Yrkeskvinnan morrar och svär
Jag blev tillfrågad att hålla ett föredrag. Jag sa ja. Jag erbjöd mig alltså. Och tro nu inte att det är särskilt lukrativt för det är det INTE. (Vad jag vet, policies kan ju förändras, VAD VET JAG SOM SAGT.
Så blir det lite pressat med tid, både start och slut och allt däremellan. Jag är bortbjuden på middag med trevliga grannar. Det blir lite tajt mellan föredrag och middag. Jag undrar om detta går att justera lite?
Men nej. Ety det är krångligt och svårt, och programansvariga blir oroliga och nervösa av flexibilitet.
Jag får spader. Jag ställer ALDRIG mer upp på nånting. Kändes det som. Jag får ont i magen. Jag blir arg. Jag blir gråtmild. Jag vill be hela världen fara och flyga.
Jag samlar mig. Jag tvingar mig själv att lyssna på Dolly Parton och He's alive för att få lite perspektiv. Jag får stöd.
Det känns lite bättre.
Jag är fortfarande inte övertygad om att det här kommer att bli lätt eller enkelt. Men jag håller på mig och mitt. Jag är huvudperson i mitt liv och även om jag avskyr att ställa till det för andra så ser jag till min egen sinnesro i första hand.
Jag måste det.
Yrkeskvinnan och världspolitiken
Det jag klurade lite på var det här med president-to-be-sworn-in-Obamas och hanses familjs kodnamn.
Han själv är RENEGADE (hehe), fru Obama är RENAISSANCE och kidsen är RADIANCE och ROSEBUD, vilket jag tyckte var superpiffigt.
Jag började genast fundera på vad min egen familj skulle bli. Öh.... För det första har de ju mest kodnamn här hela tiden. (Ni vet, Divan, Humlan, Killen och herr Minst. Samt Maken.)
Sen går de ju under en del andra epitet också. Divan t ex duttar rätt friskt i maten ibland. Typ, *plock pet skrap fös plock fös fös, dutt dutt*. Alltså blev hon Duttmeister. Och herr Minst som är minst (samt en Pascha) blev då Pluttmeister. Killen blev Skruttmeister och Humlan (som säkert just då la av en rökare) blev Pruttmeister. Det var hysteriskt roligt just då, även om Humlan själv var måttligt road när vi tog upp det igen. Och igen. Och igen.
Hähähä.
Eh-HRM. Ber här om ursäkt. Det var mycket lågt och i dålig smak. Ever so sorry.
Anyhoo, min bror J som är en rätt lattjo typ from time to time kom på att mina döttrar var nåt slags kollektiv, systrarna W och pojkarna var lite mer "in the hood" och blev alltså T-Bone och J-Dub. Eh va, liksom.
Sen hade vi en period då i alla fall maken och jag ÄLSKADE X-Men och såg dessa filmer flera flera gånger...och genast ville vi ju ha X-Men-personas.
(Parantes: I någon av de tidigare Scrubs-säsongerna blir Eliot kalla för slampa pga ett one-night-stand och hon kommer fram till att det är lite empowering, "kind of like having this persona... Eliot Reid - TRAMP!" Sen blir det något besvärande när en sjuksyrra ber henne lista ina 10 favorit-ställningar och hon bara kan tre och sen börjar hon lista "random insects"...och sjuksyrran kände då dessutom till the tarantula...oerhört roligt...lång parantes appropå personas...)
Maken som är en hyffsat luden typ blev förstås Ape. Tyckte jag. Inte han. Själv var jag gravid när det begav sig (med herr Minst) så jag var ju given, Sphere. Divan var...öh, nu minns jag inte riktigt, kanske var det Attitude eller nåt, men Humlan var i alla fall Fierce. Och märk väl att det vara långt innan jag överhuvudtaget hört talas om Tyra Banks.
Killen, vad kan han ha varit? Tiny, kanske. Eller så var det herr Minst som ju dock var in utero just då.
Men - vilka skulle vi vara om VI var presidentfamiljen? För det första skulle ju JAG vara president (öh...jä, rajt, men i alla fall), och jag skulle vara... *tänka tänka* - stopp, först måste man ju han en bokstav. Hm. Vi tar F.
Jag skulle då vara Fabuloso, maken får vara Fuzzy, barnen blir i storlekordning Fairy, Fierce, Fishtank och Fruitbowl.
Ok, det där lät helt vansinnigt samt väldigt smyg-gay alltihop. (Fuzzy? Fairy?? även om en dotter är det wacko FRUITBOWL??)
So sue me, jag tappade inspirationen.
Lagom till lunch var vi i alla fall vilda djur, jag och pojkarna. Vildkatter. Jag är ett Lejon, och de andra var Tiger och Jaguar.
Förstås.
Jag ska fundera vidare på ytterligare nån bokstav. Kanske.
Yrkeskvinnan är belägrad
Imorse vaknade jag trynigt och insnärjt och det kändes som om the blob höll på att devour mig. Men jag var bara täppt i näsan. Jaha, så pojkarnas baciller knäckte mig till slut...fast det är ju inte konstigt när man hängt och slabbat på varann i i en hel vecka.
Jag har bakat bröd. Jag har tittat på taxbilder. Jag har kokat gröt. Jag har vikt tvätt.
Laddidaddaa...snart blir jag vansinnig och börjar tugga på golvlisterna. Eller nä, förresten - det är RÄTT hanterbart trots allt.
Jag frossar i repriser av project runway och top model. Det är lite småhärligt. LUUUV project runway.
Det gnisslar och knakar i mina bihålor. Jag betvivlar starkt att det är i sin ordning.
