ.
Nog om tandborstarna. Det här fick syrran och mig att spåna vidare. Och hur det var så sa jag väl nåt om att jag är patologiskt monogam och att tandborstdilemmat inte varit så aktuellt och så där, samt att radhuslivet är städat och kanske i andras ögon tråkigt. Syrran undrade lite spefullt på skämt "jaha, så ni har inga vilda swinger-partyn då?" Här borde jag ju sagt "nej, verkligen inte". Men jag sa istället: "Ssh, inte så högt, då vill alla vara med." Det var ju inte så där särskilt kul eller innovativt, men jag kom inte på nåt bättre. Istället bekände jag en mild tvångstanke som dykt upp nån enstaka gång. (VERKLIGEN enstaka...jag har inte tvångstankar så ofta)... Tänk om några av våra grannar skulle föreslå nåt sånt? Föreslå swinging. Partnerbyte. Hur farao krånglar man sig ur nåt sånt utan att det blir om möjligt ännu pinsammare allting? HUR, fru Ribbing, HUR? Min syster anser att jag bör ställa den frågan till M Ribbing, och jag överväger detta...men jag är ju lite pryd och hämmad så jag vet verkligen inte...
Tänk bara själva. Grannar som verkat så ordinära och trevliga och så plötsligt i nån situation där man minst anar det, vid soptunnan eller brevlådan eller så, så föreslår de det, så där bara. Hjälp... Förhoppningsvis svimmar man inte, får inte spel, rodnar inte så att det syns alltför mycket...och så krånglar man sig ur det hela...och sen blir allt så pinsamt att man nästan dör, man klarar inte av att låta barnen gå på kalas där, städdagarna blir en plåga och så får man flytta.
Usch. Det här var obehagligt. Sina tvångstankar ska man behålla för sig själv. Om det inte gått lång tid sen man hade dem, för då kan de ha hunnit blivit riktigt roliga.
SLAMPANS DILEMMA
Ganska komiskt tyckte jag. Sen funderade jag på det - det är ju inget som är särskilt aktuellt för mig, har aldrig varit (jag är patologiskt monogam och gift och pryd och kanske rentav lite hämmad, gubevars), kommer antagligen inte blir. MEN. Jag säger bara MEN.
Om det nu är morsan inom mig (jag är väldigt mycket morsa), feministen...whatever, om nu karlar planerar att rulla hem till kvinfolk (förhoppningsvis då också vice versa) - DÅ FÅR MAN VÄL SE TILL ATT HA EN TANDBORSTE MED SIG!!! Varför ska en självständig, självförsörjande kvinna hålla sina tillfälliga karlar med tandborste. Tandborstar. Va? Bjuda på frukost - vad vet jag, kanske det, men hålla med tandborstar??? Dumheter. Karlar - skaffa handväska eller ha portfölj eller nåt - ska det rullas hem till någon och sen eventuellt sovas över, då får man ha tandborste med sig. Tycker jag. (Vän av ordningen. Jag håller reda på 6 personers tandborstar on a daily basis, en uppgift som jag förvisso delar med Maken. Dvs - han bistår ungarna med själva tandborstandet, jag ser till att det finns tandborstar åt alla.)
Jag kände i o f s en snubbe som alltid hade gästtandborstaroch gästpyjamasar och t o m nödbindor till eventuellt behövande damer...men det gällde liksom alla gästande kamrater, herrar, damer. Han var en sån där extremt omtänksam typ.
Nog om tandborstarna. Det här fick syrran och mig att spåna vidare. Och hur det var så sa jag väl nåt om att jag är patologiskt monogam och att tandborstdilemmat inte varit så aktuellt och så där, samt att radhuslivet är städat och kanske i andras ögon tråkigt. Syrran undrade lite spefullt på skämt "jaha, så ni har inga vilda swinger-partyn då?" Här borde jag ju sagt "nej, verkligen inte". Men jag sa istället: "Ssh, inte så högt, då vill alla vara med." Det var ju inte så där särskilt kul eller innovativt, men jag kom inte på nåt bättre. Istället bekände jag en mild tvångstanke som dykt upp nån enstaka gång. (VERKLIGEN enstaka...jag har inte tvångstankar så ofta)... Tänk om några av våra grannar skulle föreslå nåt sånt? Föreslå swinging. Partnerbyte. Hur farao krånglar man sig ur nåt sånt utan att det blir om möjligt ännu pinsammare allting? HUR, fru Ribbing, HUR? Min syster anser att jag bör ställa den frågan till M Ribbing, och jag överväger detta...men jag är ju lite pryd och hämmad så jag vet verkligen inte...
Tänk bara själva. Grannar som verkat så ordinära och trevliga och så plötsligt i nån situation där man minst anar det, vid soptunnan eller brevlådan eller så, så föreslår de det, så där bara. Hjälp... Förhoppningsvis svimmar man inte, får inte spel, rodnar inte så att det syns alltför mycket...och så krånglar man sig ur det hela...och sen blir allt så pinsamt att man nästan dör, man klarar inte av att låta barnen gå på kalas där, städdagarna blir en plåga och så får man flytta.
Usch. Det här var obehagligt. Sina tvångstankar ska man behålla för sig själv. Om det inte gått lång tid sen man hade dem, för då kan de ha hunnit blivit riktigt roliga.
Yrkeskvinnan vräker sig i soffan
Ja, det har jag i alla fall gjort en timme nu.
Jag läser för mycket. If there is such a thing.
Jag börjar bli allvarligt oroad för att jag inte kan låta bli att köpa böcker. Det är ju SJUKLIGT. Eller inte...
Jag läste ut Liza Marklunds "Livstid"
på en och en halv dag. Ja, jag läser fort. Ja, Liza skriver lättläst. Ja, det var spännande.
Men det var ändå nåt som skavde...lite. Eller? Jag vet inte... Jag är inte så glasklar i min analys idag.
Sen förra veckan läste jag "Hanteringen av odöda" av Johan Ajvide Lindquist
och det var ju ... läskigt? Det var faktiskt sjukt spännande ett bra tag och jag gillade figurerna väldigt mycket, men det var nåt med en ål på slutet och där blev det bara...urk. Författarens alterego är sjyst tecknad, den sörjande överviktiga journalisten är sjyst, och sen är ju Flora och Elsy favoriter, mormor synsk och tonåring störig och självskadande som tycker så mycket om varandra och funkar så bra i hop (intressant sätt att förklara självskadebeteende f ö ) ...men det var nåt med slutet som inte alls kändes helt 100.... Det blev inte helt bra. Nån slags halvdan sci fi-ingrepp som bara blev skumt? Eller?Jag blir väldigt kinkig när det inte är bra slut (duh?) - och här var det nåt ... rörigt med slutet som bara inte kändes helt...sammanhängande. Men jag kanske får läsa om. Som jag nu tycker det blev den för mycket spännande kreativa skrämmande omständigheter som staplades på varann. Liksom.
Just nu läser jag Marianne Fredrikssons "Älskade barn"
och den har jag nog läst ut innan jag släcker lampan ikväll. Jag är inget MF-fan - jag har nog i ärlighetens namn inte läst en enda bok av henne förrut. Det började s a s bli dags. Hon skriver rätt mycket om abort - och det dök upp i Livstid också och jag ... jag kan bara inte skriva om det här. Inte spontant. Jag måste tänka till. Men det är lite...befriande att det ändå dyker upp. Att Marianne Fredriksson bara tar upp det, rätt brutalt. Liza Marklund känns mer som att hon gör nåt slags statement som ... jag inte riktigt förstår.
Men det där lämnar jag därhän. För denhär gången.
"Älskade barn" är intressant och engagerande. Jag tycker om när människor försöker förstå sig själva och var de kommer ifrån. Det är så ... livsbejakande på nåt sätt. (Hemskt töntigt pretto-ord, men vad fasen...)
Imorse låg jag i sängen och funderade på en bestseller...eh ja. En bok att skriva. Kan jag det? Nja. Jag är så förtvivlat lat...nä, förresten, det är jag faktiskt inte, men jag har typ världens sämsta tålamod. (Tror jag har nämnt det). Och sämst, allra allra sämst, har jag tålamod med mig själv...
Men man ska aldrig säga aldrig. En vacker dag så... Vi får se.
Jag läser för mycket. If there is such a thing.
Jag börjar bli allvarligt oroad för att jag inte kan låta bli att köpa böcker. Det är ju SJUKLIGT. Eller inte...
Jag läste ut Liza Marklunds "Livstid"
på en och en halv dag. Ja, jag läser fort. Ja, Liza skriver lättläst. Ja, det var spännande.
Men det var ändå nåt som skavde...lite. Eller? Jag vet inte... Jag är inte så glasklar i min analys idag.
Sen förra veckan läste jag "Hanteringen av odöda" av Johan Ajvide Lindquist
och det var ju ... läskigt? Det var faktiskt sjukt spännande ett bra tag och jag gillade figurerna väldigt mycket, men det var nåt med en ål på slutet och där blev det bara...urk. Författarens alterego är sjyst tecknad, den sörjande överviktiga journalisten är sjyst, och sen är ju Flora och Elsy favoriter, mormor synsk och tonåring störig och självskadande som tycker så mycket om varandra och funkar så bra i hop (intressant sätt att förklara självskadebeteende f ö ) ...men det var nåt med slutet som inte alls kändes helt 100.... Det blev inte helt bra. Nån slags halvdan sci fi-ingrepp som bara blev skumt? Eller?Jag blir väldigt kinkig när det inte är bra slut (duh?) - och här var det nåt ... rörigt med slutet som bara inte kändes helt...sammanhängande. Men jag kanske får läsa om. Som jag nu tycker det blev den för mycket spännande kreativa skrämmande omständigheter som staplades på varann. Liksom.
Just nu läser jag Marianne Fredrikssons "Älskade barn"
och den har jag nog läst ut innan jag släcker lampan ikväll. Jag är inget MF-fan - jag har nog i ärlighetens namn inte läst en enda bok av henne förrut. Det började s a s bli dags. Hon skriver rätt mycket om abort - och det dök upp i Livstid också och jag ... jag kan bara inte skriva om det här. Inte spontant. Jag måste tänka till. Men det är lite...befriande att det ändå dyker upp. Att Marianne Fredriksson bara tar upp det, rätt brutalt. Liza Marklund känns mer som att hon gör nåt slags statement som ... jag inte riktigt förstår.
Men det där lämnar jag därhän. För denhär gången.
"Älskade barn" är intressant och engagerande. Jag tycker om när människor försöker förstå sig själva och var de kommer ifrån. Det är så ... livsbejakande på nåt sätt. (Hemskt töntigt pretto-ord, men vad fasen...)
Imorse låg jag i sängen och funderade på en bestseller...eh ja. En bok att skriva. Kan jag det? Nja. Jag är så förtvivlat lat...nä, förresten, det är jag faktiskt inte, men jag har typ världens sämsta tålamod. (Tror jag har nämnt det). Och sämst, allra allra sämst, har jag tålamod med mig själv...
