yrkeskvinnan

Jag funderade över det här med svårigheter. Prövningar. Och jag minns en och annan person som i kristen anda pratat lite småtindrande om det här med "lidande" - gärna sagt med en lätt euforisk ton och sektliknande min - som något vackert och bra och underbart som ju bara hjälper oss på vår väg mot himlen. Jomenvisst. MEN - och detta känns som ett viktigt men - OM det är så att man klarar av att sitta och tindra och nästan småmysa över ett visst lidande eller en viss prövning: HUR JOBBIGT ÄR DET DÅ EGENTLIGEN? VA?

Jag har för mig att det liksom inte är så svårt att ha synpunkter på hur andra borde lösa sina problem, hur andra borde hantera sina liv. På samma sätt, om man sitter och drömmer om någon slags skyltfönsterlidande eller prövning (gärna då lite motsägelsefullt "i det fördolda", dvs ingen vet om det det men jag har ändå lyckats se till att ALLA vet om det...eh ja), näe, det funkar inte, då har man missat något väldigt viktigt, inbillar jag mig.

På samma sätt är det när man också håller på anser sig FÖRSTÅ meningen med sitt lidande och sina prövningar...njaä, har man fattat så väl har man också neutraliserat en stor del av prövningsfaktorn. Har jag fått för mig.

Det är liksom skitsakerna, småsakerna, det oförståeliga, det tröttsamma, jobbiga, pinsamma, obegripliga som man så gott man kan försöker hantera, utan våld eller genom att förbanna hela världen och dess skapare - det är prövningar. Det är lidande.

Och nu har jag inte ens försökt ge mig in på svårt lidande, sjukdom, kränkningar och sånt. För det är så stora saker och dem hanterar vi ju alla "sekundärt" hela tiden genom att förhålla oss till andra som blivit våldtagna, misshandlade, mobbade...eller nåt annat gräsligt. Och då kanske det blir så att det egna livet, det banaliserar och förlöjligar man...samtidigt som man också distansierar sig och avtrubbas. Kan det vara så?

Vad är det nu jag svamlar om? Jag tror att det jag lallade åstad lite banalt om här - det blir också väldigt teoretiskt.

För att återkoppla till mig själv: Jag är trött lite väl ofta, jag har pga detta dåligt tålamod med mina barn och med mig själv (dock inte med min man av oförklarliga skäl...eller antagligen för att han är en väldigt stöttande person?), jag tycker inte att jag är så kreativ som jag brukade vara förr i tiden, jag håller på och tar farväl (för alltid?) av den där energiska jättestarka människan som jag en gång var, jag blir galen på att jag inte får någon fin enkel diagnos, därefter ett recept och sen ritsch ratsch filiklart så är jag frisk, pigg och alert igen. ...och om jag är riktigt - riktigt - ärlig med mig själv så vet jag ju att tror att om jag bara hade det så så skulle jag minsann...vadå? Hantera allt så mycket bättre?

Jag skrev nåt om att jag "minsann" lever så mycket i nuet. Njahaja, nåja, på sätt och viss. Men jag drivs av en enorm frustration och har en jättebesvikelse att hantera och det gör jag verkligen bara halvdant. (Besvikelsen syftar på att jag inte är den superkvinna jag en gång trodde att jag var och skulle vara för evigt och att det nog var så att all den där orken jag hade och all kreativ energi - det var den som gav mig mitt existensberättigande.)

Men jag lär mig. Jag övar mig i att säga "jag orkar inte" och stå för det. Vila i det. Inte bli arg, frustrerad eller skämmas. Jag över mig i att vara snäll mot mig själv. Åter igen, har man bränt sitt ljus i alla ändar i fem års tid, inte farao har man laddat alla batterier igen på några veckor? Eller ens ett halvår, ett år...

Jag lyssnar på min "mellow"-spellista i telefonen... det är soothing.
Kings of Convenience "Toxic girl"
Sting "Be still my beating heart"
Colbie Caillat "One fine wine"
Vaya Con Dios "Just a friend of mine"
Sting "Englishman in New York"
Kings of Convenience "I'd rather dance with you"
Depeche Mode "Shake the disease
Fleetwood Mac "Little lies"
Sofia Karlsson "Två tungor"

Och sen lyssnar jag på Dolly Parton som sjunger He's alive.

DOLLY - HE'S ALIVE

Det är SÅ svulstigt och bombastiskt och pompöst och helt vansinnigt kitchigt...och jag skiter fullständigt i det. För att precis så är det.

He's alive and I'm forgiven Heavens gates are open wide

Lite trist är det ju att jag - hur mycket jag än försöker - inte kan förmedla den tillförsikt och frid som den övertygelsen ändå ger. Men men. Jag försöker vara snäll och trevlig istället. Och försöker att berätta...lagom mycket. Jag skulle känna mig som en idiot om jag inte försökte berätta. Att det inte bara är på låtsas. Att det där brutala som Dolly sjunger - det tror jag på. Det lever jag på. Och det har jag gjort i 17 år. Varje dag. För det är det enda som betyder nånting, dels för att det är sant och dels för att det bär mig och hjälper mig att sträva efter att göra gott och att bli det bästa - sannaste - jag kan bli.)

Psalm 42
Varför är du tyngd av sorg, min själ,
      och full av oro?
      Sätt ditt hopp till Gud!
      Jag skall åter få tacka honom,
      min räddare och min Gud.


Och DÄR klev yrkeskvinnan ner från tvål-lådan som amerikanerna säger, och slutade predika. För den här gången.