Yrkeskvinnan som hemmafru?
Ja, det är inte utan att jag börjar fundera på om inte det vore lämpligt.
Det finns skäl som talar för:
1. Jag har en rätt begränsad garderob och kan alltså hasa runt i vad som faller mig in.
2. Ekonomiskt fördelaktigt eftersom jag inte köper så mycket nya kläder.
3. Inget tjafs om vem som ska VABa...vilket det i o f s ändå inte är men ändå.
4. Jag gillar mitt hem.
5. Jag kan sticka och sticka och handarbeta mig blå (och alltså stävja min aversion och frustration över att det nu återigen för vilken j*kla gång under mitt korta liv är "trendigt" och "inne" med handarbete igen....)
6. Planera matinköp och matlagning och menyer och baka bröd etc etc etc.
7. Ha konstant kontakt med botten på tvättkorgen (här blir jag lite fuktig i ögonvrån...if only...)
8. Impeccable diskbänk. Jag har en skrämmande ... analretentiv hållning till diskbänken. Det är därför jag håller mig därifrån, och låter andra sköta den, annars skulle tvångssyndrom och svår angst följa inom kort.
Eh ja.
Och nu över till varför det är en rysligt dum idé att jag blir hemmafru.
1. Pöh? Hasa runt? Icke. Man kan vara himla spiffig i jeans och NÅGRA snygga kläder har jag faktiskt.
2. Ekonomiskt oförelaktigt eftersom jag dels inte skulle tjäna några pengar, dels för att jag skulle ha alldeles för mycket tid över till att hasa runt i affärer...
3. Det ska inte vara en självklarhet att jag VABar. Vilket det inte är men ändå.
4. Jag gillar mitt hem men är också known to drabbas av "jag står inte ut och jag måste bort från mitt" hem, once in a while.
5. Karpaltunnelsyndrom. Om jag stickar för mycket. Förspilld kvinnokraft är visserligen ett MYCKET dumt utryck men i alla fall.
6. HM. Välplanerad mat i all ära, men... tja. Det kanske förblir en positiv sak, denna enda.
7. Jag MÅSTE börja lära upp barnen till tvätt. Men det sitter så långt in. Jag är minst lika analretentiv i förhållande till min tvättkorg, men där har jag helt lösa tyglar och säpper knappt in NÅGON i tvättstugan. Om jag blev hemmafru kanske jag aldrig skulle komma ut därifrån?
8. Jag skulle ta över disken. Och det får bara inte ske. Jag gör redan MASSOR, jag har känsliga händer...etc etc.
9. Icke att förglömma; allt som påminner om Wisteria Lane ger mig...utslag.
10. Sviktande självkänsla och förvirring över att försöka inordna sig i en institution som idag är i princip utdöd i vårt land. Om vi bodde i USA - now that's another thing. Även om jag kan ha synpunkter även där. Sen när blev det ett jobb att vara mamma men inte pappa? Eh va?
11. Risk för att jag antingen går upp (mer) i vikt pga tristes-bakande, alternativt blir ett mat-vägrande kontrollfreak som lever på konstiga nutrilettprodukter, grönsaksjuice, billig whiskey (i stadigt ökande mängd) och seleri. Nej tack.
Det var dagens reflektion i list-form. Jag ska försöka att avhålla mig från stordåd i köket och tättstugan idag men det blir svårt. Ibland är det praktiskt med ett litet ryggont.
Och nu över till dagens ord.
TJA
Hur ska detta ords två betydelser (som i en hälsning: "Tja, din gamla benget" eller "Hon? Snygg? Tja, typ som en benget" särskiljas? Någon? Förslag?
STÄVJA
Bara ett sånt därarkaiskt ord som jag gärna plockar upp och använder. I samma kategori som "kysk" och "ety". Eller för den delen "understundom" och "veterligen".
Exempel: Jag måste stävja min drift att kasta mig ut i tvättstugan nu igen.
Imorgon tänkte jag gå igenom all den utbrändhetslitteratur jag tragglat igenom de senaste två åren. Det har blivit en del.
Och nu - VÄDRET.
Det snöar. Fortfarande. Man kan inte komma ut på altanen. Igårkväll skulle maken slänga lite skräp eller återvinningstjosan eller vad det nu var, och först fick han inte upp dörren pga den halva meter snö som ligger utför. När han till sist fick uppdörren och hade hivat ut vad-det-nu-var fick han inte igen den. Han fick gårunt huset, pulsa upp på altanen (50 cm snö, rajt?) och trycka igen dörren utifrån. Så nu är den låst och nyckeln är undanstoppad. Så att ingen ska försöka öppna (ta sig ut?) och sen inte kunna stänga dörren igen.
Jag är en inlåst hemmafru i Huddinge. Hjälp.
Yrkeskvinnan, döden och degen
Eller vad det nu är.
Jag är FORTFARANDE hemma. Jag har typ inte varit utanför dörren sen i, öh - TORSDAGS... Jag har TVÅ små hostiga typer hemma, som gör hela den här "jag-är-modern-och-proffesionell-och-svarar-i-omkopplad-telefon-och-hanterar-begravningar-och-annat-från-köksbordet-fast-det-blir-lite-oseriöst-med-ninja-turtles-i-bakgrunden..." något krystad.
I alla fall. Brödet var slut, Divans knästrumpor slut, Humlan har ont i magen fast vi tror att det mest är av indignation över att hennes broder får "vara hemma" (Divan undrade misstänksamt om de skulle få titta på tv, vilket skulle vara höjden av orättvisa eftersom då blir det ju "roligt" att vara hemma, underströk hon tjurigt) och själv vaknade jag tre gånger i natt med huvudvärk. Jag tror det har med ryggen att göra. Sabla rygg.
