yrkeskvinnan

Jag firar för mig själv. Jag var ensam hemma hela dagen igår. Det var väldigt vad det var mys-bart. Jag var itne beredd på hur mycket jag behöver vara alldeles ensam ibland. Inga barn, ingen man, ingen hund. Bara jag och mitt garnskåp. Min tvättstuga. Min strumpsticka. Fantastiskt härligt.

Det är min systers födelsedag idag. Jag har hurrat lite för mig själv här. Och här är en liten fånig hyllning till. Som absolut inte säger allt men som är lite ... country-sniffigt, svänger lite och är lite ... fint.

HYLLNING TILL MIN LILLA SYSTER

Som en kontrast till min systers senaste blogginlägg om sakral musik. Läs det, det är fint.

Jag är på min körrgård. Då måste man ha termos. Eftersom det knappt finns nånting i mitt lilla hus så har jag varit tvungen att ha med kaffet i termos. En liten bryggare vore ju inte dumt på framtiden, dock.

Det är helt vansinnigt vackert trots blötan. Gångarna och många av gravarna är täckte av gula löv. TÄCKTA. Man ser inet marken under. Som ett blött eldhav på nåt sätt...

Min axel gör sjukt ont...eller ilar kanske är mer korrekt. Jag måste nog gå och be någon titta på eländet. Förhoppningsvis är det bara ett muskelfäste som bråkar och då brukar det räcka med att äta lite antiinflammatoriskt.

Och så ska jag låta blir att stressa. Vilket är lättare sagt än gjort eftersom min hjärna är lugn som en filbunke men igår när maken lite försynt började prata om jobb och veckan som kommer så började det värka mer i axeln och det sög otrevligt i magen. Som om han tryckt på en knapp bara... Va?

Det går liksom av ett larm i min kropp. Det larmet tycks säga: "Din filbunkshjärna har ingen koll. Men jag, din eminenta kropp, jag låter larmet ljuda. Lyssna nu när det gör ont, och ta det lugnt. Ignorera dum-hjärnan, den har storhetsvansinne."

Jag gör som min kropp säger, tror jag.

Jag har bara en ambition denna lördag. Att göra så radikalt lite som möjligt. Fast det borde ju städas och pysslas, visst borde jag göra det. Men det beror helt på. Jag har nämligen två otrevlig varningblinkers som skriker "gör ingenting" mest hela tiden. 1. Det rycker under mitt vänstra öga i tid och otid - :-( 2. Det maler och moler i min högra axel. Både dessa saker säger ju nånting om nånting. Tagga ner, typ. Släpp. Sluta. Låt bli. Visa att du kan - göra ingenting. Jag kan.

Igår såg vi WallE med barnen. Jag har inte sett den förrut. Jag blev väldigt tagen. Både för att den var så ... fin. Och för att den var så pass bra som jag hoppats. Jag tycker så hemskt illa om när t ex en film eller en bok inte lever upp till förväntningarna jag haft. När det liksom inte ens kommer i närheten. Då blir jag sjukt grinig. Nu satt jag och mös. Sen såg vi ett avsnitt av Brottskod försvunnen som jag är väldigt förtjust i.

Jag fick blommor av mina kollegor på jobbet i går. Trevligt. De är jättefina och höstiga OCH luktar gott.

Jag stickade klart Divans mössa igår. Det är kul med mössor och vantar (och barn/bebis-tröjor) eftersom det går fort. Appropå garn så hade jag på mig fin-fina stickade tunikan i blått melerat igår och alla tanterna på jobbet pep av förtjusning*: "Haaar du stickat den här själv?? Så JÄMT och FINT!" Heh. JA, jag gillar tant-beröm.
Och jag har faktiskt stickat den själv. Det var premiär igår eftersom jag blev klar sent i våras och sen var det för varmt. Så den har legat och väntat på mig sen dess. Men NU fick jag ha den på mig.

Sen smygshoppade jag första säsongen av Pushing Daisies. Någon (syrran?) har sagt att den är bra och eftesom det handlar om DÖDEN kände jag att jag var tvungen att bilda mig lite igen.
En annan kollega ute på körrgårn där jag jobbar frågade mig om jag hade sett filmen "Trångt i kistan" vilket jag självklart hade. Sen stod vi och jämförde lämpliga filmer som på ett eller annat sätt berörde "vår" bransch. Självklart Six feet under men också Pushing Daisies (kanske var det han som rekommenderade den?) - inga läbbiga skräckfilmer eller så.