Men man ska aldrig säga aldrig. En vacker dag så... Vi får se.
Yrkeskvinnan är hemmavid
Jag har inte bestämt mig för hur pass...bedagat alternativt praktiskt alternativt msyko det är att sitta och handlägga begravningsärenden från köksbordet. Det är lite "så där" tycker jag själv. Det har jag gjort i alla fall. Maken ficknåt möte inställt i morse så vi satt här vid varsitt smuligt fläckigt hörn av skrivbordet med varinn laptop och jobbade. Dvs, jag svarade i jobbmobilen, fick svåra namn bokstaverade för mig, försökte hålla koll på kremeringar och kistor, samt datum och klockslag...och däremellan spelade jag mesiga spel på king.com. Ja, och så pluggade jag under grinigt muttrande och morrande...
Han maken jagade nollor och formler i Excel. Det gör han så väl, men jag är glad att jag slipper.
Efter att ha slutat med det för dagishämtning och matlagning (maken alltså, jag är ju SJUUUK) så satte han sig nu igen med sin lilla dator...varvid jag sa att om han nu tänkte plocka upp Excel igen så ämnade jag dunka honom gul och blå. Han blev omedelbart generad vilket var väldigt roligt. Särskilt som han har nån slags samuraj-tofs på huvet. Han har ju så långt hår, så annars ser han inget.
Det låter som ett vindpinat Dracula-slott ivårt kök. Visserligen är det väldigt fisig isolering under innertaken på tredje våningen, JA, men det här är ju löjligt. Det visade sig vara nån jönsig TORKFUNTION i diskmaskinen...ok...
Mitt liv är så himla spännande.
Idag har jag:
1. Varit sjuk - men jag säger som Povel "lagom schuk" ("Van å få som jag vill" - genialisk låt)
2. Läst 239 sidor Liza Marklund
3. Övervägt att skriva en bestseller, det verkar så lukrativt...
4. Inte lagat mat
5. Inte diskat
6. Inte vikt tvätt...jo, lite
7. BADAT badkar i säkert två timmar. Jag känner mig fortfarande som ett litet sviskon.
8. Inte fönat håret.
9. Inte slagit några rekord bland mina favvo-spel på king.com
10. Kladdat ihop senaste vändan fiid bäk till mina kursare på Projektledningen...
11. Druckit aningens för mycket kaffe.
12. Ätit Hickoryrökt hamburgare till middag...smasken.
13. Retats med min tolvåring som är känslig, labil och allmänt hormonstinn...och väldigt väldigt fin
Det får nog räcka för idag. Nu ska jag jobba på att vara harmonisk innan jag somnar. Det är så svårt.
Han maken jagade nollor och formler i Excel. Det gör han så väl, men jag är glad att jag slipper.
Efter att ha slutat med det för dagishämtning och matlagning (maken alltså, jag är ju SJUUUK) så satte han sig nu igen med sin lilla dator...varvid jag sa att om han nu tänkte plocka upp Excel igen så ämnade jag dunka honom gul och blå. Han blev omedelbart generad vilket var väldigt roligt. Särskilt som han har nån slags samuraj-tofs på huvet. Han har ju så långt hår, så annars ser han inget.
Det låter som ett vindpinat Dracula-slott ivårt kök. Visserligen är det väldigt fisig isolering under innertaken på tredje våningen, JA, men det här är ju löjligt. Det visade sig vara nån jönsig TORKFUNTION i diskmaskinen...ok...
Mitt liv är så himla spännande.
Idag har jag:
1. Varit sjuk - men jag säger som Povel "lagom schuk" ("Van å få som jag vill" - genialisk låt)
2. Läst 239 sidor Liza Marklund
3. Övervägt att skriva en bestseller, det verkar så lukrativt...
4. Inte lagat mat
5. Inte diskat
6. Inte vikt tvätt...jo, lite
7. BADAT badkar i säkert två timmar. Jag känner mig fortfarande som ett litet sviskon.
8. Inte fönat håret.
9. Inte slagit några rekord bland mina favvo-spel på king.com
10. Kladdat ihop senaste vändan fiid bäk till mina kursare på Projektledningen...
11. Druckit aningens för mycket kaffe.
12. Ätit Hickoryrökt hamburgare till middag...smasken.
13. Retats med min tolvåring som är känslig, labil och allmänt hormonstinn...och väldigt väldigt fin
Det får nog räcka för idag. Nu ska jag jobba på att vara harmonisk innan jag somnar. Det är så svårt.
Yrkeskvinnan och Arne
Ni vet:
DEN Arne. Jag var väldigt svag för honom en gång i tiden. Särskilt den replik som inledde flera av serierna i tidernas begynnelse. "Fan. Här flyger/går/står/kräks man." Så jäkla bra.
Så alltså: Fan. Här ligger man. Jag har blitt förkyld igen. Eller vadå igen - det var väldigt länge sen. Faktiskt. Men nu mår jag verkligen inte bra.
Maken var på jobbresa torsdag till fredag och då blev jag tvungen att ta ett glas bara för att han inte var hemma. Sen blev det fredag och jag träffade mina gamla kursare från entreprenören. Det var trevligt. Faktiskt riktigt trevligt. Och folk bara var allmänt civiliserade och trevliga. Med nåt halvt litet undantag som vi inte behöver gå in på. Dessutom så var middag inte lika mycket 2007 längre så jag fick äta mat också. Och som den sansade människa jag är samlade jag ihop mig och åkte hem vid halv tio efter två glas och en stor talrik köttbullar med klassiska tillbehör. Det var gott.
Jag var alltså i sjyst form på lördagen. Maken åkte med två barn, sönerna, till landet och plockade upp nån båt och vad det nu bar. Döttrarna och jag åkte till centrum o handlade presenter till grannarna, åt hamburgare och köpte även mjölk och grönsaksjuice på Coop. Det skulle komma en god vän från Skåne och sova över så henne väntade vi in framåt sju-snåret. Hon hade jobbat hela dan så vi placerade henne i säng i gäst/arbetsrum. Därefter traskade vi över till grannarnas kombinerade oktober/födelsedagsfest. 75% av deras familj fyller år i oktober och därför orkade de bara med ett kalas. Det var öl och vin och smaskig buffé samt kladdkaka. Väldigt trevligt. Dessutom hängde det ett bar "lederhosen"
på vägen, storlek max 7-åring. Grann-pappan är ägare till dessa och KAN i sin "ungdom" ha burit dem. Grann-mamman letade desperat efter nåt fotobevis på att han någon gång burit dessa lederhosen - men nej. Vi spånade loss om hur kul det hade varit med en jätteförstoring av en sån bild, alterativt en fond-tapet. (Barnet på bilden är för mig helt okänt men byxorna är snarlika de på grann-väggen.)
Vid åttatiden var djupt inne i nån diskussion om konsumism, eller mögtvis "de stora läsupplevelserna i mitt liv" eller nåt sånt. DÅ hörde jag ett illvrål. Jag brukar vara väldigt dålig på att höra när det är mitt barn som gör sig illa men nu hörde jag i vart fall att det var allvar. (Det var vädligt många barn överallt i hela fest-huset men trots det hördes detta illvrål klart och tydligt genom kacklet.) Som skjuten ur en kanon for jag iväg och lämnade dividerandet kring huruvida vi skulle ta oss an Bröderna KAramazov eller inte, vind för våg. Min yngste låg i en hög på hallgolvet med händerna fömunnen, illtjutandes. Jag plockade undan händerna och då var därplötsligt blod överallt. "Fan. Här blöder man" liksom.
Barnet hade haft för bråttom upp för trappan och stupat på näsan. Fel, underläppen. Det var två rejäla jack i läppen och det var blod på jeans, golv, tröja och mig. En av de små nyfunna vännerna frågade allvarligt intresserat om han fick se. "Nej", sa jag, "du får titta sen. Kan nån hämta lite is?" Som tur är ju mamm-grannen sjuksköterska och papp-grannen är läkare. Ytterligare en av gästerna var tandläkare. Sonen i fråga har århundradets fläskläpp men inga tänder verkar lösa. Vi får väl se om nån tand mörknar eller så.
Sen gick jag hem med det blässerade barnet, bäddade ner barnet och skulle sen försöka sätta på en skiva med Trazan och Banarne. Då visade det sig att den äldre sonen lyckats vräka den lilla CD-spelaren i golvet så att den inte längre gick att spela några skivor på. *suck*
Sen kunde jag äntligen umgås lite med min goda vän. Vi drack te, hon fick smörgås och sen tog vi oss ett glas.
Vadan nu denna långa harrang? Förrutom att läsaren nu vet vad jag sysslat med i helgen så kan det också noteras hur stort/litet alkoholintaget varit. Jag är alltså inte bakis idag. Men jag är väldigt o-kry. Så o-kry att hela kyrkgåendet fick läggas ner för min del. Herr Fläskläpp och jag höll oss hemma.
Maken kom hem och gjorde matmuffins - tänk så husligt. Jag ligger mest i sängen och mår tjyvens. Jag undrar om jag kan jobba imorgon? Det lär visa sig.
Just nu surar jag mest över att vårt hus är så förtvivlat ly-hört. "Fan. Här störs man".
Barnen har suttit i vardagsrumme, precis under vårt sovrum och tittat på gammal julkalender med Albert och Herbert. En kult-serie för visso, men jag är sjuk!! Och deras far sover middag. De har rätt högt ljud men inte skadligt högt. Ändå känns det som teven står under vår säng. Ååååh.... MYCKET IRRITERANDE.
Det blir nog teve-rum längst ner i huset tillslut. För man bara måste kunna få vila. I sin egen radhus-borg, för bövelen.
Ok. Kopplingarna till Arne Anke känns så här dags rätt klena. Men vad fan. Här ligger man. Och kan inte annat. Det regnar och blåder, jag är sjuk och sur. Arne liksom kom för mig. Håll till godo.
Skål kosmonauter.
DEN Arne. Jag var väldigt svag för honom en gång i tiden. Särskilt den replik som inledde flera av serierna i tidernas begynnelse. "Fan. Här flyger/går/står/kräks man." Så jäkla bra.
Så alltså: Fan. Här ligger man. Jag har blitt förkyld igen. Eller vadå igen - det var väldigt länge sen. Faktiskt. Men nu mår jag verkligen inte bra.
Maken var på jobbresa torsdag till fredag och då blev jag tvungen att ta ett glas bara för att han inte var hemma. Sen blev det fredag och jag träffade mina gamla kursare från entreprenören. Det var trevligt. Faktiskt riktigt trevligt. Och folk bara var allmänt civiliserade och trevliga. Med nåt halvt litet undantag som vi inte behöver gå in på. Dessutom så var middag inte lika mycket 2007 längre så jag fick äta mat också. Och som den sansade människa jag är samlade jag ihop mig och åkte hem vid halv tio efter två glas och en stor talrik köttbullar med klassiska tillbehör. Det var gott.
