Yrkeskvinnan är snäll
Han frågade om jag kunde tänka mig att lämna unge herr minst på dagis - förlåt, förskolan. Ja men visst. Sen dök han upp som gubben i lådan medan jag vek tvätt och sa "Ska jag lämna herr minst på dagis i alla fall?" Eh va? Ja tack. Varför inte?
Jag vek klart. Jag plockade lite mer. Jag spelade nåt litet fånigt spel. Jag tog bussen ner till centrum eftersom det regnade. Jag traskade in på vårdcentralen och tog en lapp till dropp-in-labs-kön. Det var bara två nummer före mig så snart satt jag - blek och ämlig - inne hos labteknikern herr sträng f något diffust land i mellanöstern...alternativt balkan, jag är osäker. Han ser i alla fall alltid sträng ut, men just idag var han riktigt vänlig ochlöjligt snabb med provrören. Men jag sa inget beundrande om detta, detta hade kunnat missförstås. Kanske? Han tejpade fast nåt kompressliknande och LOG till och med. Tack herr sträng.
Jag traskade ut från vårdcentralen och påbörjade den 1,2 kilometer långa vandringen till simhallen. Det regnade inte. Jag lyssnade på...Måns Zelmerlöws sommarprogram. Det var faktiskt inte helt oävet. Jag har nu de senaste dagarna lyssnat på Olle Carlsson (han prästen i Allhelgona), Margareta Strömstedt och Måns Zelmerlöw. Sen har jag lyssnat om på Åsa Linderborg - och nej, jag förstår fortfarande inte det där med marxism som man utan att blinka bekänner sig till efter 70 år av sovjetunion och så - men men, jag ska väl vara tyst, det finns ju de som undrar vad jag håller på med med tanke på korståg och pedofilpräster...
Anyhoo, jag tyckte Olle Carlsson var sympatisk men inte helt enkel. Margareta Strömstedt vill jag så väldigt gärna gilla, men nånting med henne gör mig nervös. Oklart vad. Måns Zelmerlöw verkar vara en rätt sympatisk prick, trots allt. Bara så förtvivlat ung...
Väl framme i simhallen simmade jag mina längder. Jag har ingen aning om hur många. Det var väldigt mycket folk i banorna och nån sjätteklas som höll på med livräddningsövningar med den där oranga dockan som jag hittils aldrig sett någon dra upp från botten. Förrns nu. Framåt fem i elva började det bli löjligt tjockt i bassängen, då hade de sjätteklassare som simmade i bana 7 och 8 klivit upp men en strid ström av damer i olika storlekar, men alla en bra bit över ... 60? klev ner i bassängen. Till slut fattade jag. Det var ju VATTENGYMPA på gång! Jag övervägde att smygträna med, men vi det här laget hade jag simmat i säkert en halvtimme och var väldigt trött. Så jag stretchade och tittade på.
En tränar-putte, med gul tröja och texten "INSTRUKTÖR" på ryggen satte på musik som lät som en tränings-CD från tidigt nittital, och började tjoa igång "tjejerna och killen...nej, ni är ju två killar! Nu kör vi!!" Så drog han en drös riktigt - riktigt - dåliga skämt med ett onödigt stort antal svordomar inbakade (och jag är rätt okänslig för sånt, så det var nog verkligen onödigt många). Men det började tränas. Och som han körde med tanterna och farbröderna. Även han var från nåt mellanöstern-land...libanes kanske? Med en mycket mycket liten men ändå tydlig brytning.
Jag traskade ut i bastun. Det var varmt och skönt och jag var hemskt trött. Jag hade lyckats boka en massage-tid till klockan två, så nu gällde det att hinna äta lunch och hämta pengar.
Jag tog bussen tillbaka till centrum. Jag åt sushi. Jag handlade en kofta till mitt näst äldsta barn, lila fleece. Jag drack kaffe och tog en onödigt stor kaka på kafét mittemot sushi-rian. Jag tror de lyckades glömma ta betalt för mitt kaffe, jag betalade nog bara för den löjligt stora kakan, men det var inte mitt fel (jag insåg det i efterhand) - de var tre vims-puttar som tog min beställning i flera led...inte konstigt att kaffet kom bort. Jag tyckte en av dem tittade lite misstänksamt på mig när jag gick och hällde upp mitt kaffe som jag ju faktiskt beställt. Sen om de glömmer att ta betalt - det kan jag inte hjälpa. Och jag orkade inte - faktiskt - vara så där pretto-hurtigt GOD och i efterhand gå fram och säga näe, ni glömde ta betalt...inte idag. Hoppas ingen fick däng bara.... Sen satt jag och läste nån sån där hurtig självhjälps-bok som jag äger en uppsjö av..men jag kunde inte riktigt få till det. Jag försökte mig på "Hantering av odöda" men jag har inte kommit så långt att jag vågar uttala mig.
Jag traskade tillbaka hela långa vägen till simhallen och träffade frkn stark som nu skulle ge mig massage. Hon var verklinge väldigt stark och det var en mycket bra massage. Jag känner mig fortfarande rätt mjuk och fin i ryggen.
Så visst har jag varit snäll mot mig själv idag? Jag har inte orkat tänka på affärsutveckling ochtygblöjor och vad jag ska göra med mitt liv. Jag har orkat tänka på provtagning, simning, sushi, fleecekofta och massage.
Sen hämtade jag herr minst på dagis i sällskap med herr näst minst. Dessa två herrar sitter nu i källaren och spelar nåt spel, förhoppningsvis inte av allt för våldsam art. Jag sitter och känner på mina masserade rygg...som jag är rädd håller på att steplna igen. Redan. Hon frkn stark tyckte att jag borde gå till en kiropraktor. Kanske det?
Igår kväll satt min man och jag och ältade lite. ltade våra yrkesliv samt en bok som maken läser och som jag snodde och skummade till 75%. Sen blev det jobbigt och jag orkade inte läsa mer. Den heter "När det inte räcker med kärlek" och är skriven av en av grundarna till Talarforum, Jenny Lexhed, mor till en pojke som visar sig vara autistisk. I sin nästintill maniska ambition att hitta rätt metod att behandla och hjälpa sonen slilter hon nästan ihjäl sig och hamnar i ett psykosliknande tillstånd och till sist också på avdelning 22, en stängd psykavdelning...
Är det så lätt att hamna där? Har jag ändå haft en massa tur? Antagligen. Jag blir nervös av hennes hypereffektiva lösningsinriktade "manliga" förhållningssätt, som jag vet att jag bitvis idealiserat och också eftersträvat. Därför orkade jag bara skumme boken. Men maken läser och vi diskuterar. Även hans jobb är krävande och när jag mått som sämst har jag också oroat mig mycket för att han ska ta stryk. Det känns liksom lite onödigt att vi både ska behöva braka in i väggen...
Hu, det var hemskt vad jag är medelsam. Jag avslutar illa kvickt med en status-check:
1. Sömn - så där, svårt med insomningen
2. Uppvakning - så där, lite låg och seg med ett visst mått av gråtmildhet
3. Fysik - känner mig uppblåst i magen, är det medicinerna?
4. Allmänt - har en väl förankrad ambition att vara snäll mot mig själv
Yrkeskvinnans klagan
Igår kväll åkte jag bil, tillsammans med maken. Vi åkte till andra ändan stan, till mitt kontor. Vi hämtade en sjuhelsikes massa lådor och lastade ni i bilen. Det var lådorna med tygblöjor. De är nu förflyttade till ett nytt lager. Det var med ett visst vemod jag packade ihop lådorna. Fast det var inte SÅ stort, vemodet alltså. Det finns en beslutsamhet i att ge upp också.
Idag har jag räknat. Sammanställt och fäpplat med Excel, vilket jag tycker är ganska obehagligt men eftresom det bara skulle summeras lite i kolumner så gick det ändå rätt bra. Sen gick jag ut och...gick. Jag gick in på hamburgar-plejset nåt kvarter bort. Det som är lite finare än mackedonken. Ställde mig i kön och hann tänka: 1) tänk att jag inte är sugen på SUSHI idag och 2) vilken hamburgare ska jag ta? och 3) men - jag är ju inte alls sugen på hamburgare - jag blir stum och trött i magen bara av att tänka på att äta en hamburgare.
