Yrkeskvinnans nya idol

Jag är så hopplöst efter. Men det får nog helt enkelt vara så.

Jag TROR att jag har nämnt att jag knarkar Sommar i P1. Igår lyssnade jag på Amelia Adamo som jag tycker är lite små-cool och sen på Annika Norlin. Jag hade väldigt lite koll på Annika Norlin tills jag la ihop ett och ett och insåg att det var hennes video syrran hade lagt upp på sin blogg (Anna-otroligt bra) och det var hennes namn vi trasslade fram i korsordet för några veckor sen (jag tror temat var svenska pop-undret och vi har numera dålig koll på det, JA), samt även Hello Saferide som jag bara fick fram eftersom jag löste allt runtomkring och SEN klurade ut att "jaha, Hello Saferide, jomen det namnet känner jag igen...tror jag".

Jag är kär i Annika Norlin nu.

Jag lyssnar på hennes stillsamma reflekterande och otroligt sympatiska norrländska (jämt-ska? männskan är ju dock från Östersund) och inser att det är och förblir en väldigt vacker dialekt. (Alltså måste man vara destå mer uppmärksam på VAD männskan säger. Gäller alla med vacker dialekt. Typ Mark Levengood eller Tina Nordström. En bekant sa upprört, och i lätt affekt ska tilläggas: "Lyssna på VAD Mark Levengood säger!! Han är OND!!!". Nåja.)

Jag lyssnar på henne när hon pratar om sitt förhållande till sin musik och jag inser att näe, så där har jag aldrig känt. Musik var för mig ytterligare nån form av prestation (jag är faktiskt musikaliskt, sjunger rent och prydligt med halvskolad röst...och sen är det inte så mycket mer med det), det var bara ytterligare ett sammanghang där man kunde får bekräftelse och så... Nä, det gör ingen bra artist. Så mina popstjärne, sångerskedrömmar hamnade på hyllan för GANSKA så länge sen, efter det att min bror och jag skickat in en HISKELIG låt till melodifestivalen. Och NEJ, den kommer ni aldrig få höra. Men det är alltid intressant att få nya perspektiv. 

Jag tror jag blev kär när hon sa något om att folk frågar henne varför hon nu är journalist och musiker om hon tycker så illa om att stå på scen och är så blyg. Hennes svar på detta är att varför är det bara utåtriktade människor som jag få göra musik och stå på scen? Då var vi hemma. Helt fantastiskt.

Det enda som gör mig lite bekymrad igen är det här med...ja, vad? Hennes sommarprogram var (supposedly) inspelat på ett tåg på väg hem till Östersund "och mamma och pappa". Jättegulligt. Eller? Innan jag låter familje-fascistoid och helt knäpp så måste jag förklara att jag alltid blir lite nervös av folk som gör det här med barn till för mycket ett val. Ett val i klass med "ska jag ha en grön eller en blå soffa?" eller "ska jag blir brandman eller doktor?" Jag tror inte att det är så bra. Nu ser världen ut så, att det är ett val i väldigt väldigt stor utsträckning. Och det är bra på vissa sätt och väldigt bekymrande på andra. I min bok i alla fall.
Hon har tydligen sagt i en intervju (som syrran citerade) något om det här barn, nåt i stil med..nä, nu hämtar jag det exakta citatet så att det inte blir fel.

"Å, vad fin, vad kul det skulle vara med barn. Å, nu gråter den, nu vill jag hellre ha en macka."

Det är ju väldigt kul. På ett sätt. Jag menar, jag fnissar också. Men det gör mig också bekymrad som sagt. Missförstå mig rätt, folk gör som de vill och jag menar inte att alla ska känna likadant inför det här med barn-skaffandet...på det där sättet att man blir stjärn- och tårögd och pratar om "det-största-i-livet" och sånt. Kan inte ungar bara få bara lite självklara? Måste de planeras och "skaffas" in absurdum?
Så när Annika Norlin är på väg hem till mamma och pappa, som den 31-åriga kvinna hon trots allt är, då hör jag också ett budskap där. Nämligen: "Jag vill inte vara vuxen. Inte fullt ut. Jag vill kunna fortsätta att åka hem till mamma och pappa. Jag vill fortsätta ha kille. Inte man, hu så hemskt. Kille."

