yrkeskvinnan

I går fyllde jag år. 38 år. Två år kvar till 40. Det är alltså också 20 år sen jag blev myndig.

I 20 år har jag varit "vuxen" och fattat en drös med egna beslut, t ex att gifta mig vid 21, att starta företag, att avveckla företag, att köpa ett fult gult hus, att skaffa både en och två hundar...

Men för 20 år sen hände också något annat, något stort och viktigt. Det viktigaste i mitt liv faktiskt. Jag döptes.

Den 21 oktober 1991 döptes jag. Efter att ha fått någon form av insikt om att det finns en Gud som älskar mig var det det ända rätta att göra. Det blev det första jag gjorde som myndig person, mitt första vuxna beslut, som jag aldrig någonsin har ångrat.

Är min kyrka den bästa och roligaste? Den finaste och frommaste? Näe. NÄE med eftertryck. Den är riktigt pestig i omgångar. Men jag älskar den på samma sätt som jag älskar min familj, därför att den är livet. Både kyrkan och min familj består av människor, och människor är ju det underbaraste och jobbigaste som finns.

Mitt liv har en mening. Eller tja, flera meningar faktiskt. Att ta hand mina barn, att älska min man, att ta hand om mig själv, att nyttja min hjärna och mina förmågor, att försöka göra någon liten skillnad här på jorden. Men allt detta ryms i det som jag kallar att älska och tjäna Gud. Och det är fantastiskt.

För ett antal år sen var det viktigt för mig att kunna motivera, både för mig själv och andra varför katolska kyrkan hade RÄTT och var RÄTT. I allt, typ. Det är inte lika viktigt längre. Inte för att jag inte tror att det är så, utan för att det finns annat som är viktigare. Kärlek och människor. Kärlek och sanning. Det låter så klyschigt och floskligt men jag kan inte annat än använda just dessa ord. Det bara är så.

För att övergå till något mer lättsamt; jag lever ju med maken Magnus och igår utspelades följande dialog vid frukostbordet:

(Det kelas.)

Jag: Försöker du spela svåråtkomlig och 'hard to get'?

Han: Njaä, lite kanske.

Jag: Det är ju inte riktigt din paradgren.

Han: Nä.

Jag: Ja, nä, jag försöker ju spela lite förförisk och manipulativ...och det är ju inte riktigt min paradgren heller.

Det är lite så vi har det. Det är rätt sjyst.

Jag fick två böcker igår; dels "Om jag var din hemmafru" (fruktansvärt rolig) som jag fick tips om här Alice och Lotta, plus Tranströmers samlade.

Jag smällde ögonblickligen upp Tranströmer och trots att jag inte är någon utpräglad poesiläsare eller något inbitet Tranströmer-fan så har jag en och annan favvo. Som det här:

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös

och gick i yrande snö

med långa steg.

Allting på vandring mot ton C.

(Ur "C-dur", från "Den halvfärdiga himlen", 1962)

En liten hälsning till alla som upplever kärlek, nykära eller till ett barn, en vän... och en önskan om kärlek för alla som lever och upplever sig utan.

 

Det är mycket åttiotal i min värld just nu. Jag minns mitt sena åttiotal, det där året i Madison Wisconsin, som jag nämnde i inlägget om Earth Abides, jeans av märket Guess, min första halvlyckade permanent, musik på k a s e t t b a n d - jag köpte två stycken med Europe som jag inte ens gillade, men det var ju SVENSKT! 
Så härom kvällen ville äldsta dottern, formerly known as Divan, att vi äntligen skulle se Dirty Dancing. 
Jag såg Dirty Dancing tre gånger bara på bio. Och jag har sett den oräkneliga gånger sen dess. Den hade premiär när jag bodde där i Madison så det var där jag såg den.

Ja, det är nästan mitt i natten faktiskt. Ännu en späckad, trevlig, jobbig, ansträngande, rolig, tröttsam vecka är till ända...eller, nja, arbetsvecka i alla fall. Jag skulle ta det lugnt, var meningen. Det har jag nog inte riktigt gjort, i vart fall inte tillräckligt. Men ryggen har bråkat något så förtvivlat att jag i alla fall traskade hem en kväll när jag egentligen var uppbokad på annat. Duktiga mig.

Jag hamnade bredvid en hoper väldigt gapiga tonårstjejer på pendeln i morse. Asjobbiga. Högljudda och intensiva, så där så att man undrar vad de egentligen gick på? Vilka färggranna piller knaprade de till frukost?

Kopiöst med ordväxlingar av typ "å ja ba" i fyra-fem led... Nån som börjar små-waila en för mig okänd låt. De trängs åtta stycken tillsammans på säten för betydligt färre. (Just det är i o f s lite gulligt, kan jag tycka.)
Nån sitter med hörlurarna stadigt fasttryckta i öronen fast samtalet pågår. Alla håller en mobil i handen.
Själv fick jag stå. Med tung ryggsäck. Nåja, det gjorde nu inte så mycket.
Jag ställde mig och läste min Laudes i min egen mobil. Tjejen som sitter närmast mig har svart topluva med bolltofs. Så länge hon lutar sig in mot gemenskapen och hugger in i samtalet med repliker som "men sol-jävel! Har nån en gardin på sig??" är det lugnt. Men med jämna mellan rum sätter hon sig sig ryckigt rakt upp och jag för den där bolltofsen i telefonen.

Nåja. Det må ju vara hänt. Det är inte så mycket toft-knuffandet som stör mig som den ogenerade energinivån. Jag blir alldeles mat av skränandet, av vajandet fram och tillbaka, wailandet, snattrandet... "Meh fan, det är typ bara vi i den här vagnen som har kul!!" gastar nån. "Meh typ, så här, tänk man går bara fram till nånokänd helt random och bara...läääää!" (Här låtsas den unga damen hångla med någon "helt random" rakt ut i luften. Ser rätt märkligt ut...)

Det finns något oroligt i det här snattret. Något jag inte kan sätta fingret på men som inte känns tryggt. Jag undrar om de här småbrudarna (de kan max få i åttan, kanske sjuan) verkligen är VÄNNER. Torkar de tårarna på varann när föräldrarna skiljer sig? Ställer de upp och bär hem läxböcker till varandra? Lyssnar de välvilligt på varandras olyckliga och lyckliga kärlekar?

Jag hoppas det. Jag försöker tänka positivt. De här är ändå flickor som tar plats, som väsnas.

Lite senare på bussen är det ett helt dagis som intagit merparten av sittplatserna. Jag får stå igen. Bakom mig sitter två killar, kanske 11-12 år. De sitter och diskuterar något jag inte uppfattar (jag är rätt upptagen av WordFeud) men snart inser jag att de sitter och jämför vilkor för pojkar och flickor. Jag uppfattar inga detaljer, men plötsligt säger den ena högt: "Meh kolla! Fan var SÖT." 

Vem är söt? Ett av dagisbarnen. Killen reser sig upp och går fram till barnet som sitter i vagnen. Något har tydligen tappats. Han plockar upp vanten, nappen - vad det nu är - och överräcker. Sen går han och sätter sig igen, och återupptar samtalet med sin kompis. Som har följt förloppet, halvstående på sin plats.

Det var lite fint tyckte jag. Som en kollega sa: "De var väl såna killar som inte har några småsyskon." Ja, eller tvärtom. Det är precis det de har. Eller så är det bara killar som tycker att små barn är lite småtrevliga och värda att uppmärksamma. Det gillar jag.