Jag vänta tvärt på klacken och promenerade raskt två kvarter till. Till ett sushiställe. Heh. När det kom till kritan kändes sushi trevligt i magen, inte jobbigt. Inte heller euforiskt som det varit hittills, men gott och snällt. Trevligt. Livet passerade inte revy mer än två klena gånger...jhar jag inte nämnt det att om man får mycket wasabi i munnen så passerar livet revy. I alla fall mitt. ("Revy - så skojigt!" Citatet är hämtat ur vilken HasseåTage??)
Sen traskade jag upp på Regeringsgatan och hämtade ut ett nipprigt REKOMMENDERAT brev från Polen med ett BREV i där det helt enkelt meddelades att pengar skickats säkert och bra via nån bank...jaha? Och så låg det med nåt kitchigt bokmärke med nåt wellischöst på med guldtryck och grejjer. Jisses... Sen traskade jag vidare till banken och satte in mer pengar som inte var mina och sen började det skojiga. Jag försökte lösa in en CHECK på $66. Det tog säkert 20 minuter och det blev knappt 60% kvar av beloppet när alla läbbiga avgifter var avklarade och checken till slut var växlad inlöst och insatt...puh. Hur fungerade samhället förr i tiden? Va? Egentligen??? Och jag bara måste se till att den lilla damen som ENVISAS med att skicka pytte-checka på $66 dollar en gång om året SLUTAR UPP MED DET och hittar på ett vettigare sätt att göra det på...
Sen handlade jag tråkiga nödvändigheter till mina små...förlåt, STORA barn. (Ajaj, versal-maldien är på gång igen...) Regn-jacka till 12-årig diva, jeans till 7-årig lill-hunk och en orange tröja med fem-myror-elefanten i applikation på, till ex-bebin. I plysch. Tröjan är i plysch, inte lill-killen...eller så är det en definitionsfråga. Och så fick divan fleece-kofta också...vad är dealen när man knappt längre kan köpa kläder till sin tolvåring på junior- och barnavdelningarna?? Va? Barnet/kvasi-tonåringen drar allt mellan storlek 164, 170, 32, 34 och 36. I bland 38. Idag var hon ute och gick på sörmlandsleden på sin friluftsdag. Imorse våndades vi kollektivt både över att vi glömt att ordna matsäck samt att divan inte hade några gummistövlar. Det slutade med att maken gjorde en hjälteinsats och stekte pannkakor till TRE friluftsdags-barn, nåt av barnen jagades ut i trädgården för att plocka päron (samt palla plommon hos grannen, ety vi inte heller hade frukt hemma), vi blandade äppeljuice i pantplaskor och hittade ekologiska zoo-kex längst in i ett skåp. Det gick alltså bra. Heja maken, mig och pallar-barnen.
Därefter påbörjades stövel-jakten. Det slutade med vädligt tjocka strumpor i makens slafs-kängor med gummihättor. De är nämligen lite liiiite för små för honom vilket betyder att jag kan ha dom vilket i sin tur innebär att divan kan ha dom...med tjocka strumpor. (Min man och jag kan dela skor...är inte det...praktiskt? Lustigt? Whatever...) Nu fick jag veta att divan har blåsor på fötterna och jag skäms. Vi ska per omgående inhandla gummistövlar till nämnda barn. Sen får hon fasen i mig sluta växa!
Appropå denna improviserade matsäck - jag knarkar ju just nu Sommar i P1 lite så där retroaktivt. (Är fortfarande lite små-kär i Mikael Tornving.) Och nu är jag helt GALEN i Tina Nordström. Det har jag i o f s varit länge, ohämmat och utan att skämmas ett dugg. Hennes sommarprogram var AS-roligt. Särskilt när hon sa nåt i stil med "Sånt MÖÖÖGH" - och det skulle då handla om vad hennes son (2 år) hade tyckt om hennes fina sallad på kam-vete eller vad det nu var. Hihihi. Hon berättade även om nån förstagångsmatsäck till nämnda son. Hon och barnets far hade förträngt att det behövdes matsäck (jag kände igen mig, ja) och de fick hasta till nån bensinmack och inhandla - jag citetar "färdigköttbullar av okänt märke". Hehehehe...vad jag gnäggade. Sen berättade hon att sonen hade haft med sig dessa "färdigkötrbullar av okänt märke, två hårdkokta ägg och en smörgås utan pålägg". Hon sa det fort eftersom hon skämdes lite, sa hon, och sen sa hon det igen. Tack, Tina Nordström - ett visst mått av matsäcks-angst la sig liksom. Jag citerade detta för maken när han höll på att få en hjärtattack över att vi glömt köpa matsäcksmat. Hurra för Tina Nordström!
Nä, om man skulle ta och bege till förorten ... och handla mat?
Imorgon ska jag simma. Efter att jag lämnat prover på vårdcentralen. IGEN. Snart är det inget kvar av mig.
Yrkeskvinnan är mulen i kapp med skyarna
Det gör lite ont i huvet idag, liksom det gjorde i går kväll. Jag får ta nåt piller tror jag om inte den här dagen ska bli helt outhärdlig.
Och så ska jag se över projektledarutbildningsgrejset också.
STATUS:
1. Sömn: somande efter maten (som ett småbarn), vaknade till, drack te och tittade på Magnum PI, somnade sen in, rätt ok... Drömde om nåt lajv-betonat som jag inte förstod.
2. Uppvakning: småseg men inte av värsta slag
3. Allmänt: lite nollställd. väldigt blek
4. Fysik: lite lite träningsvärk efter tennisen
5. Mediciner: järn, B12 och hormon.
Yrkeskvinnans backhand
Det är roligt med tennis. Jag har ju bollsinne - upptäcker jag lite så igenkännande men ändå förvånat. "Det var som tusan", liksom. Min backhand börjar likna nåt, jag får iväg bollen över nät och i princip aldrig upp i taket. Ha! En av tjejerna i min grupp har en jäkla krut i slaget men okontrollerad så bollen bara far iväg. Hon måste ha vräkt iväg en tio bollar in på grann-planerna...
Nu ska jag bada bastu. Det är lite härligt.
STATUS:
Sovit - som ett barn
Vaknat - i en air av "ta mig samman" och sen upp, stålsätta mig mot ungar och kyrkgång...dvs kyrkgång är trevligt i sig men med barn i släptåg är det lite ansträngande. Den minste surade och sa gråtmilt "gå till parken?" ungefär 18 gånger och ignorerade fullständigt att vi sa NEJ.
Ätit - SUSHI...det var gott. Och dyrt.
Mentalt - samlad men lite trött
Motivation - eh va?
Allmänt - livet går vidare..och lite svajigt men bara två gånger och inte särskilt mycket. Yrsel alltså.
Yrkeskvinnan badar och diggar
Anyhoo, igår kväll åt vi fryst pizza. Fast vi värmde den förstås. Det var ett statement. Inte ens familjen ex-äckligt-engagagerad och alltid på gång och i gasen och med och social och what not - inte ens vi orkar alltid laga middag fredagar. SÅ vi langade in pizza i ugnen och det var helt ok. (Ja, vi åt bönsallad också...)
Sen satt maken och jag med varsit (stort) glas Family Gallo Zinfandel (nr 6588) också. Löjligt gott. Vi såg den här:
Jag är helt förälskad i den här familjen. Mest mamman. Och farfar. Och pappan. Och morbrodern...och ja, lite i barnen också. Vilken fantastisk film. Den var så fantastisk att det inte ens gjorde nåt att vi inte såg den när det begav sig. Alltså för två år sen eller så. Lilla Olive, eller sanarare flickan som spelar Olive är lika gammal som min äldsta dotter. Det ger kanske nån slags perspektiv, jag vet inte...
Den har jag en ny hobby. Jag lyssnar på nedladdade sommarprogram. Ni vet, sommar i P1. Om inte det en gång för alla ger mig mina tant-stripes, nothing will. Det är faktiskt helt fantastiskt. Varför?
1. Jag lär mig saker.
2. Jag lyssnar uppmärksamt (i alla fall till 98%) på någon som får tala till punkt i nästan en timme.
3. Jag bara får och får ta emot dessa klokskaper och lustifikationer...jag behöver inte ge nånting. Jag är nämligen väldigt tom och slut och...lite trött på att ge. Så det är gott i själen att få. Om än på detta lite märkliga enkelriktade sätt.