Jag var alltså i sjyst form på lördagen. Maken åkte med två barn, sönerna, till landet och plockade upp nån båt och vad det nu bar. Döttrarna och jag åkte till centrum o handlade presenter till grannarna, åt hamburgare och köpte även mjölk och grönsaksjuice på Coop. Det skulle komma en god vän från Skåne och sova över så henne väntade vi in framåt sju-snåret. Hon hade jobbat hela dan så vi placerade henne i säng i gäst/arbetsrum. Därefter traskade vi över till grannarnas kombinerade oktober/födelsedagsfest. 75% av deras familj fyller år i oktober och därför orkade de bara med ett kalas. Det var öl och vin och smaskig buffé samt kladdkaka. Väldigt trevligt. Dessutom hängde det ett bar "lederhosen"
på vägen, storlek max 7-åring. Grann-pappan är ägare till dessa och KAN i sin "ungdom" ha burit dem. Grann-mamman letade desperat efter nåt fotobevis på att han någon gång burit dessa lederhosen - men nej. Vi spånade loss om hur kul det hade varit med en jätteförstoring av en sån bild, alterativt en fond-tapet. (Barnet på bilden är för mig helt okänt men byxorna är snarlika de på grann-väggen.)
Vid åttatiden var djupt inne i nån diskussion om konsumism, eller mögtvis "de stora läsupplevelserna i mitt liv" eller nåt sånt. DÅ hörde jag ett illvrål. Jag brukar vara väldigt dålig på att höra när det är mitt barn som gör sig illa men nu hörde jag i vart fall att det var allvar. (Det var vädligt många barn överallt i hela fest-huset men trots det hördes detta illvrål klart och tydligt genom kacklet.) Som skjuten ur en kanon for jag iväg och lämnade dividerandet kring huruvida vi skulle ta oss an Bröderna KAramazov eller inte, vind för våg. Min yngste låg i en hög på hallgolvet med händerna fömunnen, illtjutandes. Jag plockade undan händerna och då var därplötsligt blod överallt. "Fan. Här blöder man" liksom.
Barnet hade haft för bråttom upp för trappan och stupat på näsan. Fel, underläppen. Det var två rejäla jack i läppen och det var blod på jeans, golv, tröja och mig. En av de små nyfunna vännerna frågade allvarligt intresserat om han fick se. "Nej", sa jag, "du får titta sen. Kan nån hämta lite is?" Som tur är ju mamm-grannen sjuksköterska och papp-grannen är läkare. Ytterligare en av gästerna var tandläkare. Sonen i fråga har århundradets fläskläpp men inga tänder verkar lösa. Vi får väl se om nån tand mörknar eller så.
Sen gick jag hem med det blässerade barnet, bäddade ner barnet och skulle sen försöka sätta på en skiva med Trazan och Banarne. Då visade det sig att den äldre sonen lyckats vräka den lilla CD-spelaren i golvet så att den inte längre gick att spela några skivor på. *suck*
Sen kunde jag äntligen umgås lite med min goda vän. Vi drack te, hon fick smörgås och sen tog vi oss ett glas.
Vadan nu denna långa harrang? Förrutom att läsaren nu vet vad jag sysslat med i helgen så kan det också noteras hur stort/litet alkoholintaget varit. Jag är alltså inte bakis idag. Men jag är väldigt o-kry. Så o-kry att hela kyrkgåendet fick läggas ner för min del. Herr Fläskläpp och jag höll oss hemma.
Maken kom hem och gjorde matmuffins - tänk så husligt. Jag ligger mest i sängen och mår tjyvens. Jag undrar om jag kan jobba imorgon? Det lär visa sig.
Just nu surar jag mest över att vårt hus är så förtvivlat ly-hört. "Fan. Här störs man".
Barnen har suttit i vardagsrumme, precis under vårt sovrum och tittat på gammal julkalender med Albert och Herbert. En kult-serie för visso, men jag är sjuk!! Och deras far sover middag. De har rätt högt ljud men inte skadligt högt. Ändå känns det som teven står under vår säng. Ååååh.... MYCKET IRRITERANDE.
Det blir nog teve-rum längst ner i huset tillslut. För man bara måste kunna få vila. I sin egen radhus-borg, för bövelen.
Ok. Kopplingarna till Arne Anke känns så här dags rätt klena. Men vad fan. Här ligger man. Och kan inte annat. Det regnar och blåder, jag är sjuk och sur. Arne liksom kom för mig. Håll till godo.
Skål kosmonauter.
Yrkeskvinnan drar efter andan
Jag kom av mig. Jag lyckades ju blogga mellan Alvesta och Gnosjö eller om det var Hässleholm och Lund - jag minns inte. Blogga via mobilen alltså. Vad nu det skulle vara bra för.
Sen var jag i klostret i tre dagar. Två och en halv i alla fall. Jag gick omkring och var tyst och tyckte det var väldigt behagligt samtidigt som jag gick och blängde på allt och alla...och så kom jag på mig själv med att minnas vad hon Mia Törnblom har sagt...om man tänker ont och illa om folk på ett allmänt omotiverat sätt och dessutom jämför sig med andra, då är ens självkänsla i dåligt skick...näe... är det så det är ställt med mig? Jag fick genast lägga band på mig.
Hur som helst - huvudet började snurra fortare och fortare i all denna tystnad (nej, jag kräktes inte grönt, det var på ett mentalt plan bara) och jag kom på mig själv med att sitta och prata med Gud i ett rasande tempo inne i huvudet tills jag nästan kunde förnimma hur Gud la handen över munnen på mig och försiktigt sa: "...tyst..."
(Och sen kom det män i vita rockar och hade med sig en tröja med välidgt långa armar...nä, faktiskt inte.)
Jag grät ut lite. Sen var det mycket bättre.
Jag lyssnade på Renata Chlumskas Sommar-program på tåget hem. Det var härligt. Jag beundrar henne väldigt mycket. Även om jag själv verkligen inte är någon äventyrare och verkligen inte kommer att bli en. Det finns något väldigt imponerande med en kvinna som tar sig an det som verkar vara helt omöjligt. Och sen bara gör.
...samtidigt. Om jag nu inte alltid var så förtvivlat hård och fördömmande mot mig själv - skulle jag då kunna se att även mitt liv är modigt. Och lite imponerande. På sitt sätt? Ja, jag kanske kan det. Jag vet ju att fyra ungar och "gift-för-livet" vid 22 skrämmer skiten ut en hel del människor...
Kanske var det så att jag upplevde lite...kongruens, heter det så? Eller kanske bara "konsekvens", dvs känslor och tankar var lite konsekventa, när jag var så där grinig och blängde snett på allt och alla i klostret? Eftersom jag är hård och fördömmande mot mig själv - så blev jag det till sist mot folk i min omgivning också? Kanske det...
Jag skrev en dikt. Jag ska - modigt? - skriva ner min dikt här.
Höst och löv som faller
Blad som blir till löv
Det minner inte om död
Utan vila
Mörker och kyla
Kala träd mot himlen
Det minner inte om död
Utan ro och stillhet
Höstlövens guld på marken
Det säger mig ingenting
Mer än att det inte måste
leda till intighet eller tomhet
Det finns fortfarande andetag
Allting andas fortfarande
En höststorm påminner bara
"Jag andas fortfarande"
Inte "jag drar ett sista plågat andetag"
Allt ska sova nu
Allt ska vila
Men inte dö
Inte heller jag
Jag måste minnas det i mitt mörker
Så är det.
Sen var jag i klostret i tre dagar. Två och en halv i alla fall. Jag gick omkring och var tyst och tyckte det var väldigt behagligt samtidigt som jag gick och blängde på allt och alla...och så kom jag på mig själv med att minnas vad hon Mia Törnblom har sagt...om man tänker ont och illa om folk på ett allmänt omotiverat sätt och dessutom jämför sig med andra, då är ens självkänsla i dåligt skick...näe... är det så det är ställt med mig? Jag fick genast lägga band på mig.
Hur som helst - huvudet började snurra fortare och fortare i all denna tystnad (nej, jag kräktes inte grönt, det var på ett mentalt plan bara) och jag kom på mig själv med att sitta och prata med Gud i ett rasande tempo inne i huvudet tills jag nästan kunde förnimma hur Gud la handen över munnen på mig och försiktigt sa: "...tyst..."
(Och sen kom det män i vita rockar och hade med sig en tröja med välidgt långa armar...nä, faktiskt inte.)
Jag grät ut lite. Sen var det mycket bättre.
Jag lyssnade på Renata Chlumskas Sommar-program på tåget hem. Det var härligt. Jag beundrar henne väldigt mycket. Även om jag själv verkligen inte är någon äventyrare och verkligen inte kommer att bli en. Det finns något väldigt imponerande med en kvinna som tar sig an det som verkar vara helt omöjligt. Och sen bara gör.
...samtidigt. Om jag nu inte alltid var så förtvivlat hård och fördömmande mot mig själv - skulle jag då kunna se att även mitt liv är modigt. Och lite imponerande. På sitt sätt? Ja, jag kanske kan det. Jag vet ju att fyra ungar och "gift-för-livet" vid 22 skrämmer skiten ut en hel del människor...
Kanske var det så att jag upplevde lite...kongruens, heter det så? Eller kanske bara "konsekvens", dvs känslor och tankar var lite konsekventa, när jag var så där grinig och blängde snett på allt och alla i klostret? Eftersom jag är hård och fördömmande mot mig själv - så blev jag det till sist mot folk i min omgivning också? Kanske det...
Jag skrev en dikt. Jag ska - modigt? - skriva ner min dikt här.
Höst och löv som faller
Blad som blir till löv
Det minner inte om död
Utan vila
Mörker och kyla
Kala träd mot himlen
Det minner inte om död
Utan ro och stillhet
Höstlövens guld på marken
Det säger mig ingenting
Mer än att det inte måste
leda till intighet eller tomhet
Det finns fortfarande andetag
Allting andas fortfarande
En höststorm påminner bara
"Jag andas fortfarande"
Inte "jag drar ett sista plågat andetag"
Allt ska sova nu
Allt ska vila
Men inte dö
Inte heller jag
Jag måste minnas det i mitt mörker
Så är det.
Yrkeskvinnan och teknikens under
Det är ju helt otroligt. Det försvann ett "viktigt" meddelande för nån timme sen mellan Gnosjö och Värnamo. Jag var det igen. Marabous smarrigaste mörka choklad, den med citron och ingefära, har ni prövat den? Jag har hittat den i Kungens kurva och Borås och det duger ju inte. Så köp och pröva om ni ser den. Jag är så orolig att den ska försvinna. Och det är så pinsamt att hamstra. Snart är jag i Lund.
