yrkeskvinnan

Jag har ett nytt sätt att vara snäll mot mig själv. Det är att äta (sen) lunch på Tasty Thai, där det för ungefär 500 år sen låg en McDonalds, när på...är det regeringsgatan? Kanske. Nä vänta det är  (*kollar upp på eniro, vilket är pinsamt eftersom jag är 4:e generationens stockholmare ... men numera bor på landet*) .. AHA, Norrlandsgatans ska det vara. Hörnet MÄster Samuels. Där äter jag lunch ibland. Nu har jag gjort säkert tre gånger de senaste två veckorna, och eftersom jag äter väldigt sent, ca 14 eller t o m 14.30 är det helt tomt och tyst och lugnt och skönt och cäldigt GODA NUDLAR! Jag tar oftast räkor, ibland kyckling, och det är lujligt gott. Och jag känner mig snäll mot mig själv.

Härom dan satt jag där i godan ro och så kände jag mig plötsligt inte bara snäll utan också lite knäpp. Crazy liksom. Detta är anledning; jag ska precis ta mer goda nudlar då jag upptäcker en KNUT på mina nudlar. Har någon slagit knut på dem med flit? Eller har det skett i nån slags kosmisk nudelknutskonspiration i min mat? Spelar det nån roll? Här kommer sen det knäppa. Jag övervägde, på fullaste allvar, att omgående ta en bild på nudelknuten. Jag lät sen bli. SÅ nu får ni aldrig se nudel-knuten eftersom jag åt upp den. Och ni kan inte heller veta om det överhuvudtaget fanns nån nudelknut, om det kanske rentav var så att jag slog knut på nudeln själv, eller om jag bara hittar på allihop. Eller kanske tog jag en bild på nudeln men lyckas inte hitta bilduppläggargrejjerna här i röran... Klura på den ni.

Sen klev det in en rätt snygg kosym-karl på Tasty Thai, vilt pratande i mobil (inklämde under hakan typ) medan han balanserade mat och grejjer. Han ställde ner sin bricka och så försvann han in på muggen. Han pratade fortfarande i telefon - är inte det lite "usch"? Jag överfölls åter av en stark drift. Nämligen att fara upp och resolut flytta på hans bricka, till ett annat bord. Antingen bara ett till vänster för att se om en ens skulle märka nåt, eller så ordentligt så att han knappt hittade sin mat... eller så till platsen bredvid mig, men det skulle kunna uppfattas som en invit och SÅ snygg var han inte, och jag är dessutom rysligt gift. Så det bidde inget med det heller.

Hjälp.
Är jag en sån som inte får nåt gjort? Det är ju inte bra.

Faktum är att jag fått massor gjort idag, sånt som jag egentligen tycker är jättejobbigt, särskilt nu när jag lyckats blir sjuk igen också. Men jag har tagt mig samman och ringt folk. Folk som behövs för mitt företag och vår piffiga provvända där vi ska testa vårt koncept. Det är så mycket kvar att fixa och här sitter jag med värkande bihålor och molande mellangärde - yes, it also the time of the month. Usch. Jag tror jag har bytt hygienartiklar säkert en gång i timmen sen tre i morse. Och det är i princip sant. USCH. Att jag inte ligger avsvimmad av akut blodförlust är ett smärre mirakel.

Var var jag? Chokladen är slut. Det är sjukt vackert ute. Och jag har återigen fina bilder som jag vill visa. Jag undrar om jag får till det om jag låter blir att lova att ni ska få se dem. För när jag lovar att lägga upp dem "senare" gör jag aldrig det. Liksom.
Näe, så här kan man inte hålla på. Nu måste jag jobba lite till innan det är dags att sova middag.

Men jag måste citera ett barn också. Min yngste son var en allmän gnällpest i fredags eftersom det serverades en mycket god lax - "jag tyckej inte om laaaax" gasta barnet. Dagen efter förklarade min äldste son, den hemskt söte med stora bruna ögon och flaxande ögonfransar, för våra gäster att hans bror "är väldigt auktoritär, han tycker inte om lax, jag tycker han är auktoritär". Va? Gästerna skrattade så de pep och frågade var detta ordval kom ifrån. "Hedvig", svarar sonen leende. Han älskar "Från A till Ö". Fast han hade inte helt greppat just "auktoritär". Eller hade han det? Bättre än alla vi andra kanske... Den lille lyckades nämligen maska sig från att äta den lilla bit lax som skulle ätas upp. Hm...