Så nu har jag trotsat min rygg och lagt in tvätt och satt en deg. Och försökt lyssna av jobbtelefonen som ballat ur och slarvat bort alla mina meddelanden. Så nu mår jag lite illa. Degen är än så länge rysligt kladdig och lite dum, så vi får se om brödet blir någe gott. Det är minst 40 cm snö på altanen. Småfåglar försöker bosätta sig i vår panel.
Livet på en pinne.
Sen har jag världens finaste söner, men det ska jag inte gräva ner mig i. Jag bara konstaterar.
Yrkeskvinnan är insnöad och har ryggskott
Igår stannade sönerna och jag hemma från körkligheterna eftersom dom hostade så hemskt. Jag har inte varit i en söndagsmässa på tre veckor tror jag, vilket börjar kännas direkt ofromt. Men vad gör man.
Jag skulle öppna sopen under vasken och jag började även stuva om i lådan eftersom det spall över kartonger och annat och så bara *snipp snäpp* så skar det till i ryggen på mig så att jag tappade allt, ramlade (nästan) ner i sopen och utstötte ett brutalt smärte-stön... Jag vet farao vad jag gjorde men det låg plötsligt kartonger över halva köksgolvet och jag blev rädd att jag hade knäckt lådupphängningen under vasken men det hade jag som tur var inte. Jag bara såg solar och stjärnor.
Sen dess är ryggen en opålitlig kroppsdel i de mest förunderliga vinklar. Att böja sig rakt ner går bra, sitta länge går bra, men så lutar jag mig pyttepyttelite framåt med rak rygg och AAAAJ AAAAJ och jag tror att jag bokstavligen ska dö och för en kort sekundtycker jag att förlossningar är mesiga saker som inte kan jämföras med detta.
Vad f*n liksom. Det låter som ryggskott, gör det inte? Förutom att det inte small.
Jag fick hela korsyggen insmetad med nåt ipren-geligt igår kväll men det hjälpte "så där". Idag överväger jag tigerbalsam.
Idag hostade herr minst fortfarande kopiöst, så han och jag har idag:
1. vårdat krämpor
2. tittat på Madagaskar och Toy Story 2
3. Avslutat ett par orange virkade tofflor. Till herr minst himself of course. Han sa att det var "jättebra och coola och hala" - dvs man kunde "åka" på dem i köket - och hade dem på sig ända tills han dråsade omkull i trappen och fick blåmärken på knäna. Sen hittade jag tofflorna på köksbordet.
Det är november och the love is gone for someone dear to me. Det suger. Men det blir bättre sen.
Ingen kan valsa runt som en helt o-kantstött benporslinskopp hela livet.
Vad jag försöker säga är att det är rätt fint med lite kantstött också.
Yrkeskvinnan och snön
Medan jag satt där och pratade med mamma ser jag hur det sitter ett barn i oxelträdet på tomten. Mitt barn. Min förstfödda har lyckats ta sig upp i trädet, inte så högt me ändå. Jag sticker ut huvet och gastar att om hon nu tagit sig upp i trädet får hon göra lite nytta, dvs peta ner skatboet i toppen. Och OJ, vad hon försökte, men uppgiften blev henne övermäktig, trots att maken försökte skicka upp en kratta i trädet. Skatboet är alltså kvar.
Även jag själv blev till sist utjagad, ut i skogen. I en kvart, sen blev det för kallt och blött.
Väl inne pågår det försök till kortspel med folkilskna baren. Maken har morrat och drämt näven i bordet vid minstett tillfälle, så jag undrar hur det ska gå. Jag vägrar själv att delta, men jag är ju en grinig gubbe i vardande. De har blandat, bråkat, delat ut, delat om, bråkat lite till i säkert en halvtimme nu (något överdrivet) men ännu är det inget spel p G. Jo, NU började de visst spela. Men säg den frid som vara beständigt. Snart börjar de väl slåss igen...
Yrkeskvinnan och nostalgisk långhårig musik från förr
Anyhoo. Det är han storkillen, unge herr fläktande ögonfrans, den mest förtjusande brutale 7,5-åring som finns, han älskar fortfarande Europe. Och lyssnar på nämnde grupp så gott som varje kväll. Vilket är lite humor. Särskilt som han nu också börjat intressera sig för VAD de långhåriga farbröderna ylar om. Häromkvällen kom jag på min man med att stå och försöka direkt-översätta nåt synnerligen "poetiskt" alster:
"Det var fara på stigen/och ingen skulle överleva/det vara fara på stigen...eller ska det vara spåret kanske..."
(Danger on the Track tror vi att låten heter men det är inte utan att man blir lite osäker.)
Här följer texten i sin helhet så om någon har väldigt tråkigt kan man ju roa sig med att försöka översätta den till lämplig nivå för ett 7-årigt fan.
Europe - Danger on The Track
I was heading for the mountains
I had saved so much for you
And in the town I left behind me
There was nothing left to do.
I knew that you were waiting
For me to share your life
Cause I told you when I left, that
When I come back you'll be my wife.
But someone was waiting
In the shadows of the night
Someone was waiting
It just didn't feel right.
Danger on the track
Something told me there were
Strangers on my back
And I was so right.
Maybe I should surrender
Maybe I should give it up
But the strength I had inside
Told me you can never stop.
The men wanted to break me
Steal and bring me down
But I fought for you and later
They were lying on the ground.
