yrkeskvinnan

...igen?

J*vla tjat.

Jag bytte utformning på bloggen härom dan och var oerhört stolt över att jag lyckades förstora fonterna...eller jag tror i alla fall att jag gjorde det. Jag var inne och härjade i koden i alla fall och det ska man ju se upp med.

Men det var inte det jag skulle avhandla.

Igår fyllde min stora kille åtta år. Det är åtta år sen förlossningen från helvetet. (Det där lät ju positivt. Nåja...)
Jag kom att tänka på det igen, det var ett tag sen jag riktigt rotade i förlossningsminnesbanken ... och där finns lite att rota i. Han är född i vecka 43+2. Det kanske inte säger gemene man och kvinna så mycket, men det är alltså 23 dagar över tiden. Det är helt jäkla onormalt. Sen var HAN ett väldigt normalt barn, nästan 3,4 kilo och 50 cm lång. (De råkade kasta om hans längd och huvudmått i journalen...tänk er, 34 lång och en huvudomkrets på en halvmeter! Hur hade det sett ut?? (Syrran - rita!)  Men det hade att göra med att de precis gått över till datoriserade (?) journaler, vilket var lite råddigt, tydligen. Som jag minns det. En barnmorska sa lite trött att man visste aldrig om journaler som skulle skrivas ut verkligen kom ut i skrivaren, ibland dök de upp på kassakvittorullen ner i receptionen i stället. Haha.)

För att göra en lång förlossning lite kortare i återberättad form; jag skrevs in för igångsättningenfredagen den 26 januari på morgonen (storgråtandes av ilska och hormon-overload...en uska frågade om det gjorde mycket ont. "NEJ, tyvärr inte", bölade jag. Inte en värk i sikte, liksom.) Sen tramsades det med att få igång förlossningseländet i sisådär en 18 timmar fram till i alla fall två på natten då alla tröttnade och läkare och barnmorskor hade grälat färdigt. (De grälade så där sammanbitet över huvudet på mig - jag kände mig som en 5-åring vars föräldrar ska skiljas ungefär). Man gav mig en stor petidin-spruta i rumpan, varnade mig för att jag inte skulle kunna sova, varpå jag slocknade som en klubbad säl och sov till tio dan därpå. Min stackars man fick sova på förlossningsbritsen. Man började med att försöka få igång eländet, men det var som förgjort. Till slut kom barnmorskan Bertil (typ den femte i raden av sådana) och sa att nu så ska här födas barn. I med dropp, pang på rödbettan, fruktansvärt ont, en jätte-epidural NU tack...men det hann de inte. Efter fyra extremt plågsamma timmar med en TENS-apparat och en doula som hjälp föddes han. Min fina son, som ser ut som jag, och som jag omgående nöp i rumpan och sa "det var på tiden, skitunge". Jag är aldrig särskilt emotionell när jag fött barn. Mest kärv och lite hyper. Men blödig? Icke. Men han var fin det var han, min stora lilla kille.

Min man fick frågan när det började dra ihop sig; "Ska pappa förlösa?" Jag tror han frågade mig om det var ok. Jag fnös eller morrade nåt om att "gör vad du vill, jag är upptagen". Så han plockade av sig klockan och kavlade upp armarna. Och till slut så landade han, sonen, i pappas händer. Fint va? Han är lite tuff min man.

Vi firade honom ordentligt, 8-åringen, mitt i veckan och allt. Muffins till frukost. Pizza till middag. Tror ni han var nöjd eller?

Kvällen innan hade han förhört sig om möjligheterna att få muffins. Jag hummade nåt om att "nja, jag vet inte om jag orkar", men sen slängde jag ju ihop muffins i alla fall förstås. Och när han kände att det började lukta muffins - han hade då redan i teorin gått och lagt sig - så sa han till sin far:
"Pappa jag måste gå ner till mamma. Jag måste gottgöra henne för muffinsen."

Gottgöra. Min son och han ordförråd. Det är så att man blir alldeles stum.

För övrigt träffade herr Minst sin gudfar på det där barndopet. De umgicks lite i köket och gudfadern hade synpunkter på herr Minsts gula manchesterbyxor. (Det hade även jag men jag orkade inte ta den striden just då.) 

Gudfar frågade om han var petig.
 "Nä", sa herr Minst.
 Var han tramsig då?
"Nä", sa herr Minst.
Fånig? Larvig?
"Nä", sa herr Minst. "Jag är KÄNSLIG".

Gudfar blev stum. "Jag fick svar på tal av en fyraåring", sa han, något förbryllad.

Jag orkar dåligt. Men det får baske mig vara ok.
Min bokföring är kaos. Principerna kring hur man begraver icke-registrerade katoliker är kaos.

Men jag behåller mitt lugn. Jag låtsas i all fall att jag gör det.

Och jag bloggar för långt igen.