yrkeskvinnan

Den får det bli slut på snart tycker jag. Är hjärtligt trött på min egna klagan. Men samtidigt minst lika trött på glättiga "allt-är-bara-bra"-utrop. Mina egna alltså.

Igår kväll åkte jag bil, tillsammans med maken. Vi åkte till andra ändan stan, till mitt kontor. Vi hämtade en sjuhelsikes massa lådor och lastade ni i bilen. Det var lådorna med tygblöjor. De är nu förflyttade till ett nytt lager. Det var med ett visst vemod jag packade ihop lådorna. Fast det var inte SÅ stort, vemodet alltså. Det finns en beslutsamhet i att ge upp också.

Idag har jag räknat. Sammanställt och fäpplat med Excel, vilket jag tycker är ganska obehagligt men eftresom det bara skulle summeras lite i kolumner så gick det ändå rätt bra. Sen gick jag ut och...gick. Jag gick in på hamburgar-plejset nåt kvarter bort. Det som är lite finare än mackedonken. Ställde mig i kön och hann tänka: 1) tänk att jag inte är sugen på SUSHI idag och 2) vilken hamburgare ska jag ta?  och 3) men - jag är ju inte alls sugen på hamburgare - jag blir stum och trött i magen bara av att tänka på att äta en hamburgare.

Jag vänta tvärt på klacken och promenerade raskt två kvarter till. Till ett sushiställe. Heh. När det kom till kritan kändes sushi trevligt i magen, inte jobbigt. Inte heller euforiskt som det varit hittills, men gott och snällt. Trevligt. Livet passerade inte revy mer än två klena gånger...jhar jag inte nämnt det att om man får mycket wasabi i munnen så passerar livet revy. I alla fall mitt. ("Revy - så skojigt!" Citatet är hämtat ur vilken HasseåTage??)

Sen traskade jag upp på Regeringsgatan och hämtade ut ett nipprigt REKOMMENDERAT brev från Polen med ett BREV i där det helt enkelt meddelades att pengar skickats säkert och bra via nån bank...jaha? Och så låg det med nåt kitchigt bokmärke med nåt wellischöst på med guldtryck och grejjer. Jisses... Sen traskade jag vidare till banken och satte in mer pengar som inte var mina och sen började det skojiga. Jag försökte lösa in en CHECK på $66. Det tog säkert 20 minuter och det blev knappt 60% kvar av beloppet när alla läbbiga avgifter var avklarade och checken till slut var växlad inlöst och insatt...puh. Hur fungerade samhället förr i tiden? Va? Egentligen??? Och jag bara måste se till att den lilla damen som ENVISAS med att skicka pytte-checka på $66 dollar en gång om året SLUTAR UPP MED DET och hittar på ett vettigare sätt att göra det på... 

Sen handlade jag tråkiga nödvändigheter till mina små...förlåt, STORA barn. (Ajaj, versal-maldien är på gång igen...) Regn-jacka till 12-årig diva, jeans till 7-årig lill-hunk och en orange tröja med fem-myror-elefanten i applikation på, till ex-bebin. I plysch. Tröjan är i plysch, inte lill-killen...eller så är det en definitionsfråga. Och så fick divan fleece-kofta också...vad är dealen när man knappt längre kan köpa kläder till sin tolvåring på junior- och barnavdelningarna?? Va? Barnet/kvasi-tonåringen drar allt mellan storlek 164, 170, 32, 34 och 36. I bland 38. Idag var hon ute och gick på sörmlandsleden på sin friluftsdag. Imorse våndades vi kollektivt både över att vi glömt att ordna matsäck samt att divan inte hade några gummistövlar. Det slutade med att maken gjorde en hjälteinsats och stekte pannkakor till TRE friluftsdags-barn, nåt av barnen jagades ut i trädgården för att plocka päron (samt palla plommon hos grannen, ety vi inte heller hade frukt hemma), vi blandade äppeljuice i pantplaskor och hittade ekologiska zoo-kex längst in i ett skåp. Det gick alltså bra. Heja maken, mig och pallar-barnen. 
Därefter påbörjades stövel-jakten. Det slutade med vädligt tjocka strumpor i makens slafs-kängor med gummihättor. De är nämligen lite liiiite för små för honom vilket betyder att jag kan ha dom vilket i sin tur innebär att divan kan ha dom...med tjocka strumpor. (Min man och jag kan dela skor...är inte det...praktiskt? Lustigt? Whatever...) Nu fick jag veta att divan har blåsor på fötterna och jag skäms. Vi ska per omgående inhandla gummistövlar till nämnda barn. Sen får hon fasen i mig sluta växa!  

Appropå denna improviserade matsäck - jag knarkar ju just nu Sommar i P1 lite så där retroaktivt. (Är fortfarande lite små-kär i Mikael Tornving.) Och nu är jag helt GALEN i Tina Nordström. Det har jag i o f s varit länge, ohämmat och utan att skämmas ett dugg. Hennes sommarprogram var AS-roligt. Särskilt när hon sa nåt i stil med "Sånt MÖÖÖGH" - och det skulle då handla om vad hennes son (2 år) hade tyckt om hennes fina sallad på kam-vete eller vad det nu var. Hihihi. Hon berättade även om nån förstagångsmatsäck till nämnda son. Hon och barnets far hade förträngt att det behövdes matsäck (jag kände igen mig, ja) och de fick hasta till nån bensinmack och inhandla - jag citetar "färdigköttbullar av okänt märke". Hehehehe...vad jag gnäggade. Sen berättade hon att sonen hade haft med sig dessa "färdigkötrbullar av okänt märke, två hårdkokta ägg och en smörgås utan pålägg". Hon sa det fort eftersom hon skämdes lite, sa hon, och sen sa hon det igen. Tack, Tina Nordström - ett visst mått av matsäcks-angst la sig liksom. Jag citerade detta för maken när han höll på att få en hjärtattack över att vi glömt köpa matsäcksmat. Hurra för Tina Nordström!

Nä, om man skulle ta och bege till förorten ... och handla mat?

Imorgon ska jag simma. Efter att jag lämnat prover på vårdcentralen. IGEN. Snart är det inget kvar av mig.