yrkeskvinnan

Kvällar är så svårt. Jag måste lära om hur man gör med kvällar. Kvällar ger mig svår ... kanske inte ångest, men nån slags förstadium till ångest. Det är som att "nu har ytterligare en dag lagts till mina och inte räddade jag världen i dag heller och inte sitter jag förnöjd och tänker vilken lagom trevlig dag det blev då jag inte alls försökte rädda världen eller bli löjligt framgångsrik...eller bara lite smånöjd med min tillvaro..." Varför är det så? Är det bara jag som har svårt med kvällar? Detta trots att jag är en utpräglad kvällsmänniska. Eller jag trodde i alla fall att det var så?

Mornar däremot. Mmmh. Morgonar. Mornar...vad farao heter det? Jaja. Jag är morgontrött och grinig och behöver stoppa smörgås i munnen iprincip nästan innan jag vaknat. Ändå älskar jag mornar. Hela dagen ligger framför mig, nej, hela livet ligger framför mig (vilket ju verkligen inte är sant, jag har ju levt mer än en tredjedel av mitt liv for sure...kanske rentav halva? 2/5?) Det bara är något med mornar. Smörgås. Kaffe. Lite juice först. Och en kiwi. Alltid en kiwi. Och innan dess, uppvaknande, mina mediciner...de är ju inte så roliga per se men det är ju lite skoj med nåt som blivit en rutin...eh va? Jaja. 
Den här morgonen var helt ok. Smörgås. Kaffe. Tidning. Sen hasade alla iväg i olika takt. Både maken och jag blev kvar hemma. Jag insåg att limpan nästan var slut så jag satte en deg. En stor en. Lite halvimproviserad så där. Ett ganska ljust bröd. Jag vek tvätt. Jag la in mer tvätt. Det var på det hela taget en smärre orgie i huslighet. Maken satt och la budget. Vi samtalade lite från och till. Mornar. I love mornar. 

Nu är det snart lunchdags och vi ska äta sushi. Nähä?

Jag beställde lite saker igår. Från cdon. Jag brukar föredra discshop men nu blev det cdon. Jag brukar ha både uppe i varsitt fönster och så plockar jag ihop vad jag vill ha och jämför totalpriset. Samt tillgängligheten förstås. Nu blev det "det nödvändigaste". Dvs nästa säsong av The Closer (vi ser den som fortbildning i bitchigt ledarskap vilket både maken och jag behöver) samt The Final Countdown och Born in the USA till storkillen. Han är inne i en "rockig" period och ligger och lyssnar på det här VARJE kväll:

SUPERSTITIOUS

Han hade även en lång Lenny Kravitz-period men den är över. Nu är det bara Europe. (Som han envisas med att kall U-rååp med betoning på sista stavelsen. Det spelar ingen roll att vi står och gastar "det heter JUUU-RUPP", han säger bara envetet att han tycker det heter U-rååp. Oh well. Sen springer vi runt och tjoar gutturala "HUUUH!!" och "YEEAAAH!!" som Joey Tempest...väldigt kul.
Samma kille kom hem härom veckan och villa ta hål i örat. Jag sa att det var helt ok för mig men att han måste prata med pappa också. Pappa blev lite citronsnipig och hade lite ogenomtänkta objektions till detta. (Märk väl att detta är pappa rektorn som har långt hår och flum-skägg...) Jag frågade varför han vill ta hål i örat. "För att ingen annan har det" blev svaret. Klockrent tyckte jag. Hans systrar påpekade att kompis si och sås pappa faktiskt har hål i örat och det är ju coolt. Jag blev tvungen att kolla med lite brorsan som bestämt sa att han är emot ALLA former av kroppsutsmyckningar och smycken...figures. Han har ring-fobi och klock-fobi och allt vad det nu är... Hans sambo tyckte dock att det var helt ok. Jag var mest ute efter lite parental discussion -självkalrt kan vi avgöra själva huruvida storkillen ska få ta hål örat. Jag har sagt att han får fundera lite till, men att det är ok om han fortfarande vill. Det har varit tyst en hel vecka.

Han gillar Elvis också. Mycket. "Fast han är död men det gör inget." Okej...

Ja, sen var det väl nån skiva till. Nån Ratata och nån Cat Stevens. Jag är lite svag för Cat Stevens i lagom mängd. Det är lite komiskt att min man - den tekniskt småbegåvade som gladeligt kan sitta och läsa en MANUAL till en fjärrkontroll i flera timmar och se alldeles lycklig ut - han kom och hängde över min axel och pekade oh hängde inte alls med. "Vadå kassan? Vad är det där? Har du köpt dom?" Jaså, kostar den bara 66kr...(Ja, det står där efter titeln i varukorgen...duh...) Jag fick syrligt påpeka att det märks att han inte näthandlar så ofta...vilket ju egentligen bara är bra. Sen blev han alldeles imponerad av sökfunktionerna och allt man kunde hitta och hur det var upplagt. Är detta att vara bakåtsträvande eller är det att vara ansvarsfull? Oklart...
Jag gjorde som jag brukade - la allt jag ville ha i korgen och sen försökte jag bestämma mig för vad jag skulle plocka bort. Det bör vara minst hälften men det är inte alltid det går. Det gick GANSKA bra nu.

Usch. Jag funderar rätt mycket - lite väl mycket ibland - på det här med behov. Vad behöver man egentligen? Jag stod i tvättstugan och studerade två par sportsockor. (Min svärmör säger sockAr och det blir jag fortfarande lite nervös av.) Ett par var mina, ett par makens. Han muttrade härom dan nåt om att "varför har jag inte tub/sport/spring-strumpor+?" Hm. Han har ju ETT par. Kanske två om vi letar. Och kniper det kan han låna mina - vi har ju lika stora fötter, nästan. BEHÖVER vi då köpa fler sportsockor? Eller ska vi fortsätta och bara köra med detta 2 par. (Eller om det nu är tre...) Det är ju bara att tvätta. Och det gör jag ju jämt ändå. Jag är helt lost. Jag vet liksom inte alls.

Jag kommer att tänka på när Eric (i That 70's Show) frågar Donna "How do you know when you need new underwear?" och hon svarar "If you have to ask that, you definately need new underwear." Tänk om det var så enkelt. Det finns stunder då jag önskar att jag var lite mer handgripligt buddistisk och faktiskt bara ägde de där sju sakerna. Eller i alla fall bara 25. 72?

Ska man bli så här eftertänksam av att vika tvätt?

Nu är det SUSHI.