yrkeskvinnan

Min bästa vän. Väldigt laddat måste jag säga. För mig har de där bästa vännerna kommit och gått. Ni vet det där som man sa, att killar kommer och går men vänner består... Nja...
Min första bästa vän träffade jag på lågstadiet. Jag har något slags vagt minne av att jag liksom utnämnde henne, M, till min bästis. För en sån skulle man ju ha. Oklart hur mycket hon var med på noterna. Fast vi hängde en del, var lite hemma hos varandra, jag gillade hennes föräldrar. Hon läste lika mycket som jag, antagligen mer, och vi jämförde våra bokhyllors innehåll.

Sen bytte jag skola inför mellanstadiet. Jag hade inga kompisar i början, men sen blev jag kompis med LB. Hon var lite utanför, liksom jag. Lite mobbad, liksom jag. Vi kom inte särskilt bra överens. Men hon läste mycket och vi jämförde våra bokhyllors innehåll.

Sen fick jag min första riktiga bästis. L. LM för att vara exakt. Det var väl i sexan. Det hade varit rätt turbulent i parkonstellationerna där ett tag. AN hade domderat och styrt och ställt och LM hade först varit bästid med AN, sen med AS vilket gjorde AN galen och sur. Alltså hängde AN med mig för att kunna snacka skit om LM och AS. (Parallellt var TB och LW bästisar, lika så JF och AC. Övriga tjejer drällde lite vid sidan om.) Hur som helst LM hade faktiskt också var bästis med JH men det var länge sen. I sexan blev det vi, LM och jag. Vi bodde hemma hos varann. Vi lyssnade på skivor, drömde om killar, pratade om ALLT och lite till. Tyckte att vi ägde världen. LM läste Kullagulla vilket jag tyckte var höjden av larv. Men vi läste Maria Gripe och älskade Skuggböckerna passionerat. LM bytte skola i sjuan och blev bästis med JT. Vi hängde rätt mycket alla tre och länge var även JT en av mina allra bästa vänner.

I åttan flyttade jag till Amerika. Där blev Abby min bästa vän.

I gymnasiet blev jag liksom lite upplockad av UE. Vi hängde och jag måste säga att det är nog ett av mina mer osunda vänskapsförhållanden. UE hade klart manipulativa drag och styrde och ställde med mig på ett sätt som verkligen inte var hälsosamt. Samtidigt blev jag också vän med H, I och lite senare också S. Vi fyra utgjorde en stark grupp, dvs tills jag fick pojkvän i trean. Där nånstans krackelerade det.

Efter gymnasiet återupptogs kontakten med UE. Vi lappade ihop vår vänskap och länge var den verkligen något mycket viktigt i mitt liv. Länge kunde jag säga att, ja, hon är min bästa vän. Men för tio år sen tog det slut. Antagligen för gott.

När jag var 17 på det 18 träffade jag en grupp tjejer som alla var 1-2 äldre än jag. Det var i kyrkokören och vi umgicks intensivt under några år. Sommaren 94 var vi tillsammans i princip dygnet runt. Vi hängde runt en sunkig glasskiost i Kungsan där E jobbade. Vissa dagar satt vi där från det att Es pass började till dess det slutade. Vi skrev vik-sagor (ni vet, börja en mening, sluta mitt i, vik ner, skicka vidare) och skrattade tills vi fick kramp. Vi gick hem till mig, jag bodde närmast och tittade på Lilla sjöjungfrun och drack te hela nätterna till dess vi inte kunde hålla oss vakna. Separationsångesten gjorde att vi inte kunde skiljas åt utan alla sov över. Det var E, M, A, J (enda killen i gruppen) och jag. E, M och A är fortfarande mina bästa vänner. Faktiskt. Även om de bor för långt bort för att det ska vara riktigt okej. De har alla tre flyttat utomlands. I perioder har vi umgåtts intensivt i grupp. Det har varit härligt! Vi har rest tillsammans, firat födelsedagar tillsammans, fixat möhippor tillsammans... Och jag minns en lång lång rad av nätter vid kafébord, köksbord och ändlösa rader med tekoppar och askoppar och kaffekoppar då vi rökte och drack te och pratade och pratade och pratade och skrattade. Och allt var som en enda fantastisk himmelsk symfoni, en änglakör, musik från himlen...