Yrkeskvinnan funderar hund
TAJTA JEANS
När jag har högklackat alltså. Dvs "det är snyggt, det medger jag, det framhäver..." osv (tja egentligen gör det bara att det skapas en illusion av att jag är något smalare och längre)...men bekvämt är det INTE. Så där galopperade man som en gnu I HÖGKLACKAT i regnet...för att hinna med bussar och tåg och annat.
Mitt i allt detta regn fudnerade jag på den hund jag hoppas vi kommer få. Skaffa. Köpa. Införliva i familjen Präktig. Skulle jag utan att knota koppla lilla Barbro/Birger/Ludde/Doris/Sigge/Dolly och bara knata ut i regnet för en liten käck eftermiddags promenix? Skulle jag det? Jag har inget bra svar på det. Men jag kände i alla fall ingen brutal aversion och inget inre skri av fasa ("NEEEEEEEEEEEEEJ!!!"). Trots högklackat och spöregn.
I morse åkte jag pendeltåg IGEN mot bättre vetande i ottan. Jag klev på bussen hemma kvart över sju, ety jag plägade delta i kulthandlingarna å min hemförsamling klockan åtta. På bussen träffade jag fina barnvaktsgrannflickan S som var på väg till skolan. Vi pratade på. Det var trevligt. Ibland vet man ju inte riktigt vad man ska prata med folk som är (gulp) 20 år yngre än en själv. (Jag vet t ex inte alltid vad jag ska prata med min Diva om, och hon är 23 år yngre än jag, knappt. Däremot herr Minst går bra, trots att jag är 30 år äldre än honom. Men det är väl för att han är så...minst.) Alltså, vi bapplade på i all välvilja och det var hiskeligt obehagligt trångt på tåget OCH döm om vår förvåning och milda frustration när vi äntligen kommer fram till Södra Station och ska av (vi och en stor drös till) - då går just vår dörr inte UPP. Den förblir stängd. Och det tar ett tag innan vi inser det. S stönade "åh nej, mitt glosförhör" och jag morrade lite inombords över att jag skulle komma försent till mina kulthandlingar. Men en dam ännu lite längre bort från alla dörrar brölade helt desperat "jag måste AV!!" Det var bara det, att det GICK INTE. För det var så tjockt med folket att inte ens om man lite snabbare fattat att dörrarna förblev stängda hade man kunnat knö sig bort till nästa dörr. Så i vårt fastklämda tillstånd av vanmakt fick vi helt enkelt åka med hela vägen till Centralen. Va?? Jag undslapp mig ett "j*vla SL" och S suckade. Sen fnissade vi åt att det verkligen lät som världens sämsta ursäkt på hennes spansklektion: "Ja, alltså, dörrarna gick inte upp på tåget så jag kom inte av. Det är säkert!" Några herrar bredvid joinade oss i fnisset och sa att hon borde ta upp vittnesmål från folk runtomkring. Och det var många runt omkring. Sen föreslog jag att hon kanske kunde försöka förklara vårt mishap så utförligt som möjligt men på spanska. Det gick så där.
I vilket fall blev vi inte så jättesena. Jag kom fram ca 3 minuter över åtta, men prällen var ju sjukligt punktlig som alltid. Men det får man ju ta.
Idag är jag på rymmen från min förort och sitter hemma hos mamma...jag menar på mitt kontor. Jag sorterar tygblöjor och dricker pulverkaffe och motstår alla impulser att rota i mammas lådor. (Det går överaskande enkelt.)
Men - nu är det dags att skriva beställningsbekräftelser för glatta livet. Hepp!
Yrkeskvinnan läser en kontaktannons
"Dominant ultrafeminist med stora fötter söker kuvad kille för grinig relation. Du måste vara lätt undergiven. Gärna rödhårig."
Nja. Det här gör inte ursprungsannonsen rättvisa men det var nåt åt det här hållet. Jag fnissade rätt mycket i alla fall.
Igår åkte jag hem vid femtiden efter en appointment med min shrink (I'm making progress) och en halvtimmes tröjprovande i en boutique. (Det var en fin en med ugglor men jag gav upp. Det måste kännas mer rätt än så om den ska gå lös på 749 spänn. Liksom.)
Det var väldigt fullt på tåget. Jag fick inte sitta vilkte gjorde mig lite trött eftersom jag stod och läste en inbunden bok som var lite tung. (Ytterligare en av många "jag-har-varit-utbränd-men-nu-vet-jag-bättre-och-är-en-ny-människa-böcker som jag läser i tid och otid.) Medan jag stod där och inte ramlade omkull slog det mig hur besvärligt det är att ha en känslig näsa när man bor i storstan och måste åka kommunalt och trängas med kreti och pleti. Någon stank. Någon stank sprit. Det var lite elusive, det kan ha varit bakfylla. Urk. Jättejobbigt.
Jag misstänkte mannen i skinnpaj och fjant-gubb-keps eftersom han hade såna däringa luffartauteringar på handen (prickar och streck - vad kan de ha betytt? "här finns det gott om käk"? "Akta er, folkilsken hund?" Eller kanske bara "jag har mördet *prick prick prick* tre tjommar på den här sidan seklet"? Asch, jag är bara sensationslysten...)
Sen började jag fundera på om jag bara är fördomsfull på riktigt. Det kanske var den apatiska morsan som satt bredvid mig (där jag stod). Tänk om HON satt där och stank fylla med sin 7-åring bredvid? Hu så hemskt. Eller var det han den prydliga bakom mig??
Där nånstans upptäckte jag att hon morsan bredvid hade rätt svår mjäll i sitt annars ganska tjusiga brunlockiga svall. Urk igen.
