Yrkeskvinnan undrar vart tiden tog vägen

För en vecka sen firade jag min bröllopsdag med en fantastisk middag med min man på Stallmästargården, övernattning och sen spa dagen efter. Det var mycket gott, trevligt och välgörande alltihop.
Sen har det bara sagt svish och så har det gått en hel vecka.
Jag har lyckats lägga Eart Abides bakom mig och börjat med den här:
Spill '
Bara undertiteln är ju toppen. "En damroman". En sån måste jag skriva nån gång, tror jag.
Den här läser vi för vår nya bokklubb i grannskapet. Det ska bli trevligt med första bokträffen.
Sen läser jag den här också:
Bränn inte ut dig
(I just den här pocketutåvan, med "brännt" omslag..."tänk vad de hittar på, de där omslagsmänniskorna!")
Den kom ut redan 1987 eller nåt sånt men känns plågsamt aktuell och relevant. Men bra! Konkret och precis lagom pratig för min smak.
Jag har trots allt nästan en hel hyllmeter med "Diagnos Duktig", "Så ung och så duktig", "Utbränd och sen?" "Brinna, bränd, glöda igen" och allt vad de heter. Trots att jag aldrig riktigt kunde, och fortfarande har väldigt svårt för att erkänna att jag skulle ha varit...det-där. Utmattad? Absolut. Sjuk? Jo, tyvärr. Slutkörd? You bet. Stressad, trött, inte-till-räckligt-återhämtad? Jo men visst. Utbränd? ALDRIG I LIVET!
Jaja. Det kanske är förlåtligt och förståeligt att hänga upp sig på ett visst ord, ett visst uttryck och absolut inte vilja ha något med det att göra.
Jag har mått apa sen i typ måndagseftermiddag. En vänlig men bestämd kollega hotade med att i princip släpa mig handgripligen till akuten för koll av blodvärden om jag inte bokade läkartid. Så då gjorde jag det. Jag ska dit på tisdag.
Det ska f*n att vara kvinna ibland, alltså. Jag försöker att inte gräva ner mig i cancernojor och sånt, för det är bara dumt, och jag tänker att det är klart att det finns hjälp att få. Det stora framsteget är att jag inte ens ger mig in i tankelabyrinter som består i mantrat "det är bara att skärpa sig". Det är ju bra. Att jag låter bli.
Den konstiga värken har börjat ge med sig. Jag är inte lika lätt i huvudet. Men matt. Det som trots allt måste motas i grind - så gott det går - är känslan av att jag är värdelös... Nä, inte riktigt. Men mindre värd. Inte värd jobb och lön för att jag inte är en superrobotmaskinmänniska som presterar på topp hela tiden, konstant, varje dag, varje vaken stund och helst lite till. När ska jag lära mig det då? När ska jag fatta det på riktigt och inte bara ytligt och intellektuellt?
Vet ej. Men jag jobbar på det också.
Tydligen ska jag iväg på jobb på annan ort nu, så det är dags att packa en liten väska, se till att få med kamera, telefoner och laddare och utskrifter och allt vad det nu är... Och sen ta det så lugnt som det går.
Det ska nog gå bra. Min inre misantrop är trots allt samtidigt en obotlig optimist. Hur nu det går till.
(Det här klassas som litteratur för det var där jag började idag. Jag ligger lite efter med mina kategorier. But am getting there, ever so slowly.)

Kommentarer
Postat av: Rosengeranium (Röd vilde)

Skulle ordet "utsläpad" passa istället? Jag är litet förtjust i handgripligheten i det - och att det inte är riktigt lika definitivt som, hm, det där andra ordet. Utsläpad låter mer som något det går att hämta sig ifrån, även om det tar tid.



Den där hyllmetern med böcker borde göra något i alla fall :) (Min egen består av trädgårds- och grönsaksodlarböcker och nu kan jag nästan odla en kolonilott.) Ett komplement skulle kunna vara den här föreläsningen:

http://www.youtube.com/watch?v=ji5_MqicxSo

(Den är visserligen en timme och en kvart, och det är cancervarning på den, men den gör mig underligt glad i alla fall.)

2011-08-31 @ 14:47:56
URL: http://rodaanteckningar.se/
Postat av: writing service

Need to read it


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0