Yrkeskvinnan gråter nästan

Nej, inte pga örat längre. Det gör visserligen ont fortfarande och jag ska till doktorn och en halv timme. Men det är inte det. Det är skolan. Den svenska skolan. Och självklart känner jag mig pretto-fjantig när jag skriver det. Men det skiner jag i.

Jag har läst min idol Maciej Zaremba. Han skriver om den  svenska skolan, kommunaliseringen och hela den sorgliga verkligheten. Och jag tänker medan jag sväljer för att inte börja grina: "Jotack. Jag hade kunnat berätta hälften av det där redan för tio år sen, när jag vickade i Rågsved."

Kunskap är makt. Det är banalt men sant. Och det verkar komma en väldigt stor maktlös generation ute i samhället om inget händer. Om det inte tas lite ansvar.

Själv jobbar jag med folkbildning. Räcker det? Eller borde jag försöka bli rektor jag också? Läsa in min lärarkompetens så att jag får papper på att jag är bra på det jag är bra på? Ska jag grina vidare?

Jag får återkomma. Just nu ska jag först av allt få tillbaka mitt friska öra hade jag tänkt.

Kommentarer
Postat av: sara

Ja! Lärare! Eller författare.

2011-04-06 @ 20:44:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0