yrkeskvinnan

Det är idag det. Det är hela 13 (TRETTON) år sen. Idag. Och han den där mannen jag lever med, han är egentligen i onåd. Han är nämligen inte här. Han är i Riga. Vad är det för sätt??

Så idag blir det ingen middag eller skål i bubbel eller myspys. Inte heller några rosor eller juveler. Äsch...
:-(

Inte heller kan vi stå nånstans och se jolmiga ut och hålla handen, titta i ögona och förnya det där storslagna vi lovade för 13 år sen. (Ganska precis 13 år...om jag inte missminner mig började vigseln vid två så det borde vara klart "nu".)

Jag får väl roa mig med att hemmafru-supa lite vitt vin och äta sushi. Eller...? 

Just det - brudklänningen ska provas också. Om jag ids. (Törs?) Jag brukar prova den varje år och hittills har den alltid passat (ja, inte när jag har varit på smällen dårå, men det säger sig ju självt, liksom.) Den har suttit likadant, lite lösare och ev lite lite tajtare nån gång. Man får glädja sig åt det lilla.

And now over to something completely different.

Två nya hat-ord. (Just nä, jag hatar ju inte saker eller folk eller ens ord, av princip, eftersom det leder till krig eller nåt).

"LÄPPJA" - brrrr, urlarvigt ord som ger mig frossbrytningar. Ger olidliga pretto och tillgjordhets-vibbar. USCH! (Smutta går däremot bra. Det låter gulligt och inte så pretto. Men man får se upp. Så att det inte smuttas på ett löjligt sätt.)

"KUPA" - as in "hon kupade händerna runt den rykande tekoppen" - GAAAAAAH! Kaskadkräkning. (Bra, dramatiskt ord som jag plockade upp igår. Ordet alltså, inget annat.) Urk! KUPA gör man möjligen potatis. Inte händer runt koppar och annat. Det är larv. 

OOOH, det är härligt att vara kategorisk lite grann i bland.

Nä - nu ska jag...jaja, jag vet. Äta sushi, bla bla, begäret kommer över mig, bla bla.

Meh - jag är ju faktiskt ÖVERGIVEN och det är inte alls roligt. Den stackars mannen var dessutom tvungen att gå upp kvart i FEM i morse. Det är okristligt och eftersom jag ju är kristen så...ja, ni förstår att det var illa. Stackars honom. Och då hade jag inte hjärta att fortsätta spela på hans dåliga samvete. Som jag gjort den senaste veckan med stor behållning. Ni vet, huvet på sne, sen blicken i golvet... sucka tungt. "Ja, nä, du vill ju inte vara med mig, du prioriterar ju bara ditt jobb och struntar i mig, och jaha, vad är det för dag på tisdag då, jaha, bara vår töntiga bröllopsdag, den är ju inget att bry sig om..." Hähähähä. Och då ser han helt förstörd ut och jag garvar RÅTT. Hä. Det är bara en försvarsmekanism. Från min sida alltså.

Nu är det dags att samla ihop sin lilla uthungrade lekamen och bege sig hemåt sin förort. Och stålsätta sig för utfodring, tävtthängning, sagoläsning och annat.

Undrar om de har internet i Riga? De har nog det. Undrar om min älskade kan läsa blogg därifrån? I så fall, tack för tretton år av det bästa en Lisa kan begära. Du är det bästa som finns och jag vill bara vara med dig alltid och jämt och nästan hela tiden. Du är världens bästa far och make. Och vän. Jag älskar dig. 'Till death do us part.

(Ni andra kan väl titta bort eller nåt...eller rodna klädsamt.)