Yrkeskvinnan mellan Alvastra och Lund
Blogga från mobilen=svårt och ansträngande. Men jag prövar.
Yrkeskvinnan reser bort
Ja, det är ust vad jag gör det. Total yrkeskvinnetystnad i hela fyra dagar. Nåja. Sånt har ju hänt förr.
Jag ska inte ge mig in i barn-som-val-och-det-lämpliga/olämpliga-i-det igen. Inte i dag i alla fall. Men låt mig säga som så. Jag är lite bekymrad.
Nåväl.
Annika Norlin var på första sidan i DNs kulturdel idag. Det är ett omen. Jag måste få massor med Hello Saferide och Säkert! i fulsedagspräsänt. Eller hur?
För att inte detta ska tappas bört - det är mindre än en månad tills jag fyller halv-70 - så skriver jag ner min önskelista här:
1. Allt med Säkert! och Hallo Saferide.
2. Åttonde säsongen av That 70's Show
3. Tredje säsongen av Medium.
4. Alla Ms Marple från 80-talet, de med Joan Hicks. De är bäst.
5. Ett tennistracket.
6. Tennisbollar.
7. Hårspännen.
8. Presentkort i lämplig klädesaffär för inköpande av svarta jeans.
9. "Varför just kristen?" av Timothy Radcliffe, OP. Alternativt samma bok fast på engelska. (What's the Point of Being Christian?) Detta om jag kan hålla mig från att köpa den själv.
Ja, nåt sånt. Och enda anledningen till att den ligger här är att jag annars glömmer bort den. Och jag kom ihåg precis just nu att jag borde skriva ner vad jag önskar mig. Så då fick det bli här.
Vad mer?
Jag packar. Och försöker tämja tvättmonstret lite lagom innan jag utelämnar min familj åt dess uppslukande, förtärande kraft.
Eh ja.
Hehehe, vet ni vad jag lästa i Mitti Min förort idag? Det var en liten bröllopsannons från 080808 då tydligen ovanligt många människor fick för sig att gänga sig. Paret hade skrivit nåt om att det var "evighetens dag" och var det nu var och sen stod det så här: (jag hoppas jag citerar korrekt - jag höll på att garva ihjäl mig nämligen)
"Brudens hand överlämnades av brudgummens son".
Va? På ett silverfat eller? Låter inte det oerhört äckligt och ganska makabert? Jag överväger starkt att klippa ur och skicka till DNs Namn och Nytt. De brukar gilla sånt. Bara de plockar bort brudparets namn...de kanske inte har nån humor?
(Och jag fick behärska mig oerhört, när jag hade skrattat färdigt vill säga, för att inte fara ut i översittaruttalanden och elitistiska fördomar om folks taskiga språkbruk. Jag får helt enkelt hålla mig till att det är...väldigt roligt.)
Bon voyaga på mig.
Jag ska inte ge mig in i barn-som-val-och-det-lämpliga/olämpliga-i-det igen. Inte i dag i alla fall. Men låt mig säga som så. Jag är lite bekymrad.
Nåväl.
Annika Norlin var på första sidan i DNs kulturdel idag. Det är ett omen. Jag måste få massor med Hello Saferide och Säkert! i fulsedagspräsänt. Eller hur?
För att inte detta ska tappas bört - det är mindre än en månad tills jag fyller halv-70 - så skriver jag ner min önskelista här:
1. Allt med Säkert! och Hallo Saferide.
2. Åttonde säsongen av That 70's Show
3. Tredje säsongen av Medium.
4. Alla Ms Marple från 80-talet, de med Joan Hicks. De är bäst.
5. Ett tennistracket.
6. Tennisbollar.
7. Hårspännen.
8. Presentkort i lämplig klädesaffär för inköpande av svarta jeans.
9. "Varför just kristen?" av Timothy Radcliffe, OP. Alternativt samma bok fast på engelska. (What's the Point of Being Christian?) Detta om jag kan hålla mig från att köpa den själv.
Ja, nåt sånt. Och enda anledningen till att den ligger här är att jag annars glömmer bort den. Och jag kom ihåg precis just nu att jag borde skriva ner vad jag önskar mig. Så då fick det bli här.
Vad mer?
Jag packar. Och försöker tämja tvättmonstret lite lagom innan jag utelämnar min familj åt dess uppslukande, förtärande kraft.
Eh ja.
Hehehe, vet ni vad jag lästa i Mitti Min förort idag? Det var en liten bröllopsannons från 080808 då tydligen ovanligt många människor fick för sig att gänga sig. Paret hade skrivit nåt om att det var "evighetens dag" och var det nu var och sen stod det så här: (jag hoppas jag citerar korrekt - jag höll på att garva ihjäl mig nämligen)
"Brudens hand överlämnades av brudgummens son".
Va? På ett silverfat eller? Låter inte det oerhört äckligt och ganska makabert? Jag överväger starkt att klippa ur och skicka till DNs Namn och Nytt. De brukar gilla sånt. Bara de plockar bort brudparets namn...de kanske inte har nån humor?
(Och jag fick behärska mig oerhört, när jag hade skrattat färdigt vill säga, för att inte fara ut i översittaruttalanden och elitistiska fördomar om folks taskiga språkbruk. Jag får helt enkelt hålla mig till att det är...väldigt roligt.)
Bon voyaga på mig.
Yrkeskvinnans nya idol
Jag är så hopplöst efter. Men det får nog helt enkelt vara så.
Jag TROR att jag har nämnt att jag knarkar Sommar i P1. Igår lyssnade jag på Amelia Adamo som jag tycker är lite små-cool och sen på Annika Norlin. Jag hade väldigt lite koll på Annika Norlin tills jag la ihop ett och ett och insåg att det var hennes video syrran hade lagt upp på sin blogg (Anna-otroligt bra) och det var hennes namn vi trasslade fram i korsordet för några veckor sen (jag tror temat var svenska pop-undret och vi har numera dålig koll på det, JA), samt även Hello Saferide som jag bara fick fram eftersom jag löste allt runtomkring och SEN klurade ut att "jaha, Hello Saferide, jomen det namnet känner jag igen...tror jag".
Jag är kär i Annika Norlin nu.
Jag lyssnar på hennes stillsamma reflekterande och otroligt sympatiska norrländska (jämt-ska? männskan är ju dock från Östersund) och inser att det är och förblir en väldigt vacker dialekt. (Alltså måste man vara destå mer uppmärksam på VAD männskan säger. Gäller alla med vacker dialekt. Typ Mark Levengood eller Tina Nordström. En bekant sa upprört, och i lätt affekt ska tilläggas: "Lyssna på VAD Mark Levengood säger!! Han är OND!!!". Nåja.)
Jag lyssnar på henne när hon pratar om sitt förhållande till sin musik och jag inser att näe, så där har jag aldrig känt. Musik var för mig ytterligare nån form av prestation (jag är faktiskt musikaliskt, sjunger rent och prydligt med halvskolad röst...och sen är det inte så mycket mer med det), det var bara ytterligare ett sammanghang där man kunde får bekräftelse och så... Nä, det gör ingen bra artist. Så mina popstjärne, sångerskedrömmar hamnade på hyllan för GANSKA så länge sen, efter det att min bror och jag skickat in en HISKELIG låt till melodifestivalen. Och NEJ, den kommer ni aldrig få höra. Men det är alltid intressant att få nya perspektiv.
Jag tror jag blev kär när hon sa något om att folk frågar henne varför hon nu är journalist och musiker om hon tycker så illa om att stå på scen och är så blyg. Hennes svar på detta är att varför är det bara utåtriktade människor som jag få göra musik och stå på scen? Då var vi hemma. Helt fantastiskt.
Det enda som gör mig lite bekymrad igen är det här med...ja, vad? Hennes sommarprogram var (supposedly) inspelat på ett tåg på väg hem till Östersund "och mamma och pappa". Jättegulligt. Eller? Innan jag låter familje-fascistoid och helt knäpp så måste jag förklara att jag alltid blir lite nervös av folk som gör det här med barn till för mycket ett val. Ett val i klass med "ska jag ha en grön eller en blå soffa?" eller "ska jag blir brandman eller doktor?" Jag tror inte att det är så bra. Nu ser världen ut så, att det är ett val i väldigt väldigt stor utsträckning. Och det är bra på vissa sätt och väldigt bekymrande på andra. I min bok i alla fall.
Hon har tydligen sagt i en intervju (som syrran citerade) något om det här barn, nåt i stil med..nä, nu hämtar jag det exakta citatet så att det inte blir fel.
"Å, vad fin, vad kul det skulle vara med barn. Å, nu gråter den, nu vill jag hellre ha en macka."
Det är ju väldigt kul. På ett sätt. Jag menar, jag fnissar också. Men det gör mig också bekymrad som sagt. Missförstå mig rätt, folk gör som de vill och jag menar inte att alla ska känna likadant inför det här med barn-skaffandet...på det där sättet att man blir stjärn- och tårögd och pratar om "det-största-i-livet" och sånt. Kan inte ungar bara få bara lite självklara? Måste de planeras och "skaffas" in absurdum?
Så när Annika Norlin är på väg hem till mamma och pappa, som den 31-åriga kvinna hon trots allt är, då hör jag också ett budskap där. Nämligen: "Jag vill inte vara vuxen. Inte fullt ut. Jag vill kunna fortsätta att åka hem till mamma och pappa. Jag vill fortsätta ha kille. Inte man, hu så hemskt. Kille."
Nej, jag är inte norm. Det vet jag. Men jag vet att jag, trots att jag är knäpp, bräcklig, svag och en morsa med pinsamt dåligt tålamod, så vet jag att jag är vuxen. Jag gillar att vara vuxen. Jag vill vara det fullt ut. På ett äkta, sant och riktigt sätt, inte ett ytligt "hela-mitt-hem-matchar-jag-fönar-håret-varje-dag-och-bär-ofta-dräkt"-vuxen. Hör jag fel? Annika Norlin kanske visst vill vara vuxen? Hon kanske är mycket vuxnare än jag?
När man har en passion, när man är konstnär, musiker, då verkar det som att det går före allting. Är det givet? Det kanske är nödvändigt? Jag inbillar mig att historien är full av konstnärer och musiker som försummar sina barn och familjer...kanske ska de då inte ha barn och familjer? Kanske är det bättre om det har kille. Eller tjej.
Jaja. Jag kan ju filosofera all I want. Jag bara önskar barn kunde få vara människor, de också. Och inte bara nåt man "kanske" vill ha. Skaffa. Nån gång. Eller nä förresten, jag vill nog hellre ha en bil eller resa till Nya Zeeland. Hur skulle jag ta det om någon, typ mina föräldrar sa så och syftade på mig? "Lisa? Nä, jag vill nog hellre ha en macka..."
Samtidigt; vill man nu väldigt gärna resa till Australien så är det ju inte helt enkelt om man har barn. Eller vart fall klart mer komplicerat och bökigt.
