Yrkeskvinnan springer

Mitt senaste blogginlägg handlade ju om mitt nya liv och viktnedgång och hur den har blivit av och så. Nu hade jag tänkt gå i min brors fotspår och skriva lite om något annat som har fått fäste i min tillvaro. Nämligen löpningen.

 

Ja, jag tänker vara så tuff och kaxig att jag kallar det för löpning. Att jag springer. En del skulle nog säga att med tanke på hur långsamt det går så är det nog mest fråga om att jogga. Det bryr jag mig inte ett dugg om.  Jag springer visst.

 

I början på juli satte jag igång. Jag hade köpt nya fina skor med knallrosa skosnören och även såna där larviga tajts som min bror säger att man ska ha. Jag hade vid det laget gått ner en 5-6kilo så jag tänkte att nu ger jag mig ut. Ser hur det går.

 

Det gick ju bra! Jag sprang kors och tvärs ute på Tyresö, där det är JÄKLIGT backigt kan jag säga, och jag trodde inte mina ögon när jag kom älgande på vårt standardvarv (ca 2 km med flera urkiga backar), Noretrundan, och klarade det på en sisådär 16 minuter… Helt galet. Tanden var blodad.

 

Jag satte upp mål. Jag läste på i nån löparhandbok och gjorde sen som jag ville ändå. Jag funderade över stretchandets vara eller icke vara (det är tydligen inte alls hugget i sten att man ”ska” stretcha efter en löptur… NÄHÄ? ) Och jag sprang och sprang. Och sprang.

 

Det är lite magiskt. Det är alltid lite segt i början. Lite tungt och segt i benen. Och jag tänker varje gång, att ”va? Har det inte blivit lättare än så här?”. Sen kickar nånting igång. Endorfiner börjara fara runt och plötsligt är allt en enda rörelse och det känns som att man kan springa precis hur långt som helst. Här gäller det att inte börja tänka på hur långt t ex min bror verkligen springer - 4,2 mil, han är ju trots allt maraton-löpare – för då blir man genast lite nedstämd och en tråkig reality check gör sig påmind. Jag vill ju trots allt få tro att jag kan springa hur långt som helst. I alla fall i en 10 minuter eller så.

 

Första målet var att klara 4 kilometer. Jag hade klarat 3 och3,5 lite utan att märka hur det gick till. Nu skulle jag klara 4. Och det gjorde jag. Det var fantastiskt.

 

Sen anmälde jag mig till ett lopp. Ett 5 kilometerslopp. Jag tvingade min man att anmäla sig till den dubbla distansen, milen. Sen insåg jag att jistanes, nu måste jag nog pröva att springa de där 5 kilometrarna också. Innan loppet.

 

(Här tar jag en paus och kollar min RunKeeper när det var jag för första gången sprang 5 kilometer, allt medan jag lyssnar på Eye of the Tiger för riktigt komma i stämning.)

 

Den 12e augusti sprang jag 5 kilometer för första gången, på 34,36. Det var småkvavt och regnade och jag var lerig och röd i ansiktet som en tomat efteråt. Men var jag stolt eller var jag stolt? Ingen såg när jag slängde upp både nävarna i luften och viskade  ”YES! YES!” tyst för mig själv. Hela jag var ett malligt löparmoln. Jag tror baske mig jag lyssnade på Danny och ”Amazing”…

 

2,5 vecka senare, närmare bestämt i förrgår sprang jag mitt första lopp. Hälsoloppet i Huddinge. Jag kom på 44e plats (av totalt 65 motionsdamer), och det var helt fantastiskt. Min bror brukar alltid blogga om sina lopp, i ganska ingående detalj. Jag är alltid grymt imponerad, inte bara av att han springer så sabla långt och fort utan också för att han kommer ihåg alla detaljer, hur det kändes i vaden vid 27 kilometern och sånt.  Jag ska försöka göra nåt liknande, även om det bara blir en blek kopia, både ifråga om distans och detaljrikedom.