Dessutom är all musik förkortad i podversionen - thank god. Det är allstå nästan bara prat. Mmm. Och, så känner jag mig lite hipp och teknisk när jag lyckas ladda ner programmen i min telefon. Alldeles själv. T o m tekniske maken blir lite impad.
Mina favoriter hittills är:
1. Sissela Benn
2. Jana Söderberg
3. Åsa Borgström (som jag fortfarande inte alls vet vem det är, mer än att hon är "hemmansägare" - fint ord)
4. Mikael Tornving...han påminner mig om en vän som i viss mån numera är lite död för mig... och det är lite beklämmande men ändå. Både maken och jag höll på att börja grina när jag bara återberättade om han Tornvings berättelse om sin far. Fantastiskt.
Några besvikelser också. Åsa Nilsonne har en jobbig röst att lyssna på, men jag vande mig. Och hon sa ju så bra saker också. Kajsa Bergquist är väldigt hurtig. Men det var inte helt ointressant, även om hon lät så...ung. Och manus-ig.
Och Mia Törnblom, som jag vanligtvis gillar HÖGT och RENT (jag har trots allt hört henne föreläsa redan bacj in 2004 innan hon blev känd, i ett pyttesammanhang på mitt gamla jobb - vi var kanske åtta stycken som fick jobba med och lyssna på henne på en eftermiddagskurs) - hon lät rätt jobbig på rösten. Det lät som att hon ansträngde sig på tok för mycket för att inte låta som hon brukar när hon föreläser och det blev...jobbigt. Men åter igen, hon sa så intressanta saker att det är delvis ursäktat. Fast just det programmet måste jag lyssna om - jag somnade mitt i...
Jag ska återkomma till de andra. Jag ska nämligen äta nu.
STATUS:
Sömn - sovit gott och länge, säker ttill nio
Fysik - lite stel
Mentalt - rätt ok
Fast det ösregnar ut.
Yrkeskvinnan har - bör ha - en plan
Det sa min granne igår. Hon kommer över på te framåt kvällskvisten. Det var mycket trevligt.
Det var en sån konstig dag igår. Det jobbades som sagt, och allt verkade frid och fröjd och jag bokförde utan att få kramp...men det händer nånting på vägen hem. Den suger liksom musten ur mig, vägen hem. Trots att det, onekligen, inte är längre från jobbet och hem än det är hemifrån och till jobbet. När jag väl ramlar in hemma i min hall är jag så trött att jag bara säger "hej barn, mamma går och lägger sig en stund". Och sen ligger jag i kvasi-dvala som en utslagen säl på sängen och hör tv:n genom vårt patetiskt tunna sovrumsgolv/vardsgsrumstak. Och jag önskar att jag hade kraft nogatt säga åt barnen att nu räcker det med tv. Men jag orkar inte.
Efter nån timme är det kris i vardagsrummet. Inte av några enorma proportioner, men någon skäller, någon gråter, någon annan börjar också gråta, och när jag kommer stapplande nedför trappan är det det en liten ögontjänare som snabbt stänger av tv;n och säger "nu har vi faktiskt tittat klart". Det gråts lite mer, på grund av nåt som nån har missat på tv och dessutom har man pga det som man trodde man skulle få se på tv, men nu missade, stängt av datorn vilket är fruktansvärt. Tjafs och trams, av synnerligen banalt snitt. Jag står och svajar och vill helst dö lite grann. Jag ber alla, obs - skriker alltså inte, eftersom jag inte orkar, inte för att jag är en balanserad och tålmodig mor, att gå upp på sina rum. Dessutom fångar jag upp en struttig 12-åring och säger åt henne att släta ut vardagsrumsmattan som är knorvig IGEN. Hon blir rasande. Alla brölar och beter sig. Utom jag, för en gångs skull. Eftersom jag inte orkar.
Det är torsdag och det borde alltså bli soppa och pannkaka. En rätt enkel historia. Men jag har ingen lök och eftersom jag inte har nån lök kan jag int göra spenatsoppa och eftersom jag är som jag är, kan jag heller inte skifta fokus och byta sopp-ambition. Jag blir sittande, stirrandes på ett paket fryst spenat. Jag börjar gråta.
Jag ringer min man. Som hade för avsikt att jobba över just igår. (Han jobbar mycket sällan över.) Jag låter som en hulk-ig fjortis med finne på näsan och skoldans på fredag... Mannen säger att han kommer hem. Jag samlar mig så mycket att jag lyckas lägga tillbaka spenaten i frysen. Men jag känner att det är tur at barnens far kommer hem för annars kommer de får svälta. Jag överväger att bara ställa fram ett paket knäckebröd på bordet och därefter ta på mig skorna och gå. Gå min väg. Ut i skogen. Gå min väg, bort från det här hemmet som just idag bara är en stressfaktor och inte alls nåt trevligt och mysigt som jag trivs i. Bort från barn som är just barn, men som jag vill tillskriva egenskaper som mognad och empatisk förmåga...vilket de saknar. Inte helt, men... Men jag kan inte gå ifrån min man. Kan inte. Vill inte.
Så jag samlar mig lite lite till. Jag plockar fram knäckebrödet. Jag hittar dinkelflingor. Jag skalar några morötter. Och barnen får dinkelgröt, knäckesmörgås med skinka och morotspinnar till middag. (Deras far sa först att han tänkte köpa med pizza på vägen hem, men näe, där gick gränsen. Dels ville inte jag ha pizza - a first - dels kan inte vilddjuren få turtles-smaskig mat när de burit sig illa åt. Det går inte.
Ett litet barn, nja, ett halvstort barn kom in och satte sig i köket medan jag hafsade runt ocoh kokade gröt och snörvlade. Barnet var lite röd om kinderna. Efter en stund sa barnet: "jag känner mig dum". Jag hm-ade först till svar och sen frågade jag: "varför det?"
Barnet kände sig mest dumt för att barnet skrikit. Ok. Jag bad om ursäkt för något dumt jag sagt till barnet. Det kändes lite bra. Men inte mer.
Efter gröten, och att barnens far kommit hem, började det tramsas igen. Bråkas om skitsaker. Och barnet som sagt att hon kände sig dum, satte sig dels på tvären för att det nu inte längre fanns tid för att bada utan det fick räcka med en dusch, dels gastade hon till sin far: "varför är mamma så himla viktig!!??" Och pappan svarade att han älskade mamman först och därför fick de inte vara dumma mot henne samt att ingen av dom skulle finnas om inte deras mamma fanns. Tack, barnens far. Det behövde de höra. För att inte tala om att jag behöde höra det.
Jag satte en deg. Jag kände att om jag nu sätte rmig och tittar på hjärndöd tv eller spelar hjärndöda spel då blir det bara värre allting. Jag sätter en deg i stället. Det blev en JÄTTEDEG, eftersom jag mixade ner en sopp-rest (med pasta och ärtor...lite udda) och grötrester. Degen blev enorm och svällde åt alla håll. Sen blev det fyra limpor väldigt gott bröd.
När grannen sen suttit en timme vid köksbordet och druckit te och vi pratat om både det ena och det andra, och börden äntligen svalnat lite grann, så frågade jag om vi inte skulle ta en bit ärt-sopps-gröt-rest-bröd. "Åh, jag trodde du aldrig skulle fråga!" utbrast grannen. Det var väldigt gott.
Min granne är en klok kvinna som jag mer än gärna lyssnar på. Vi har och för goda samtal. Såna där som bygger och inspirerar. Det var hon som sa: "Du måste ha en plan".
Det ingår i min plan att föra dagbok. Över hur jag mår. Så jag tänktebörja med en liten sån ruta för mig själv, sist blogginläggen. Dessa kan man ignorera om man tycker hälsotillstånd är ointressanta. Heh, jag tycker nog jag skriver väl mycket om mitt jäkla hälsotillstånd ändå ja, men med lite mer struktur kanske det ändå kan ge en viss...överblick?
Hur som helst, min granne och jag pratade om en del annat också. Och vi garvade väldigt mycket åt en del rätt knasiga och banala saker, men ändå. Och jag kände att jag nog inte riktigt önskade livet ur mig själv längre. Det sa jag nämligen när hon först ringde. Att jag övevägde att skjuta mig, men kanske inte förrän i morgon. Hon svarade reptilsnabbt: "Inte förrän efter kräftskivan." Hemskt roligt.