Eller så har jag missat en stillsam ironi eller nåt hos Annika Norlin. Och hur det än är så känner jag ju inte henne så jag lämnar ämnet (för den här gången) och fortsätter att gilla hennes musik. Och önska mig ALLT av Hello Saferide och Säkert! i födelsedagspresent.
Här hade jag tänkte skriva lite mer om det här med ny musik, men då blir inlägget för långt så jag låter bli.
Jag bara nämner att jag satt på pendeln och klurade på det här som finns nedskrivet här ovan. Och jag insåg att jag måste snabbt anteckna några stödord, annars glömmer jag allt när jag kommer fram till en dator. Det enda jag hittade var remissen till psykiatern...och en orange penna. Jag vek den snabbt så att ingen skulle se att det var en remiss till en psykiater - hallå, det kanske man inte vill skylta med. Sen kladdade jag ner oranga stödord för glatta livet...
Yrkeskvinnan tar farväl
Jag ägnar mig just i detta nu åt att tömma mitt kontor. Det där låtsas/gratis/vi-som-skulle-förändra-världen-nähä-det-gick-visst-inte-kontoret. Jag hämtade ju mitt resterande blöjlager härom veckan och nu sitter jag här och konstaterar att hyllorna är så gott som tomma - jag lämnar med flit kvar en fjantig broschyr där Swebank lovar guld och gröna skogar (LIERS!!) samt våren (2008...) s program på Kulturhuset. I Ytterjärna. Arrat av antroposofiska sällskapet. Och nej, jag har ingen aning om vad det gör här på mitt kontor.
I alla fall.
Vi lyckades glömma tre tomma plastlådor som någon av mina giriga korridorskamrater genast uttryckte sin önskan om att få lägga vantarna på. Nähädu, den gubben gick inte.
Nu står en av dessa lådor på skrivbordet och en står på..i, det är en fåtölj-ig sak...jag vet inte, i alla fall, den står i/på fåtöljstolen. De är fulla med de pärmar och papper jag inte fick med mig sist. Samt en häftapparat, en ask blyertspennor, tre tepåsar (grönt), ett sudokuspel i trä (va?), en mycket kompakt luftmadrass samt en nöd-deo och två pennmuggar. Jag känner mig som något ur en film när jag stoppar ner allt i lådorna. Det är lite som när någon får sparken i en amerikansk rulle av mindre djupt slag. Då stoppar de alltid ner det där de ska ha med sig i en kartong - en ganska fjuttigt liten brukar det vara kartong tycker jag, och går.
"You're fired. Clear out your desk RIGHT NOW." Typ.
Fast jag har ju inte fått sparken. Eller?
Jag har bara inte lyckats sparka igång det företag jag ville driva. Och det suger ju lite.
Hur som helst. Jag går just nu en deltidskurs i projektledning där jag lär mig fantastiskt intressanta saker och samtidigt övar på att inte ta i så jag spricker. Mycket nyttigt. Det roligaste - eller vad man nu ska kalla det - är att jag upptäcker om och om igen allt vi gjort FEL. Det är så otroligt komiskt. Sorgligt. Nä, mest är det intressant. Jag lär mig ju saker. Jag älskar att lära mig saker. Och jag inser - åter igen - att ingenting är förgäves.
Så så var det med det.
Nu ska jag försöka göra nån slags värdigt avslut här. Jag blir upphämtad om nåntimme kanske? Drygt...
Sen får jag sushi.
Och för att få tiden att gå ska jag städa två datorer, något jag inte är så bra på, samt kolla att jag fått med allt, samt skriva klart senast inlämningsuppgiften till min kurs. Den är 24 timmar sen även denna gång. Men va fan.
I alla fall.
Vi lyckades glömma tre tomma plastlådor som någon av mina giriga korridorskamrater genast uttryckte sin önskan om att få lägga vantarna på. Nähädu, den gubben gick inte.
Nu står en av dessa lådor på skrivbordet och en står på..i, det är en fåtölj-ig sak...jag vet inte, i alla fall, den står i/på fåtöljstolen. De är fulla med de pärmar och papper jag inte fick med mig sist. Samt en häftapparat, en ask blyertspennor, tre tepåsar (grönt), ett sudokuspel i trä (va?), en mycket kompakt luftmadrass samt en nöd-deo och två pennmuggar. Jag känner mig som något ur en film när jag stoppar ner allt i lådorna. Det är lite som när någon får sparken i en amerikansk rulle av mindre djupt slag. Då stoppar de alltid ner det där de ska ha med sig i en kartong - en ganska fjuttigt liten brukar det vara kartong tycker jag, och går.
"You're fired. Clear out your desk RIGHT NOW." Typ.
Fast jag har ju inte fått sparken. Eller?
Jag har bara inte lyckats sparka igång det företag jag ville driva. Och det suger ju lite.
Hur som helst. Jag går just nu en deltidskurs i projektledning där jag lär mig fantastiskt intressanta saker och samtidigt övar på att inte ta i så jag spricker. Mycket nyttigt. Det roligaste - eller vad man nu ska kalla det - är att jag upptäcker om och om igen allt vi gjort FEL. Det är så otroligt komiskt. Sorgligt. Nä, mest är det intressant. Jag lär mig ju saker. Jag älskar att lära mig saker. Och jag inser - åter igen - att ingenting är förgäves.
Så så var det med det.
Nu ska jag försöka göra nån slags värdigt avslut här. Jag blir upphämtad om nåntimme kanske? Drygt...
Sen får jag sushi.
Och för att få tiden att gå ska jag städa två datorer, något jag inte är så bra på, samt kolla att jag fått med allt, samt skriva klart senast inlämningsuppgiften till min kurs. Den är 24 timmar sen även denna gång. Men va fan.
Yrkeskvinnan om mornar och kvällar
Kvällar är så svårt. Jag måste lära om hur man gör med kvällar. Kvällar ger mig svår ... kanske inte ångest, men nån slags förstadium till ångest. Det är som att "nu har ytterligare en dag lagts till mina och inte räddade jag världen i dag heller och inte sitter jag förnöjd och tänker vilken lagom trevlig dag det blev då jag inte alls försökte rädda världen eller bli löjligt framgångsrik...eller bara lite smånöjd med min tillvaro..." Varför är det så? Är det bara jag som har svårt med kvällar? Detta trots att jag är en utpräglad kvällsmänniska. Eller jag trodde i alla fall att det var så?
Mornar däremot. Mmmh. Morgonar. Mornar...vad farao heter det? Jaja. Jag är morgontrött och grinig och behöver stoppa smörgås i munnen iprincip nästan innan jag vaknat. Ändå älskar jag mornar. Hela dagen ligger framför mig, nej, hela livet ligger framför mig (vilket ju verkligen inte är sant, jag har ju levt mer än en tredjedel av mitt liv for sure...kanske rentav halva? 2/5?) Det bara är något med mornar. Smörgås. Kaffe. Lite juice först. Och en kiwi. Alltid en kiwi. Och innan dess, uppvaknande, mina mediciner...de är ju inte så roliga per se men det är ju lite skoj med nåt som blivit en rutin...eh va? Jaja.
Den här morgonen var helt ok. Smörgås. Kaffe. Tidning. Sen hasade alla iväg i olika takt. Både maken och jag blev kvar hemma. Jag insåg att limpan nästan var slut så jag satte en deg. En stor en. Lite halvimproviserad så där. Ett ganska ljust bröd. Jag vek tvätt. Jag la in mer tvätt. Det var på det hela taget en smärre orgie i huslighet. Maken satt och la budget. Vi samtalade lite från och till. Mornar. I love mornar.
Nu är det snart lunchdags och vi ska äta sushi. Nähä?
Jag beställde lite saker igår. Från cdon. Jag brukar föredra discshop men nu blev det cdon. Jag brukar ha både uppe i varsitt fönster och så plockar jag ihop vad jag vill ha och jämför totalpriset. Samt tillgängligheten förstås. Nu blev det "det nödvändigaste". Dvs nästa säsong av The Closer (vi ser den som fortbildning i bitchigt ledarskap vilket både maken och jag behöver) samt The Final Countdown och Born in the USA till storkillen. Han är inne i en "rockig" period och ligger och lyssnar på det här VARJE kväll:
SUPERSTITIOUS
Han hade även en lång Lenny Kravitz-period men den är över. Nu är det bara Europe. (Som han envisas med att kall U-rååp med betoning på sista stavelsen. Det spelar ingen roll att vi står och gastar "det heter JUUU-RUPP", han säger bara envetet att han tycker det heter U-rååp. Oh well. Sen springer vi runt och tjoar gutturala "HUUUH!!" och "YEEAAAH!!" som Joey Tempest...väldigt kul.
Samma kille kom hem härom veckan och villa ta hål i örat. Jag sa att det var helt ok för mig men att han måste prata med pappa också. Pappa blev lite citronsnipig och hade lite ogenomtänkta objektions till detta. (Märk väl att detta är pappa rektorn som har långt hår och flum-skägg...) Jag frågade varför han vill ta hål i örat. "För att ingen annan har det" blev svaret. Klockrent tyckte jag. Hans systrar påpekade att kompis si och sås pappa faktiskt har hål i örat och det är ju coolt. Jag blev tvungen att kolla med lite brorsan som bestämt sa att han är emot ALLA former av kroppsutsmyckningar och smycken...figures. Han har ring-fobi och klock-fobi och allt vad det nu är... Hans sambo tyckte dock att det var helt ok. Jag var mest ute efter lite parental discussion -självkalrt kan vi avgöra själva huruvida storkillen ska få ta hål örat. Jag har sagt att han får fundera lite till, men att det är ok om han fortfarande vill. Det har varit tyst en hel vecka.
Han gillar Elvis också. Mycket. "Fast han är död men det gör inget." Okej...
Ja, sen var det väl nån skiva till. Nån Ratata och nån Cat Stevens. Jag är lite svag för Cat Stevens i lagom mängd. Det är lite komiskt att min man - den tekniskt småbegåvade som gladeligt kan sitta och läsa en MANUAL till en fjärrkontroll i flera timmar och se alldeles lycklig ut - han kom och hängde över min axel och pekade oh hängde inte alls med. "Vadå kassan? Vad är det där? Har du köpt dom?" Jaså, kostar den bara 66kr...(Ja, det står där efter titeln i varukorgen...duh...) Jag fick syrligt påpeka att det märks att han inte näthandlar så ofta...vilket ju egentligen bara är bra. Sen blev han alldeles imponerad av sökfunktionerna och allt man kunde hitta och hur det var upplagt. Är detta att vara bakåtsträvande eller är det att vara ansvarsfull? Oklart...
Jag gjorde som jag brukade - la allt jag ville ha i korgen och sen försökte jag bestämma mig för vad jag skulle plocka bort. Det bör vara minst hälften men det är inte alltid det går. Det gick GANSKA bra nu.
