Yrkeskvinnan och skulden

Skuld kan ta sig många uttryck. Vår dagispersonal ger oss skuldkänslor med jämna mellanrum - oklart hur medvetet det är, men det tar sig uttrycket att när det nu är lov i skolan för de större barnen, då frågas det - mycket ledande - om inte herr Minsting också ska får vara "lite ledig"...eh va? Jag har inte tio veckors semester, nej, de stora går på fritids ja, och vad kul för alla som kan ta massor med ledigt när som helst och som orkar spela med i leken "dagis är förskola är inte alls barnomsorg utan nästan frivilligt och inte alls påtvingat (samtidigt som det är SJÄLVKLART att ens ungar går på dagis, annars är man ju konstig...) och något som man är "ledig" ifrån då och då...  GNNNNNNH... GNN...

Jaja. Herr Minsting kommer få bara på dagis en hel del, ety maken och jag ska vårda äktenskapet på spa med en HEL natts bortavaro från alla otäcka barn. Puhuhuhu, så skönt. Övriga barn är uppdelade i olika fraktioner och portioneras ut till olika släktfalanger...utom då herr Minsting som i egenskap av...minst (?) får stanna hemma. VI närmare eftertanke, är inte det lite lyx att få vara ensam hemma med mor och far nån dag eller två? Nja, eftermiddag och kväll om jag ska vara helt ärlig, han är ju på dagis/förskolan/barnförvaring ett antal timmar också. Och hans favvo-nanny-barnvakt kommer hit den natten då vi är borta.

Jäklar alltså, vilken logistik det blir av allting...sen blir inget lättare av att våra barn ofta känns så förtvivlat osjälvständiga, klängiga och smågnälliga i tid och otid...

Det är inte riktigt sant. De är väldigt duktiga och självständiga också. Men det är just nu bara så...gnnnnn gnnnn allting.
Och internatskolor känns som att "vad synd att inte det är på modet längre..." Gärna nere i Europa nånstans. En annan kontinent vore kanske att överdriva lite men ändå.
Och jag kommer på mig själv med att inte få så dåligt samvete ändå, inte så väldigt massiva skuldkänslor. Helt ärligt, jag umgås med de här människor VARJE DAG. Tycker jag nån annan människa är rolig VARJE DAG? Blir de roligare bara för att jag råkar ha härbergerat dem i min kagge i sisådäen 11 månader per skaft?? NÄ. Näe, verkligen inte.

Vilken månad var det nu igen? Oktober, på god väg in i november. Det förklarar en hel del...

Bara 6 år tills Divan (förhoppningsvis) flyttar hemifrån. Kanske.

Kommentarer
Postat av: Rosengeranium (Parkettodlaren)

Håller med dig om dagis! Även om jag är nöjd med min sons så händer det ibland att jag undrar om de egentligen vill göra sitt jobb, eller om de vill skicka hem barnen vid minsta provokation (och då menar jag inte vid sjukdom, utan sånt som fester, helger och sommaruppehåll).



Hmmm; det kanske vore ett jobb; familjelogistiker. Tänk vad skönt det vore att ha en sån att konsultera när schemat ska läggas...

2008-10-27 @ 19:49:45
URL: http://parkettodlaren.blogspot.com/
Postat av: Mona

Visst är det märkligt att dagispersonal helt bortser från sin döviktiga pedagogiska verksamhet när det är lov. Jag hatar den där typen av fråor. Eftersom Mr bejbi är lärare förutsätts det att SAmuel och Loke ska vara lediga alla lov. Här när det var höst lov samlade jag alla fröknar (ja, jag är en utagerande och något för gå-på-ig samhällsuppfostrare) och förklarade att de gärna får sluta ställa sådana frågor, då de helt enkelt får förutsätta att SAmuel är ledig om vi är lediga och kan ha hand om hans tillsynsförvaring själva. Jag förklarade även att det är rent korkat (den biten hade jag nog kunnat formulera om) att förutsätta att alla lärare är helt lediga samtliga lov, då mr bejbi faktiskt har dels en jäkla massa rättning att göra, dels en massa oblogatoriska bläkonferanse. Dessutom råkade jag även spänna ögonen i dem och förklara hur stressande det är för förälrar att få är-du-en-lika-bra-förälder-som-de-allra-flesta-och-låter-ditt-barn-vara-ledig-när-det-är-lov-frågor.




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0