STATUS:
1. Sömn: svårt att komma till ro, kunde inte låta bli att spela dataspel innan jag skulle sova.
2. Uppvakning: seg och lite uppgiven
3. Allmänt: lite sömngångaraktigt, segt och med en liten liten touch av gråtmildhet
4. Fysik: lite lite träningsvärk efter promenad och simning i veckan
5. Mediciner: järn, B12 och hormon. Inne på tredje veckan.
Och så har jag lagt en två tvättar. Det var helt klart nödvändigt.
Yrkeskvinnans bleka anlete
Det satt en märklig kvinna mittemot mig på tåget. Hon var mycket blond, med håret i en mycket stram knut. Men det var också lite tunt i hårfästet vilket var det första som avslöjade hennes ålder. Sen var hon så där minutiöst mejkad, så där så man blir nervös. Jag har inte ens varit så mejkad när jag suttit i tv-soffa. Ögonbrynspenna, läppenna, läppstift, massor med kajal och mascara och säkert decilitervis med foundation. Men det var antagligen rätt bra pålagt även om det var alldeles för mycket. I mitt tycke. Sen började undra lite över den där munnen eftersom det såg så hemskt trutigt ut. Och hon så ut som om hon var väldigt medveten om - och antagligen rätt nöjd med - trutandet. Botox? Vet ej. Jag kan inget om sånt. Men det såg lite lite otäckt ut. Lite som jag kände mig när jag var på väg in på akuten med afylaktisk allergichock. Hehe. Sen var hon rätt sportigt kläd men med högklackade typ "tofflor". Röd munkjacka och pösiga militärgröna byxor. Samt väldigt lång svart tunika som hängde ner på benen. Hon måste ha varit minst 48. Minst. Antagligen mer. Det som gjorde mig mest förvirrad var händerna. För de såg inte så gamla ut. De såg ut som mina typ. fast mer välinsmorda. Det är väl händerna en kvinna inte kan dölja sin ålder på, är det inte så?
Vilken liten potentiell stalker jag är...
Appropå händer, maken och jag satt och gottade oss i näst sista avsnittet på första säsongen av The Closer (we luuuuuv Kyra Sedgwick, fortfarande). Hennes händer är knallröda, mest hela tiden. Har hon dålig cirkulation eller vad? Och även om det inte syns helt och hållet så får jag känslan av att de är väldigt nariga. Röa och nariga. Är inte det lite befriande. Och så småäter hon godis hela tiden och är så jääääkla tuff och kompetent och cool. Just love her.
...och när det här nu ändå inleddes med nyllen, mitt bleka och skumma damens spacklade...kanske skulle mitt nylle ha varit betjänt av lite spackel och foundation i morse? Var det därför jag studerade damen så intensivt? Nja. Det skulle kännas förljuget. Jag är blek - so sue me. Dessutom petade jag dit både mascara (mycket lite, bara på överfransarna) samt läppglans medan jag väntade på tåget. Så det så. (Juicy Tube, Hip Hop Apricot...luktar väldigt mycket godis).
Så jag var - med mina mått mätt - väldigt spacklad, även jag.
Bara så förtvivlat blek.
Yrkeskvinnan filosoferar
Jag har för mig att det liksom inte är så svårt att ha synpunkter på hur andra borde lösa sina problem, hur andra borde hantera sina liv. På samma sätt, om man sitter och drömmer om någon slags skyltfönsterlidande eller prövning (gärna då lite motsägelsefullt "i det fördolda", dvs ingen vet om det det men jag har ändå lyckats se till att ALLA vet om det...eh ja), näe, det funkar inte, då har man missat något väldigt viktigt, inbillar jag mig.
På samma sätt är det när man också håller på anser sig FÖRSTÅ meningen med sitt lidande och sina prövningar...njaä, har man fattat så väl har man också neutraliserat en stor del av prövningsfaktorn. Har jag fått för mig.
Det är liksom skitsakerna, småsakerna, det oförståeliga, det tröttsamma, jobbiga, pinsamma, obegripliga som man så gott man kan försöker hantera, utan våld eller genom att förbanna hela världen och dess skapare - det är prövningar. Det är lidande.
Och nu har jag inte ens försökt ge mig in på svårt lidande, sjukdom, kränkningar och sånt. För det är så stora saker och dem hanterar vi ju alla "sekundärt" hela tiden genom att förhålla oss till andra som blivit våldtagna, misshandlade, mobbade...eller nåt annat gräsligt. Och då kanske det blir så att det egna livet, det banaliserar och förlöjligar man...samtidigt som man också distansierar sig och avtrubbas. Kan det vara så?
Vad är det nu jag svamlar om? Jag tror att det jag lallade åstad lite banalt om här - det blir också väldigt teoretiskt.
För att återkoppla till mig själv: Jag är trött lite väl ofta, jag har pga detta dåligt tålamod med mina barn och med mig själv (dock inte med min man av oförklarliga skäl...eller antagligen för att han är en väldigt stöttande person?), jag tycker inte att jag är så kreativ som jag brukade vara förr i tiden, jag håller på och tar farväl (för alltid?) av den där energiska jättestarka människan som jag en gång var, jag blir galen på att jag inte får någon fin enkel diagnos, därefter ett recept och sen ritsch ratsch filiklart så är jag frisk, pigg och alert igen. ...och om jag är riktigt - riktigt - ärlig med mig själv så vet jag ju att tror att om jag bara hade det så så skulle jag minsann...vadå? Hantera allt så mycket bättre?
Jag skrev nåt om att jag "minsann" lever så mycket i nuet. Njahaja, nåja, på sätt och viss. Men jag drivs av en enorm frustration och har en jättebesvikelse att hantera och det gör jag verkligen bara halvdant. (Besvikelsen syftar på att jag inte är den superkvinna jag en gång trodde att jag var och skulle vara för evigt och att det nog var så att all den där orken jag hade och all kreativ energi - det var den som gav mig mitt existensberättigande.)
Men jag lär mig. Jag övar mig i att säga "jag orkar inte" och stå för det. Vila i det. Inte bli arg, frustrerad eller skämmas. Jag över mig i att vara snäll mot mig själv. Åter igen, har man bränt sitt ljus i alla ändar i fem års tid, inte farao har man laddat alla batterier igen på några veckor? Eller ens ett halvår, ett år...
Jag lyssnar på min "mellow"-spellista i telefonen... det är soothing.
Kings of Convenience "Toxic girl"
Sting "Be still my beating heart"
Colbie Caillat "One fine wine"
Vaya Con Dios "Just a friend of mine"
Sting "Englishman in New York"
Kings of Convenience "I'd rather dance with you"
Depeche Mode "Shake the disease
Fleetwood Mac "Little lies"
Sofia Karlsson "Två tungor"
Och sen lyssnar jag på Dolly Parton som sjunger He's alive.
DOLLY - HE'S ALIVE
Det är SÅ svulstigt och bombastiskt och pompöst och helt vansinnigt kitchigt...och jag skiter fullständigt i det. För att precis så är det.
He's alive and I'm forgiven Heavens gates are open wide
Lite trist är det ju att jag - hur mycket jag än försöker - inte kan förmedla den tillförsikt och frid som den övertygelsen ändå ger. Men men. Jag försöker vara snäll och trevlig istället. Och försöker att berätta...lagom mycket. Jag skulle känna mig som en idiot om jag inte försökte berätta. Att det inte bara är på låtsas. Att det där brutala som Dolly sjunger - det tror jag på. Det lever jag på. Och det har jag gjort i 17 år. Varje dag. För det är det enda som betyder nånting, dels för att det är sant och dels för att det bär mig och hjälper mig att sträva efter att göra gott och att bli det bästa - sannaste - jag kan bli.)
Psalm 42
Varför är du tyngd av sorg, min själ,
och full av oro?
Sätt ditt hopp till Gud!
Jag skall åter få tacka honom,
min räddare och min Gud.
Och DÄR klev yrkeskvinnan ner från tvål-lådan som amerikanerna säger, och slutade predika. För den här gången.