Nej, jag är inte norm. Det vet jag. Men jag vet att jag, trots att jag är knäpp, bräcklig, svag och en morsa med pinsamt dåligt tålamod, så vet jag att jag är vuxen. Jag gillar att vara vuxen. Jag vill vara det fullt ut. På ett äkta, sant och riktigt sätt, inte ett ytligt "hela-mitt-hem-matchar-jag-fönar-håret-varje-dag-och-bär-ofta-dräkt"-vuxen. Hör jag fel? Annika Norlin kanske visst vill vara vuxen? Hon kanske är mycket vuxnare än jag?

När man har en passion, när man är konstnär, musiker, då verkar det som att det går före allting. Är det givet? Det kanske är nödvändigt? Jag inbillar mig att historien är full av konstnärer och musiker som försummar sina barn och familjer...kanske ska de då inte ha barn och familjer? Kanske är det bättre om det har kille. Eller tjej.

Jaja. Jag kan ju filosofera all I want. Jag bara önskar barn kunde få vara människor, de också. Och inte bara nåt man "kanske" vill ha. Skaffa. Nån gång. Eller nä förresten, jag vill nog hellre ha en bil eller resa till Nya Zeeland. Hur skulle jag ta det om någon, typ mina föräldrar sa så och syftade på mig? "Lisa? Nä, jag vill nog hellre ha en macka..."

Samtidigt; vill man nu väldigt gärna resa till Australien så är det ju inte helt enkelt om man har barn. Eller vart fall klart mer komplicerat och bökigt.

Eller så har jag missat en stillsam ironi eller nåt hos Annika Norlin. Och hur det än är så känner jag ju inte henne så jag lämnar ämnet (för den här gången) och fortsätter att gilla hennes musik. Och önska mig ALLT av Hello Saferide och Säkert! i födelsedagspresent.

Här hade jag tänkte skriva lite mer om det här med ny musik, men då blir inlägget för långt så jag låter bli.

Jag bara nämner att jag satt på pendeln och klurade på det här som finns nedskrivet här ovan. Och jag insåg att jag måste snabbt anteckna några stödord, annars glömmer jag allt när jag kommer fram till en dator. Det enda jag hittade var remissen till psykiatern...och en orange penna. Jag vek den snabbt så att ingen skulle se att det var en remiss till en psykiater - hallå, det kanske man inte vill skylta med. Sen kladdade jag ner oranga stödord för glatta livet...


Kommentarer
Postat av: Rosengeranium (Parkettodlaren)

Håller med! Varför är det så förbjudet att vara vuxen egentligen? Svenskars inställning till barn är i allmänhet både hemsk och fascinerande; ungefär som syskonsvartsjuka fast från 'vuxna'.



Sedan hör jag väl till den grupp som faktiskt "skaffade" barn och inte riktigt visste vad jag gav mig in på, men valet var inte mellan barn och en resa/karriär/macka. Barn hör till livet, snarare.

2008-09-23 @ 12:30:35
URL: http://parkettodlaren.blogspot.com/
Postat av: Julia

Som representant för mack-kolonnen får jag väl säga att jag förstår precis hur hon menar och det har - i alla fall för mig - inte så mycket med vuxenskap att göra, utan mer en närapå fullständig brist på intresse. Ungefär som man kan fundera på hur man skulle se ut med en permanent - ja, det vore kanske kul, men nu blev jag distraherad av ett mail jag måste ta tag i. Typ.



Det är motsatsen till att göra barn till ett val, tror jag - det är mer att nämen det är inte för mig, mellan varven kan det verka som något man skulle kunna fundera på men nä, det är nog bra, inte min grej, bäst för alla inblandade om jag låter bli.



(För i alla fall det päron vi har gemensamt har barn vad jag förstått aldrig heller varit nåt val - han älskar dem och ville ha dem och det var självklart, det var bara så. Väldigt många funkar så, vad jag förstår. Jag funkar likadant fast tvärtom, typ. Vilket säkerligen bekymrar dig också.)

2008-09-23 @ 14:05:38
URL: http://juliaskott.wordpress.com
Postat av: Yrkeskvinnan

Självklart bekymrar det mig, inte bara för att jag inte får bli moster.



Men du är du. Och jag gillar ju dig. Även om jag inte förstår mig på dig alla gånger. Vilket - det sistnämnda - ju garanterat är ömsesidigt.

2008-09-23 @ 15:27:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0