yrkeskvinnan

Det ÖSREGNADE igår när jag skulle hem. Och bara för att jag hade mina snygg-byxor som lyckas vara precis så där pyttelite förlånga så att det inte går att lägga upp (jag har kollat hos skräddare, de skakade sina bistra huvuden och sa njet - de är ryskor och driver Kerstins sybehör i Huddinge. I love.) utan istället måste man ha högklackat. Jag känner mig som Brasse i sketchen "Tajta jeans".

TAJTA JEANS

När jag har högklackat alltså. Dvs "det är snyggt, det medger jag, det framhäver..." osv (tja egentligen gör det bara att det skapas en illusion av att jag är något smalare och längre)...men bekvämt är det INTE. Så där galopperade man som en gnu I HÖGKLACKAT i regnet...för att hinna med bussar och tåg och annat.

Mitt i allt detta regn fudnerade jag på den hund jag hoppas vi kommer få. Skaffa. Köpa. Införliva i familjen Präktig. Skulle jag utan att knota koppla lilla Barbro/Birger/Ludde/Doris/Sigge/Dolly och bara knata ut i regnet för en liten käck eftermiddags promenix? Skulle jag det? Jag har inget bra svar på det. Men jag kände i alla fall ingen brutal aversion och inget inre skri av fasa ("NEEEEEEEEEEEEEJ!!!"). Trots högklackat och spöregn.

I morse åkte jag pendeltåg IGEN mot bättre vetande i ottan. Jag klev på bussen hemma kvart över sju, ety jag plägade delta i kulthandlingarna å min hemförsamling klockan åtta. På bussen träffade jag fina barnvaktsgrannflickan S som var på väg till skolan. Vi pratade på. Det var trevligt. Ibland vet man ju inte riktigt vad man ska prata med folk som är (gulp) 20 år yngre än en själv. (Jag vet  t ex inte alltid vad jag ska prata med min Diva om, och hon är 23 år yngre än jag, knappt. Däremot herr Minst går bra, trots att jag är 30 år äldre än honom. Men det är väl för att han är så...minst.) Alltså, vi bapplade på i all välvilja och det var hiskeligt obehagligt trångt på tåget OCH döm om vår förvåning och milda frustration när vi äntligen kommer fram till Södra Station och ska av (vi och en stor drös till) - då går just vår dörr inte UPP. Den förblir stängd. Och det tar ett tag innan vi inser det. S stönade "åh nej, mitt glosförhör" och jag morrade lite inombords över att jag skulle komma försent till mina kulthandlingar. Men en dam ännu lite längre bort från alla dörrar brölade helt desperat "jag måste AV!!" Det var bara det, att det GICK INTE. För det var så tjockt med folket att inte ens om man lite snabbare fattat att dörrarna förblev stängda hade man kunnat knö sig bort till nästa dörr. Så i vårt fastklämda tillstånd av vanmakt fick vi helt enkelt åka med hela vägen till Centralen. Va?? Jag undslapp mig ett "j*vla SL" och S suckade. Sen fnissade vi åt att det verkligen lät som världens sämsta ursäkt på hennes spansklektion: "Ja, alltså, dörrarna gick inte upp på tåget så jag kom inte av. Det är säkert!" Några herrar bredvid joinade oss i fnisset och sa att hon borde ta upp vittnesmål från folk runtomkring. Och det var många runt omkring. Sen föreslog jag att hon kanske kunde försöka förklara vårt mishap så utförligt som möjligt men på spanska. Det gick så där.

I vilket fall blev vi inte så jättesena. Jag kom fram ca 3 minuter över åtta, men prällen var ju sjukligt punktlig som alltid. Men det får man ju ta.

Idag är jag på rymmen från min förort och sitter hemma hos mamma...jag menar på mitt kontor. Jag sorterar tygblöjor och dricker pulverkaffe och motstår alla impulser att rota i mammas lådor. (Det går överaskande enkelt.)

Men - nu är det dags att skriva beställningsbekräftelser för glatta livet. Hepp!