Jag började känna mig som en fullblodsmisantrop. Häromdan när jag sorterat tvätt alldeles för länge stormade jag ut i köket och gastade nåt okvädningsmässigt om att hela mina familj egentligen bara var behållare för exkrementer... (Tvätt efter fyra ungar kan vara slabbigt...inga detaljer, I'll spare you and me both.)
Det mesta kändes alltså rätt urk på pendeln och det var SKÖNT att få kliva av. Jag tycker bara att folk kan visa lite hänsyn. Stå inte och lukta illa på kommunala färdmedel, liksom!
Och köp Clerasil, damn it. Mjälla inte fritt hur som helst in public.
Allt detta tänkte jag medan jag stod och läste. Det var ju lite simultan-kapabelt av mig?
Jag håller på att förvandlas till en riktigt grinig gubbe. Men det gör inget, eftersom min man håller på att transformeras till tant. Jag kallar honom då och då för Maj-Britt. Alternativt Magnolia. Han vägrar skruva upp golvvärmen i hallen och badrummet. Barnen fnissar och kallar honom då för "morfar prosten". Sånt gör modershjärtat gott.
Yrkeskvinnan, lagen och garnet
Jag har idag talat med polisen. Det är alltid lite lite skakigt att tala med polisen men det var trots allt rätt ok.
Jag skulle mest förhöra mig om ett ärende åt någon annan, samt fråga "vad som händer". Det hände inte så mycket. De som blivit anmälda vet inte om att de är anmälda och den anmälande undrar jag om vederbörande har nån koll på nånting (tveksamt) och polisen lät mest trött.
Jag är medveten om att det där lät väldigt VAGT. Det var meningen.
Herr Minst oranga mössa är KLAR. Jag ska när jag hittar rätt sladd (SLADDAR nu igen...they're EVIL) lägga upp en bild. han ville ha svart boll istället för svart toffs och det blev svart kant. Han var mycket snygg och pga de svarta detaljerna ser han inte fullt lika mycket ut som en traffik-kon i acryl
Hoppas nu bara det inte blåser igenom men det är TJOCKT garn. Dubbelt och tjockt.
Jag är redan trött. Det var en tuff torsdag-fredag och lördagen var jag fortfarande lite uppe i varv och igår blev det knas med min tennis och jag fick slå bollar med maken i en halvtimme istället för med ordinarie tennispartners. Han hävdade att jag var väldigt blek. *suck* Det var även Diva-kris sent i lördagskväll vilket föranledde en rödgråten söndagsfrukost och vi blev tvugna att bli sams med nämnda DIva istället för att åka till våra kyrkligheter. Man kan inte säga att familjen är viktigast om man inte prioriterar rödgråtna Divor framför kyrk-iväg-stressande ibland. Eller jämt. Divan är ju inte rödgråten varje söndagmorgon, liksom. Men det var ju också lite påfrestande.
Därför ska jag nu fortsätta ta det väldigt VÄLDIGT lugnt.
Bara så ni vet.
Bäst var Divan, som efter att ha grälat med syster, mor, far, mor igen, far igen samt båda föräldrarna samtidigt stampade upp till sitt rum, och brölade "JAG ÄLSKAR ER MEN JAG ÄR FORTFARANDE ARG PÅ ER".
(Och så hävdar hon att jag "aldrig skriver om henne". Well; here you go, baby.)
För att vara 12 år, pubertal och allmänt divig är hon en stjärna.
OCh om sanningen ska fram hade även jag, hennes ömma moder, sagt i ganska ilsken ton att även jag älskar henne varpå hon svarade "det märks inte" och jag svarade att jag vill säga det ändå, även när jag är arg, dvs, jag älskar henne men är arg på henne och det är ingen motsägelse i det. Liksom.
Oh, the joys of parenting...
Yrkeskvinnan och förnyade intressen
Stickandet är på G. Jag har pyttelite kvar på fin-fina tröjan, och igår insåg jag att jag bara inte kunde låta bli att påbörja en knallorange vintermösa till herr Minst. Han är mycket nöjd. Den kommer få svart kant och svart toffs vilket bara gör det hela ännu coolare, ansåg han och jag. Han kommer se ut som en liten garn-kon (ni vet, oranga traffik-koner). Piffus!
Jag läste DN i morse (som jag plägar göra) och lät bli korsordet ety det var 4 prickar = ap-svårt. Det fick vara. Jag löste gårdagens 3-prickars med visst besvär, till i alla fall en 97%. Typ. Jag hade dock ingen lust att ringa min mor ang detta eftersom...ja, jag hade inte det. Jag brukar ringa min mamma när jag har korsordsbekymmer och då gastar jag "MAMMMAAAAAAAAAAAA!! Korsordet!!!!!!!!!!!!" i luren och sen får jag hjälp. Men av nån anlednig - nej. Inte igår. Jag är inte på humör. Jag har nån liten avvog inställning till en och annan del av mina dagars upphov just nu. So sue me. Och jag är så icke-diskriminerande att det gäller båda delarna av mina dagars upphov. Puäh, liksom. Man blir trött på sina på päron ibland - det kan också ha att göra med det faktum att min förstfödda och jag knappt kan vara i samma rum just nu. Och jag har VERKLIGEN ingen lust att få några putslustiga kommentarer av typen "där ser du" alt "förstår du nu hur jag hade det?" eller varför inte "äpplen som inte faller långt ifrån... " Och så vidare.
I alla fall.
