yrkeskvinnan

Hej,
Det är jag som är yrkeskvinnan, och jag höll på att jobba ihjäl mig för några år sen. Det har jag nu slutat med men för att lära mig mer om mig själv och hur jag ska låta bli att jobba ihjäl mig i framtiden har jag...erh-hm, "gått och pratat" med någon i över ett års tid. (Läs: seen a shrink.) Min shrink är en ganska barsk dam på 60+ som funkar bra, tycker jag. Det är inga solar och stjärnor, ni vet så där "jag blev kär i min terapeut" eller " min terapeut är absolut helt fantastisk". Det är bara väldigt sjyst. Det funkar. Det händer saker med lilla mig.
Och idag var det lite extra intressant. Jag har ju, som bekant, varit extremt trött och ämlig i snart två månader och detta har delvis berott på att jag haft järnbrist och B12-brist och störningar i mina cykler. Men trots en massa piller och grejjer är det ju inte helt bra (än) även om just dagen idag varit rätt hanterbar. Så min husläkare, herr virrig, konstaterade att han inte trodde att det var nåt fysiskt fel på mig. Och vad gjorde han då? Han remitterade mig till en psykiater. Ni hörde rätt. En psyk-doktor. En sån där som får ståpäls av att skriva ut stark psykofarmaka och antagligen har ett jätte god-complex. Typ dr House. (Fast nu är jag lite dum, min faster är psykiater och hon är en väldigt empatisk och trevlig person). Min shrink sen ett år tillbaka ...nä, det är nog baske mig två år, jag började hos henne hösten 2006...HON i alla fall, hon blev ganska irriterad och sa med efterttryck att hon tyckte det lät som min husläkare var lite...lat. Att han helst av allt bara ville bli av med mig genom att bestämma sig för att det är nåt psykiskt fel på mig. 
Samtidigt har jag så svårt att liksom ta att folk skulle vara lite lata och virriga så att det drabbar mig. Förstår ni? Inte kan väl herr virrig orsaka mig elände halvt med berått mod, genom att vara just virrig och lite lat. 
Sen sa min shrink att hon visst inte tyckte det var nåt fel på att ha erfarenheten av att ha träffat en psykiater. Nä, det är det förstås inte. Men för en gång skull fick jag en liten liten känsla av paranoia. Är det nu jag kommer hamna på låst avdelning, tvingas i piller, tvingas dela rum med galningar som river ut sitt hår, skriker eller sitter i hörn och vaggar, tvingas hasa runt med flottigt hår och säckig sjukhusrock... bara för att jag var så förtvivlat trött under augusti och september 2008? 
Nja...
Jag har fnurlat vidare på min plan. Min plan går ut på att fortsätta vara snäll mot mig själv. Att simma, att spela min tennis och jobba på. Att lägga mig ner och vila när jag kommer hem om jag behöver det. Och fortsätta att trivas i mitt eget sällskap och inte noja för mycket över att jag inte känner mig så social. Just nu.
Och - som min kloka shrink sa, det är inte ens fyra månader sen jag fick hela magen uppskuren. Det var inte helt odramatiskt och hon tyckte jag skulle - mentalt - ge mig själv ett år att bara ta det just lugnt. Att vila.

Kanske är det inte konstigare än så? Även om andra återhämtar sig snabbare, så gör inte jag det. Och mina blödningsstörningar är inte åtgärdade än. Det är alltså nåt som är fysiskt kajko med mig. Och jag tror inte en psykiater kan hjälpa min livmoder att bete sig som folk - förlåt, som en frisk livmoder - mer än vad min gynekolog kan diagnosticera borderline.

Jag är inte alls säker på att jag kommer gå och träffa psykiatern. Men men. Vi får väl se.