Usch. Jag funderar rätt mycket - lite väl mycket ibland - på det här med behov. Vad behöver man egentligen? Jag stod i tvättstugan och studerade två par sportsockor. (Min svärmör säger sockAr och det blir jag fortfarande lite nervös av.) Ett par var mina, ett par makens. Han muttrade härom dan nåt om att "varför har jag inte tub/sport/spring-strumpor+?" Hm. Han har ju ETT par. Kanske två om vi letar. Och kniper det kan han låna mina - vi har ju lika stora fötter, nästan. BEHÖVER vi då köpa fler sportsockor? Eller ska vi fortsätta och bara köra med detta 2 par. (Eller om det nu är tre...) Det är ju bara att tvätta. Och det gör jag ju jämt ändå. Jag är helt lost. Jag vet liksom inte alls.
Jag kommer att tänka på när Eric (i That 70's Show) frågar Donna "How do you know when you need new underwear?" och hon svarar "If you have to ask that, you definately need new underwear." Tänk om det var så enkelt. Det finns stunder då jag önskar att jag var lite mer handgripligt buddistisk och faktiskt bara ägde de där sju sakerna. Eller i alla fall bara 25. 72?
Ska man bli så här eftertänksam av att vika tvätt?
Nu är det SUSHI.
Mornar däremot. Mmmh. Morgonar. Mornar...vad farao heter det? Jaja. Jag är morgontrött och grinig och behöver stoppa smörgås i munnen iprincip nästan innan jag vaknat. Ändå älskar jag mornar. Hela dagen ligger framför mig, nej, hela livet ligger framför mig (vilket ju verkligen inte är sant, jag har ju levt mer än en tredjedel av mitt liv for sure...kanske rentav halva? 2/5?) Det bara är något med mornar. Smörgås. Kaffe. Lite juice först. Och en kiwi. Alltid en kiwi. Och innan dess, uppvaknande, mina mediciner...de är ju inte så roliga per se men det är ju lite skoj med nåt som blivit en rutin...eh va? Jaja.
Den här morgonen var helt ok. Smörgås. Kaffe. Tidning. Sen hasade alla iväg i olika takt. Både maken och jag blev kvar hemma. Jag insåg att limpan nästan var slut så jag satte en deg. En stor en. Lite halvimproviserad så där. Ett ganska ljust bröd. Jag vek tvätt. Jag la in mer tvätt. Det var på det hela taget en smärre orgie i huslighet. Maken satt och la budget. Vi samtalade lite från och till. Mornar. I love mornar.
Nu är det snart lunchdags och vi ska äta sushi. Nähä?
Jag beställde lite saker igår. Från cdon. Jag brukar föredra discshop men nu blev det cdon. Jag brukar ha både uppe i varsitt fönster och så plockar jag ihop vad jag vill ha och jämför totalpriset. Samt tillgängligheten förstås. Nu blev det "det nödvändigaste". Dvs nästa säsong av The Closer (vi ser den som fortbildning i bitchigt ledarskap vilket både maken och jag behöver) samt The Final Countdown och Born in the USA till storkillen. Han är inne i en "rockig" period och ligger och lyssnar på det här VARJE kväll:
SUPERSTITIOUS
Han hade även en lång Lenny Kravitz-period men den är över. Nu är det bara Europe. (Som han envisas med att kall U-rååp med betoning på sista stavelsen. Det spelar ingen roll att vi står och gastar "det heter JUUU-RUPP", han säger bara envetet att han tycker det heter U-rååp. Oh well. Sen springer vi runt och tjoar gutturala "HUUUH!!" och "YEEAAAH!!" som Joey Tempest...väldigt kul.
Samma kille kom hem härom veckan och villa ta hål i örat. Jag sa att det var helt ok för mig men att han måste prata med pappa också. Pappa blev lite citronsnipig och hade lite ogenomtänkta objektions till detta. (Märk väl att detta är pappa rektorn som har långt hår och flum-skägg...) Jag frågade varför han vill ta hål i örat. "För att ingen annan har det" blev svaret. Klockrent tyckte jag. Hans systrar påpekade att kompis si och sås pappa faktiskt har hål i örat och det är ju coolt. Jag blev tvungen att kolla med lite brorsan som bestämt sa att han är emot ALLA former av kroppsutsmyckningar och smycken...figures. Han har ring-fobi och klock-fobi och allt vad det nu är... Hans sambo tyckte dock att det var helt ok. Jag var mest ute efter lite parental discussion -självkalrt kan vi avgöra själva huruvida storkillen ska få ta hål örat. Jag har sagt att han får fundera lite till, men att det är ok om han fortfarande vill. Det har varit tyst en hel vecka.
Han gillar Elvis också. Mycket. "Fast han är död men det gör inget." Okej...
Ja, sen var det väl nån skiva till. Nån Ratata och nån Cat Stevens. Jag är lite svag för Cat Stevens i lagom mängd. Det är lite komiskt att min man - den tekniskt småbegåvade som gladeligt kan sitta och läsa en MANUAL till en fjärrkontroll i flera timmar och se alldeles lycklig ut - han kom och hängde över min axel och pekade oh hängde inte alls med. "Vadå kassan? Vad är det där? Har du köpt dom?" Jaså, kostar den bara 66kr...(Ja, det står där efter titeln i varukorgen...duh...) Jag fick syrligt påpeka att det märks att han inte näthandlar så ofta...vilket ju egentligen bara är bra. Sen blev han alldeles imponerad av sökfunktionerna och allt man kunde hitta och hur det var upplagt. Är detta att vara bakåtsträvande eller är det att vara ansvarsfull? Oklart...
Jag gjorde som jag brukade - la allt jag ville ha i korgen och sen försökte jag bestämma mig för vad jag skulle plocka bort. Det bör vara minst hälften men det är inte alltid det går. Det gick GANSKA bra nu.
Usch. Jag funderar rätt mycket - lite väl mycket ibland - på det här med behov. Vad behöver man egentligen? Jag stod i tvättstugan och studerade två par sportsockor. (Min svärmör säger sockAr och det blir jag fortfarande lite nervös av.) Ett par var mina, ett par makens. Han muttrade härom dan nåt om att "varför har jag inte tub/sport/spring-strumpor+?" Hm. Han har ju ETT par. Kanske två om vi letar. Och kniper det kan han låna mina - vi har ju lika stora fötter, nästan. BEHÖVER vi då köpa fler sportsockor? Eller ska vi fortsätta och bara köra med detta 2 par. (Eller om det nu är tre...) Det är ju bara att tvätta. Och det gör jag ju jämt ändå. Jag är helt lost. Jag vet liksom inte alls.
Jag kommer att tänka på när Eric (i That 70's Show) frågar Donna "How do you know when you need new underwear?" och hon svarar "If you have to ask that, you definately need new underwear." Tänk om det var så enkelt. Det finns stunder då jag önskar att jag var lite mer handgripligt buddistisk och faktiskt bara ägde de där sju sakerna. Eller i alla fall bara 25. 72?
Ska man bli så här eftertänksam av att vika tvätt?
Nu är det SUSHI.
Yrkeskvinnan och smärtorna
Jag har ont lite mest hela tiden. Fast jag tror det har att göra med att hela kroppen fortfarande är i så fenomenalt dålig form efter operation. Allt ger träningsvärk liksom. Det känns som hela systemet är fullt med små ojande gummor som säger "ojojojoj" hela tiden. Alternativt "ujujuj".
Jag pratade med min bror igår, han som nu har två små barn. Han var väldigt nöjd med allting, särskilt med att det var en "little lady" som han uttryckte det. Hihi.
Sen var han imponerade av sina barns mor som födde barn som en...hjältinna. (Mitt ord men i alla fall, han var impad.)
Och så var han impad av barnmorkan som tog övet vid sju på morgonen, klev in och pekade med hela handen (fast på ett trevligt, positivt och humoristiskt sätt) och meddelade att nu skulle här födas barn. "Det blir inga snitt här inte, ska ni se", sa hon. Och det verkar ju samtliga inblandade ha köpt, särskilt då min svägerska och min brorsdotter (de var ju så att säga mest involverade) för två timmar senare eller så föddes det mycket riktigt barn. Ibland är det helt RÄTT med bestämda barnmorskor tyckte bror och svägerska. Det var det nu.
Jag fick två bilder till telefonen. En där hon, lillan, är typ fem minuter gammal. Hon ser mest arg ut. Sen är hon några timmar, påklädd och så otroligt söt att jag nästan började lipa. Det är lite härligt att bli faster...
Jag överväger att åka och simma eftersom maken plötsligt meddelade att han kunde vara hemma med de småskruttiga sönerna på fömiddagen. (Jag fick ställa in ett fika möte för andra gången pga hostande stor kille och snorande liten kille....) Sen skulle han, maken, åka och jobba. Så då får jag hålla mig hemma. Elva måste jag vara hemma så jag får ta och raska på lite här.
Min äldsta diva, kvasitonåringen hällde ut juice på mig i morse. Inte med flit utan pga ev mutter-attack av sällan skådad dignitet. Jag undrar om det där muttrandet är så himla bra egentligen. Tala ut, människa vill man säga. Eller - jag gastade en hel del annat otrevligt medan juicen rann ner över bordet, mig och min pyjamas samt ner i tofflorna...usch. Sen bad jag om ursäkt. Divan muttrade (nähä?) och hasade ut ur köket. Fast en halvtimme senare sa hon också förlåt.
Simma var det ja...var är min necessär?
Jag pratade med min bror igår, han som nu har två små barn. Han var väldigt nöjd med allting, särskilt med att det var en "little lady" som han uttryckte det. Hihi.
Sen var han imponerade av sina barns mor som födde barn som en...hjältinna. (Mitt ord men i alla fall, han var impad.)
Och så var han impad av barnmorkan som tog övet vid sju på morgonen, klev in och pekade med hela handen (fast på ett trevligt, positivt och humoristiskt sätt) och meddelade att nu skulle här födas barn. "Det blir inga snitt här inte, ska ni se", sa hon. Och det verkar ju samtliga inblandade ha köpt, särskilt då min svägerska och min brorsdotter (de var ju så att säga mest involverade) för två timmar senare eller så föddes det mycket riktigt barn. Ibland är det helt RÄTT med bestämda barnmorskor tyckte bror och svägerska. Det var det nu.
Jag fick två bilder till telefonen. En där hon, lillan, är typ fem minuter gammal. Hon ser mest arg ut. Sen är hon några timmar, påklädd och så otroligt söt att jag nästan började lipa. Det är lite härligt att bli faster...
Jag överväger att åka och simma eftersom maken plötsligt meddelade att han kunde vara hemma med de småskruttiga sönerna på fömiddagen. (Jag fick ställa in ett fika möte för andra gången pga hostande stor kille och snorande liten kille....) Sen skulle han, maken, åka och jobba. Så då får jag hålla mig hemma. Elva måste jag vara hemma så jag får ta och raska på lite här.