De vännerna, de från runt 17-18, de ha jag kvar. Vi har kvar varandra. Vi ses tillsammans då och då, med våra respektive och alla våra barn. Tillsammans med E, M och A har jag och 19 barn tillsammans. Det är lite häftigt. Jag vet hur mycket dessa vänskaper har format mig, och det är till störst del till det bättre.

Parallellt med alla dessa bästisar, alla dessa "du är min bästa vän", har jag haft en rad killkompisar, som betytt väldigt mycket. Det var N och K och A mellan 5:an och 7:an. I Amerika var det Benjamin, min första pojkvän, som också var väldigt mycket en bästa vän. I gymnasiet hängde jag med R rätt mycket, fast han inte kom särsklit bra överens med mina fyra tjejbästisar. Sen tillkom hans bror T och Ts flickvän K. Vi hängde rätt mycket eftersom K hade egen lägenhet. Där hade vi våra första oskyldiga små-fyllor, mycket skratt, mycket prat...
Sen kom som sagt J men även MH, som jag sen förlorade. J träffade sedan M, som blev en mycket mycket nära vän. Som jag också har kvar och saknar när jag inte träffar henne träffar henne tillräckligt ofta.

Sen på universitetet träffade jag AK som blev en väldigt god vän. Jag hade E och K som också var väldigt nära vänner... Jag lärde känna L som jag fortfarande träffar om än för sällan.
Jag lärde känna paret S och T som också blev nära och kära vänner.
Jag började lära känna yngre vänner i mitt jobb. Vänner som först var kollegor och medarbetare men sen blev vänner, nära vänner. A och J och några till...

Jag har varit rikligt välsignad när det gäller vänner. Det jag saknat i kärnfamilj har jag haft i överflöd när det gäller vänner. Trots att de kommit och gått lite grann, några finns ju inte kvar, några är det verkligen helt slut med - och det har verkligen var smärtsamt när det hände. Min första riktiga bästis, LM, jag minns fortfarande hur ont det gjorde när vi återsågs på gymnasiet och jag insåg att vi verkligen inte hade mycket att säga varandra. Att det verkligen var slut på riktigt.

Kanske har jag varit lite...vän-promiskuös? Nästan lite "slampig" när det gäller vänner? Jag har haft lätt att känna "den här människan är ju helt FANTASTISK!" Lätt att känna att det här någon jag litar på, någon jag vill dela mycket med. Och det är mycket mycket sällan jag blivit sviken. Jag tror det är av NÅD, lite tur och en viss naturlig fallenhet för människokännedom. Jag litar verkligen inte på vem som helst, men jag har haft förmånen att träffa många människor som det varit lätt och vettigt att lita på. Lite svedd har näsan blivit, men inte mycket.

Eftersom jag haft så många, riktiga och nära vänner är det nästan omöjligt att säga "min bästa vän". Eller det är klart att det inte är. Jag har en bästa vän. Sen snart 18 år. (Och nej, trots att jag skarpt gilla sångtexten "Maybe it's a little bit crazy to believe/That my best friend is my saviour" och verkligen tycker så i många avseenden så är det här något annat.)
I snart 18 år har det funnits en person som jag delat så gott som allt med. Som är världsbäst på att lyssna. Som jag kan skratta mig till magknip med. Som jag kan berätta det allra allra mesta för. Som är mitt allt. Som jag delar min tro med. Som jag delar tvättkorg med. Som jag nästan gör vad som helst för. Som är den enda jag skulle stå ut med på en öde ö. Som jag alltid vill vara tillsammans med.
Ja, det är säkert lite larvigt, sentimentalt och jolmigt. Det struntar jag i.
Min bästa vän är min man.
Mina barns far.
Magnus. Det är min bästa vän.