Jag läste som sagt DN. Far skrev - det var lite lattjo, han sjöng portvinets lov. Jag är också mycket svag för portvin men ville helst inta det med färska bär och glass. Annars är jag också svag för sherry, gärna halvtorr (det är snobberi att gasta TORR!!! sherry så fort det handlar om sherry). Det är nåt med den underliggande kopplingen till begravningar, tror jag. Jag hade en brittisk kollega en gång, när jag jobbade som lärare. Han var alldeles för söt och ung för sitt eget bästa och använda makalösa uttryck av typen "that obnoxious lady had the most offensive handbag". Fantastiskt. Han bodde temporärt i Sverige eftersom han hade svensk flickvän och undervisade otacksam förortsungdom i engelska. Förstås. Hans far gick bort under våren 2000 och han blev tvungen att resa hem. Sen berättade han om denna och många andra brittiska begravningar och hur det alltid är milt absurda tillställningar. "We DO enjoy a good funeral. And then everyone get's really pissed." (As in drunk, inte förbannad.) Och det dracks kopiöst med sherry.
But I digress. För andra gången dessutom.
Det var hemskt vad jag drar ut på det. I DN ser jag plötsligt min gamle gymnasiekompis R. Som visar sig ha förverkligat allt det där som jag undrade om han nånsin skulle göra. Han designar kläder och har jobbat på jättehypade ställen och verkar vara helt otroligt i ropet. Wow. Jag blev så impad och glad. Och lite stolt över honom. Vilken snubbe. Sen hade han ett skumt, men antagligen väldigt trendigt skägg som jag inte riktigt förstod, men man kan ju inte förstå allt.
Nu har jag slutat digress-a, det var dit jag skulle. Och nu ska jag återigen lista saker jag bara inte kan eller förstår mig på.
1. Mode. Hur gör man? Vad är jag snygg i? Vad är hippt? Vad är inne? Jag orkar inte. Det är för svårt. Jag vill inte, kan inte, törs inte... Har framför allt inte råd. Jag smyger mig runt på KappAhl och låtsas att det är helt ok. Framför allt affordable.
2. Hemredning. Se ovan. Med följande ändringar "Vad är snyggt?" samt "IKEA" istället för KappAhl.
3. Musik, film, Meeeeeedia...allt det där. Hjälp. Svårt. Hur gör man?
Jag håller mig inom min lilla sfär och sitter där inne och muttrar. Och stickar på min tröja och den fina oranga mössan.
Yrkeskvinnan och sladdarna
Det är jag, Agnetha Fältskog och två limpor bröd i köket. Ja, åsså går två tvättmaskiner, en diskmaskin och enugn också. Och en dator.
När jag öppnade ett av de röda köksskåpen så fanns där inte bara en hushållsassisten (som är så lagom assistent förresten, snarare hushålls-pascha förklädd till assistent = ap-svår att diska och inte så behjälplig), en mixer, stor pop corn-skål, en obskyr glassmaskin (som någon donerat till oss för länge sen - aldrig använd)...OCH, och det var här det blev skumt allting, en symaskinsPEDAL med sladd, två datormöss (med sladd), en musmatta...ja, åsså några paket kaffe också. Det där sladdlösa samhället känns lika far off som det papperlösa. Alla hushållsmaskiner hade förstås också sladdar - och jag VET att el liksom är en sån där vansinnig självklarhet och allt det där. Jag blev bara så trött på alla sladdar.
Jag tänkte sticka klart min fina tröja idag.
Och i bästa fall gå ut lite.
Jag ska berätta en sak. Jag vill ha en hund. JÄTTEMYCKET vill jag ha en hund. Igår träffade jag en kompis som har två superfina taxar...men jag ska ta det från början.
För så där nåt år sen fick familjen kollektivt hund-dille. Vi tittade på jack russels, taxar, pudlar... Men det bidde inget, trots att jag faktiskt mailade lite med en kennel här i trakten. Nu har det blossat upp igen. På allvar.
Först såg vi ju Mannen som pratar med hundar och blev som bergtagna (det är lite oroväckande med den där mannen som står och säger "dööminejt - you have to döminejt yör dögg"...typ). Bara några dagar senare hörde en god vän av sig och skickade en länk till nån tidningartikel där de sökte folk som ville ta sig an omhändertagna taxar. Jag skrev omgående till den uppgivna adressen, men har inte hört nåt. Igår träffade jag som sagt kompisen med de fina taxarna och det vara ju bara helt...de var så fiiina.
Jag pendlar mellan att tycka strävhåriga taxar är så finast eftersom de liksom ser ut som farbröder, med sina mustascher och borstiga uppsyn, och att tycka att långhåriga/släthåriga är finast eftersom de ser så snälla och vänta ut. Jag vill ha en HUUUUUUND!
Och innan nån talar om det för mig - jag VET att det antagligen har nåt att göra med att jag antagligen inte kommer få fler barn och allt det där, det är nåt "ta hand-om"-tjosan som jag bara inte kan undertrycka, eller nåt.
Åh...en hund. Det verkar vara gräsligt mycket jobb, men jag vill liksom ändå ha en hund. Vi får väl se hur det går.Kanske kanske...om det är meningen.
Nu ska jag se till brödet och KANSKE göra mig lite kaffe. Sen ska jag sticka. Det händer så mycket i mitt liv.
Yrkeskvinnan och spämmandet
Jag är ju garanterat inte ensam om att hata spam, men all den kyrilliska spam som just ny brakar in i min brevlåda gör mig lite trött.
Samtidigt är det ju lite bättre än konstigt upphackade snusk-spam med reklam för blå piller och sånt. Men bara lite. Jag tar det inte som en uppmaning till att börja öva på min avsomnade synnerligen taskiga ryska. Charashå?
