yrkeskvinnan

Det sa min granne igår. Hon kommer över på te framåt kvällskvisten. Det var mycket trevligt.

Det var en sån konstig dag igår. Det jobbades som sagt, och allt verkade frid och fröjd och jag bokförde utan att få kramp...men det händer nånting på vägen hem. Den suger liksom musten ur mig, vägen hem. Trots att det, onekligen, inte är längre från jobbet och hem än det är hemifrån och till jobbet. När jag väl ramlar in hemma i min hall är jag så trött att jag bara säger "hej barn, mamma går och lägger sig en stund". Och sen ligger jag i kvasi-dvala som en utslagen säl på sängen och hör tv:n genom vårt patetiskt tunna sovrumsgolv/vardsgsrumstak. Och jag önskar att jag hade kraft nogatt säga åt barnen att nu räcker det med tv. Men jag orkar inte.

Efter nån timme är det kris i vardagsrummet. Inte av några enorma proportioner, men någon skäller, någon gråter, någon annan börjar också gråta, och när jag kommer stapplande nedför trappan är det det en liten ögontjänare som snabbt stänger av tv;n och säger "nu har vi faktiskt tittat klart". Det gråts lite mer, på grund av nåt som nån har missat på tv och dessutom har man pga det som man trodde man skulle få se på tv, men nu missade, stängt av datorn vilket är fruktansvärt. Tjafs och trams, av synnerligen banalt snitt. Jag står och svajar och vill helst dö lite grann. Jag ber alla, obs - skriker alltså inte, eftersom jag inte orkar, inte för att jag är en balanserad och tålmodig mor, att gå upp på sina rum. Dessutom fångar jag upp en struttig 12-åring och säger åt henne att släta ut vardagsrumsmattan som är knorvig IGEN. Hon blir rasande. Alla brölar och beter sig. Utom jag, för en gångs skull. Eftersom jag inte orkar.

Det är torsdag och det borde alltså bli soppa och pannkaka. En rätt enkel historia. Men jag har ingen lök och eftersom jag inte har nån lök kan jag int göra spenatsoppa och eftersom jag är som jag är, kan jag heller inte skifta fokus och byta sopp-ambition. Jag blir sittande, stirrandes på ett paket fryst spenat. Jag börjar gråta.

Jag ringer min man. Som hade för avsikt att jobba över just igår. (Han jobbar mycket sällan över.) Jag låter som en hulk-ig fjortis med finne på näsan och skoldans på fredag... Mannen säger att han kommer hem. Jag samlar mig så mycket att jag lyckas lägga tillbaka spenaten i frysen. Men jag känner att det är tur at barnens far kommer hem för annars kommer de får svälta. Jag överväger att bara ställa fram ett paket knäckebröd på bordet och därefter ta på mig skorna och gå. Gå min väg. Ut i skogen. Gå min väg, bort från det här hemmet som just idag bara är en stressfaktor och inte alls nåt trevligt och mysigt som jag trivs i. Bort från barn som är just barn, men som jag vill tillskriva egenskaper som mognad och empatisk förmåga...vilket de saknar. Inte helt, men... Men jag kan inte gå ifrån min man. Kan inte. Vill inte.

Så jag samlar mig lite lite till. Jag plockar fram knäckebrödet. Jag hittar dinkelflingor. Jag skalar några morötter. Och barnen får dinkelgröt, knäckesmörgås med skinka och morotspinnar till middag. (Deras far sa först att han tänkte köpa med pizza på vägen hem, men näe, där gick gränsen. Dels ville inte jag ha pizza - a first - dels kan inte vilddjuren få turtles-smaskig mat när de burit sig illa åt. Det går inte.

Ett litet barn, nja, ett halvstort barn kom in och satte sig i köket medan jag hafsade runt ocoh kokade gröt och snörvlade. Barnet var lite röd om kinderna. Efter en stund sa barnet: "jag känner mig dum". Jag hm-ade först till svar och sen frågade jag: "varför det?"
Barnet kände sig mest dumt för att barnet skrikit. Ok. Jag bad om ursäkt för något dumt jag sagt till barnet. Det kändes lite bra. Men inte mer.

Efter gröten, och att barnens far kommit hem, började det tramsas igen. Bråkas om skitsaker. Och barnet som sagt att hon kände sig dum, satte sig dels på tvären för att det nu inte längre fanns tid för att bada utan det fick räcka med en dusch, dels gastade hon till sin far: "varför är mamma så himla viktig!!??" Och pappan svarade att han älskade mamman först och därför fick de inte vara dumma mot henne samt att ingen av dom skulle finnas om inte deras mamma fanns. Tack, barnens far. Det behövde de höra. För att inte tala om att jag behöde höra det.

Jag satte en deg. Jag kände att om jag nu sätte rmig och tittar på hjärndöd tv eller spelar hjärndöda spel då blir det bara värre allting. Jag sätter en deg i stället. Det blev en JÄTTEDEG, eftersom jag mixade ner en sopp-rest (med pasta och ärtor...lite udda) och grötrester. Degen blev enorm och svällde åt alla håll. Sen blev det fyra limpor väldigt gott bröd.

När grannen sen suttit en timme vid köksbordet och druckit te och vi pratat om både det ena och det andra, och börden äntligen svalnat lite grann, så frågade jag om vi inte skulle ta en bit ärt-sopps-gröt-rest-bröd. "Åh, jag trodde du aldrig skulle fråga!" utbrast grannen. Det var väldigt gott.

Min granne är en klok kvinna som jag mer än gärna lyssnar på. Vi har och för goda samtal. Såna där som bygger och inspirerar. Det var hon som sa: "Du måste ha en plan".

Det ingår i min plan att föra dagbok. Över hur jag mår. Så jag tänktebörja med en liten sån ruta för mig själv, sist blogginläggen. Dessa kan man ignorera om man tycker hälsotillstånd är ointressanta. Heh, jag tycker nog jag skriver väl mycket om mitt jäkla hälsotillstånd ändå ja, men med lite mer struktur kanske det ändå kan ge en viss...överblick?

Hur som helst, min granne och jag pratade om en del annat också. Och vi garvade väldigt mycket åt en del rätt knasiga och banala saker, men ändå. Och jag kände att jag nog inte riktigt önskade livet ur mig själv längre. Det sa jag nämligen när hon först ringde. Att jag övevägde att skjuta mig, men kanske inte förrän i morgon. Hon svarade reptilsnabbt: "Inte förrän efter kräftskivan." Hemskt roligt.

STATUS:
1. Sömn: svårt att komma till ro, kunde inte låta bli att spela dataspel innan jag skulle sova.
2. Uppvakning: seg och lite uppgiven
3. Allmänt: lite sömngångaraktigt, segt och med en liten liten touch av gråtmildhet
4. Fysik: lite lite träningsvärk efter promenad och simning i veckan
5. Mediciner: järn, B12 och hormon. Inne på tredje veckan.

Och så har jag lagt en två tvättar. Det var helt klart nödvändigt.