Min äldsta diva, kvasitonåringen hällde ut juice på mig i morse. Inte med flit utan pga ev mutter-attack av sällan skådad dignitet. Jag undrar om det där muttrandet är så himla bra egentligen. Tala ut, människa vill man säga. Eller - jag gastade en hel del annat otrevligt medan juicen rann ner över bordet, mig och min pyjamas samt ner i tofflorna...usch. Sen bad jag om ursäkt. Divan muttrade (nähä?) och hasade ut ur köket. Fast en halvtimme senare sa hon också förlåt.
Simma var det ja...var är min necessär?
Yrkeskvinnan jublar
Jag är åter faster! En liten flicka blev det som ännu inte har något namn och ingen vikt eftersom hon tydligen bara äter och äter och inte alls vill bli vägd.
Föddes någon gång i förmiddags och alla mår bra!
HURRA!
Föddes någon gång i förmiddags och alla mår bra!
HURRA!
Yrkeskvinnan väntar och väntar
På besked. Igår kväll hostade mobilen till. Det var mess från min bror. "Vattnet har gått. Spännande! :-)"
Jag förhörde mig med mor i morse - de var på BB men på västfronten intet nytt så att säga. Vi håller alla tummar och tår för en säker nedkomst av lilla liten. Helst utan att det ska behöva kejsarsnittas som det blev sist när min brorson kom till världen.
Ja, nu kan jag inte skriva NÅT mer idag för jag är så PSYCHED!
...men om jag får besked om att jag åter är faster så meddelar jag det...
Jag förhörde mig med mor i morse - de var på BB men på västfronten intet nytt så att säga. Vi håller alla tummar och tår för en säker nedkomst av lilla liten. Helst utan att det ska behöva kejsarsnittas som det blev sist när min brorson kom till världen.
Ja, nu kan jag inte skriva NÅT mer idag för jag är så PSYCHED!
...men om jag får besked om att jag åter är faster så meddelar jag det...
Yrkeskvinnan latar sig
Ja, det är nog det jag gör. Jag sitter på jobbet och gör inte många knop. Men det må vara hänt. Jag passar ju gubevars telefonen trots allt...
Helgen kom och gick i en rasande fart. Vi var i Mariefred. Vi hade kräftis med våra grannar - de har landställe utanför Mariefred och det var ju helt fantastiskt trevligt. Kräftorna var goda och de två pajer som maken och jag slängt ihop med gemensamma krafter var helt sagolika. Det var en västerbottenost-paj med bacon och lök i botten och en med kantareller och parmesan. Båda var kriminellt smaskiga...särskilt västerbottenostpajen. Våra grannar hade i sin tur bjudit in sina landet-grannar som dök upp med ett lite barn (sisådär en 1,5 år, jättesöt och mammig). De hade med sig en fantastisk chokladkaka med pekannötter. Även den var en religiös upplevelse - den var bakad i en vanlig kakform och såg ut som att den borde bli ca 10-12 bitar om man skar anständiga sådana...receptet var dock till 20 personer. Minst...och nu förstår jag varför)... men när jag ätit min lilla smala bit var det plötsligt inte roligt längre. Jag kände mig som en boaorm som ätit en...elfant-hjord. Minst. Jag brakade i säng, utan att så mycket som säga godnatt...det var nästan lite oartigt. Det trevliga med alltihop var att varken jag eller nån annan drack för mycket eller blev oregerlig. (Nu brukar jag inte göra det men i alla fall, kräftis är kräftis.) Grann-pappan och undertecknad gav upp först, jag allra först med en kvarts marginal. Vi hade skämtat om det där, att vi numera är så gamla att vi inte orkar partaja nästan alls längre...eh nej.
Jaja, det gjorde inte så mycket. Kräftorna var goda och jag hamnade bara lite grann i "zonen", dvs min egen "kräft-zon" då jag bara skalar och skalar och inte är kontaktbar, haha.
Söndagen var lite ofrom - ingen mässa, men vi packade ihop, hjälpte till att städa lite grann och sen tutade vi inte till Mariefred och GJORDE Mariefred...eller, ja nästan i alla fall. Gripsholm var inte att tänka på, dels tar det tid, dels var barnen inte helt...motiverade. Vi promenerade istället. Vi åt lunch med efterföljande fika på mysigt fik där man fick pasta och köttbullar till barnen för en mycket modest penning. Vi stora (föräldrar + 12-åring) åt smörgås med lax eller kyckling. Sen skulle herr minst nödvändigvist ha en hel egen chokladboll, men nånstans måste man ju sätta stopp för utsvävningarna. Han fick alltså en halv chokladboll, dvs han delade med ett syskon, två andra syskon delade på en stor bulle och maken och jag delade på en chokladbiskvi. Så! Lite nyttigare, lite billigare. Men han var inte nöjd med detta trots att han fick smaka både biskvi och bulle. Jaja...Han var svårligen myggbiten trots att vi försökt hålla honom helkropsstäckt hela tiden. Det rådda mygginvasion och herr minst är väldigt myggkänslig. I somras blev han biten i örat och det svällde upp till - jag skoja inte - tredubbel storlek. Han såg inte klok ut, örat guppade när han rörde sig och det var blå-rött. Grann-pappan som också är läkare tittade på örat och konstaterade att det nog skulle ge sig, men ge honom clarityn. Så nu har han ätit clarityn i flera dagar, men jäklar vad han är svullen både här och där. Han får liksom inte normala myggbett, han får golbolls-stora svullnader...mycket otäckt. Dessa svullnader KAN ha bidragit till hans dåliga humör gällande chokladbollen.
Det satt en dam och en herre och studerade oss lite diskret på fiket. När de sen skulle gå sa damen, som var lite halv-snörpig men inte mer än uthärdligt: "Vilka fina barn ni har...fyra stycken..." Jag log och sa tack. Sen tittade hon på dem igen, liksom en efter en och konstarade, liksom lite för sig själv, "Ja, olika färger, ljusa och mörka och blonda...jaaa..." Sen gick de. Vi fnissade, maken och jag. Och övervägde åter att förse barnen med skyltar på ryggen med texten, "JA DE ÄR VÅRA GEMENSAMMA ALLIHOP"... med undertexten "våra mammor är blonda och blåögda". Det har ju hänt på en och 17 gånger att folk hajar till när de inser att att herr minst som ju fortfarande är nästan linblond och blåögd har brunögd mörk mamma och svarthårig, grönögd pappa...hähähä. Och törs de, så börjar de nervöst haspla om brevbärare och rörmokare vilket är väldigt kul. Jag vet ju vad JAG har sysslat med och jag är ju patologiskt monogam. Om maken skulle ha nåt linblont barn på byggden så kan i alla fall inte jag ha framfött det, om ni förstår. Komiskt.
Nog om det. Nu ska jag försöka göra lite nytta i hela 7 minuter innan det är dags för förmiddagskaffe. Om jag ids.
Yrkeskvinnan är lite lagom öppenhjärtlig
Hej,
Det är jag som är yrkeskvinnan, och jag höll på att jobba ihjäl mig för några år sen. Det har jag nu slutat med men för att lära mig mer om mig själv och hur jag ska låta bli att jobba ihjäl mig i framtiden har jag...erh-hm, "gått och pratat" med någon i över ett års tid. (Läs: seen a shrink.) Min shrink är en ganska barsk dam på 60+ som funkar bra, tycker jag. Det är inga solar och stjärnor, ni vet så där "jag blev kär i min terapeut" eller " min terapeut är absolut helt fantastisk". Det är bara väldigt sjyst. Det funkar. Det händer saker med lilla mig.
Och idag var det lite extra intressant. Jag har ju, som bekant, varit extremt trött och ämlig i snart två månader och detta har delvis berott på att jag haft järnbrist och B12-brist och störningar i mina cykler. Men trots en massa piller och grejjer är det ju inte helt bra (än) även om just dagen idag varit rätt hanterbar. Så min husläkare, herr virrig, konstaterade att han inte trodde att det var nåt fysiskt fel på mig. Och vad gjorde han då? Han remitterade mig till en psykiater. Ni hörde rätt. En psyk-doktor. En sån där som får ståpäls av att skriva ut stark psykofarmaka och antagligen har ett jätte god-complex. Typ dr House. (Fast nu är jag lite dum, min faster är psykiater och hon är en väldigt empatisk och trevlig person). Min shrink sen ett år tillbaka ...nä, det är nog baske mig två år, jag började hos henne hösten 2006...HON i alla fall, hon blev ganska irriterad och sa med efterttryck att hon tyckte det lät som min husläkare var lite...lat. Att han helst av allt bara ville bli av med mig genom att bestämma sig för att det är nåt psykiskt fel på mig.
Samtidigt har jag så svårt att liksom ta att folk skulle vara lite lata och virriga så att det drabbar mig. Förstår ni? Inte kan väl herr virrig orsaka mig elände halvt med berått mod, genom att vara just virrig och lite lat.
Sen sa min shrink att hon visst inte tyckte det var nåt fel på att ha erfarenheten av att ha träffat en psykiater. Nä, det är det förstås inte. Men för en gång skull fick jag en liten liten känsla av paranoia. Är det nu jag kommer hamna på låst avdelning, tvingas i piller, tvingas dela rum med galningar som river ut sitt hår, skriker eller sitter i hörn och vaggar, tvingas hasa runt med flottigt hår och säckig sjukhusrock... bara för att jag var så förtvivlat trött under augusti och september 2008?
Nja...
Jag har fnurlat vidare på min plan. Min plan går ut på att fortsätta vara snäll mot mig själv. Att simma, att spela min tennis och jobba på. Att lägga mig ner och vila när jag kommer hem om jag behöver det. Och fortsätta att trivas i mitt eget sällskap och inte noja för mycket över att jag inte känner mig så social. Just nu.
Och - som min kloka shrink sa, det är inte ens fyra månader sen jag fick hela magen uppskuren. Det var inte helt odramatiskt och hon tyckte jag skulle - mentalt - ge mig själv ett år att bara ta det just lugnt. Att vila.
Kanske är det inte konstigare än så? Även om andra återhämtar sig snabbare, så gör inte jag det. Och mina blödningsstörningar är inte åtgärdade än. Det är alltså nåt som är fysiskt kajko med mig. Och jag tror inte en psykiater kan hjälpa min livmoder att bete sig som folk - förlåt, som en frisk livmoder - mer än vad min gynekolog kan diagnosticera borderline.
Jag är inte alls säker på att jag kommer gå och träffa psykiatern. Men men. Vi får väl se.
Det är jag som är yrkeskvinnan, och jag höll på att jobba ihjäl mig för några år sen. Det har jag nu slutat med men för att lära mig mer om mig själv och hur jag ska låta bli att jobba ihjäl mig i framtiden har jag...erh-hm, "gått och pratat" med någon i över ett års tid. (Läs: seen a shrink.) Min shrink är en ganska barsk dam på 60+ som funkar bra, tycker jag. Det är inga solar och stjärnor, ni vet så där "jag blev kär i min terapeut" eller " min terapeut är absolut helt fantastisk". Det är bara väldigt sjyst. Det funkar. Det händer saker med lilla mig.