Jag sov länge idag. Jag tror det är dags för en liten lur till.
Spikmattan - här kommer jag!

...x 2. Alltså 36. Idag.

Min familj stormade in och väsnades i morse och jag fick filmer, fina sjalar och tights och ett fint armband emd röda hjärtan som Divan hade gjort.

Sen har jag mest segat och degat. Det är ju onsdag och jag tränar ju på onsadagar, CORE, och jag övervägde in i det längsta att banga core-n. Men, som den plikttrogna människa jag ändå är masade jag mig dit. Drygt halvvägs genom passet fick jag snurr. Jätte-yrsel. Väldigt otrevligt. Jag fick helt enkelt kliva av. När ska man lära sig att lyssna på de små signalerna i kröppen? Va?

Hur som helst. Mannen jag lever kom hem med sushi och jag har nästan stickat klart Divans fina mössa.
Jag såg ett snyftigt Extreme Home Make Over avsnitt.

För exakt 18 år sen, så när som på någon kvart eller så döptes jag. Mitt första stora viktiga beslut och handling var att jag döpte mig. Det har jag aldrig ångrat.
Så nu om nån halvtimme eller så har jag varit kristen längre än jag har varit hedning. Medan jag låg på spikmattan och försökte gå ordning på min rygg och yrslet började jag räkna och ha mig och kom fram till att jag får fira igen när jag fyller 54. Då har jag varit kristen dubbelt så länge som jag var hedning. Och när jag fyller 72 har jag varit kristen tre gånger så länge som jag var hedning. Eh ja. Lite fånigt. Det är ju kanske inte det som är det väsentliga.

Nu ska jag ta ett bad och fortsätta läsa på om Camorran i Neapel.

Hurra för lilla mig.

Jag GÖR verkligen det. Ska det vara så här?
Imorse var det så här:

- Masade mig upp halv sju = egentligen för sent för mitt eget bästa
- Jagade en sur Humla ur säng - hon skulle duscha men ville inte
- Hjälpta nämnda Humla med att tvätta håret
- Kastade mig i duschen själv
- Plockade därefter fram kläder till mig själv och lillkillen.
- Tog ner en massa tvätt, la i tvätt...
- Åt en smörgås
- Löste ett korsord - men glömde ta tid så jag vet inte om det var bättre än förra veckans rekord (3min40sek på DNs måndags-lätta).
- Löste en sudoku - svåra såklart.
- Blåste håret på Humlan och mig själv
- Bäddade sängen, packade väskan, hann hitta ett paraply OCH vantar och älgade till bussen. 

Det är ju för tusan ett halvt (helt?) arbetspass före klockan kvart över åtta på morgonen?? Ska det vara så? Och då har jag glömt att nämna att jag letade rätt på stor-Killens försvunna läxböcker, plockade undan efter frukosten och drack kaffe också.

Sen följde en rätt ok dag på jobbet. Jag hade följande intressanta upplevelser:
- Tre gnälliga polska damer i örat och en tysk. Fast hon gnällde inte. Vid närmare eftertanke gnällde inte de polska heller men svenska med polsk brytning har en tendens att låta ... gnälligt.
- En tysk präst försökte pracka på mig en orgel. På fullaste allvar. Jag avböjde vänligt men bestämt.
- Jag fick mammigt beröm av en av exp-damerna. Jag gillar mammigt beröm.

Sen smet jag tidigt, åt Sushi på ett ställe jag försummat ett tag. Det var stillsamt och lugnt, det spelades melankolisk jazz och jag kände att jag var mycket snäll mot mig själv. 
Sen hade jag en liten liten orgie inne på BokSkotten. Men som vanligt med inslag av självbehärskning -jag är så MOGEN och TRÅKIG. Dvs jag hade lystet och ha-igt lastat på mig säkert 12-13 pocket böcker...och började jag rationellt att plocka bort så att det bara blev åtta kvar. Man fick nämligen 4 betala för 3, så det var ju bra... 

Två nagelborsta har jag också inhandlat. Och titta på ett fint soffbord, ett coolt nyckelskåp och en sjyst lampa som skulle passa i vårt kök. Och jag hann tänka att det var rätt trevligt att gå och titta och inse att, jaha, det var inte SÅ ohemult dyrt, men dock, jag ändå inte råd. Vilket är helt ok. 
Materialister är vi allihopa, vi har i princip inget val. Men jag spjärnar emot - på mitt eget lilla sätt. 

