yrkeskvinnan

...x 2. Alltså 36. Idag.

Min familj stormade in och väsnades i morse och jag fick filmer, fina sjalar och tights och ett fint armband emd röda hjärtan som Divan hade gjort.

Sen har jag mest segat och degat. Det är ju onsdag och jag tränar ju på onsadagar, CORE, och jag övervägde in i det längsta att banga core-n. Men, som den plikttrogna människa jag ändå är masade jag mig dit. Drygt halvvägs genom passet fick jag snurr. Jätte-yrsel. Väldigt otrevligt. Jag fick helt enkelt kliva av. När ska man lära sig att lyssna på de små signalerna i kröppen? Va?

Hur som helst. Mannen jag lever kom hem med sushi och jag har nästan stickat klart Divans fina mössa.
Jag såg ett snyftigt Extreme Home Make Over avsnitt.

För exakt 18 år sen, så när som på någon kvart eller så döptes jag. Mitt första stora viktiga beslut och handling var att jag döpte mig. Det har jag aldrig ångrat.
Så nu om nån halvtimme eller så har jag varit kristen längre än jag har varit hedning. Medan jag låg på spikmattan och försökte gå ordning på min rygg och yrslet började jag räkna och ha mig och kom fram till att jag får fira igen när jag fyller 54. Då har jag varit kristen dubbelt så länge som jag var hedning. Och när jag fyller 72 har jag varit kristen tre gånger så länge som jag var hedning. Eh ja. Lite fånigt. Det är ju kanske inte det som är det väsentliga.

Nu ska jag ta ett bad och fortsätta läsa på om Camorran i Neapel.

Hurra för lilla mig.