Yrkeskvinnan är snittad
När man sitter så där och väntar och väntar och inte mördar tiden med pladder (hon satt och räknade sekunder och minuter och duttade då och då i mitt blod som pluppade upp ur det lilla snittet - vi snackar 4-5 mm långt - och var mycket koncentrerad på detta), då inser jag att jag nog trots allt är ganska mycket en "i-nuet"-kind of -person. Jag tror det i alla fall. Jag var inte rädd, jag kände mig inte stressad, jag bara andades, pratade med Gud och väntade.
Jag tror att det var rätt normalt och ofarligt alltihop, med blodpluppandet, men vem vet. Jag funderade återigen på såna här historier om folk som får sin tid utmätt av t ex en dödsdom efter ett cancebesked. Hur de plötsligt känner sig fria att verkligen göra vad de vill med sin tid. Jag vet inte om jag skulle göra så väldigt mycket annorlunda om jag verkligen fick min tid utmätt. Näe, jag tror inte det. Är jag tråkig på grund av detta? Eller stört-mogen? Eller vad? Jag vet inte. Eller så skulle jag totalförändras och bli helt galen och plötsligt börja göra en hel massa vansinniga saker, typ från den där listan jag skrev på allt jag verkligen inte tänker göra, typ bestiga berg och resa till Thailand. Men det känns som jag faktiskt sitter i mitt lilla nu och är precis just där. Kan det vara så enkelt?
När jag kom hem, efter att ha farit som en vante, levererat blöjor, hämtat fler blöjor samt lunchat med vänner och beundrat deras hus (om i viss mån påminde om mitt eget, fast det var inte bara därför) så kom jag hem. Hämtade en lite grinig kille på dagis, langade in honom, inväntade granntjejen som håller efterbarn...och sen åkte jag inte alls till biblioteket för att förkovra mig och jobba, för det orkade jag inte alls. Jag somnade i arbetsrummet. Per på studs. Jag var så sinnessjukt trött.
12åriga divan organiserade nån slags middag när maken Supermn stormade in, slängde i sig en dolmades samt några fiskbullar och därefter brakade iväg på föräldramöte. Jag drog mig efter några fiskbullar mig tillbaka till min boudoir och låg och spelade fåniga datapspel tills jag hade piggnat till så mycket att det gick att se finalen i Project Runway.
Förutom att jag är kär i Tim Gunns såär jag också lite småkär i vinnaren. Fast man vill strypa honom, Christian Siriano är nån slags blandning av mina småsyskon (male and female) + valfri tecknad maniac. Typ Bug Bunny. Heh.
Det är dags att sova. Jag är sinnessjukt trött.
Imorgon börjar min kurs i projektledning. Hur farao ska det gå?
Yrkeskvinnan tar vägen förbi hospitalet
För att lämna prover en masse.
För nu tyckte farbror doktorn att a) "så här ska kvinnor inte ha det" (autentiskt citat) b) han vill kolla sköldkörtlar igen (det är rysligt vad de är intressanta, hittills har de inte varit medskyldiga till min allmänna skröplighet c) skicka mig på allmän blödningsutredning. Så nu åker jag till sjukhus för att göra en sån. Hepp.
Jag fick springa runt flera varv kring Hötorget i förtvivlad jakt på ett ställe som vill ta mina prover men varken Cityakuten eller Läkerhuset i skrapan ville det. Åk till Karolinska, sa de bara. Jaha. Trots att farbror doktorn sagt att det skulle gå att knata in på Cityakuten. Men men.
Det hela slutade med att jag gav upp, åkte ner i Hötorgshallen och - ja, det är riktigt, åt Sushi. Den var...ok. Men jag börjar inse att jag är helt präglad på vår simpla fattigmanssushi i min förort...den här var lite krävande och märklig. I vilket fall, den åts och igår åt jag på YTTERLIGARE ett ställe men där blev jag nästan ilsken eftersom Miso-soppan inte ingick. Pöh.
Idag ska jag utforska ytterligare ett ställe i Stuvsta. Sen måste jag tog ta en liten Sushi-sabbat på...säkert flera dar. Så att jag inte tröttnar. Eller ruinerar mig.
...och så äter jag hormoner också. För att försätta mig i nåt slags kemiskt klimakterium för att kroppen ska återhämta sig. Typ. Jag vet inte. Jag ska träffa doktorn igen om några veckor. Det ska bli intressant.
We're off to att ta en massa blodprov att wonderful Karolinska sjukhuset i Huddinge. Där jag även har fött barn. Jag har fött barn på många sjukhus, haha.
Auf wiedersehen. I äm aut.
(Jag ÄLSKAR Project Runway.)
Yrkeskvinnan servar
Fast idag hade jag röda byxor, kjol får komma sen.
Sen läste jag DN igår. Jag läser ofta DN på lördagsmornarna, och eftersom just den här lördagens krypto var alldeles för lätt - jag blev nästan lite arg - det ska vara lite svettigt, annars är det ingen poäng, så fastnade jag i en artikel om bostadsmarkanden i USA och hur svarta missgynnats på olika och något oväntade sätt. (Jag hittar den inte på dn.se men den här bloggaren har sammanfattat det lite grann...jag är inte säker på att jag håller med om alla analyser men i alla fall: COLORED PROPERTY
Det som gjorde mig mest illa berörd var nog att den amerikanska befolkningen i stort tror så mycket på ägandet av et eget hus, helst då en fristående villa i ett "bra" område och att det också är en slags sammanfattning av framgång och lycka. Det ligger där som grund för konsumtionskulturen och - ja, att vara en "home owner" är liksom så avgörande för hur folk i övrigt kommer att se på en... Och frågar man då amerikaner om vad som styr och påverkar det här med lån, huspriser och allt sånt så svarar de "marknaden". Och eftersom de knappt känner till att det har förekommit en massa styrning och suventioneringi det fördolda, så tror de att när de väl sitter där i sin prydliga förort och är vit medelklass allt vad de orkar, så är det ENBART frukten av deras eget hårda arbete och samverkan med (den allsmäktige) marknaden. Hualigen. Jag har alltid haft mycket svårt för bilden av marknaden som en stor mystisk kraft som det inte går att påverka och som gör lite som den vill. Pöh.
Jaja. Om jag orkar ska jag reflektera vidare kring detta. Det är nämligen middag på gång. Och jag ska bara snabbt säga att maken och jag satt och orerade hej vilt kring denna artikel, samt även nåt som den ack så begåvade men ack också så besvärlige PC Jersild hade skrivit om vården och var det nu var...jag får återkomma till det.
Jag lever för lördagmornar när maken och jag löser världsproblem, tuggandes på mackor, småviftandes med armarna, allt medan barnen snabbt tröttnar och dryper av, kaffet kallnar och vi får sätta på en ny panna...det är lite livet. Och jag känner att jag lever. Att vi har mycket att säga varann. Att vi inte alls alltid håller med varann, även om vi ofta gör det. Det är så fantastiskt och det är sånt som gör att jag ändå tänker: "Vi kommer verkligen leva tillsammans tills vi dör".
En sista sak innan jag får däng för att jag inte infinner mig vid middagsbordet: läsare Sara som jag inte känner. Tack igen. Så väldigt mycket tack. And I humbly accept your kinds words. Än en gång tack.
Nu är det middag.
40-love. (Har jag ingen aning om vad det betyder, mer än att det ev är nåt tennis-igt.)
Yrkeskvinnan drämmer luren i örat
på den överdrivet, gränsande till neurotiskt glade, så där så att jag tror att han definitivt knarkar, SÄLJAREN från ett företag som jag inte ska nämna. Jäkla nippriga människa. Jag orkade inte ens vara väluppfostrad.
Speedad säljare: ""HEEEEJ Lisa, vi pratades vid här för ett tag sen om pensioner, sparande, fondplaceringar bla bla bla
Jag: U-hurm rm...
Speedad sälare: Ja och då och nu och placeringar...
Jag: JAG LÄSER LÄXOR MED BARNEN. *brak*
Nja. Det är en sladdlös telefon så jag tryckte bara knappen väldigt aggressivt. Hear me roar. Vilken protest va?
Jag är yr i huvet igen. Och jag har inte ätit sushi idag så jag har nog liiiite abstinens. Kanske.