Maken och jag såg två avsnitt Medium igår. Tredje säsongen. Jag är lite svag för Patricia Arquette, för att inte tala om hennes man i serien, vad han nu heter. Jag gillar den småputtriga tonen, att t o m det övernaturliga är så himla vardagligt... Sen var just de här två avsnitten lite små-lama men ändå.
Ett antal familjer blir brutalt nedskjutna i sina hem (inklusive små barn - usch) utan någon skönjbar anledning.
Allison drömmer om några av dösfallen men framförallt är det hennes mellandotter (som påminner mycket om min Humla, fast blond) som drömmer. Hon drömmer samma sak som mamma Allison, fast i hennes drömmar har allt blivit till tecknad film. Med apor. Moneyheads. Det börjar gulligt men sen blir det läskigt och skurkaporna som har huggtänder och maskingevär skjuter ner ap-familjerna så att blodet sprutar. Usch.
De lyckades inte riktigt få ihop det tyckte jag. Förklaringen kändes för...banal. (Jag vet ju inte om nån som läser tänker se dessa avsnitt så jag säger inte vem mördaren var. Men det var inte butlern. Inte heller "han onkeln".)
Mitt jobb idag har bestått av prat med:
1. Två begravningsbyråer
2. En stenkonservator
3. En lomhörd 92-årigdam som gastade åt mig att T A L A L Å Å Å N G S A M T (hon ville egentligen prata med en präst eller syster så jag vet inte riktigt varför hon ringde mig men i alla fall)
4. Min kollega tvärs över bordet om personalpolitik och annat svårt
5. En sörjande dam vars far dött (åh, jag bleklagar, nej, han skulle inte kremeras, ja det är full på kyrkogården)
6. Två ungomdskonsulenter om bilkörning och "gender coachning"... don't ask.
Ok då, jag ska berätta. Min efterträdare på mitt gamla jobb anser att en av ungdomsprästerna har problem med sin ... manlighet eller nåt (det är enbart i mobbningssyfte) och har därför erbjudit sig att bli dennes "gender coach". Det är hittills mest tomma hot (tror jag) men på direkt fråga svarade han att gender coachnign mest gick ut på nån form av suspekt hitte-på gestaltterapi som i praktiken gick ut på att måla med tårna i gender coahcens garderob. Där nånstans förstod jag att han drev med mig. Innan dess var jag övertygad om att nu hade skam gått på torra land och mitt gamla jobbgäng helt tappat koncepten. Därför gällde det att gå varligt fram innan jag ringde ... the spanish inquisition.
Typ.
Dags att ...jobba vidare?
Yrkeskvinnan gör storverk i köket och surar lite efteråt
Jag ställde mig och gjorde (håll i er) risotto. Med massor med svamp för den höll på att bli dålig. Den blev förtvivlat god. Och som den curlingförälder jag är gjorde jag sen även pasta och tjicky mäcksnuggels till pojkarna. Samt rå broccolli.
Min syster som ju är en modern och hipp människa (som dessutom jobbar med meeeeedia) skrev idag att hon inte har en blogg av typen "idag gorde jag ditten och datten". Jag fick omgående komplex eftersom jag definitivt har en sån blogg. Med insprängda resonemang och underfundigheter av blandad kvalitet. Blä. Jag är uråldrig. Jag hänger inte med. Jag bloggar trist.
Jaja, skitsamma. That's the way I blogg, so sue me.
Anyhoo, jag glömde (juh) en grej som också gör livet lite mer ... värt att leva. Nellick kommer på besök och det är trevligt.
Det gör mitt liv lite mer spännande och lite mer lattjo.
Idag hade jag en ansträngande dag på jobbet. Det dök upp en kvinna som:
1. Pratade konstant och monotont och dessutom med en pikant brytning som fick henne att låta som en manodepressiv mymla. Misan på speed typ.
2. Visade teckan på grov och svårartad paranoia.
3. Upprepade sig flera gånger om.
4. Lyckades trots allt detta med konststycket att åtminstone försöka vara manipulativ.
5. Är övertygad om att hennes avlidna mor har vanvårdats alternativt mördats.
6. Vill frakta modern ut ur landet för att låta begrava henne "anywhere but here".
Nä, jag kan inte berätta mer även om jag skulle vilja eftersom det är så beklämmande. Det hela slutade dock med att jag vänligt men bestämt fick säga att jag inte kunde göra mer för henne. Alls. Nånsin. Hur tragiskt det än var alltihop. Jag fic då höra att jag ju gett löfte om att hjälpa henne (vilket inte är sant) samt att jag ju inte skulle vara så arg på henne.
Jag härsknade till på allvar (jag? som är patologiskt tillmötesgående typ jämt...ja, förrutom hemma då).
Jag travade in till kollegan som hanterat henne förra veckan. Denna kollega är så otroligt snäll och rar (nästan patologiskt där också) men han hade fått fösa ut henne handgripligen från sitt rum.
Sen sorterade jag papper, för att lugna mina nerver. Det gick så där, eftersom jag tycker pappersorterande och skyfflande är väldigt påfrestande i sig. Men till slut så...
Jag höll åter på att blåsa bort på vägen till centralen.
Det var nåt mer jag övervägde att gnälla om. Men jag tror jag låter bli. Ja e int' bitter. Jag är bara lite trött på mycket.
Jag sitter nu här och fryser om händerna och försöker febrilt komma på något snärtigt och vitsigt att skriva om, så där som man "ska". Men jag kommer inte på något. Jag har reflekterat väldigt lite på sista tiden. Mer än då om det är med internatskolor som en tänkbar lösning på de höga halterna tonårshormon som gör livet surt här hemma.
Konstigt. Jag som är så sabla opinionated in person - men i en blogg? Nä. Då blir det anektodiskt och diskbänksrealism för hela slanten. Samt navelskådand reflektioner om vad jag ska bli när jag blir stor.
