Yrkeskvinnan tjyvlyssnar
Jag hamnade bredvid en hoper väldigt gapiga tonårstjejer på pendeln i morse. Asjobbiga. Högljudda och intensiva, så där så att man undrar vad de egentligen gick på? Vilka färggranna piller knaprade de till frukost?
Kopiöst med ordväxlingar av typ "å ja ba" i fyra-fem led... Nån som börjar små-waila en för mig okänd låt. De trängs åtta stycken tillsammans på säten för betydligt färre. (Just det är i o f s lite gulligt, kan jag tycka.)
Nån sitter med hörlurarna stadigt fasttryckta i öronen fast samtalet pågår. Alla håller en mobil i handen.
Själv fick jag stå. Med tung ryggsäck. Nåja, det gjorde nu inte så mycket.
Jag ställde mig och läste min Laudes i min egen mobil. Tjejen som sitter närmast mig har svart topluva med bolltofs. Så länge hon lutar sig in mot gemenskapen och hugger in i samtalet med repliker som "men sol-jävel! Har nån en gardin på sig??" är det lugnt. Men med jämna mellan rum sätter hon sig sig ryckigt rakt upp och jag för den där bolltofsen i telefonen.
Nåja. Det må ju vara hänt. Det är inte så mycket toft-knuffandet som stör mig som den ogenerade energinivån. Jag blir alldeles mat av skränandet, av vajandet fram och tillbaka, wailandet, snattrandet... "Meh fan, det är typ bara vi i den här vagnen som har kul!!" gastar nån. "Meh typ, så här, tänk man går bara fram till nånokänd helt random och bara...läääää!" (Här låtsas den unga damen hångla med någon "helt random" rakt ut i luften. Ser rätt märkligt ut...)
Det finns något oroligt i det här snattret. Något jag inte kan sätta fingret på men som inte känns tryggt. Jag undrar om de här småbrudarna (de kan max få i åttan, kanske sjuan) verkligen är VÄNNER. Torkar de tårarna på varann när föräldrarna skiljer sig? Ställer de upp och bär hem läxböcker till varandra? Lyssnar de välvilligt på varandras olyckliga och lyckliga kärlekar?
Jag hoppas det. Jag försöker tänka positivt. De här är ändå flickor som tar plats, som väsnas.
Lite senare på bussen är det ett helt dagis som intagit merparten av sittplatserna. Jag får stå igen. Bakom mig sitter två killar, kanske 11-12 år. De sitter och diskuterar något jag inte uppfattar (jag är rätt upptagen av WordFeud) men snart inser jag att de sitter och jämför vilkor för pojkar och flickor. Jag uppfattar inga detaljer, men plötsligt säger den ena högt: "Meh kolla! Fan var SÖT."
Vem är söt? Ett av dagisbarnen. Killen reser sig upp och går fram till barnet som sitter i vagnen. Något har tydligen tappats. Han plockar upp vanten, nappen - vad det nu är - och överräcker. Sen går han och sätter sig igen, och återupptar samtalet med sin kompis. Som har följt förloppet, halvstående på sin plats.
Det var lite fint tyckte jag. Som en kollega sa: "De var väl såna killar som inte har några småsyskon." Ja, eller tvärtom. Det är precis det de har. Eller så är det bara killar som tycker att små barn är lite småtrevliga och värda att uppmärksamma. Det gillar jag.
Kopiöst med ordväxlingar av typ "å ja ba" i fyra-fem led... Nån som börjar små-waila en för mig okänd låt. De trängs åtta stycken tillsammans på säten för betydligt färre. (Just det är i o f s lite gulligt, kan jag tycka.)
Nån sitter med hörlurarna stadigt fasttryckta i öronen fast samtalet pågår. Alla håller en mobil i handen.
Själv fick jag stå. Med tung ryggsäck. Nåja, det gjorde nu inte så mycket.
Jag ställde mig och läste min Laudes i min egen mobil. Tjejen som sitter närmast mig har svart topluva med bolltofs. Så länge hon lutar sig in mot gemenskapen och hugger in i samtalet med repliker som "men sol-jävel! Har nån en gardin på sig??" är det lugnt. Men med jämna mellan rum sätter hon sig sig ryckigt rakt upp och jag för den där bolltofsen i telefonen.
Nåja. Det må ju vara hänt. Det är inte så mycket toft-knuffandet som stör mig som den ogenerade energinivån. Jag blir alldeles mat av skränandet, av vajandet fram och tillbaka, wailandet, snattrandet... "Meh fan, det är typ bara vi i den här vagnen som har kul!!" gastar nån. "Meh typ, så här, tänk man går bara fram till nånokänd helt random och bara...läääää!" (Här låtsas den unga damen hångla med någon "helt random" rakt ut i luften. Ser rätt märkligt ut...)
Det finns något oroligt i det här snattret. Något jag inte kan sätta fingret på men som inte känns tryggt. Jag undrar om de här småbrudarna (de kan max få i åttan, kanske sjuan) verkligen är VÄNNER. Torkar de tårarna på varann när föräldrarna skiljer sig? Ställer de upp och bär hem läxböcker till varandra? Lyssnar de välvilligt på varandras olyckliga och lyckliga kärlekar?
Jag hoppas det. Jag försöker tänka positivt. De här är ändå flickor som tar plats, som väsnas.
Lite senare på bussen är det ett helt dagis som intagit merparten av sittplatserna. Jag får stå igen. Bakom mig sitter två killar, kanske 11-12 år. De sitter och diskuterar något jag inte uppfattar (jag är rätt upptagen av WordFeud) men snart inser jag att de sitter och jämför vilkor för pojkar och flickor. Jag uppfattar inga detaljer, men plötsligt säger den ena högt: "Meh kolla! Fan var SÖT."
Vem är söt? Ett av dagisbarnen. Killen reser sig upp och går fram till barnet som sitter i vagnen. Något har tydligen tappats. Han plockar upp vanten, nappen - vad det nu är - och överräcker. Sen går han och sätter sig igen, och återupptar samtalet med sin kompis. Som har följt förloppet, halvstående på sin plats.
Det var lite fint tyckte jag. Som en kollega sa: "De var väl såna killar som inte har några småsyskon." Ja, eller tvärtom. Det är precis det de har. Eller så är det bara killar som tycker att små barn är lite småtrevliga och värda att uppmärksamma. Det gillar jag.
Kommentarer
Trackback