Jag har ätit sushi 3 och en halv gång den här veckan. (Igår blev det både till lunch och sen två bitar till förrätt till middag. Vi åter storfamiljsmiddag inne hos grannen och trots att alla fäder saknades var vi ändå...*räkna räkna* åtta till bordet. Det var väldigt trevligt.
Mina döttrar har diskat. Min äldste son sitter och ritar av sin familj. Jag bloggar istället för att avsluta artiklar till den barntidning som min förstfödda och jag skriver i. Det är väl lika bra att ta sig samman och göra det.
Jag är sjukt trött. Och trött på att känna mig sjuk. Jag upplever en mild existentiell kris. Jag vet inte riktigvad jag vill med nånting. Jag vill tycka att saker är roliga igen. Jag vill känna mig jättelevande och oövervinnerlig igen. Jag vill skratta högt och mycket. Jag vill springa i skogen. Jag vill dansa.
Jag vill inte ha ont i huvudet, var yr och ynklig. Det är tråkigt. Det är demoralizing.
ÖNSKELISTA:
- Att mina barn slutar vara så mat-fega och försiktiga hela tiden
- Att jag såg fram mot nånting sådär jättemycket
- Att jag fick på fest
- Att nån vilt främmande människa tyckte jag var söt eller lite snygg och sa det.... nån mer än städaren på jobbet. Fast han ÄR väldigt rar och min man är klädsamt svartsjuk.
- Att jag fick studsa fram med lätta steg med känslan av världen var min min min
- Att jag fick äta blåbär varje dag
- Att jag på riktigt förstod att jag betyder nåt, att jag gör skillnad i världen
Det var hemskt så mycket navelludd på en gång. Hur vore det om jag reflekterade över nåt lite mer ... relevant? Typ FRA, OS, HBT eller nån annan viktig förkortning.
Nu ska jag avsluta min sons streckgubbeporträtt över vår familj. Han orkar inte rita sin bror, så det får jag göra.
Vi har läst Tordyveln flyger i skymningen. Det är en väldigt bra bok. Jag har läst den säkert tio gånger. Det är bara två eller tre kapitel kvar. Att läsa högt är underskattat och borde göras oftare och mer. 
Någon gång skulle jag vilja höra radioföljetongen också.
Artikeljobb var det jag.
Yrkeskvinnans bröllopsdag
Det är idag det. Det är hela 13 (TRETTON) år sen. Idag. Och han den där mannen jag lever med, han är egentligen i onåd. Han är nämligen inte här. Han är i Riga. Vad är det för sätt??
Så idag blir det ingen middag eller skål i bubbel eller myspys. Inte heller några rosor eller juveler. Äsch...
:-(
Inte heller kan vi stå nånstans och se jolmiga ut och hålla handen, titta i ögona och förnya det där storslagna vi lovade för 13 år sen. (Ganska precis 13 år...om jag inte missminner mig började vigseln vid två så det borde vara klart "nu".)
Jag får väl roa mig med att hemmafru-supa lite vitt vin och äta sushi. Eller...?
Just det - brudklänningen ska provas också. Om jag ids. (Törs?) Jag brukar prova den varje år och hittills har den alltid passat (ja, inte när jag har varit på smällen dårå, men det säger sig ju självt, liksom.) Den har suttit likadant, lite lösare och ev lite lite tajtare nån gång. Man får glädja sig åt det lilla.
And now over to something completely different.
Två nya hat-ord. (Just nä, jag hatar ju inte saker eller folk eller ens ord, av princip, eftersom det leder till krig eller nåt).
"LÄPPJA" - brrrr, urlarvigt ord som ger mig frossbrytningar. Ger olidliga pretto och tillgjordhets-vibbar. USCH! (Smutta går däremot bra. Det låter gulligt och inte så pretto. Men man får se upp. Så att det inte smuttas på ett löjligt sätt.)
"KUPA" - as in "hon kupade händerna runt den rykande tekoppen" - GAAAAAAH! Kaskadkräkning. (Bra, dramatiskt ord som jag plockade upp igår. Ordet alltså, inget annat.) Urk! KUPA gör man möjligen potatis. Inte händer runt koppar och annat. Det är larv.
OOOH, det är härligt att vara kategorisk lite grann i bland.
Nä - nu ska jag...jaja, jag vet. Äta sushi, bla bla, begäret kommer över mig, bla bla.
Meh - jag är ju faktiskt ÖVERGIVEN och det är inte alls roligt. Den stackars mannen var dessutom tvungen att gå upp kvart i FEM i morse. Det är okristligt och eftersom jag ju är kristen så...ja, ni förstår att det var illa. Stackars honom. Och då hade jag inte hjärta att fortsätta spela på hans dåliga samvete. Som jag gjort den senaste veckan med stor behållning. Ni vet, huvet på sne, sen blicken i golvet... sucka tungt. "Ja, nä, du vill ju inte vara med mig, du prioriterar ju bara ditt jobb och struntar i mig, och jaha, vad är det för dag på tisdag då, jaha, bara vår töntiga bröllopsdag, den är ju inget att bry sig om..." Hähähähä. Och då ser han helt förstörd ut och jag garvar RÅTT. Hä. Det är bara en försvarsmekanism. Från min sida alltså.
Nu är det dags att samla ihop sin lilla uthungrade lekamen och bege sig hemåt sin förort. Och stålsätta sig för utfodring, tävtthängning, sagoläsning och annat.
Undrar om de har internet i Riga? De har nog det. Undrar om min älskade kan läsa blogg därifrån? I så fall, tack för tretton år av det bästa en Lisa kan begära. Du är det bästa som finns och jag vill bara vara med dig alltid och jämt och nästan hela tiden. Du är världens bästa far och make. Och vän. Jag älskar dig. 'Till death do us part.
(Ni andra kan väl titta bort eller nåt...eller rodna klädsamt.)
Yrkeskvinnan avhandlar vidare
Allt det här jäkla snacket om den där "ena" strumpan som försvinner i tvättmaskinen, torktumlaren... jag säger bara DUMHETER! Den strumpan dyker ALLTID upp för eller senare. Dessutom handlar det bara om dålig sortering och uppföljning. Och hör sen!
Vi kan återkomma till ämnet.
Jag skulle ta bilen halvvägs till jobbet idag. Halvvägs för att maken skulle skjutsas till jobbet eftersom han skulle ha med nån stor skåpbil/folkbuss hem (men sen behövdes det visst inte...gissa vem som fick hämta honom...) och då tänkte jag att jag ställer bilen vid nån av infartsparkeringarna så kommer jag rätt snabbt till jobbet ändå...
Ha. Ha! Det gjorde jag INTE. Jag letade parkering vid Sockenplan - där det visserligen blev en plats ledig precis under näsan på mig, men den var det bara 30 minutersparkering på - näejj... - men det var knökfullt. Jag surfade runt Enskede gård och Globen men nej. Tillsist hittade jag nåt bökigt på en tvärgata vid Enskede Gård i alla fall, på andra varvet...och gissa hur sent jag kom till jobbet. Det är alltså svårt att ens hitta parkeringsplats i NÄRFÖRORTERNA!! Va!!?? Vad är detta? Och jag är alldeles för o-tävlingsinriktad för att ... hantera sånt.
Jaja. Sen kom sushibegäret över mig igen. Med kraft. När jag slutat blodhundsjaga den bluttifjuttonde gravrättsinnehavaren som ej längre bebor den adress som finns i våra (kackiga) register (jag säger bara kartotek och hemknåp i Works...så förstår ni själva) - då gick jag som i trans, som en målsökande robot till den ställe som liger absolut närmast mitt jobb. Två kvarter. "Liten sushi, tack."
Jag vill till Yasuragi. Typ nu. Tänk, då får man både bada och äta sushi. Heaven.
Jag måste släppa sushi-manin. Men det går inte.
Till och med min tolvåriga diva fick sig en liten rikskupong i näven härom dan och beställde modigt liten sushi på lokala sushi-rian. Hon är för tuff.
Vad mer? Var det nåt mer som skulle avhandlas?
Nä. Jag tror inte det. Det var nog bara strumporna, parkeringsvåndan ... samt dagens sushi.
Passa er så att jag inte börjar DOKUMENTERA alla sushi-talrikar jag proppar i mig...
PS. Jag har idag kommunicerat mer om mitt dödgrävar jobb än någonsintidigare. Är det bra eller dåligt?
