yrkeskvinnan

Ständigt denna litteratur. Alla dessa böcker. Alla dessa hyllmeterar böcker som jag vill läsa.

Jag får se det som ytterligare ett ålderstecken. Min far brukar säga något i stil med att när jagsen blir gammal eller pensionär eller så och ska läsa alla böcker jag inte hunnit läsa. Ska sånt börja redan före 40 liksom?

Ibland slås jag av en "hemsk" tanke. Tänk om jag inte hinner? Tänk om jag verkligen inte hinner läsa Bröderna Karamazov, typ. Eller Sagan om ringen. Eller ... Harry Potter? Fast just HP känns det som jag kan leva utan. Helgerån? Må dä. Eller tänk om jag inte hinner läsa om Brott och straff? Eller Anna Karenina? Eller valda Brontë-verk? Eller Charles Dickens?

Så där kan man ju hålla på hur länge som helst. Och det kanske är lite meningslöst?

Jag läste Emma Gray Munthes recension av Revolutionary Road i Aftonbladet - och det var ju ord och inga visor. Jag blir glad när någon annan blir så där brutalt hänförd. Det är härligt. OCh så börjar jag fundera, förstås. Ska jag nu läsa boken? Eller ska jag se filmen? (Och av nån anledning får jag en bild i hjärnan av hur min syster lägger huvet på sne och säger lite så där milt överseende att hon själv kanske inte är i samma målgrupp som jag...för att se Revolutionary Road alltså. Jag inser att detta är synnerligen uncalled for - förlåt syrran. Samtidigt som hon faktiskt sa så när jag ooh-ade och aah-ade över The Closer och Kyra Sedgewick. Eller om det var nån annan serie. Äsch, strunt samma. Poängen var inte att bash-a min syster utan att peka på nåt slags åldernojjande. Som är rätt milt men ändå.

Om sanningen ska fram känner jag mig liksom redan träffade innan jag ens läst eller sett Revolutionary Road. I recensionen står det så här:

I "Revolutionary road" är det 50-tal och paret April och Frank Wheeler har fastnat i förorten. April och de två barnen mellan hemmets väggar, Frank på kontorsjobbet som egentligen var tänkt att vara tillfälligt. De röker, dricker cocktails, umgås regelbundet med ett annat par och pratar om hur annorlunda de är jämfört med de konforma grannarna. När sedan April plötsligt föreslår att hon och Frank ska flytta till Paris går saker och ting inte deras väg.

Shit. Jag sitter fast i förorten utav bara helsike. Jag hade en förfärlig massa drömmar. Jag har intalat mig in absurdum att jag (alternativt min man och jag som par) är så extremt annorlunda och speciella. Och sen inser jag att typ även Ann Heberlein, denna gigant, hade barn före 22. Är gift med samma man. Etc. Varför var det så viktigt att vara speciell, annorlunda? Vet inte. Jag var så groteskt stolt över att vara gift vid 21, att ha barn vid 22, att fortsätta få barn... Jag var - och är - stolt över mitt äktenskap, över mitt förhållande med min man. Att vi skrattar så extremt barnsligt och mycket åt fåniga saker. Att vi kommer föst för varandra. Att han gör allt för mig. Att jag gör allt för honom. (Här ska "allt" inte tolkas alltför bokstavligt...men han brer mina frukostmackor och jag sorterar hans strumpor...typ).

Även om jag är den första att skriva under på att den "heliga tvåsamheten" inte är så jäkla helig eller enkel, så lever jag i en sån och det ger mitt liv enorm mening. Är det patetiskt? Är det småttigt och futtigt och pinsamt att ha så "små" mål i livet? Som sagt, jag hade enorma drömmar. Ska jag vara så modig att jag listar några? Ja, jag tror jag gör det. Skratta inte ihjäl er.

Saker jag drömde om mellan 15 och 25:
1. Att bli popstjärna - cheesus liksom...men min bror och jag spelade faktiskt in ett antal låtar och skickade t o m in till Medlodifestivalen...huuu...
2. Att bli programledare på tv - och jag fattade på fullaste allvar inte att det ville ALLA andra också.
3. Att bli publicerad, hyllad och LÄST poet - ok, här nånstans var väl storhetsvansinnet ett faktum
4. Att bli dansare - eh va? På 163 med en benstomme som en burgetisk brottare. Tjena.
5. Att bli journalist och författare skriva odödliga romaner...oklart om vad