 

Magnus startade tio minuter före mig. Han tycker inte om att trängas, så han stod längst bak i startfältet och så försvann de. Sen var det bara för oss halvdistansare att ta plats. Jag kände mig inte lika nervös längre, bara fokuserad. Jag hade Laura Branigan och Van Halen på gång i lurarna. De spelade The Final Countdown i högtalarna innan startskottet äntligen small.

 

Jag hade bara tre saker i huvudet.

1.       Att springa i min egen takt och inte blir stressad av vad andra sysslade med.

2.       Att orka hela vägen.

3.       Att – kanske kanske – komma under 30 minuter.

 

Det tog säkert tio minuter innan det kom nån adrenalinrush, och även den var lite seg. Jag hamnade lite för mig själv och tog sikte på en röd tröja en bit framför. Om hon börjar sacka så försöker jag komma förbi henne, tänkte jag. Jag ska inte stressa. Jag ska hålla min egen takt. Min egen pace.

 

Vid dryga 2,5 kilometer eller nåt sånt blev jag varvad av tävlingsputtarna som sprang milen. Det gjorde ingenting. Jag blev bara peppad. Tänkte att "jäklar vad fort de springer". Jag puttrade på i min egen takt. Vid en tvär krök in i ett villaområde såg jag plötsligt en sju-åtta ungar, som stod och gastade ”heja heja” och höll ut händerna för att ge en high five. Jag hade redan en lycklig klump i halsen – ”här kommer jag och jag springer en halvmil och FAN vad bra det går!” – nu höll jag nästan på att börja gråta. För att jag var så glad. Jag fick minst sju high fives, och nu var det snart bara 1,5 km kvar.

 

Jag visste att det skulle komma en småseg backe på slutet, varken brant eller lång, men ändå – på slutet. Jag började passera en och annan som hade slutat springa och gick i stället. Jag gjorde mitt bästa för att inte ha en massa åsikter om det där – ”fru Wetterberg, sköt du din egen löpning” sa jag strängt till mig själv. Jag knotade upp för backen utan att sacka. Ha! Så var det dags för upploppet. Som var jättelångt. Långt långt borta såg jag den där MÅL-skylten och jag blev lite gråtmild inombords igen. Det var lite tungt i benen, och lite flåsigt i lungorna men nu jäklar skulle här gås i mål.

 

Nä, jag spurtade verkligen inte, men jag tog långa fina steg, och speakern kan ha sagt nåt om att här går Lisa Wetterberg i mål, det hörde jag inte för jag hade Van Halen och "Jump" i öronen. Jag hann se att jag inte skulle klara tiden under 30 minuter, men väl under 31.

 

30.33 blev min sluttid.

 

Min yngste son kom fram och fråga hur det var? Hur det var? Det var helt sagolikt och jag var så stolt, så stolt, så barnsligt stolt.

 

Jag grabbade flaskan med röd äckligt sportdryck och en banan och la mig platt ner på gräsmattan. Efter bara någon minut var jag som folk igen och mina söner och jag ställde oss beredda att heja Magnus i mål. Det tog inte någon lång stund innan han kom, och han klarade sina 50 minuter på ungefär samma sätt som jag, dvs ca 30 sekunder över.

 

Det var mitt första lopp.

 

Tack Magnus för att du pratar om min utväxling och formförbättring, när jag gnäller om att jag springer långsammare än du.

 

Tack Agnes och Maria för att ni inte tycker att jag är pinsam och tack Tobias och Joel för att ni var med och hejade och tyckte att jag var duktig.

 

Tack alla otroligt peppiga kollegor som tjoade och brydde sig och engagerade sig!  

 

Tack alla fina Facebookvänner som grattade och kom med glada tillrop!

 

Och tack Jakob för ditt stöd och din pepp – min bror meddelade nostalgiskt att han mindes sitt första lopp som om det var igår och att man ska vara lite nervös, att det är ”ångest och förväntan i ljuv kombination”.

 

Nu ska jag bara anmäla mig till det där Hässelbyloppet, hålla mig frisk och fortsätta träna. För nu ska jag ta milen. Och så ska jag under 30 minuter på mina fem kilometer.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0