Ja, lite. Varför? Jag var på IKEA i lördags. UTAN min syster. Hur kunde jag?

Det hade nog mest att göra med den enorma ruljans och samordningscirkus som det förde med sig. Dvs, Herr Minst hade kalas klockan 13-15, Humlan skulle på "tjejmiddag" (good grief...) klockan 18-20 och Divan och jag skulle barnvakta mina syskonbarn/hennes kusiner från klockan fem till ... sent.

IKEA-besöket skulle alltså ordnas mellan morgonpannkakorna, kaffet och korsordet och allt det där andra.

Det blev en hel del snurrande: sammanfattningsvis som följer:
-Maken slängde av Divan och mig vid IKEA.
-Åkte därefter med resterande barn till Tos'R'Us (som jag egentligen anser att man ska bojkotta men eftersom vi på vår höjd besöker denna rysliga butik en gång om året - fajn)
-Inhandlade presenter till kalaset och tjejmiddagen samt Stor-Killens jag-har-sparat-pengar-så-nu-ska-jag-shoppa-grunkor. Det blev en Bah-ku-Gahn-skjutare (eller vad det heter, jag säger backuggan, med betoning på sista stavelsen, till gossarnas stora förtrytelse).
-Åkte till zoo-affären och handlade hundmat.
-Åkte till kalaset och knuffade ur herr minst.

SAMTIDIGT for Divan och jag runt och plockade på oss IKEA-saker till hennes rum. Mattor, tavlor, bokhylla etc etc.

-Humlan och Stor-Kille dumpades hemma med order om att gå ut med hunden.
-Maken kom tillbaka till IKEA, olycklig och med lågt blodsocker.
-Vi fikade. Livsandarna återvände.
-Vi plockade på oss ytterligare saker och jag hittade en tvättkorg (egentligen en tvättvagn) som man nog hade kunnat anlägga en hel tvättstuga inuti. Jag blev till mig och var tvungen att ha en sån.

Vi fick hem allt meck och sen fick Divan och jag raskt hoppa in i lilla bilen och tuta iväg på vårt barnvaktsuppdrag.

Det var mycket trevligt. Vi fick lyx-sushi och chips och när småttingarna somnat såg vi X-Men 2. (Jag jobbar på Divans bildning.)

Min brorson har slagit ut en framtand och upplyste mig om att han hade haft näsblod tidigare på dagen men att när han slog ut tanden fick han inte näsblod utan "mun-blod". Urk.

Väl hemma hade maken varit på oktober-fest (tysk brütning på det) och var nöjd med det.

Hu vilken lördag. Jag har hört att man ska vila på helgen. Jag får jobba på det där.

Och igår fyllde min yngste bror 25. Hurra för bror.

Och förlåt syrran - vi SKA till IKEA vi också. Om inte annat för att jag kanske bara måste ha en sån där gigantiskt tvättkorg till. Jag är en laundry perv.

Det säkraste tecknet på att man är gammal är väl när tiden börjar gå så där skrämmande fort. Vart tar alla veckor vägen?
Det går för fort.
Jag hinner inte med. Plötsligt är det torsdag fast det var måndag nyss och söndag och fredag och torsdag. Det går för FORT.

Jag är gammal.

Inte fullt lika skröplig som förr men... Jag känner mig gammal. (Det är här syrran brukar säga "det är för att du ÄR gammal.")

Dessutom har jag gått så galet långt idag. Hunden fick vara ensam för länge - jag var tvungen att jobba trots att det är onsdag. Så halvfyra rusade jag ut med hunden och var ute i nästan en och en halv timme i blåst och fantastisk höstsol.

När vi redan var på väg hem hittade vi en huggorm. Det kändes lite dramatiskt. Särskilt som den var överkörd och borde ha varit död. Det var den nu inte. Det kanske bara var dödsryckningar - det borde det vara när man som orm är...överkörd och sprucken. Hunden blev uppspelt, jag fotade ormen och sen avlivade jag den och hivade in den i skogen. Med en pinne.

Hm. Huggorm kanske inte är så grå vardag trots allt. Och jag vet - de är fridlysta.