Och idag var det lite extra intressant. Jag har ju, som bekant, varit extremt trött och ämlig i snart två månader och detta har delvis berott på att jag haft järnbrist och B12-brist och störningar i mina cykler. Men trots en massa piller och grejjer är det ju inte helt bra (än) även om just dagen idag varit rätt hanterbar. Så min husläkare, herr virrig, konstaterade att han inte trodde att det var nåt fysiskt fel på mig. Och vad gjorde han då? Han remitterade mig till en psykiater. Ni hörde rätt. En psyk-doktor. En sån där som får ståpäls av att skriva ut stark psykofarmaka och antagligen har ett jätte god-complex. Typ dr House. (Fast nu är jag lite dum, min faster är psykiater och hon är en väldigt empatisk och trevlig person). Min shrink sen ett år tillbaka ...nä, det är nog baske mig två år, jag började hos henne hösten 2006...HON i alla fall, hon blev ganska irriterad och sa med efterttryck att hon tyckte det lät som min husläkare var lite...lat. Att han helst av allt bara ville bli av med mig genom att bestämma sig för att det är nåt psykiskt fel på mig.
Samtidigt har jag så svårt att liksom ta att folk skulle vara lite lata och virriga så att det drabbar mig. Förstår ni? Inte kan väl herr virrig orsaka mig elände halvt med berått mod, genom att vara just virrig och lite lat.
Sen sa min shrink att hon visst inte tyckte det var nåt fel på att ha erfarenheten av att ha träffat en psykiater. Nä, det är det förstås inte. Men för en gång skull fick jag en liten liten känsla av paranoia. Är det nu jag kommer hamna på låst avdelning, tvingas i piller, tvingas dela rum med galningar som river ut sitt hår, skriker eller sitter i hörn och vaggar, tvingas hasa runt med flottigt hår och säckig sjukhusrock... bara för att jag var så förtvivlat trött under augusti och september 2008?
Nja...
Jag har fnurlat vidare på min plan. Min plan går ut på att fortsätta vara snäll mot mig själv. Att simma, att spela min tennis och jobba på. Att lägga mig ner och vila när jag kommer hem om jag behöver det. Och fortsätta att trivas i mitt eget sällskap och inte noja för mycket över att jag inte känner mig så social. Just nu.
Och - som min kloka shrink sa, det är inte ens fyra månader sen jag fick hela magen uppskuren. Det var inte helt odramatiskt och hon tyckte jag skulle - mentalt - ge mig själv ett år att bara ta det just lugnt. Att vila.
Kanske är det inte konstigare än så? Även om andra återhämtar sig snabbare, så gör inte jag det. Och mina blödningsstörningar är inte åtgärdade än. Det är alltså nåt som är fysiskt kajko med mig. Och jag tror inte en psykiater kan hjälpa min livmoder att bete sig som folk - förlåt, som en frisk livmoder - mer än vad min gynekolog kan diagnosticera borderline.
Jag är inte alls säker på att jag kommer gå och träffa psykiatern. Men men. Vi får väl se.
Yrkeskvinnan fakturerar döden
Men - var inte det en fantastiskt bra överskrift? Jag är lite nöjd själv. Jag skickar fakturor lite hit och dit efter det att vi tagit emot folk och grävt ner dom på min kyrkogård. Min och min - ni fattar...
Jag insåg att jag varit alldeles galet långrandig de senste dagarna, så det ska jag försöka låta bli.
Jag knarkar fortfarande Sommar i P1, jag har t o m börjat knapra på pratarna från 2007. Idag lyssnade jag på Martin Kellerman hela vägen in från förorten. Han är ju hysteriskt rolig utan att fnissa en enda gång själv. Jag satt och toklog ner i knät flera gånger och hoppas jag inte såg allt för sinnesjuk ut.
Fast lite - lite - deprimerande är det att lyssna på någon som är så cynisk (han hävdar själv att han är mer synsk än cynisk - jä, rajt...) och har så kapitalt bara gett upp på allting. Mer än att rita sina serier, hänga med polarna, lyssna på sjukt onödligt mycket hip hop (barf, vad tråkig den musiken är...tycker jag, men det är väl bara för att jag är lat/gammal/kvinna - take your pick) och som han själv säger hänga i sin bubbla. Han blir nämligen väldigt nervös, osäker och skräckslagen när han hamnar i situationer som inte är hans...ordinarie element, liksom. Han vill ju "ha barn NÅN gång", men det verkar så läskigt med saker man inte kan ta sig ur... Shit, det är ju tur att han inte är helt representativ för unga män i Sverige idag...eller? Jag har nog känt min beskärda del av snubbar som är så där, visst, i olika grader och shatteringar (stavas det så?), men han tar nog priset. Dessutom blir jag helt nervös av att han liksom inte ger sig. Att det inte tar slut. Att cynismen är så total. Jag har läst rätt mycket Rocky i mina dar. Samt Arne Anka som jag var otroligt förtjust i. Om man nu kan vara för just "förtjust" i en försupen anka som bara bär sig allmänt ruttet år. Men jag var det. Är det. Men på samma sätt som med Rocky så har min förtjusning sina gränser. (Och de är placerade långt längre bort att vad ni tror, jag lovar.) Men som sagt, det finns gränser.
Jag har aldrig varit en sån som faller för bad boys, alltså farliga killar. Däremot hade jag nog en tydlig svaghet för olyckliga killar. Cyniska killar. Som jag skulle förföra och rädda, så att de blir lyckliga och glada och kunde skutta fram i tillvaron tillsammans med mig. Som vanligt handlade det nog mest om mig, att jag ville vara behövd, älskade, oumbärlig...
Som tur är gifte jag mig med en man som inte alls behövde räddas. Som inte alls är cynisk. Och just därför fullt uthärdlig att leva med...faktiskt helt underbar att leva med. I jämförelse med honom blir alla cyniska, självdestruktiva snubbar så oerhört...pinsamma. Och jag jämför nog en hel del, på mitt lite skumma, inlindade halvt omedvetna sätt. Och det är alltid till hans fördel.
Jistanes så personligt det blev. Och trots att jag fnissade så mycket åt Martin Kellerman, och trots att han gör mig sjukt beklämd så önskar jag honom allt gott. Men framför allt önskar jag att han - och alla andra cyniska, känslomässigt ihopsnörpta, men ack så ofta så begåvade snubbar - ska bli vuxna nån gång. Och inse att det inte var så farligt.
STATUS:
Sömn - relativt god. Somnade in på viljestyrka (läs: snällt piller)
Uppvaknande - motvilligt
Fysik - fortfarande lite ledbruten
Allmänt - milt frustrerad över mitt DÖ-tråkiga jobb, i en märklig allians med en längtan efter att få hålla föredrag om...vadå? Nåt som engagerar mig, som engagerar andra...och som helst inte i slutändan ska gå ut på att föda mitt redan svultna / välgödda ego. Typ. (Det finns såna människor som är både överviktiga och undernärda - som mitt ego.)
Jag insåg att jag varit alldeles galet långrandig de senste dagarna, så det ska jag försöka låta bli.
Jag knarkar fortfarande Sommar i P1, jag har t o m börjat knapra på pratarna från 2007. Idag lyssnade jag på Martin Kellerman hela vägen in från förorten. Han är ju hysteriskt rolig utan att fnissa en enda gång själv. Jag satt och toklog ner i knät flera gånger och hoppas jag inte såg allt för sinnesjuk ut.
Fast lite - lite - deprimerande är det att lyssna på någon som är så cynisk (han hävdar själv att han är mer synsk än cynisk - jä, rajt...) och har så kapitalt bara gett upp på allting. Mer än att rita sina serier, hänga med polarna, lyssna på sjukt onödligt mycket hip hop (barf, vad tråkig den musiken är...tycker jag, men det är väl bara för att jag är lat/gammal/kvinna - take your pick) och som han själv säger hänga i sin bubbla. Han blir nämligen väldigt nervös, osäker och skräckslagen när han hamnar i situationer som inte är hans...ordinarie element, liksom. Han vill ju "ha barn NÅN gång", men det verkar så läskigt med saker man inte kan ta sig ur... Shit, det är ju tur att han inte är helt representativ för unga män i Sverige idag...eller? Jag har nog känt min beskärda del av snubbar som är så där, visst, i olika grader och shatteringar (stavas det så?), men han tar nog priset. Dessutom blir jag helt nervös av att han liksom inte ger sig. Att det inte tar slut. Att cynismen är så total. Jag har läst rätt mycket Rocky i mina dar. Samt Arne Anka som jag var otroligt förtjust i. Om man nu kan vara för just "förtjust" i en försupen anka som bara bär sig allmänt ruttet år. Men jag var det. Är det. Men på samma sätt som med Rocky så har min förtjusning sina gränser. (Och de är placerade långt längre bort att vad ni tror, jag lovar.) Men som sagt, det finns gränser.
Jag har aldrig varit en sån som faller för bad boys, alltså farliga killar. Däremot hade jag nog en tydlig svaghet för olyckliga killar. Cyniska killar. Som jag skulle förföra och rädda, så att de blir lyckliga och glada och kunde skutta fram i tillvaron tillsammans med mig. Som vanligt handlade det nog mest om mig, att jag ville vara behövd, älskade, oumbärlig...
Som tur är gifte jag mig med en man som inte alls behövde räddas. Som inte alls är cynisk. Och just därför fullt uthärdlig att leva med...faktiskt helt underbar att leva med. I jämförelse med honom blir alla cyniska, självdestruktiva snubbar så oerhört...pinsamma. Och jag jämför nog en hel del, på mitt lite skumma, inlindade halvt omedvetna sätt. Och det är alltid till hans fördel.
Jistanes så personligt det blev. Och trots att jag fnissade så mycket åt Martin Kellerman, och trots att han gör mig sjukt beklämd så önskar jag honom allt gott. Men framför allt önskar jag att han - och alla andra cyniska, känslomässigt ihopsnörpta, men ack så ofta så begåvade snubbar - ska bli vuxna nån gång. Och inse att det inte var så farligt.
STATUS:
Sömn - relativt god. Somnade in på viljestyrka (läs: snällt piller)
Uppvaknande - motvilligt
Fysik - fortfarande lite ledbruten
Allmänt - milt frustrerad över mitt DÖ-tråkiga jobb, i en märklig allians med en längtan efter att få hålla föredrag om...vadå? Nåt som engagerar mig, som engagerar andra...och som helst inte i slutändan ska gå ut på att föda mitt redan svultna / välgödda ego. Typ. (Det finns såna människor som är både överviktiga och undernärda - som mitt ego.)