PS igen. Är jag avslöjad som smyglantis? Har min förort så totalt uppslukat mig att jag numera räknas om ex-stockholmare?
SUSHI-BEROENDET
Oh no. Inte då. Det kan jag på intet sätt acceptera. (Uttalat asseptera.)
Hähä.
Yrkeskvinnan minns sitt 90-tal
Ja just det. Hur jag nu kom in på det - det måste ha varit nåt syrran och jag svamlade om när jag vi satt och maratonfikade (i mitt tycke, jag är gammal och klen) / kortfikade (min syster är ung, hipp och alert). Anyhoo. Jag minns när mobiler var nåt nytt påfund som fanns i en och annan människas portfölj eller inneficka, (nä, inte de där JÄTTEAPARATERNA som såg ut som nåt man kunde göra hjärt och lungräddning med, liiiite mindre var de). Och jag minns typ sommaren 1994 då mina vänner och jag picknickade på djurgården och hur det plötsligt RINGER mitt ute på en gräsmatta och nån slipsig typ svarar i en lur. Vad gör vi allihop? Skriker SÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLJ!
Man gjorde så! Det var roligt och lite pinsamt med folk med telefon i fickan. Så såg men en så skrek vi alltid sälj...och nu blir det så där bakvänt ... för kanske finns det nu en och annan som inte förstår vad jag menar med SÄÄÄÄÄÄÄLJ. (Ibland skrek vi KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖP också för att varier oss lite.) Jo, det var ju så att de enda som hade behov av en mobiltelefon (och hade råd, kan tilläggas) var yuppisar. Börsnördar som antagligen höll på med aktieklipp dagarna i ända. Alltså, när de nu satt och pratade i telefon så där omotiverat och dant på en gräsmatta så måste det ha med nån brådskande och viktig affär att göra. Alltså skrev vi SÄÄÄÄLJ. Som i "SÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLJ alla Eriksson för i H-VETE!!!"
Heh.
Det påminner mig så om när jag hade mina söner med på jobbet. Vi kommer traskandes (obs - på INTE SÄTT släntrandes) genom Kungsträdgården och där stannar min 7-åring och ställer sig och stirrar på en sån här:
...och säger sen, förbryllad: "Mamma, det står en telefon här?"
Och jag fick förklara att när hans mamma var liten, och ganska halvvuxen också, dvs för HEMSKT länge sen, då sprang INTE alla människor omkring med telefoner i väskorna och fickorna utan ville man ringa nån när man var ute fick man kliva in i en sån.
Bakvänt.
Vad fort allt går.
Egentligen skulle jag nu vilja ha en lite längre utläggning om de där människorna mn känner som - jöstanes - INTE har mobil. De är ju några få, amishdyrkande, bakåtsträvande typer som liksom i nåt slags stumt...vemodigt raseri...eller kanske bara allmän envishet...eller vad det nu är, vägrar skaffa mobil. Det är jätteunderligt. De gör sig lite besvärliga och det är liksom inte en lite charmigt som när folk inte har tv å så, det är bara...skumt. Men - jag ska klura lite mer på det där vid tilfälle eftersom jag nu ska se ett avsnitt av genialiska
Hualigen, så bra.
Jag har en jättecrush på Kyra Sedgwick i denna roll. Jisses!!! Vilken förebild....eller nåt.
Åsså ska vi äta lite bär.
Yrkeskvinnan har mått bättre
Jag orkar INGENTING.
Det ösregnar - fast det låter rätt fint på nåt sätt ändå.
Jag är inte nedstämd. Men jag är in i döden trött och utmattad och orkeslös.
Jag orkar ingenting.
Hur länge ska det vara så här? Finns det nån liten hjälp att få?
Jag tror (läs: hoppas) att det ska vara nåt så banalt som blodbrist och att jag helt enkelt kommer bli "som ny" när jag ätit starka fina järnpiller ett tag.
Men jag hinner ändå sväva runt lite i paranoia-hypkondriland emellanåt och tänka "det är nog diabeteas". Eller "jag har MS!" alternativt cancer, Huntingtons...eller nåt annat obehagligt farligt. Snälla, säg att det bara är anemi.
Jag orkar ingenting.
Jag ska nu borsta tänderna. Vi får se hur det går.
Yrkeskvinnans listor
Jag vet att listan förekommer i minst ett avsnitt av Tru Calling (spacig tv-serie om läkarstuderande, bårhusarbetande stumpa vars dagar startar om när döa människor ber henne om hjälp), i A Walk to remember (romantisk småjobbig men ändå fin film där liten stumpa är dödsjuk men finner kärleken och hjälper förvirrad ung man)...var mer? Well, jag tycker jag ser de där listorna lite var som. Till och med min syster har haft en sån tror jag - alltså helt på riktigt. Hon skrev om den på sin blogg. Jag tycker mig minnas att det ingick att raka huvet samt skaffa tatuering nån gång före 25 - annars kommer jag inte ihåg så mycket mer.
HUR SOM HELST, ju mer jag funderade på det där med listor så kom jag på ett par saker. Som jag inte alls vill skriva upp på nån lista. Samt att jag skulle vilja åka till Berlin igen. Dessutom - jag fyller 35 om två månader så det jag hinner för 35 är inte SÅ mycket...och nästa gång jag fyller jämt är det ju 40 och det ju så läskigt att HJÄLP... och det enda man ska ha hunnit för 40 är att förlåta sin mamma. Och det vet jag inte alls om jag hinner.
Så jag tänkte så här. Jag ska skriva en alternativ lista. Saker jag absolut aldrig tänker göra.
Here goes:
1. Bestiga Mount Everest eller nåt annat högt berg
2. Åka till Thailand.
3. Åka till New York - fast det är inte helt säkert...
4. Tatuera mig.
5. Blondera mig.
6. Gå ner 25 kilo (10 kan jag däremot tänka mig)
7. Klippa håret riktigt kort..
8. Skilja mig.
9. Sluta gå i kyrkan.
10. Experimentera med droger.
11. Djuphavsdyka eller snorkla
12. Hoppa fallskärm...fast kanske ändå?
13. Resa jorden runt.
14. Korsa atlanten i segelbåt
15. Skaffa en älskare.
16. Sluta dricka kaffe.
17. Bli skådespelare
18. Skriva en odödlig roman...men kanske nån liten putslustig bok nån gång...kanske
19. Sluta drömma om det inte så grandiosa men hellre drömma om det storslagna i det vardagliga
Nitton punkter. En knasig siffra. Jag återkommer med fler saker som jag aldrig tänker göra. Och kanske en liten liten lista på saker jag vill göra ändå. Men jag är så oambitiös. Jag vill ju helst bara vara något så när harmonisk och ta hand om mina nära och kära och fortsätta älska min man och Gud tills jag dör. Och kanske nån gång äga en gul bil.
Gör det mig ohjälpligt tråkig - so be it.
Yrkeskvinnan 080808
Öh.
Eh ja.
Jag har idag gjort följande:
1. Lämnat många rör blod. Det var världens snabbaste labbtekniker som bara svish svish tog 6 rör blod på mindre än en minut. Fast jag fick inget klistermärke.
2. Ätit frukost på lokala fiket, ety jag var fastande. Och i ärlighetens namn har jag ingen aning om det är ett korrekt användande av ordet "ety". Men i alla fall.
3. Läst min "förändra-livet"-bok. Och jag säger INTE vilken det är förrän nån verkligen undrar.
4. Klippt mig. Det blev snyggt. Tror jag. Det var lite spontant, och donnan på klippstället undrade när jag senast klippte mig och jag sa som jag brukar att det var nog ett år sen. Typ. För det brukar det vara. Och det var det nu också. Hon gapade och sa att då har jag verkligen "j*ligt bra hår". Tack eller nåt. nu är det uppklippt och piffigt. JAg överväger att permanenta in lite volyyym nästa gång jag går dit. Det vill säga om jag ids. Jag fick också med mig hutlöst dyr hårmousse...skum...spray...eh, det var bara en burk men jag vet inte riktigt vad det blev till sist.
5. Köpt ett armband. Och klurat på om det var piffigt med berlocker med barnens initialer på ett armband eller ej. Det såg mest fånigt ut. Och de saknade bokstaven M och då går det ju inte. Man kan inte ha fyra barn och tre initialberlocker på sitt armband. Det är att bädda för dyra terapeut-räkningar i framtiden.