Saker jag drömde om mellan 25 och 35:
1. Att förändra hela världen...eller i alla fall föreningslivet för Sveriges unga i katoliker i riksförbundet med samma namn. Det gick så där. Ett överhängande missfall och två  sjukskrivningar för utmattning senare är den drömmen inte krossad med i alla fall klart sargad.
2. Att starta ett företag och revolutionera hela blöjmarknaden i Sverige. Vilket föll på min hälsa, min ork, mina kompanjoners ork, brist på pengar...samt kanske hela idén orimlighet?
3. Att driva en webbutik och sälja tygblöjor...det har jag faktiskt gjort men jag hade också den blygsamma ambitionen att kunna ta ut en lön på hela 5000kr i månaden. Och det går liksom inte. Fan också.
4. Att bo i ett eget hus. Och det gör jag faktiskt. Inte i "drömhuset", med det brutna taket och allt det där, men ändå i MITT hus. Som jag är väldigt förtjust i.
5. Att framstå som en superkvinna som utan större bekymmer jobbade heltid som chef, hade fyra barn och ett lyckligt äktenskap, drev ett företag vid sidan om, hade minst två större styrelseuppdrag och samtidigt ett mycket stort och rikt socialt liv...och inte för att jag heminredde särskilt mycket, och inte för att jag hann träna jämt, men nog fasen tränade jag en del och istället stickade jag vantar. Och bakade bröd.

Är nån förvånad att den sista punkten ledde rakt in i ... just det. Väggen. Smack bara.

Allt det här drömmandet - är det så jäkla sunt? Och är det ens alltid drömmar? Är det inte bara - fata morgana, liksom? Hägringar. Illusioner. Jag menar, maken och jag drev illusionen om oss själva rätt bra, dvs att vi var så unga, högskoleutbildade men ändå gifta före 23, en riktigt statistisk avvikelse, hyffsat intellktuella, driftiga, trevliga och inte minst FROMMA. För mitt i allt detta har jag ju odlat mitt andliga liv. Försökt hålla Gud i handen för jag tror ju att det blir bäst då.

Men en dag inser man ju att allt har rasat. OCh det är så mycket man aldrig kommer bli. Kommer kunna göra. Kommer förverkliga. Jag kom fram till att jag levde som två parallella liv. Ett i verkligheten där mycket var så osäkert och svajjigt - vad ska jag bli? Kommer jag få nåt jobb, nånsin? Och sen ett liv inne i mitt huvud, där jag dansade, där jag publicerade böcker och blev hyllad (ja, jag vet, det var inte nån längtan efter att berätta nån historia, det var en längtan efter "att-bli-sedd-och-få-bekräftelse"). Men jag insåg att jag inte vill leva två liv. Ett inne i huvet och ett ute i gråslasket. Jag vill ha...kongruens? Heter det så? Och om mina två liv faktiskt närmade sig varandra och blev på till ett ordentligt liv, vad då kvar?

Jag vill inte jaga orealistiska drömmar. Dumma idéer om vad som ska göra livet till en väldigt lång fest. Jag har faktiskt, som den lilla prudentliga lillgamla typ jag ändå är i viss mån, ända från dag ett som vuxen vetat vad jag håller på med. Orealistiska drömmar - ja visst. Men aldrig på bekostnad på det viktigaste. Nämligen Gud. Och min man. Och barnen. I den ordningen. Och jag har även kommit till den - kanske för vissa uppenbara insikten - att för att kunna tjäna Gud, för att kunna älska min man och mina barn, måste jag ta hand om en till mycket viktig person. Nämligen MEJ.
MEJ med e och j, inte mig. MEJ. Plebejiska, vardagliga...medelmåttiga MEJ. Och det är helt okej. (Och det rimmade.)

Låter det som om jag är helt kluven? Labil? Beredd att göra en konstfackskupp och låta mig läggas i bälte?
Nja. Jag är för pragmatisk för det. Jag virkar grytlappar. Jag kokar gröt. Här behövs varken piller eller bälten. Det som behövs är förtröstan.

Mitt i alla drömmar om vad jag ville göra, åstadkomma, prestera så fanns också en riktigt vardaglig men ändå storslagen dröm om att få träffa den stora kärleken, gifta mig, föda många barn, vårda kärleken, sträva, försörja mig på nåt som inte fullständigt tråkar ihjäl mig...
Se där. Den drömmen, den lever jag. Är det lätt? Nähädå. Är det alltid roligt? Inte alls. Är det unket, banalt och ... bara vad alla andra ändå vill ha? Nej.
Det är stort. Det är svårt. Det är roligt. Det är tungt. Det bär mig och det tynger mig. Men det är essensen av mitt liv. Och jag älskar det. Det är inte bara en dröm.