Helvete också. Är detta första tecknet på att höstdepressionen är i antågande? Det har jag verkligen inte tid med.
Var är min whisky?
Yrkeskvinnan har sovit för lite
Men. Lik förbaskat sitter man nu här och hanterar döden igen. Jag har hanterat en dam som har väldigt märkliga önskemål om flytt av avliden och kistor och transporter och jag har varit snäll/dum nog att börja hjälpa henne och nu vet jag knappt hur jag ska krångla mig ur. Men ur ska det krånglas. Jag är väldigt less på alltihop. Dessutom har det börjat regna också.
Jag missade bussen imorse och fick ett ryck eftersom det var sol och inte alls regnade. Jag promenerade de 2,5 kilometerarna till centrum. Var inte det hurtigt så säg?
Usch. Jag behöver nåt roligt i mitt liv igen. Snart. Som det ser ut nu har jag bara två uppdrag av ansträngande art på gång. Och det är bara halvroligt. De roligaste sakerna jag har att se fram emot i livet är:
1. Att gå på bio och äta sushi med min syster.
2. Att sticka klart fina tröjan som det inte är mycket kvar på.
3. Köpa mer tryckknappar.
4. Äta rökt lax till middag.
5. Eeehh. Det tog slut där. Så kul har jag i mitt liv. Hepp.
...nä just det, det är tennis på söndag också.
Vi såg Ghostbusters II med barnen igår. Jag hoppade högt flera gånger och minsting blev utsjasad efter bara nån kvart. Han tyckte det var alldeles för läskigt. De andra hävdade att det inte alls var det. (Det är många såna diskussioner just nu, där åldersgränserna på filmer ska diskuteras på längden, bredden och tvären...och oftast är åldersgränsen "fel" anser barnen kollektivt. Dvs Divan hävdar detta högljudt och de andra håller med. T ex Willow som har 15-årsgränsen vilket barnen tycker är trams. Jaja. Klockan väldigt tidigt i morse stod Killen, snart 8 år i vårt sovrum och förklarade att det var "läskigt".
"Vad är läskigt", frågade vi. Vi fick något vagt till svar om att "allt" och framför allt i hans rum. Fajn. Kliv i här då, liksom. Två karlar i sängen, det var ett tag sen.
Det drar på mig, jag är iskall om händerna och jag har telefontid i 45 minuter till. Det gör mig vansinnig. Nästan.
NU ska jag sluta riskera min anställning genom att blogga på arbetstid. Jag har fakturor att dutta med.
Yrkeskvinnan och dimmorna som lättar
Igår åt jag middag med min väninna. Innan dess hade jag drällt på min gamla arbtsplats i flera flera timmar. Det var så där löjligt trevligt. Och inte alls jättejobbigt. Och jag gick bara i spinn lite lite grann men började inte känna att det var min uppgift och plikt att förändra och förbättra allt som jag la ögonen på. (Det där blev svängelskt tror jag, men det lät lite bra.) Det blev en sån där märklig dag när man rubbar sina cirklar och sen plötsligt trillar på jättemånga människor som man inte sett på år och dag. På en gång. Jag borde egentligen ha tyckt att det var jättejobbigt att ha träffat så många människor men det var det inte.
Min väninna och jag intog köttbullar och rödvin och det var rent kriminellt gott. VI pratade mycket, allvar och flabb, (mest flabb) och det var så himla trevligt. Jag vet att jag för inte så länge sen tänkte att "när ska jag få tycka nånting är riktigt roligt igen?" Så där så att man får just flabba liksom? Det var så länge sen... (Då räknar jag i of s bort allt wacko som barnen gör, samt allt vansinnevitsande som min syster och jag ägnar oss åt på MSN, då brukar det sluta med att jag fnissar rätt ordentligt i alla fall...ja, och sen när hela familjen såg Evan den allsmäktige och vi tappade koncepten och började tok-dansa till eftertexterna allihop...väldigt roligt.) Men det här var nåt annat. Egen tid i vuxet sällskap, intelligent konversation, god mat, och bara...jättehärligt. Tack M!
(Och tack maken för att det var ok att jag försvann mitt i veckan. Observera att jag inte skrev "tack för att jag fick" ... även om det var precis det jag menade. Precis som han "får" gå ut med sina herrbekanta ¨på fredag. Jag frågade i morse också om han tänkte komma hem och lukta illa. Svaret var oroväckande. Han sa "ja"...
Yrkeskvinnan ligger lite efter
Helgen var lång. Likaså promenaden vi tog till och från centrum, hela högen, med omväg runt ett villaområde samt en liten avstickare till en kyrkogård för att titta på ljus, blommor och gravar. Det var fint. Fast det kändes lite som att "jobba-på-en-lördag" för mig. Med familjen i släptåg dessutom.
Mest imponerande var herr Minsting som väsnades våldsamt sista fem minutrarna innan det blev fika, och som sen klarade av att både leka i park OCH går de knappa två kilometerna hemma. Med brutal uppförsbacke åp slutet. Heja herr Minst.
Sen dess har jag jobbat och varit på min egen kyrkogård och konstaterat följande:
- Det var väldigt kallt och mina tår höll på att frysa av.
- Mossa kan framkalla ilska och omotiverade fotsprättningar hos äldre herrar
- Barrträd är en styggelse varhelst de växer förrutom i skogen
Jag hälsar på mitt gamla jobb och det är trevligt.
Jag flyr min familj och äter middag med väninna. Det är fantastiskt.
Jag ska blogga mer.
Det ska jag verkligen.