6. Förhört mig på systemet vad som passar bäst att drick till sushi - funkar det med vilket vitt vin som helst som har en liten sån där pagod-symbol? Nja, den vänliga kvinnan sa att weissbier var att föredra. Så då tog jag två såna. Och sen tog jag en flaska portvin också - är man tant så är man.
7. Köpt två toppar/blusar/tröjor - åh, vad det är svårt med nomenklaturen - på KappAhl. De var fina och man måste ju vara lite snygg på jobbet.
8. Även inhandlat bebispresent till vår dödgrävare på jobbet som blivit pappa. (Han är inte bara dödgrävare, han är också trädgårdsanläggningskunnig. Men han är dock dödgrävare. Vilket är lite coolt.)
9. Köpt jordgubbar.
10. Väntat på en försenad buss.
11. Suckat över att det a) var väldigt kvavt b) att de flåstramsiga barnet på busshållsplatsen var så PÅ. Men hon hade visst fått en liten bror för max tre veckor. Det hängde nämligen en sån på hennes mamma i sele. Barnet var väldigt uppmärksahetstörstande och körde med sin mor som antingen var ett under av tålamod eller bara var drogad av sin egen amning.
12. Mött upp bror och brorson hemma - vi är barnvakt till brorsonen Plutten igen. Han har en klåfingerapa på sin fina gröna tröja och han kan, vid ej fulla två år fyllda, säga både "klåfingerapa" samt rabbla hela alfabetet. Jisses. Men han är rädd för grönsaker vilket blev mycket uppenbart vid lunchen.
13. Fått storspö i Singstar av min tolvåring. Men så brukar det vara. Jag försöker se det som övningar i ödmjukhet, självbeärskning och...tålamod. Vilket jag behöver.
DET är vad jag har gjort idag. Jag är matt och har ont i huvudet, antagligen en kombination av åskvädret, den kvava luften, ofrivillig fast till klockan 8.30 samt blodbrist. Nu ska jag hämta min minsting, det stora barnet på dagis.
Storkillen hade med sig en groda hem. Han fick inte ta in den.
Nämnde jag att det blir sushi till middag?
(...det sjungs fortfarande Singstar i vardagsrummet och det SKÄR i en stackars mammas öron - HU så falskt det är bitvis. Det lustiga är att det kan vara rätt så tvärfalskt men man får bra poäng ändå. Jag fick knappt Wannabe när jag sjöng 9-5...and suddenly it got personal.)
Mot dagis var det.
Yrkeskvinnan är en ny skapelse
Jag gick in på den lokala thai-asian-takeawayen, väntade på min tur och beställde en...
SUSHI!!!
För första gången i mitt liv. Alldeles själv. Jatack, miso-soppa också, thank you very much. Och det var SÅ GOTT.
SMASK!!! Jag är numera en kvinna som äter sushi. Och det är gott. Och jag satt där och bara mös hela sushin (6-bitars) igenom och tänkte för mig själv "om de bara visste att här sitter jag och förvandlas till en ny skapelse..." Eller nåt sånt.
SÅ GOTT.
Sen satte jag mig och drack kaffe och pratade i telefon på torget, alltmedan det mulnade och jag undrade om jag skulle på regn på mig.
Sen började jag läsa en bok som jag hoppas ska förändra mitt liv eller nåt. Jag gjorde små understrykningar med orange penna....och jag ska erkänna att jag rökte en halv cigg. Som tur var var den bara halv-god vilket innebär att det kommer dröja tills jag röker igen. Anyhoo, något bord bort satte det sig en man som också plockade fram en bok och började läsa. Efter tag tände även han en cigg. Han måste ha haft ett väldigt vardagligt utseende för jag minns det inte särskilt väl. Det jag minns är att han lästa nåt av Paasolina (som min goda granne hävdar är oerhört bra) men jag kunde inte se vad. Och precis när jag skulle gå började han först le, sen fnissa och till slut satt han och liksom småskrattade för sig själv ner i sin bok. Varvid jag också log stort. Jag gillar sånt. Det gör mig glad och bidrar på nåt sätt till världsfreden inbillar jag mig. Oförställt fniss.
Jag borde kanske läsa Paasolina?
Vad mer? Mycket annat mer. Som inte lämpar sig i blogg form. Men jag säger som så; jag är välsignad med goda människor i mitt liv, jag bryr mig mycket, jag anstränger mig, min ena dotter går i sömnen och jag hoppas kunna hjälpa där jag kan.
Det är dags att lägga ner verksamheten för idag. Det finns så mycket att göra...så många filifjonkor att hälsa på.
Världen - det är där jag bor. - Just nu. /Mumintrollet
Yrkeskvinnan och de regntunga skyarna
Jag fick yrsel igår. Fan.
Det känns som jag är på en såpad väg mot döden eller nåt. We are on the road to nowhere, liksom.
Att få höstdepp redan första veckan i augusti känns lite SÅ DÄR, måste jag säga. Jag sitter på mitt dödgrävarjobb och lekar blodhund/Sherlock Holmes. Dvs, jag letar upp folk som försvunnit. Det går rätt bra. Fast det ligger en tjock hög med returkuvert med konstiga namn och dessa figurer är antingen emigrerade...eller också själva döa sedan länge. Lite besvärligt. Jaha, liksom. Hur gör jag nu? Vem ska ta hand om den här graven där det ligger en liten tant som dog 1957 och som ingen längre minns... eller det kanske nån visst gör det. Det är sånt jag försöker ta reda på.
Jag har läst den här också:
Den var hemsk. Och bra. Jag är inte helt såld även om den var mycket läsvärd. Den var otäck, men ändå kunde jag ändå inte riktigt ta till mig allt det hemska... Sen hade Camilla Läckberg skrivit nåt positivt om den, likaså KG Hammar...hm. Just de två kanske inte är mina absoluta favoritpersoner när det kommer till kulturellt omdöme och läsupplevelserekommenderationer. Det fanns en tid när jag tyckte att Camilla Läckberg var "typ" den bästa av alla kvinliga deckarförfattare jag läste. Nånstans gick det över. Det blev för mycket upprepning och upprapning och om hennes sabla Erika lägar smördegsinbakad fläskfilé med gorgonzolasås igen får jag spader. Tjat tjat om kaffepimplande (det gör de i o f s allihop, alla deckarbruttor...de kanske har internseminarier i hur man skriver om kaffe och dess välgörande, livsnödvändiga egenskaper och pimplandet av denna dryck/detta folkknark, på nya och innovativa sätt - vad vet jag..)
Hur som haver. Läsvärd bok.
Nu ska jag läsa nåt mer handgripligt och få-ordning-på-ditt-liv-igt igen. Men först ska jag hämta på dagis.
Men innan dess - jag fastnade på mitt kontor igår eftersom det liksom aldrig slutade regna. Och jag hamnade i en sån där diskussion igen, när någon liksom inser att "men vänta lite här nu, du är ju en sån där rellischöös människa PÅ RIKTIGT...iiiih så spännande, får jag fråga om allt, det här med korstågen-homosexuella-pedofilpräster-abort-bikt-och-sen-går-man-ut-och-gör-som-man-vill-i-allafall...ÄR DET SÅ? Hur kunde du? (Om korstågen.)" Det var inte riktigt så, men nästan. Jag blev lite matt. Och försökte ändå bemöta det här med "hur vet man vilken religion dom är typ bäst när/om man nu ska välja", med att säga att det ändå - för mig - i första hand är nåt personligt. Gud som person. Som någon jag möter. Men hur nå folk när man själv lärt sig säga "jag älskar Jesus" och mena det bortom solar och stjärnor och ändå faktiskt vara en rätt normal människa (jag sa "rätt" ) som tar sig ett glas ibland, råkar svära, och förhoppningsvis förmedlar att man vill sin nästa bästa. Allt som oftast i alla fall... Och sen hör man ändå hur det antagligen låter i den andres öron, ser hur de ser på en ("sa hon just "jag älskar Jesus"? Brrr så obehagligt...")
Men det var ju ett tag sen så det var säkert nyttigt. Att prata om Gud är nyttigt. Att prata om den man älskar är bra. Och nyttigt.
...men kan det sluta regna nån gång...
